Inlägg publicerade i “Samhälle”

Det var en minst sagt märklig känsla att i ena stunden se Kevin Costner och Whitney Houston gömma sig för en osynlig mördare, för att en kort stund senare gå ut i krypskyttarnas Sarajevo.

En bild fladdrar förbi i mina sociala medier. Den föreställer tre ungdomar som dricker kaffe. Ljuset är dämpat, bilden lite suddig. De tre höjer sina kaffekoppar mot kameran och ler.

Bilden är – om jag förstår saken rätt – tagen i en källare i Ukrainas huvudstad Kyiv.

Utanför rasar kriget.

Ändå har någon ansträngt sig för att öppna ett kafé på en plats skyddad från de ryska bomberna.

Bilden kastar mig i ett slag tillbaka till Sarajevo i oktober 1993. Vid den tiden hade belägringen av staden redan pågått i två år. Befolkningen var härdad, livsvillkoren förfärliga.

Det mest moralstärkande motståndet kan handla om att inte acceptera rollen som offer. 

Det fanns knappt någon mat. FN flög in det allra nödvändigaste från flygplatsen i Ancona, men det räckte bara med nöd och näppe. Vatten och el fungerade inte och över hela staden låg som en dimma av rök från soptunnor som satts i brand. Vid nästan varje soptunna låg hudar från hundar som slaktats för att ätas upp.

Alla jag träffade hade tappat 15-20 kilo i vikt. De flesta kände någon som dödats av krypskyttar eller granateld.

Och mitt i allt detta gjorde Sarajevoborna allt de kunde för att upprätthålla något slags normalitet.

De gick på kafé, trots att det knappt fanns något att köpa, och det som fanns var inköpt på svarta marknaden och kostade hutlöst mycket. De enda kaféer som kunde hålla öppet var de som låg i skydd för krypskyttarna.

Jag reste dit som journalist och bodde hemma hos en familj. Ungdomarna där bjöd med mig på fest. Någon hade fixat apelsinsaft och popcorn. Flera på festen kom direkt från frontlinjen i Grabvica, en stadsdel några kilometer från centrum.

En kväll skulle vi gå på bio, eller ”war cinema”, som de sade. I en trång lokal i centrala Sarajevo visades filmen Body Guard.

Det var en minst sagt märklig känsla att i ena stunden se Kevin Costner och Whitney Houston gömma sig för en osynlig mördare, för att en kort stund senare gå ut i Sarajevokvällen och springa så snabbt man kunde över gator som hotades av bosnienserbiska krypskyttar i bergen.

Jag tänker att det där krigskaféet i Kyiv är ett utslag av samma sak.

I kriser, när någon hotar samhället och vårt sätt att leva, kan det mest moralstärkande motståndet faktiskt handla om att inte acceptera rollen som offer. Att göra vad man kan för att upprätthålla fickor av normalitet. Och det enda vi andra kan göra är att hoppas.

Hoppas att befolkningen i Kyiv och andra ukrainska städer orkar hålla ut.

Hoppas att kriget inte ska bli långvarigt.

Hoppas att snart, snart ska inte heller de behöver reflektera över det fantastiska i att kunna dricka kaffe tillsammans.

 

 

Inlägget Det fantastiska i att dricka kaffe tillsammans dök först upp på Dagens Arena.

Pensionsmyndigheten blundar för en ojämlik verklighet och sprider felaktiga myter om pensionärers ekonomiska vardag. Andra inkomster än pension ska inte krävas på äldre dagar, skriver Eva Eriksson, ordförande i SPF seniorerna och Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef på facket Forena.

Pensionsmyndigheten drev för några år sedan en riksomfattande kampanj där budskapet var att det är lugnt ifall man jobbar och har tjänstepension. Då får man det bra som pensionär. Idag har de kompletterat budskapet med att allt är lugnt om du som pensionär också har fler inkomstkällor än pension, som löneinkomster, sparpengar eller förmögenhet i bostad och sommarhus.

Men denna guldkantade bild gäller enbart ett fåtal av Sveriges 2,2 miljoner pensionärer. Det visar en ny rapport från SPF Seniorerna, som bekräftar vad som tecknades i en tidigare rapport från försäkringsfacket Forena.

Pensionsmyndighetens maningar till lugn och inkluderande av allt fler inkomstkällor ska ses mot det faktum att den allmänna pensionen har sjunkit kraftigt sedan dagens pensionssystem infördes vid millennieskiftet.

