Mitt allra första minne som jag kan mana fram är mer ett känslominne än ett vanligt minne, består egentligen mest av sinnesintryck och känslor. Jag minns doften av gas och majsvälling som kokar på spisen, solsken som skiner in genom fönstret, en känsla av välbehag i kroppen, strax skulle det ju bli mat och jag var inte rädd för att äta…
Nästa fragment av det minnet är totalt mörker, orsakat av en kraftig smäll mot huvudet, och att jag tappar hela fotfästet i tillvaron eftersom babystolen jag sitter i virvlar genom universum utan att det finns en fast punkt någonstans. Upplevelsen är att jag virvlar väldigt länge i det svarta mörkret innan luftfärden tar slut och jag känner smaken av järn i munnen. Jag vet ännu inte att det är så blod smakar då, men jag vet det idag.
Jag önskar självklart att det skulle finnas ett trevligare minne men det gör inte det, det är det allra första minne som jag har. Hur kom jag att tänka på det nu då, den första morgonen i april månad? Jag läser ibland på Text-TV, så ock i natt och läser att det finns cirka 15 000 kvinnor i landet som lever med skyddade identitetsuppgifter. Väldigt illa, otroligt många, oacceptabelt många.
Jag läste på Ekonomi fakta för att ta reda på hur många kommuner som har i runda tal så många invånare, cirka 15000 och det blev några stycken. Jag listar några kommuner här:
Arboga
Vimmerby
Åmål
Öckerö
Vara
Vaggeryd
Tjörn
Trosa
Säffle
Svalöv
Strömstad
Skurup
Orust
Mörbylånga
Lilla Edet
Leksand
Kalix
Hörby
Hultsfred
Götene
Flen
Fagersta
Båstad
Bjuv
Tänk tanken att i varje uppräknad kommun så lever samtliga i var och en av dessa kommuner med skyddade personuppgifter.
Ta vilken kommun som helst av ovanstående och tänk tanken att det inte går att hitta en enda människa i den kommunen, dom lever skyddat, dom kan inte få finnas på samma villkor som alla andra.
Ta tanken ett steg ytterligare och tänk att dessa kvinnor har barn. Varje kvinna har i snitt 1.67 barn i landet, det ger 25 050 individer sammanlagt. Med skyddad identitet. I mer eller mindre ständig rädsla. Utlämnade åt myndigheter som ska skydda dom och som skrämmande ofta misslyckas med att göra det.
Genomsnittskommunen i Sverige har 36000 invånare. Om alla kvinnor i landet med skyddad identitet har ett genomsnitt med ett barn som lever med sin mor med skyddad identitet så är det mer människor än vad som lever i vilken genomsnittskommun som helst. Det är bara siffror, kan man tänka. Och alla kvinnor har ju inte barn heller. Och det finns säkert andra undantag män som lever på liknande villkor osv. Det är försumbart i sammanhanget. Fortfarande finns det en hel kommun därute som lever med skyddad identitet.
Kanske så mycket som en hederlig svensk genomsnittskommun plus lite till. Ta in siffrorna, tänk bort en kommun, vilken som helst och ställ frågan till dig själv…
Är detta rimligt?
Själv färdas jag fortfarande ibland genom mörkret. Det finns självklart solstunder också som doftar av värme och kommande go’frukostar…
Men jag är ständigt beredd på att flyga genom mörkret. Det går aldrig över.
Flyg fula fluga, flyg…
Happy Svensson
redaktionen@dikko.nu
Vill du läsa mer om vad vi har skrivit på temat Våld i nära relationer gå in HÄR
Läs rapporten Skyddade personuppgifter – oskyddade personer i sin helhet
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS