Inlägg publicerade i “Samhälle”

Dagens Arena senaste tillskott till ledarredaktionen är, för många sedan tidigare bekanta, Silvia Kakembo. 

Detta markerar Silvia Kakembos andra vända som ledarskribent hos Dagens Arena.Hennes senaste ledare är redan publicerad och  den finner man här

Under tiden som gått sedan hon avslutade den första för snart tre år sedan har hon hunnit med mycket.

– Efter att jag slutade jobbade jag som managementkonsult med organisationsutveckling åt ett företag som heter Centigo  När jag blev klar där började jag på finansdepartementet där jag arbetade som politisk sakkunnig hos Magdalena Andersson när hon var finansminister. Och nu har jag under det senaste året jobbat som byråchef på Arena Opinion, berättar hon.

Den erfarenhet och de lärdomar som Silvia samlat på sig under dessa år hoppas hon nu kunna dra nytta av när det blivit dags att damma av tangentbordet igen.

– Man blir ju ändå lite klokare med åren, tack och lov. Jag har ändå lärt mig en del saker och fått lite fler perspektiv under denna tid. Det jag framför allt tänker skriva om nu, och det är väl också det jag ägnat mig åt under åren då jag varit borta, är till exempel jämlikhetsfrågor och ekonomisk politik. 

Silvia råkar också vara syster till Faith Kakembo som kom ända till finalen  i Melodifestivalen med sin låt Freedom. Någon vidare musikalisk talang är dock ingenting som Silvia ser sig själv som.

– Jag har ju då vuxit upp i skuggan av den här stjärnan. Men vem vet, jag kanske har en musikbegåvning men i så fall ligger den djupt dold.

På fritiden tycks Silvia istället dras till mer fysiska aktiviteter.

– Jag spelar spökboll och är en del av ett spökbollslag, så det lägger jag en del fritid på. Paddla kajak tycker jag också om, men nu är ju dock de flesta ställen man kan göra det på isbelagda, så nu har jag ju inte kunnat göra det på ett tag. Just nu går jag också en riktigt flummig kurs i modern dans.

Text: Oskar Göhlman

Inlägget Välkommen tillbaka Silvia Kakembo! dök först upp på Dagens Arena.

I tider av kris är det naturligt att många ropar på kompensation, men då är det rimligt att regeringen prioriterar jämlikheten och klimatet. 

Jag höll på att sätta morgonkaffet i halsen när regeringen för en månad sedan gick med på att ersätta företag som drabbats av höjda dieselpriser. När de i veckan kompletterade sitt förslag med att strö pengar över alla bilägare verkar de ha tappat bort både jämlikhetsambitionerna och klimatmålen.

Jag fattar. Vi behöver bönder som förser oss med mat. Det låter sig inte göras utan att man använder energislukande maskiner. Ingen vill ägna sig åt odling om det inte går att göra en liten plusaffär på det. Om jag var i samma sits skulle jag förmodligen också ropa på ekonomiskt stöd.

Fyra miljarder, motsvarande 8 000 undersköterskor , kommer det att kosta 

Men rimligen borde vi kunna kräva lite mer av regeringen än att de blint går bönderna till mötes. Ett lämpligt motkrav kan vara att man agerar för att ens verksamhet ska bli mer klimatsmart och energieffektiv. Varför ska dina och mina skattepengar gå till att subventionera affärsverksamheter som är skadliga för miljön? Den som röstade på socialdemokraterna i förra valet gjorde väl detta delvis för att de lovade att försöka fixa klimatomställningen.

När det kommer till “bilchecken” kan man inte annat än undra. Fyra miljarder – motsvarande 8 000 undersköterskor – kommer det att kosta att ge alla Sveriges bilägare påfyllning på kontot. Utöver detta sänks även skatten på diesel och bensin till en kostnad på nästan lika mycket.

Med risk för att bli hemmablind kan jag inte låta bli att tänka på alla de som bilpendlar in till Stockholm city – som har alternativet att använda kollektivtrafiken – men som nu får en extra morot av regeringen för att fortsätta köra bil. Av nyregistrerade bilar 2021 finns en tredjedel i Stockholms län. Det är svårt att tänka sig att den som just köpt en ny bil har det så knapert ekonomiskt att en bilcheck är väl använda pengar.

Till regeringens försvar ska man säga att de i sitt första stora stödpaket med anledning av Ukrainakrisen pliktskyldigt föreslagit ett tillfälligt höjt bostadsbidrag för barnfamiljer. De kallar förslaget “träffsäkert” och syftar nog på att pengarna faktiskt kommer att göra nytta där. Ändå är satsningen på ynka 500 miljoner kr.