Ett pensionsras på hela 41 procent på 15 år.

Forenas siffror visar att personer födda 1938 fick en allmän pension vid 65 år som motsvarade 51 procent av deras slutlön efter skatt. Medan personer födda 1953 endast fick 30 procent av slutlönen. Ett pensionsras på hela 41 procent. Faktum är att lugnet infinner sig inte ens om vi lägger ihop allmän pension och tjänstepension. Kompensationsnivån faller då från 67 till 48 procent av slutlönen efter skatt när vi jämför årskull 1938 med 1953.

Om även pensionärers inkomster från privat pension och arbete tas med blir bilden ljusare, men endast för några få. Det visar SPF Seniorernas nya siffror. Det är framförallt manliga pensionärer i åldern 65–69 år som har kompletterande inkomster från arbete, kapital och privat pension.

Nästan 75 procent av samtliga löneinkomster bland äldre återfinns hos de dryga 290 000 personer med en månadsinkomst på minst 33 000 kronor före skatt. En grupp som utgör 13 procent av samtliga pensionärer. Samtidigt har 60 procent av seniorerna, 1,3 miljoner personer, en månadsinkomst på som mest 20 000 kronor före skatt, men här finns knappt 5 procent av löneinkomsterna bland äldre.

Denna ojämlika verklighet blundar Pensionsmyndigheten för och hävdar att pensionärernas ekonomi är god och motsvarar 82 procent av den ekonomiska standarden i åldersgruppen 20–64 år. En slutsats som endast är möjlig ifall man dels beaktar hushållets totala inkomster dels smetar ut ojämnt fördelade inkomster från lön, kapital och privat pension på samtliga pensionärer. Sådana grepp förvränger bilden av pensionärernas ekonomiska vardag, att blanda olika inkomster höjer inga pensioner och bidrar inte till en saklig pensionsdebatt.

Systemet bygger på försäkringsidén och att arbete ska ha avgörande betydelse. Ingetdera uppfylls idag.

Otillräckliga pensioner har dock sin grund i att regeringen och M, KD, L och C som ingår i pensionsgruppen inte har förmått att vårda och utveckla ett i grunden bra pensionssystem. Systemet är tänkt att bygga på försäkringsidén och att arbete ska ha en avgörande betydelse för vår pension. Ingetdera uppfylls idag.

Dagens och framtidens pensionärer har rätt att förvänta sig högre pensioner och ett tryggt pensionssystem, som inte behöver kompletteras med andra inkomster. Det är givetvis inte gratis, men pengarna är inte det stora problemet utan avsaknaden av en seriös reformvilja hos ansvariga politiker. Om reformviljan fanns skulle pensionerna kunna höjas med i snitt 1 000 kronor per månad för en vanlig pensionär redan vid kommande årsskifte. Det skulle kosta drygt 15 miljarder kronor. Pengar som redan finns i pensionssystemet, men som nu i valfeberstider har reserverats för andra löften.

Vi vill se en gemensam utfästelse från pensionsgruppens partier och regeringen om höjda pensioner inom ramen för det allmänna pensionssystemet omgående, inte på sikt.

Eva Eriksson, förbundsordförande SPF Seniorerna

Håkan Svärdman, samhällspolitisk chef Forena

Inlägget Sluta sprida myter om pensionärers goda ekonomi dök först upp på Dagens Arena.

Hur länge Ebba Busch sitter kvar beror nog på valet i höst, men frågan är vilken väg Kristdemokraterna tar med en ny partiledare. Blir det en ”äldre” kristdemokratiska, eller mer av den linje Busch drivit?

Ebba Busch har av allt att döma en extremt stark ställning i sitt parti. Hon är noga besett mer president än partiledare. Ett politiskt faktum som förstås kommer att manifesteras under helgens kristdemokratiska ”kommundagar”.

Inte ens Lars Adaktusson avhopp från posten som utrikespolitisk talesperson lär störa den bilden. Han avgår i protest mot Ebba Buschs ”härskartekniker”. Adaktusson är den enda som varit öppet kritisk till Ebba Buschs omtalade husaffär, en historia som inte verkar ha påverkat stödet för henne i partiet.

I partiet är hon ohotad, i varje fall tills vidare 

Rent politiskt står Adaktusson och Busch varandra nära, det vill säga betydligt längre ut på högerkanten än Alf Svensson och Göran Hägglund.

