Inlägg publicerade i “Samhälle”

”Det har inte varit så svårt läge inför löneförhandlingarna på 25 år,” menar Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo (Foto: PMAGI/Linnea Carlsson).

av Anders Wemmert // Artikel i Offensiv

Om cirka ett år börjar avtalsrörelsen för drygt 2,2 miljoner arbetare och tjänstemän. Över 170 kollektivavtal löper ut och redan nu vässar arbetsgivarna och deras påhejare sina klor. I flera tidningsartiklar, i radio och tv samt i sociala medier pumpar man ut budskapet att fackföreningarna måste acceptera reallönesänkningar, hög inflation och prisökningar på mat, dyrare boendekostnader, höjda energipriser med mera.

Från arbetsgivarhåll skyller man mycket av den höga inflationen och prisökningarna på kriget i Ukraina. Det är inte helt sant, då inflationen och prisökningarna på mat och energi började långt innan kriget i Ukraina startade.
Redan under hösten 2021 steg inflationstakten till över 4 procent, vilket orsakades av krisen i de globala leveranskedjorna, som innebar höjda matpriser, höjda energipriser och höjda priser på kläder. Elpriserna under december månad 2021 hade inte varit så höga någon gång tidigare under 2000-talet. Kriget i Ukraina har ytterligare spätt på krisen. Nu är inflationstakten i Sverige 4,5 procent, den högsta sedan 1993.

Nu försöker arbetsgivare, regeringen och dess allierade i form av olika så kallade ekonomiska experter få oss att tro att arbetare och tjänstemän måste acceptera standardsänkningar, prisökningar och reallönesänkningar som om det vore någon typ av naturkraft som man inte kan rå på.
Det är därför inte konstigt att Medlingsinstitutets generaldirektör Irene Wennemo i en intervju i Sveriges Radio den 29 mars säger att ”Det har inte varit så svårt läge inför löneförhandlingarna på 25 år”.
För 25 år sedan slöts det första industriavtalet där det så kallade ”märket” bestämde löneökningarna för hela arbetsmarknaden. Arbetsgivarna och ledningen för LO kom överens om ett ”ansvarsfullt löneavtal som skulle vara realistiskt, garantera företagens profiter och hålla sig inom ramarna för vad Sveriges ekonomi klarade av”.
I klartext har det sedan dess betytt att de privata arbetsgivarna i industrin har bestämt lönerna och att ledningen för de olika LO-förbunden har garanterat att inga strejker eller annan lönekamp tillåtits.

Inför avtalsrörelsen 2023 vill återigen arbetsgivarna vältra över kostnaderna för den ekonomiska krisen på arbetarna och tjänstemännen. Eller som Svenskt Näringslivs vice vd, Mattias Dahl, uttryckte det i samma inslag: ”Det finns ingen enkel lösning med att höja lönerna.” Klassisk argumentation från arbetsgivarna; låt arbetarna betala krisen så att aktieägarna och direktörerna kan få ut sina vinster som vanligt.
Fackledningar inom industrin bakar indirekt upp arbetsgivarsidan genom att räkna med att Riksbanken ska lyckas få ner inflationen till 2 procent så att man inte ska behöva ställa krav på kompensation. Problemet är bara att inflationen redan är rekordhög och att prisökningarna på mat och energi redan är här.
Nu flaggar de tre största livsmedelsbolagen ICA, Axfood och Coop för att ytterligare snabbt höja priserna på mat. Energipriserna förväntas också vara på en fortsatt hög nivå.
Fackföreningsrörelsen måste redan nu förbereda sig på lönekamp. Arbetarna ska inte betala den ekonomiska krisen. För det krävs kämpande och demokratiska fackföreningar och ett nytt socialistiskt arbetarparti.

RS/Offensiv säger:
• Full kompensation för prisökningarna. Indexreglerade löner och ett-åriga avtal.
• 6 timmars arbetsdag med bibehållen lön.
• Avtalen ut på omröstning.
• Återinför strejkrätten.

Inlägget Inför avtalsrörelsen 2023: Ta kamp eller lägga sig platt? dök först upp på .

Det är lätt att ryckas med av de förfärliga rapporterna från Rysslands invasion av Ukraina. Sjukhus bombas och städer läggs i ruiner. Den svenska regeringen har enligt min mening hanterat läget på ett förtroendeingivande sätt. Solidariteten med Ukraina har sträckt sig längre än tidigare med leveranser av både förnödenheter och vapen.

Men inom Socialdemokraterna har röster börjat höjas för ett svenskt Natomedlemskap. Detta är mycket olyckligt. Ett eventuellt medlemskap skulle medföra ett flertal risker för svensk säkerhetspolitik.

Socialdemokraterna behöver i stället hålla huvudet kallt just nu.

För det första finns det en felaktig uppfattning om att Natos artikel fem, om militärt stöd vid angrepp, skulle träda in per automatik om vi blev invaderade. Så är inte fallet. För att artikel fem (och andra beslut) ska gälla måste samtliga Natos medlemmar, i enhällighet, rösta och fatta beslut om detta. Förutom att det inte är säkert att vi skulle få hjälp även vid ett angrepp så skulle det innebära att vi i Sverige skulle göra delar av vår säkerhetspolitik direkt beroende av beslut fattade av Erdogans Turkiet eller Orbáns Ungern, bara för att nämna några.

För det andra så finns det en betydande risk att ett Natomedlemskap skulle invagga Sverige i en falsk trygghet. Varför skulle vi i Sverige behöva lägga pengar på vårt försvar om vi ändå kan räkna med att få stöd från USA? Talande exempel på det här problemet är att ingen av de tre baltiska staterna i dag har något eget stridsflyg.

Den tredje och kanske viktigaste invändningen mot att ett Natomedlemskap skulle stärka vår säkerhet är att när det väl gäller så kommer ingen beslutsfattare i varken Paris eller Washington att vilja riskera ett fullskaligt kärnvapenkrig för Sveriges skull. Därför kan vi inte heller bygga vår säkerhetspolitik på ett sådant naivt antagande.

Förutom de säkerhetspolitiska fallgroparna med ett Natomedlemskap så finns det även viktiga politiska och moraliska invändningar. Då Nato är en militär allians är medlemsländernas militära förehavanden viktiga att förstå och analysera. USA:s olagliga anfallskrig och drönarkampanjer har skördat hundratusentals människoliv bara under 2000-talet. Den turkiska krigsmakten som är en av Natos största bedriver dessutom ett hänsynslöst krig mot Syriens kurder som länge varit världens sköld mot Islamiska staten IS.

Nej, Socialdemokraterna behöver i stället hålla huvudet kallt just nu. Rysslands överfall på Ukraina och det förändrade säkerhetspolitiska läget i Europa innebär dock att vi måste rusta upp vårt militära försvar i snabbare takt än hittills. På motsvarande sätt har pandemin tydliggjort behovet av att rusta upp vårt civila försvar. Vägen framåt bör i stället vara en rustad alliansfrihet. Den ligger även närmare klassisk socialdemokratisk säkerhetspolitik än ett svenskt medlemskap i Nato.

Tryggheten i Finlands säkerhetspolitiska ordning har tydliggjorts två gånger på kort tid. Först när deras starka civilförsvar, med stora lager av mediciner och skyddsutrustning kom till stor nytta under pandemin. Och sedan under inledningen av den ryska aggressionen mot Ukraina när Finlands USA-ambassadör lugnt och koncist kunde förklara att Finland inte var rädda för Ryssland. Skälet var att de hade en egen stark militär förmåga som kunde garantera landets frihet.

Det finns mycket att lära i ett fördjupat samarbete med vår forna östra rikshalva, även för svensk socialdemokrati.

Henrik Månsson, socialdemokrat i Eslöv.

Tigreaner i Tigrays västra zon har utsatts för ”en skoningslös etnisk rensning” av säkerhetsstyrkor från angränsande Amhararegionen, skriver Amnesty International och Human Rights Watch en ny rapport. Bland annat har människorättsorganisationerna intervjuat experter som leder utgrävningarna av tre massgravar bestående av 229 kroppar intill en kyrka i Amhararegionen som intogs av regionala miliser och etiopisk militär i november 2020.

”Merparten av kropparna som hittills undersökts vittnar om kraftiga huvudskador”, konstaterar rapporten.

ETIOPIEN | Rapporten – ”We will erase you from this land” – är en skakande läsning och en påminnelse om de människorättsövergrepp, den förföljelse och den brutalitet som plågat Tigrayregionen sedan hösten 2020.

Till följd ett omstritt val som hölls i regionen trots centralregeringens beslut att vänta på grund av covid-19-pandemin, i vilket Tigrays folkbefrielsefront (TPLF) gick segrande ur, bröt strider ut efter att etiopiska staten stängde av såväl all kommunikation som alla transporter till regionen – samt avfärdade valresultatet.

Utbredd hunger och intern flykt av över 42 000 civila bröt kort därefter ut, samtidigt med regelrätta strider mellan TPLF och den etiopiska militären och lejda miliser från angränsande regioner.

Enligt Amnesty International och Human Rights Watch råder det ingen tvekan om att såväl krigsbrott som brott mot mänskligheten har begåtts i Tigrayregionen, särskilt av Amharamiliser som står den etiopiska arméapparaten nära.

Etiopien – fortsatt beväpnad krigsmakt

Etiopien har trots ett snart tvåårigt krig mot sin egen befolkning i Tigray förblivit en välgödd militärmakt med goda vapenhandelsförbindelser med omvärlden. Sedan 2011 är det framför allt Kina som klivit fram som prominent vapenexportör till Etiopien, men med i arsenalen – och således även på Tigrays slagfält – finns vapen från västländer som USA och Storbritannien, via Förenade Arabemiraten – som kom till undsättning när regeringen i Addis Abeba pressades hårt av TPLF:s militära framflyttningar till huvudstadens utkanter i november 2021.

Västvärlden har infört sanktioner mot Etiopien, men tack vare fortsatt handel och politiskt broderskap från andra länder – som Förenade Arabemiraten och Saudiarabien – har 2019 års nobelfredspristagare, Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed, haft råd och manöverutrymme för fortsatt krigföring i Tigray.I januari i år kunde Human Rights Watch även avslöja att den saudiska regimen dragit sitt strå till stacken när de deporterade tusentals tigreaner bosatta i Saudiarabien tillbaka till Etiopien där många hålls fängslade i hemliga förvaringsläger.

”Inför vapenembargo”

Precis som i kriget i Ukraina riktar Amnesty International och Human Rights Watch blicken mot omvärlden för att medla i Tigray och få ett omedelbart stopp på den krigföring som leder till mord, repression och massflykt av civila.

Trycket mot den etiopiska regeringen måste öka för att internationella och oberoende hjälporganisationer skyndsamt ska beviljas tillträde till den isolerade regionen, rekommenderar människorättsorganisationerna i sin gemensamma rapport:

”Inför ett omfattande vapenembargo gentemot Etiopien och Eritrea som omfattar direkt och indirekt leverans, försäljning och överföring, inklusive transitering och omlastning, av vapen, ammunition och annan militär- och säkerhetsutrustning, samt tillhandahållande av utbildning och annan militär och säkerhetshjälp.”

***

Läs även:Krigförande fredspristagareGruvplaner i krigets Västpapua: ”Ett katastrofrecept”Ukraina kan spränga Pandoras ask

The post MR-rapport: ”Brott mot mänskligheten i krigets Tigray” appeared first on Tidningen Global.

Under de senaste veckorna har drivmedelspriserna debatterats flitigt. Samtidigt som det nu är viktigt att mildra de ekonomiska konsekvenserna för dem som är beroende av sina bilar måste vi se till kärnan i problemet: vi måste göra oss oberoende av Putins fossila resurser.

Den blåbruna oppositionen och Vänsterpartiet har nyligen presenterat olika förslag som innebär en enorm subventionering av fossila bränslen och ett fortsatt högt fossilberoende i svensk lands- och glesbygd.

Vi vill i stället subventionera fossilfria alternativ och bryta fossilberoendet. Därför föreslår SSU fyra reformer för att snabbt minska fossilbränsleberoendet och kompensera för hushållens ökade kostnader.