Ebba Busch är en skicklig retoriker. I varje fall bland de som gillar att hon inte lägger fingrarna emellan. Hon är en tidstypisk politiker i denna populistiska era, då uppseendeväckande utspel ofta premieras. Hennes debattstil har högerpopulistiska drag och är för det mesta konfrontativ. Hennes politiska tonläge är nästan alltid högt. Hon får ofta uppmärksamhet för sina tillspetsade angrepp. Det mest kända och mest problematiska exemplet är när hon hävdade att regeringen med ”berått mod” hade låtit äldre dö under pandemin.

Men i partiet är hon ohotad. I varje fall tills vidare.

Ett skäl är förstås att hon i förra valet överraskande lyfte partiets valresultat. Inför valet låg partiet långt under fyraprocentsspärren. Men Ebba Busch gjorde en enorm uppryckning och partiet hamnade på 6,3 procent. Efter en sådan framgång sitter en partiledare säkert på sin post ett bra tag framöver.

En förklaring till att partiet valde henne från början har att göra med vikande valresultat. Som mest samlade partiet med Alf Svensson 11,77 av väljarna bakom sig. Det var 1998. Sedan backade partiet i fyra val i rad.

Så kom alltså uppgången i förra valet. Med en ny partiledare och en ny politisk profil och stil.

Med valet av Ebba Busch kom en politisk förflyttning i takt med tiden. Alf Svensson försökte slipa av kanterna på de mest otidsenliga konservativa förslagen. Och efter honom befäste Göran Hägglund bilden av partiet som mindre värdekonservativt, stabilt borgerligt men någorlunda i den borgerliga mitten av högerkanten.

Den nykonservativa vågen i Sverige började inte med Ebba Busch, men blev synlig på allvar i slutet av 00-talet. Sverigedemokraterna hade fått nästan 3 procent 2006. Och kom in i riksdagen fyra år senare. Och en mer högerorienterad konservatism fick samtidigt ett bredare genomslag. Vilket färgade av sig även på Kristdemokraterna, till en början mest i ungdomsförbundet. När Ebba Busch 2008 valdes till vice ordförande i KDU satt Charlie Weimers som ordförande. Dessförinnan var han aktiv i MUF. Numera är han Sverigedemokrat. Ungdomsförbundet rörde sig högerut och höjde tonläget mot feminism och mångkultur.

Detta beredde kanske inte väg för herren, men för ett politiskt skifte också i själva partiet. Och för Ebba Busch som partiledare.

Man kan säga mycket om det parti Alf Svensson formade. Det var i grund och botten ett värde- och socialkonservativt parti. Som såg religionen som samhällets bärande pelare. Som var emot abort och samkönade äktenskap.

Partiet stod till höger i värdefrågor. I mitten i många välfärdsfrågor. Och var ”liberalt” när det kom till internationalism, bistånds- och flyktingpolitik.

Den europeiska kristdemokratin har sina särskilda historiska rötter, och är något annat än svenska Kristen Demokratisk Samling (KDS), som partiet hette på den tiden. Senare har partiet alltså bytt namn och försökt knyta an till tyska CDU, som var ett ”folkparti i mitten”. Men dagens svenska kristdemokratiska parti står inte högerpopulisterna långt efter. Och har i synen på välfärd och ekonomi krokat arm med friskolelobbyn och skattesänkarhögern.

Ebba Busch tillträdde 2015. Nu har alltså hon suttit i sju år. Numera sitter partiledarna i genomsnitt i tio år. Några lite längre, andra lite kortare tid. Hur länge Busch sitter beror säkert på hur det går i höstens val. Men hennes avgång lär inte ligga allt för långt in i framtiden.

Påpassligt ger Timbro ut antologin ”Kristdemokrati. Människosyn. Etik. Politik”, i samarbete med partiets tankesmedja Civitas, som inte gjort något större väsen av sig på sistone. Ebba Busch bidrar inte i boken. Vilket väl inte är ägnat att förvåna. Texterna i boken ligger långt från hennes politiska projekt.

Vad blir det av Kristdemokraterna efter Ebba Busch? Finns det ett liv för Kristdemokraterna efter att den tidigare Livets ord-eleven Ebba Busch lämnar den politiska scenen? Kommer vi få se en återgång till Alf Svenssons kristdemokrati? Eller blir nästa steg att Sara Skyttedal, ordförande i ungdomsförbundet efter Charlie Weimers och nu i Europaparlamentet, tar över. Hon är en politiker av samma ull som Ebba Busch.

Inlägget Kristdemokraternas liv efter Ebba Busch dök först upp på Dagens Arena.

Villkoren för att få en lägenhet hårdnar. Vi har pratat med den särskilda utredaren Karolina Skog om hur förslagen hon lagt fram kan hjälpa resurssvaga grupper. 

Det blir allt svårare för resurssvaga hushåll att efterfråga en bostad. Priserna på de nya lägenheterna ökar, delar av det billiga beståndet renoveras bort och utförsäljningar av allmännyttan innebär ofta att bostäder försvinner från de kommunala bostadsköerna. Samtidigt tar inte alla kommuner sitt bostadsförsörjningsansvar på allvar och staten saknar förutsättningar att sätta press på dem.

Regeringen tillsatte därför en utredning om en socialt hållbar bostadsförsörjning. Den särskilda utredaren Karolina Skog presenterade i går utredningens slutbetänkande och dess förslag. Dagens Arena har intervjuat henne om förslagen, de strukturella problemen på bostadsmarknaden och om vad som mer kommer att behöva göras.

Det har lyfts fram kritik om att utredningens förslag inte kommer att göra skillnad. Hur ser du på den kritiken?

– Jag menar med eftertryck att de förslag som läggs fram kommer att göra en ordentlig skillnad. Jag vill också vara tydlig med att det finns ett par strukturella problem som kvarstår. Det handlar om de ekonomiska förutsättningarna, bland annat hur vi beskattar. Det hyrda boendet är högre beskattat än det ägda och det främjar inte rörligheten på bostadsmarknaden, tvärtom.

Experter menar att direktivet har varit för snävt. Hade du själv önskat ett bredare direktiv och utrymme att lägga flera konkreta förslag?

– Jag vill inte recensera det. Jag har fått ett uppdrag och utfört det. Men för hela förståelsen är det viktigt att se att det finns de här strukturella problemen inom andra områden som beror på andra frågor än de vi har studerat.

Vilka förslag skulle du säga kommer att ha störst betydelse för de grupper utredningen fokuserat på?

– Kombinationen av att försöka styra upp vilka regler som hyresvärdar ställer med en hyresgaranti för barnfamiljer som ska finnas i alla kommuner. Det är konkreta åtgärder, verktyg, för att fler ska få en möjlighet att få ett förstagångskontrakt. I dag får barnfamiljer på grund av tillfälliga inkomster eller att stor del av inkomsten kommer från transfereringssystemen inte hjälp från kommunernas socialtjänster. De skulle få hjälp av hyresgarantin eftersom den är utformad specifikt för dem.

– Många söker upp socialtjänsten men får svaret att de inte har så stora problem och får därför ingen hjälp. Och då får de heller ingen bostad. Sen kan de få sociala problem och behöver hjälp för att få en akut bostad som är en väldigt dålig och dyr åtgärd. Det skulle kunna få väldigt konkret effekt och minska trycket på socialtjänsterna och få statligt finansierade åtgärd som inte kräver så mycket insatser från dem. Det ska minska trycket på de andra åtgärderna, de är mer arbetskrävande. Det är en central del att den här finansieras av staten.

Hur kommer hyresgarantin att fungera?

– Hyresgaranti är något du får från kommunen och då garanterar kommunen att de står för hyran de första två åren. Vi kan ålägga kommunen att göra det för de som bor i kommunen. Då behöver man bo fast i en kommun.

Kan det inte innebära en inlåsningseffekt och göra det svårare för barnfamiljer att flytta om de skulle behöva?

– Det är definitivt en av baksidorna med förslaget. Men det är också riktat mot en ganska smal grupp. Det är inte en bred åtgärd.

– Jag vet att det finns de som har förordat en statlig hyresgaranti. Jag tror inte att är en bra idé. Vi skulle troligtvis få samma problem vi har inom LSS. När några grupper ska få stöd från staten och några som är väldigt väldigt nära ska få ett stöd från kommunerna, som akuta sociala kontrakt för boende. Det tror jag skulle kunna leda till mycket konflikter. Om man tittar på LSS finns det enormt många rättsfall och enormt många domar. En domstol avgör att den här personen ska ha det statliga stödet, och den här personen ska ha det kommunala. Vi behöver inte ett sådant system till. Kommuner är genomförare när det gäller bostadspolitik. Det ska inte krånglas till det att staten genomför vissa saker, det bör vara kommunerna. De har allt på plats. De har handläggare och kan göra individuella bedömningar.