Det är inte hållbart att de svenskar som bor utanför stadskärnan drabbas hårt varje gång det blir oroligt i omvärlden

1. Vi måste kraftigt öka anslagen till regionerna för att göra kollektivtrafiken billigare och bättre. Turtätheten måste öka och rutterna justeras så att i dag otrafikerade områden omfattas. Vi vill se subventioner av resenärernas kostnader, för att på sikt fasa ut biljettavgifterna helt.

2. Vi måste göra det lättare för fler att välja bort fordon som drivs av fossilt drivmedel. Många svenska hushåll är beroende av bilen för att få vardagen att gå ihop. Vi vill se en höjd miljöbonus till elbilar för dem som bor i lands- och glesbygdskommuner. Vi vill också införa 30 000 kronor i skrotningspremie för dem som skrotar sin fossilbil och köper en ny eller begagnad elbil. För dem som i stället vill privatleasa så vill vi se en skrotningspremie om 1 000 kronor per månad.

3. Avsätt ytterligare resurser för att, med hjälp av Vattenfall, verkställa en snabb och bred utbyggnad av laddstolpar i lands- och glesbygdskommuner. Bygg ut det svenska elnätet och skrota tillfälligt det kommunala vetot mot havsbaserad vindkraft. Dessutom krävs bättre energilagring. Utred därför hur elbilar med stora batterier kan integreras på ett smart sätt med Sveriges elsystem.

Vi välkomnar att regeringen mildrar krisens ekonomiska konsekvenser för hushållen. Samtidigt är det uppenbart att vi inte kan kompensera för skenande världsmarknadspriser för evigt.

Det är inte hållbart att de svenskar som bor utanför stadskärnan drabbas hårt varje gång det blir oroligt i omvärlden. Nu är det dags att sänka tröskeln till den gröna omställningen för alla svenska hushåll.

Edvina Palmcrantz, Isak Öhrlund, Lotta Wiechel och Christopher Lindvall
Ledamöter i SSUs förbundsstyrelse med ansvar för klimatfrågor

Sedan Socialdemokraterna tog över makten efter regeringen Reinfeldt 2014 har kriserna avlöst varandra. Flyktingkrisen 2015. Pandemin. Och nu Putins anfallskrig, riktat mot ett europeiskt land inte långt från oss. Och hela tiden, parallellt med detta, den där kvävande känslan av att vi är på väg rakt in i en klimatkris vars allra värsta effekter det snart är alldeles för sent att kunna undvika.

Statsvetaren Mark Blyth skrev 1999 sin avhandling ”Great Transformations: Economic Ideas and Political Change in the Twentieth Century”. Det är en bok som på ytan handlar om ekonomisk politik. Blyths tes är, grovt förenklad, att politik tenderar att vara väldigt spårbunden. Det är svårt att ändra saker. Förutom när man ställs inför en kris. Då uppstår ett läge där gamla sanningar inte längre gäller och det är möjligt att tänka nytt.

Och just där, argumenterar Blyth, när kriser ställer allt vi trott oss veta på huvudet, spelar idéer extra stor roll. Jag har tänkt mycket på det under senare år. För mig blev det uppenbart när jag under pandemiåret 2020 arbetade politiskt i Bryssel. Hur erfarenheterna från åtstramningspolitiken i framför allt södra Europa och de tankar, idéer och det motstånd den väckt i så hög utsträckning färgade debatten och förslagen som nu väcktes på EU-nivån.

Den svenska erfarenheten var annorlunda. Visst påverkades vi också av finanskrisen 2008. Men kanske kom vårt formativa ögonblick egentligen ett och ett halvt decennium tidigare, under nittiotalskrisen och den efterföljande budgetsaneringen. Budgetdisciplin uppfattades i den svenska politiken som det som tog oss ut ur vår kris, medan den för många i Sydeuropa snarare förknippades med utifrån påtvingade nedskärningar.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att senare års kriser även här hemma ställt mycket invant på huvudet. Och det handlar om så mycket mer än den ekonomiska politiken. När pansarvagnarna rullade in över gränsen till Ukraina hände något med hur vi uppfattade världen. Visst hade S-regeringen redan tidigare brutit med Moderaternas nedskärningspolitik på försvaret. Men uppslutningen bakom en kraftig förstärkning av vår förmåga att säkra vårt eget territorium militärt var plötsligt enorm.

En gemensam nämnare för dessa kriser är det att de alla, på ett eller annat sätt, visar hur sårbart vårt samhälle är. Jag minns själv den förlamande känslan från 2015 av att vi trots alla hjälteinsatser som gjordes av inte minst ideella krafter inte fullt ut klarade av mottagandet. När smittan sedan slog till under 2020 klarade vi inte av att hålla den borta från våra äldreboenden. Och jag tror inte någon svensk somnar utan ett styng av oro över att hotet från despoten i Moskva nu visat sig vara på så konkret och påtaglig allvar.

Putin hade inte kunnat göra som han gör om inte den ryska demokratin pressats tillbaka.

Det som händer just nu i Ukraina är chockerande. Men riskerna har varit synliga länge. Världen är sedan lång tid tillbaka inne i vad sociologen Larry Diamond kallat en ”demokratisk recession”. Demokrati och mänskliga rättigheter är på ett globalt plan tillbakatryckta. Och vi vet sedan länge att en sådan värld är en farligare värld. Putin hade inte kunnat göra som han gör om inte den ryska demokratin pressats tillbaka. Så kanske är det här vår stora lärdom måste ligga. Vi tvingas inse att status quo i relationen mellan demokrati och diktatur inte är ett möjligt alternativ.

Även har hemma har vi nog varit många som länge levt med en klump i hjärtat över att det starka välfärdssamhälle vi fortfarande säger oss leva i inte är sjusärdeles starkt längre. Segregationen har bitit sig fast, och vi har ett politiskt landskap som kännetecknas av hård polarisering. Vi ser en sjukvård som kämpar på på knäna, och ett skolsystem som gått alldeles överstyr. Även denna väldigt svenska erfarenhet har en internationell klangbotten. Pandemin avslöjade liknande revor i många länders välfärdssystem. Och allt det pekade på behovet av en ny ordning, bortom den gamla nyliberala. På samma sätt som populismens framväxt i de ökade klyftorna spår inte är något unikt svenskt, lika lite som känslan av att vi måste göra något åt den är det. Frågorna om demokrati, jämlikhet, samhällets styrka, hänger samman. I Sverige och i världen.

Det går bra för svensk socialdemokrati just nu. Magdalena Anderssons ledarskap imponerar, långt utanför de egna kärntrupperna. Men opinioner kommer och går. Socialdemokratins politiska framtid handlar i grunden om att den rätt förstår vår tid och har det politiska modet att göra vad som krävs.

Världen förändras. Vi lever i historiska tider. Perspektivet är närmast hisnande. Och det understryker med sådant avgrundsdjupt allvar behovet av att ta sig an utvecklingen offensivt.

En gång i tiden la det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet grunden för den moderna svenska välfärdsstaten. Nu är det läge att tillsammans med andra goda krafter bygga en bättre världsordning utifrån erfarenheterna från dagens kriser. Alternativet är att passivt låta sig svepas med av utvecklingen. Var den resan i så fall slutar är ingen munter tanke.

Johan Sjölander är verksamhetschef för Tankesmedjan Tiden

Redan innan kriget skenade matpriserna – priset på vete ökade med 31 procent under år 2021 (Foto: Public Domain).

av Mattias Bernhardsson // Artikel i Offensiv

De kraftiga prisökningarna på främst mat och bränsle har provocerat fram massprotester för överlevnad världen runt: Sri Lanka, Sudan, Peru, Irak, Kenya, Indonesien, Trinidad och Tobago och även i Europa.

I Peru, där inflationen har nått sin snabbaste takt på 24 år, har en veckas stora protester och vägblockader av främst fattigbönder och lastbilschaufförer pressat regeringen till att gå med på skattelättnader på mat och bränsle.
Sudan går mot ”en ekonomisk och säkerhetsmässig kollaps”, varnade FN:s sändebud Volker Perthes i förra veckan. Protesterna som inleddes mot militärkuppen i höstas har fått nytt bränsle av prisökningarna. ”Militären tillbaka till barackerna!” och ”Ned med hungerns regering!” ropas på demonstrationer i huvudstaden Khartoum.

I Sri Lanka, som står på randen till statsbankrutt, försökte regeringen möta protesterna mot prischocken med undantagstillstånd och blockering av alla sociala medier, med motsatt effekt och ännu större protester.
Sri Lanka har erfarit rekordlånga elavbrott på upp till 13 timmar och på många vägar står bilar strandade i spåren av bristen på bensin och torsdagens nyhet att dieseln är helt slut. Sjukhusen ställer in operationer. Viktiga basvaror som mjölk har blivit bristvaror i affärerna.
I staden Kandy trotsade hundratals studenter utegångsförbudet och drabbade samma med polis. I huvudstaden Colombo samlades tusentals demonstranter utanför president Gotabaya Rajapaksas residens i torsdags förra veckan. På söndagen meddelade alla 26 ministrar utom presidenten och premiärministern – tillika presidentens bror – sin avgång.

De globala prisökningarna och den fördjupade livsmedelskrisen – som har pågått i flera år – har nått alarmerande nivåer som en följd av Ukrainakriget. Ukraina och Ryssland står tillsammans för 30 procent av världens produktion av vete och 20 procent av den odlade majsen – två grödor som utgör basföda för miljarder människor.
Ukraina är dessutom världens största exportör av solrosolja och Ryssland är en av världens största producenter av konstgödsel.
Kriget har stoppat all export från båda länder. 35 länder i Afrika är beroende av import från Ukraina och Ryssland eller via Svarta havet som nu är stängt.
Redan innan kriget ökade priser på mat, utsäde, bränsle och andra förnödenheter i spåren av pandemin. Klimatförändringarna med allt värre torka och översvämningar samt det kapitalistiska jordbrukets jordförstörelse är också en stor faktor.
Och problemen var långt gångna. Redan innan pandemin räknade FN med att 800 miljoner människor levde med hunger och att nästan var tredje människa inte hade tillräckligt med mat.

Under 2021 ökade de globala priserna på vete med 31 procent och solrosolja med mer än 60 procent. Fram till veckan före invasionen hade vetepriserna ökat med 50 procent. I september förra året varnade The Famine Early Warnings Systems Network att 10 av Zimbabwes 15 miljoner invånare riskerade svält som ett resultat av torka och regnbrist.
I USA, som har rekordlåg officiell arbetslöshet, är fler än någonsin beroende av matkuponger. I oktober ifjol tvingades president Biden att utöka det statliga matkupongsystemet med ytterligare 20 miljarder dollar som nu 42,8 miljoner amerikaner är beroende av. Enligt USA:s jordbruksdepartement fördubblades antalet konsumerade matkuponger i januari i år jämfört med januari 2021.

Den förra pristoppen av främst vete åren 2007-2008 ledde till de höga brödpriser som till stor del utlöste vad som kom att kallas den arabiska våren. Idag, mer än någonsin, måste det resas politiska alternativ till den kapitalism som ständigt driver världen till hungerns brant.
Försök att bortförklara dagens livsmedelskris som enbart ett resultat av kriget syftar till att vända bort uppmärksamheten från kapitalismen, dess sjuka jordbruk och dess klimatkris. Att ett krig i Europa kan påverka livsmedelsförsörjningen i hela världen är en effekt av decennier av nyliberal globaliseringspolitik. Även de globala bristerna på bränsle och el är effekten av kapitalismens låsning vid fossila bränslen.
Storföretagen och dess regeringar har superrationaliserat jordbruket till att fokusera på ett fåtal exportvaror, medan det egna behovet har försörjts genom import. I den kapitalistiska konkurrensen har enorm överproduktion och översvämmande av dessa produkter i fattiga länder för att ta över marknaderna skapat stora globala transportled såväl som extrema globala sårbarheter.
Den ständiga vinstjakten har eldats på av konstgödsel, bekämpningsmedel och massiv produktionsintensitet – vilket har skapat enorma arealer av förstörda jordar.