Skulle hyresgarantin kunna breddas och omfatta fler grupper än bara barnfamiljer?

– Det kan man absolut göra. Vi har också utformat lagen så att det kommer att vara ganska enkelt för kommande regeringar att göra det. Men jag gör analysen att på dagens marknad så sticker barnfamiljen ut som särskilt utsatta. Och som i dag inte har något fungerande verktyg för att hjälpa dem.

Du föreslår också ett nationellt bostadsförsörjningsmål för stat och kommun, vad innebär det rent konkret?

– I dag finns det en uppfattning av att det lagen säger är att bostadsförsörjning helt och hållet är ett kommunalt ansvar. När man tittar på förarbetena var inte det lagens intention men det tolkas väldigt mycket så. Eftersom det bara är kommunens verksamhet som regleras. Att slå fast ett gemensamt mål där det är tydligt att ansvaret är delat mellan stat och kommun menar jag kommer att göra stor skillnad. Inte minst säger det att vi behöver aktivera staten mer än i dag. Jag tror också att det är viktigt för kommunernas aktivitet. Jag uppfattar att en del av motviljan att agera i den här frågan från kommunsidan är just att staten gör ingenting själva, utan säger bara till dem vad de ska göra. Vi behöver hitta en annan ansats där stat och kommun hittar samverkan och gemensamt försöker lösa problemet.

– Målet är en bostadsförsörjning för alla grupper, att motverka segregation och hemlöshet. Stat och kommun ska var och en och gemensamt verka för att nå målet. Sedan finns det en mening om bostadsmarknaden. I dag står det att den ska möta efterfrågan. Vi har ändrat det till att bostadsmarknaden ska vara inkluderande och att den ska möta efterfrågan och behov.

Varför är det en viktig ändring?

– Vi behöver ha ett åtgärdsarbete som mer fokuserar på behov. Vi behöver landa i att vi analyserar vilka behov som finns, vilka problem löses inte på marknaden och sen rikta åtgärder mot de grupper eller de behov man kommer fram till. Det är en skillnad från tanken på enbart generell bostadspolitik eller enbart en tanke att det kan lösas via marknaden. Vi konstaterar att marknaden aldrig kommer att lösa alla behov. Det kommer alltid att finnas grupper som behöver riktade åtgärder. Generell välfärdspolitik kommer inte att göra att alla får en god bostad. 

– Vi har aldrig haft en bostadsmarknad i Sverige som har varit så välfungerande att den har inkluderat alla. Även om vi har haft överskott på bostäder så har människor behövt hjälp att få bostad. Här vill jag ändra ett tankesätt och få det här politikområdet att handla om behov och för det menar jag att det behövs också selektiva inslag för att möta de behoven.

Kan det handla om att bygga socialbostäder?

– Det är inte något jag tar ställning till. Det är en debatt som återstår. Men selektiva inslag kan handla om förturer i förmedlingen, det kan handla om hyresgaranti riktat mot barnfamiljer som haft svårt att komma in på marknaden. Det är en selektiv åtgärd. Att vi har en bostadsmarknad för alla är en myt.

Vi har en bostadsmarknad som börjar att exkludera allt fler eftersom priserna går upp, särskilt i storstadsregionerna. Handelskammaren kom exempelvis nyligen ut med en rapport som visar hur svårt det blivit för olika yrkesgrupper, som polis och sjuksköterskor, att få bostad i Stockholm.

– Jag instämmer helt med den bilden Handelskammaren målar upp. Det tycker jag stärker en av de andra sakerna jag säger i utredningen. Bostadsförsörjningspolitiken de senaste året har fokuserat helt och hållet på att bygga fler bostäder. Det behövs men bostadspolitik kan inte bara handla om det. Bostadspolitiken måste också fundera på vem som får bostäderna, för vem vi bygger. Hur utformas dem, hur förmedlar vi dem. Hur ser vi till att hushåll har möjlighet att efterfråga de bostäder som faktiskt finns.

– Även om vi har haft en hög bostadsproduktion har det inte lett till att de allra svagaste har fått bättre möjligheter tyvärr, deras situation är fortfarande väldigt illa.

Hur ska staten kunna pressa kommuner som faktiskt inte tar bostadsförsörjningen på allvar?

– Det är en av frågorna jag funderat mest på. Hur kan vi aktivera och skapa incitament för de kommuner som verkligen inte vill, för sådana kommuner finns. Jag kan inte säga att jag till fullo har löst det. På lite olika sätt blir det tydligare att kommunerna behöver göra bostadsanalyser och lägga fram åtgärder. Men i en demokrati kan medborgare fortfarande rösta fram politiker som inte vill bygga. Jag har ingen lösning som är acceptabel på det.

– Andra utredningar har varit inne på mer tvingande åtgärder mot kommunerna. Det har pratats om byggtal. Jag noterar att de förslagen har inte tagits vidare. De ligger ganska väl begravda i skrivbord på regeringskansliet. Jag bedömer att det finns ingen politisk aptit för att driva fram mer tvingande regler. Jag ser inget värde i att lägga ännu ett sådant förslag i de byrålådorna.

Ett annat problem som uppmärksammats är att befintliga billiga lägenheter försvinner när hyresvärdar renoverar dem och höjer hyrorna. Är det något ni har tittat på i utredningen?

– Jag beskriver problemet och delar bilden att det finns en risk att det billiga hyresbeståndet renoveras bort. Sen menar jag att det är en fråga om utformningar av hyressättningen. Det är någonting som jag inte har tittat på. Man kan inte ändra hyressättningen i en liten del. Om man ska göra det behöver man göra ett helhetsgrepp.

När kommuner säljer sina bostäder till privata hyresvärdar försvinner ibland de lägenheterna från den kommunala bostadsförmedlingen. Det blir alltså ett mindre utbud och kanske utrymme för kommunen att jobba med förturer. Är det en problematik som lyfts fram?

– Jag lägger förslag som jag menar kommer att minska utförsäljningen av allmännyttan ganska radikalt. Jag föreslår en ändring av lagen om offentlig upphandling som innebär att allmännyttan inte längre behöver följa den lagen. Det gör jag eftersom de har visat att på grund av den lagen är deras kostnader för att renovera och producera nytt är 10-12 procent dyrare än för den privata sektorn. Om vi tar bort den skyldigheten och de kan upphandla på andra sätt menar de att de då kan få lägre kostnader.

– Den utförsäljning som i dag sker av allmännyttan, den sker för att finansiera nyproduktion eftersom de har de höga kostnaderna. Om de kan producera billigare kommer utförsäljningarna att minska. Allmännyttan fyller en jätteviktig funktion och det är av godo om utförsäljningarna minskar. Det är ett extremt konkret förslag som kommer stärka allmännyttan och minska utförsäljningarna. En av följderna kommer vara att fler lägenheter förmedlas i de kommunala bostadsköerna.

Du vill också lyfta fram och problematisera Gustav Möllers bostadssociala utredning från 1946, varför är det viktigt?

– Det handlar om frågan om selektivitet eller generell bostadspolitik. Möller var väldigt tydlig med två saker som väckte debatt på en gång. Det ena var att det kommer finnas en rest av hushåll som kommer behöva individuella och riktade stöd för att få en bostad. Vid sidan av de generella åtgärderna. Sedan sa han också att statens och kommunens ansvar behöver vara överlappande. Det är många som tror att Möllers utredning genomfördes och gällde till 90-talet. Det stämmer inte alls. Sex år senare tillträdde Gunnar Sträng som socialminister och han avskaffade ganska många av Möllers reformer och selektiva insatser. Han var besjälad av idén av den generella välfärdspolitiken. Den skulle göra att de selektiva inslagen inte behövdes.

– Den Strängska bilden har präglat svensk bostadspolitik under väldigt lång tid. Bilden av en generell bostadspolitik som någonting som räcker. Jag menar att det är ett felslut. Vi har inte haft någon period där vi inte behövt selektiva inslag. Den tanken missleder oss och har lett till en politik som har ganska stora glapp där människor faller mellan stolarna och far illa därför att man tänker sig att vi behöver inte riktade åtgärder mot dem. Där tror jag att vi behöver tänka om och se att vi behöver kombinera generell välfärdspolitik med riktade åtgärder inom bostadsförsörjningen för att nå de som har det svårast.

Inlägget »Det är en myt att vi har en bostadsmarknad för alla« dök först upp på Dagens Arena.