Den globala osäkerheten vad gäller livsmedelspriser och tillgång på livsmedel visar på behovet av att ställa om till maximal lokal självförsörjning och att byta mål om privata vinster till mål om matsuveränitet.
Nyliberalismens era trasade sönder lokal försörjning och förädling av de egna livsmedlen, vilket ökade sårbarheten för tillstånd av brist och svältkatastrofer. För de flesta fattiga länder handlar det om att bryta kedjorna från de multinationella storföretagen och dess imperialistiska regeringar.

Inlägget Nya matrevolter för rättvisa dök först upp på .

KOMMENTAR

Världen förfasar sig över ryska krigsbrott i ukrainska Butja och på andra håll. Och vämjs av löjeväckande bortförklaringar från Putinregimen. Mord och massakrer på civila ska inte bara fördömas, de ansvariga ska dras inför rätta och dömas som krigsförbrytare.

Men det är inte bara övergreppen som kväljer, utan också hyckleriet. När såg vi samma upprördhet över tiotusentals massakrerade civila i Irak och Afghanistan? När tog svenska media det ”unika beslutet” att visa ocensurerade bilder på dödade människor, ”ibland gör vi undantag. Ibland behöver vi sisa hur verkligheten ser ut, när ord inte räcker till”. (DN:s förstasida från Butja 4 april). En verklighet som alltså inte behövde redovisas när det gällde dödade barn i Gaza eller Jemen eller på andra håll i världen?

När tusentals civila, familjer, barn, mödrar och åldringar utan en bössa till hans utrotats av Västs bombmattor, missiler och artilleri är det ”collateral damage”, om förlusterna inte är ”överdrivna”. ”Vad som ’för stor’ civil skada går inte att mäta i exakta siffror utan avgörs istället i en bedömning där skadan vägs mot nyttan. Det kallas proportionalitetsprincipen – en av de grundläggande principerna som genomsyrar krigslagar”, citeras en folkrättsexpert från Totalförsvarets forskningsinstitut beskäftigt i DN 6 april. En högst praktisk tolkning för militära stormakter som kan förgöra på håll, förstås.

Men även tolkningarna av bestialiteter på marken flödar av hyckleriet – eller spelad koögdhet. Hur kan de ryska soldaternas grymhet förklaras, förundras kommentatorerna. ”Som en speciell rysk krigsstrategi”, förklarar experterna. Men formliga bibliotek av undersökningar har genom seklen gjorts av krigens barbarisering av soldater och slaktandet av civila, inte bara under medeltiden eller Andra världskriget. Vi formligen vadar ju i Song Mys – en av många uppmärksammade amerikanska massakrer under Vietnamkriget – eller bosniska dödsfält in i vår tid.

Brutaliserade soldater och befäl som tar ut vrede, frustration eller bara stegrad blodtörst på civila tillhör krigens ärelösa skuggvärld. Om det så kallade ”soldatmaterialet” dessutom består av pennaliserade unga män som drillats i vapenmakt och förakt för svaghet, är följderna långt ifrån obegripliga, med eller utan strategier.

Vi ska förfasa oss över förbrytelserna men samtidigt hånle åt hyckleriet. Inte för att urskulda Putins krig med så kallad ”what aboutism”, utan för att brännmärka och bekämpa alla krigsbrott, på marken, från luften liksom det yttersta av dem alla, att starta krig.

Häri ligger Putinregimens brott inte bara mot Ukraina utan mot mänskligheten. Och häri ligger förbrytelsen hos den världsordning som så nonchalant förvandlar människor till kanonmat. Framtidens människor kommer att döma dem alla vid historiens domstol, om den alls får chans att mötas.

Håkan Blomqvist

Bilden: Huvudgatan i Butja efter den ryska invasionen av Ukraina. Foto: Oleksandr Ratushniak CC BY-SA 4.0

Inlägget Brännmärk krigsbrottet! dök först upp på Internationalen.

Finanspolitiken bör fortsätta vara expansiv, eftersom det finns utrymme för det. Så lyder en av slutsatserna i LO-ekonomernas nya prognos med anledning av kriget i Ukraina. En prognos som fick mothugg på ett seminarium.

Under onsdagen presenterades en uppdatering av LO-ekonomernas konjunkturprognosen Ekonomiska utsikter med anledning av konflikten i Ukraina. I samband med det arrangerades ett seminarium, som diskuterade effekterna på svensk ekonomi och för LO:s medlemmar.

Risken för ytterligare sanktioner mot Ryssland innebär ett stort mått av osäkerhet i den nya prognosen. Det var den fond mot vilken vi åhörare ombads tolka uppskattningarna. Om läget i Ryssland om så bara i viss grad förändras till det värre, kan den svenska ekonomin hamna i ett helt nytt läge. Rapportförfattarna såväl som hela den inbjudna panelen var därom rörande överens.

Huvuddragen i prognosen pekade på begränsade effekter på svensk BNP till följd av Ukrainakriget. Detta för att handeln mellan Sverige och Ryssland är begränsade.

En annan viktig slutsats var att kriget däremot har stora negativa effekter på svenska energi- och livsmedelspriser. LO-ekonomerna ser därför en förhöjd risk för inflation.

Den nya prognosen innehåller också flera skrivningar om att fortsätta investera sig ur krisen. Det talas om att försöka åstadkomma en jämlik och rättvis klimatomställning. För det, skriver rapportförfattarna, krävs en aktiv arbetsmarknadspolitik och god inkomsttrygghet.

De inbjudna gästerna var inte lika förtjusta i den expansiva finanspolitik som hålls fram som önskvärd i prognosen. Torbjörn Becker, chef  för Stockholm Institute of Transition Economics (SITE), säger att vi måste ha is i magen och eventuellt först om ett tag undersöka möjligheterna till lönehöjningar. Lena Sellgren, chefsekonom på Business Sweden, är inne på samma tema när hon, i sitt slutanförande, tycker att vi måste titta närmare på om vi har en permanent uppgång i inflationen.

Den springande punkten i kritiken mot rapporten var emellertid att LO-ekonomernas finanspolitik möjligen är för djärv. Särskilt Maria Hemström  Hemmingsson, generaldirektör IFAU, manade till försiktighet på den punkten: “Det kan komma ett läge där vi behöver Sveriges starka statsfinanser.”

Det var också Hemström Hemmingsson som fick sista ordet i diskussionen om vilka slags åtgärder som kan trygga svensk ekonomi: “Det är alltid de svagaste som drabbas när allt går åt helvete.”

text: Johan Frick

Inlägget LO-ekonomernas expansiva finanspolitik får kritik dök först upp på Dagens Arena.

Mycket pekar på att mutor och andra oegentligheter har färgat beslutet om gruvkoncession i Gállok. Go home, Beowulf! (Foto: Raymond Stokki)

av Raymond Stokki // Artikel i Offensiv

Misstänkt jäv, partiska tjänstemän och en ”bjudresa” kan ha färgat beslutet om gruvkoncession i Gállok/Kallak. Efter regeringens beslut och DN:s avslöjande förra veckan har näringsministern KU-anmälts. Gruvföretaget Beowulfs ordförande pudlar i sina Facebookinlägg. Batterifabriken Northvolt fick rabatt på tillstånd av kommunen.

Den senaste veckan har staten och kapitalet sannerligen visat sig vara i samma båt. Efter att DN förra veckan avslöjade om bland annat jäv i Gállokbeslutet har nyheten återrapporterats i flertalet stora mediakanaler.
Det hela fick Miljöpartiet att återigen anmäla näringsministern Karl-Petter Thorwaldsson (S) till konstitutionsutskottet (KU).
Frågan om jäv gäller regeringskansliets handläggare som ansvarade för ärendet om gruvan. Denne har tidigare suttit som jurist på Sveriges geologiska undersökningar (SGU) och ska då ha deltagit i beslutet om att järnmalmen i Gállok är av riksintresse.
Bland andra DN hänvisar till en professor i förvaltningsrätt som hävdar att det troligen rör sig om jäv, då handläggaren har deltagit i beslutet på två olika instanser.

Enligt DN ska frågan om att klassa järnmalmen som riksintresse ha varit viktig för beslutet. Detta blev tydligt av regeringens beslut att ett riksintresse behövdes för att kunna ställas mot rennäringen. Det hela låter alltså som ett beställningsjobb.
Näringsministern menar att handläggaren från regeringskansliet inte har deltagit i beslutet som regeringen har handlagt om koncession för en gruva i Gállok, men att denne däremot varit delaktig i beslutsdelen hos SGU tidigare.

Mutor, jäv och bjudresor färgade troligen beslutet om gruva i Gállok.

En mutskandal är också en fråga i bakgrunden, då en geolog från SGU har deltagit på en konferens i Alperna. Geologen ska ha bjudits av ett konsortium, där Beowulf Mining (företaget bakom gruvan i Gállok) ingår. Geologen fick resa, hotell, luncher och middag betalt, vilket enligt professorn i förvaltningsrätt ligger på gränsen till en muta.
Därtill visar DN:s grävande att flera högt uppsatta tjänstemän vid SGU har tagit ställning för gruvan på sociala medier. Två avdelningschefer har bland annat gillat ett inlägg från gruvlobbyn Svemins kommunikationschef, som hävdade att en gruva i Gállok inte skulle slå undan rennäringen.
Under den senaste veckan har det även uppmärksammats på sociala medier hur Beowulfs ordförande Sven Otto Littorin å ena sidan i intervjuer talat om samexistens med samebyar, men samtidigt i sociala medier visar motsatsen.
Littorin har bland annat delat en krönika från tidningen Affärsvärlden som skriver att rennäringen måste nedprioriteras, samt att Naturvårdsverket och Länsstyrelser inte ska gå miljöns ärenden. Inlägget från Littorin ska nu vara borttaget.

Beowulf Minings aktie steg som aldrig förr i vintras efter att Thorwaldsson som nytillsatt näringsminister yppade det historiska: ”Vi älskar gruvor i Socialdemokraterna (…) jag hoppas kunna öppna och ge tillstånd till flera nya gruvor.”
Men sedan regeringen beslutade till företagets favör har Beowulfs aktie sjunkit med siktet inställt på nivån innan sossarna ingav hopp hos gruvkapitalisterna.

En annan närliggande fråga som har varit uppe den senaste veckan är hur batterifabriken Northvolt fick rabatt i miljonklassen av Skellefteå kommun. Det handlade om en byggavgift för två industrilokaler som skulle ha kostat 2,4 miljoner kronor.
Det var en avgift som byggnadsnämnden prutade ned med 50 procent, dessutom utan att Northvolt ens hade begärt rabatt. Enligt SVT har Northvolt flera gånger fått rabatter på sina bygglov.
Minerallagen ger redan idag i princip all vinst till gruvföretagen och endast gruvdamm till statskassan. Men den senaste tidens nyheter visar än mer på hur politiken och staten sitter i samma båt som kapitalet. En situation som bara kan förändras med kamp för ett gemensamt, hållbart och rättvist samhälle.

Inlägget Metaller och mineraler: Staten och kapitalet i samma båt dök först upp på .

Pamirbergen reser sig som en rad vargtänder i nordöstra Afghanistan, västra Kina och östra Tadzjikistan. ”Landet vid solens fot”, som platsen kallas i folkmun, förblev en vit kartfläck fram till de ryska tsartruppernas militära framryckningar på 1860-talet. Men den skralt bebodda bergskedjan har förblivit den ryska intressesfärens mest avskurna hörn. Likväl är Pamirbergen ett av många exempel på platser där lokala önskemål sällan väger tyngre än ryska geopolitiska intressen.

GLOBAL GRANSKAR | Öst, väst, Ukraina

Del 1: ÖST

TADZJIKISTAN | I Pamirbergen spelar tiden ingen roll. Det är i alla fall inte så noga. Herdarna vallar sin boskap efter ljus och mörker, precis som herdar gjort i sekel före dem. I Bulunkul i östra Tadzjikistan, nära gränsen till kinesiska Xinjiang, har tiden alltid varit ett tveeggat fenomen: en företeelse möjlig att stänga in bakom urtavlornas glas, men samtidigt ett otämjbart väsen som svävar fritt med vindar som piskar kinder med köldknäppar från Himalaya.

Teven står på i hörnet av allrummet där vedspisen är navet men som fungerar som matrum, sovrum och kök. Det sänds nyhetsinslag om något infrastrukturprojekt i Tadzjikistans huvudstad Dusjanbe och längst ner i hörnet, under nyhetspresentatören, framgår det att klockan närmar sig åtta på kvällen.

På kartan är avståndet mellan Bulunkul och Dusjanbe inte särskilt långt. Men huvudstaden är två dagars bilfärd bort. Och tidpunkten i Tadzjikistans politiska och ekonomiska hjärta är en annan. Tempot ett annat. På 4 000 meters höjd är det alltid senare. Mörkret faller tidigare, livet ett steg före grannarna i världen utanför, den som börjar vid Pamirbergens västra fot.
– Vi kan inte följa Dusjanbes tidszon. Där lever folk efter ett helt annat schema, i en helt annan tid, säger Aliyan, en herde som tillsammans med sin fru Hoorab lever på boskapsuppfödning av kor, får och jakar, till Tidningen Global.

Herdarna vallar sin boskap efter ljus och mörker, precis som herdar gjort i sekel före dem. Foto: Robertino Radovix/Flickr

Naturen visar vägen

I Bulunkul och övriga Pamirbergen är det inte almanackan, utan människokroppen, som markerar ännu en sluten årsring. Gravitationen spelar in, tideräkningen börjar med tånageln, fortsätter till ankeln, klättrar upp för benen, når hjärtat och slutligen huvudet.

”Ankomsten till huvudet sammanlöper med slutet av våren och en paus i tideräkningen. När sommarens första fas observeras återupptas tideräkningen, men nu från huvudet och neråt”, skriver Ben Young Landis, miljöjournalist knuten till Duke University, i vetenskapstidskriften Eos.
Tideräkningen utgår från naturskiften. Istäcket som knäcks av solen och ger vika för vårfloden, de första blommorna, djuren som lämnar sina iden och inser hur mycket de magrat under vintern.

Migrationer som människan själv är vittne till och inte dirigerar. En urgammal tideräkningsmetod som erhållit stöd hjälp från internationella universitet för att kartlägga utmaningarna med att försöka att avläsa tiden i ett tidevarv då klimatförändringar försatt tiden ur led.

Grafik: Jan-Åke Eriksson

Uppgörelser på ”världens tak”

Pamirbergen krokar arm med övriga bergskedjor som tillsammans utgör ”planetens tredje pol”, även kallad ”världens tak”. En plats som tydligare och brutalare än få andra tvingas inse vidden av den människopåskyndade klimatkrisen.

Men många i de tadzjikiska Pamirbergen är luttrade. De har tvingats anpassa sig till omstörtande förändringar förut.

På världens tak har väst och öst drabbat samman.

Både Brittiska Imperiet och Tsarryssland såg militär och politisk kontroll över Centralasien och Afghanistan som en geografisk nödvändighet för att kontrollera och diktera villkoren längs handelslederna till Kina och Indien. Här implementerade Vladimir Lenins bolsjeviker radikala socialistiska reformer mitt under brinnande världskrig, efter att ha störtat det ryska tsarväldet.

Wakhan, Tadzjikistan, i en by nära den afghanska gränsen.Sedan överenskommelser mellan Storbritannien, Ryssland och Afghanistan 1873-93, används namnet Wakhan i allmänhet för att hänvisa till det afghanska området söder om floderna Panj och Pamir. Den norra delen av den historiska Wakhan är nu en del av den autonoma provinsen Gorno-Badakhshan i Tadzjikistan. Foto: Ninara/Flickr

Rysk intressesfär, lokalbor i kläm

Sedan 1860-talet ingår Tadzjikistan i den ryska intressesfären. En realitet som förblivit gynnsam för Ryssland ända in på 2020-talet då miljontals centralasiater årligen söker sig norrut för osäkra och lågavlönade jobb inom transport-, bygg- och servicesektorn till följd av bristande möjligheter i Centralasiens fem självständiga nationer.

Samhällen frikopplade från Sovjetunionen 1991 och i många fall styrda av seglivade despoter som skott sig själva på enorma naturresurstillgångar medan stora folklager hållits kvar på svälttröskeln.

Men kriget i Ukraina kan på sikt komma att rubba den cementerade maktbalansen, rapporterar bland andra Radio Free Europe.

Bakning av brödet nan, i en kommunal ugn i Bulunkul.Foto: Steynard/flickr

Döden i Ukraina

Ryska bolag flyttar utomlands, skär ner eller stänger igen till följd av västvärldens ekonomiska sanktioner. Färre jobb innebär en flaskhals för centralasiatiska migranter som trots det svåra läget stannar kvar i Ryssland, i hopp om en snar ljusning. Andra tar värvning till ryska armén.

Där finns jobben. Just nu i Ukraina, på slagfältet.

Särskilt kirgizer och tadzjiker rapporteras ha stupat på ukrainsk jord sedan början av kriget efter Rysslands februariinvasion. Av somliga medier beskrivs de mer eller mindre som kanonmat för att säkra ryska arméframflyttningar.
– Jag anser att den ryska regeringen utnyttjar arbetsmigranter som kanonmat i Ukraina. Dessa migranter plockas antagligen in av försvarsministeriet eller av privata militärbolag, säger Valentina Chupik, människorättsjurist som genom åren försvarat arbetsmigranters rättigheter i Ryssland, till Radio Free Europe.

”De måste vägra”

Vittnesmål talar om militär tvångtjänstgöring till följd av dubbla medborgarskap. Centralasiaters dubbla medborgarskap är en fråga som väcker ont blod hos många politiska läger i Ryssland, särskilt långt ut på högerkanten där rysk nationalism spirar och där idealbilden av den ryska nationen är ett land bebott av etniska slaver, vars genpoler inte besudlats av centralasiatiska inslag.

Men i samma fåra anses centralasiater med ryskt medborgarskap försvara med livet som insats (enligt kommentarer i sociala medier mot kirgizer som vittnat om tvångsrekrytering) utan vare sig invändningar eller frågor.
– Dessa naturaliserade centralasiater skräms med potentiella upprivna ryska medborgarskap och tvingas skriva på avtal [om militärtjänstgöring]. De måste vägra. Det är bättre att förlora ett medborgarskap än att mista livet i ett orättfärdigt krig eller bli legosoldatsmördare, säger Valentina Chupik till The Moscow Times.

Jurtor nära den kinesiska gränsen. Pamirbergen, Tadzjikistan. Foto: Ninara/Flickr

Pamirbergen – krutdurk under radarn

Samtidigt som Ukrainakriget fortsätter spilla blod, gräva massgravar, sprida förödelse och cementera politiska narrativ resta kring ideologiska övertygelser och intressen snarare än historiska fakta har omvärlden svårt att få någon inblick i de tadzjikiska Pamirbergen.

– Det är alldeles tyst därifrån. Många stoppas vid vägspärrar och får vända om, särskilt utlänningar, säger en anonym källa med säte i huvudstaden Dusjanbe, men vars profession innebär resor till Pamirbergen på regelbunden basis, till Tidningen Global.

Som om hela bergskedjan packat ihop och dragit till månens baksida. Internet har varit utsatt för nedstängningar under de senaste tre månaderna, långt före Ukrainakrisen övergick i krig. Potentaterna i Dusjanbe fruktar nämligen en liknande utveckling på hemmaplan, där Pamirbergen – officiellt en autonom region, Gorno-Badachsjan, med på pappret långtgående självstyre – och framför allt centralorten Khorog, alldeles vid gränsen till Afghanistan, upplevt sociala uppror och massprotester bottnade i polisbrutalitet och dödsfall av civila.

– Hela Pamirregionen kokar av frustration och socialt missnöje, säger källan i Dushanbe.

Protester vars verkliga udd och krav emellertid riktades mot Tadzjikistans president Emomali Rahmon, installerad i sitt palats 600 kilometer västerut. En post han innehaft sedan inbördeskriget i mitten av 1990-talet. En post han heller inte visar några som helst tecken på att vilja lämna ifrån sig inom den närmaste framtiden.

Tadzjikiska presidenten Emomali Rahmon och Vitrysslands president Alexander Lukasjenko lämnar Röda torget efter Segerdagens militärparad som markerar 75-årsdagen av nazisternas nederlag i andra världskriget, i Moskva, Ryssland, onsdagen den 24 juni 2020. Foto: Yekaterina Shtukina/Sputnik/AP/TT

Ryskt repressionsstöd

Något som Rahmons kollega i Moskva inte heller önskar se. Och något som Vladimir Putin gav prov på när den tadzjikiske MMA-utövaren Chorshanbe Chorshanbiev utvisades från Ryssland i början av 2022. Väl hemma i Dusjanbe häktades Chorshanbiev omgående och står öga mot öga med ett 15-årigt fängelsestraff för ”provocerande” publiceringar i sociala medier som enligt det tadzjikiska åklagarkontoret ”riskerade att uppvigla till nationellt och regionalt hat”.

I november 2021 hade Chorshanbiev uttryckt sitt stöd för demonstranterna i Khorog, som ”stod upp för rättvisa och motsade sig olagliga mord på oskyldiga människor”. MMA-utövarens ställningstagande för en region han själv hade fötts och växt upp i kriminaliseras i en tid då tadzjikiska myndigheter fördjupar sin förföljelse av kulturella, religiösa och intellektuella röster i Pamirbergen som förespråkar större autonomi för Gorno-Badachsjan, menar Alim Sherzamonov, människorättsaktivist från Khorog och som sedan en tid tillbaka uppehåller sig i exil i Polen:

– Situationen i Gorno-Badachsjan blir alltmer spänd, säger han till The Diplomat.

Chorshanbiev inför domstolen i Moskva. Foto: Rapsi

Många vägskäl

Vid solens fot, på världens tak, fortsätter tillvaron sin promenad mot en framtid som aldrig går att komma ifatt. En framtid kantad av ekologiska frågetecken, ett förflutet fläckat av omvärldens klåfingrighet.
Under Josef Stalins kollektiviseringsprogram på 1930-talet sadlade Pamirbergens invånare om från mer eller mindre gränslösa nomader till sovjetmedborgare med jobb inom bygg-, transport- och utbildningssektorn.
Samtidigt som Ryssland har sänkt sig ner i en djup geopolitisk skyttegrav i och med kriget i Ukraina fortsätter den senaste tidens sociala protester runtom i Centralasien att vittna om en postsovjetisk samhällsutveckling som långt ifrån alla är nöjda med.

Efter sovjetsystemets kollaps var industriella skelett allt som återstod av ett socialt skyddsnät med tillgång till utbildning, sjukvård och foder till boskap. Rättigheter som många saknar och inte ser röken av i det självständiga Tadzjikistan.

<strong></strong>Vårsolens<strong> </strong>kraft

I Bulunkul fortsätter människokroppen, snarare än de digitala nyhetssiffrorna på teven i allrummet, att staka ut tiden för invånare. Det är en nödvändighet, vittnar många, inte bara för att hinna med att leva så länge solen vandrar över himlavalvet och skänker Pamirbergen ljus.

Det är också för att kroppen, liksom naturen, bättre än något annat tillgängligt verktyg kan förklara de skeenden som pågår bortom vår påverkansförmåga. Skeenden som ändå ritar om våra livskartor.
– All mänsklig historia vittnar ju om svårigheten att kontrollera enorma områden, ändå fortsätter imperier att sträva efter allt mer kontroll över människor, säger herden Hoorab till Tidningen Global.

Det kan tyckas fungera en stund, en kort tid. Men inte för alltid.
– I slutändan vinner alltid vårsolen över vinterisen, säger hon.

* Aliyan och Hoorab är fingerade namn.

* * *

LÄS ÄVEN:
Ukraina kan spränga Pandoras ask
Stalins allsmäktiga penndrag
Överlevnad mot alla odds

The post Solens barn blir rysk kanonmat i Ukraina appeared first on Tidningen Global.