Mycket pekar nu på att även matpriserna är på väg upp – något som drabbar hushåll med låga inkomster hårt. Givet regeringens agerande de senaste veckorna verkar det som att deras taktik bygger på att kompensera befolkningen för olika tillfälliga prishöjningar. Min intuition säger mig dock att regeringen inte kommer vara lika snabb på att kompensera de lite mer lågmälda väljargrupperna för stigande livsmedelspriser.

I tider av kris kommer många att ropa på att staten ska stötta just dem. Det är i sig inget konstigt. Men visst borde man kunna kräva av regeringen att de ska hålla emot – även när det är valår.

 

Inlägget Varför går skattepengar till att sinka klimatomställningen? dök först upp på Dagens Arena.

Byggpriserna fortsätter att skena. Vi har pratat med aktörer i branschen om hur de ökade kostnaderna, inflationen och kriget i Ukraina kan påverka bostadsbyggandet framöver. Och om staten bör gå in och täcka upp.

Det blir allt dyrare att producera bostäder. Bara mellan januari och februari i år ökade byggkostnadsindex, prisutvecklingen för flerbostadshus, med 0,9 procent. Under det senaste året har priserna ökat med 8,2 procent. Det visar ny statistik från SCB.

För entreprenörerna på bostadsmarknaden steg kostnaderna med 9,4 procent det senaste året och byggherrekostnaderna med 0,5 procent. Kostnaderna för transporter, drivmedel och elkraft ökade med 24,2 procent och byggmaterialkostnaderna 16,9 procent.

Enligt Boverket behöver det byggas 60 000 bostäder varje år fram till 2030 för att klara behovet och den framtida befolkningsökningen. Men den ekvationen kan nu blir svår att få ihop med rådande läge.

De skenande kostnaderna beror främst på pandemin, tillgång och det höga inflationsläget i världen. Nu finns också en oro i branschen att kriget i Ukraina kommer att påverka kostnaderna ytterligare. Och i sin tur hämma byggtakten på bostäder. 

– Det är lite av en perfekt storm i ekonomin. Det kommer att märkas av även i produktionen av bostäder, säger Martin Lindvall, samhällspolitisk chef på Fastighetsägarna.

– Vi har gått med det här i två års tid. För bara några månader sedan talade vi om återhämtningens tid, om en nystart och glädjande tillväxtprognoser. Och så kommer en sådan här händelse och kastar oss tillbaka.

 

Världsekonomin kommer att ta stryk på grund av kriget, framhåller Martin Lindvall. Det är en effekt av sanktioner mot Ryssland, stigande råvarukostnader, tilltagande inflationsförväntningar och naturligtvis en omställning för att möta flyktingsituationen, säger han.

– Ryssland är en av världens största trävaruexportörer. Men den exporten går inte primärt till Europa och Sverige köper mycket lite därifrån. Men stigande råvarupriser och energikostnader kommer ändå att ha en betydande effekt. Det är naturligt att bygg- och fastighetsbolag ser över sina projektportföljer nu.

Håkan Larsson, chefsekonom på Sveriges Allmännytta, framhäver att det också finns ett stort underhållsbehov, inte minst i miljonprogrammen, som nu riskerar att skjutas upp. I och med att den allmänna investeringsrisken har ökat på grund av kriget.

– Det kan innebära att man har ett projekt, men inte vet var det här tar vägen och därför avvaktar.

Han menar att kostnadstrycket ökar väldigt mycket samtidigt som hyresintäkterna inte hänger med i kostnadsutvecklingen. Förra året fick de allmännyttiga bolagen negativa reala hyresintäkter. Hyresjusteringarna låg på 1,37 procent men inflationen landade på 4,14. Det innebär att de reala hyresintäkterna minskade med 2,77 procent. I februari i år låg inflationen på 4,5 procent.

–En hög inflation vet vi från historien är otroligt negativt för ett samhälle. Det minskar ett lands konkurrenskraft och det blir svårt för företag att planera. Ingen kunde tro att inflationen skulle hamna på över fyra procent. Det gjorde att man inte tog höjd för det när man förhandlade om hyrorna. Då har de inte så mycket att spela med. Bolagen kan skjuta på underhållet men det går inte hur länge som helst. Men på kort sikt finns det inte så mycket annat att göra.

Håkan Larsson understryker att kostnadsökningarna som SCB redovisar inte har någon koppling till kriget i Ukraina. Branschen vet ännu inte vilka realekonomiska effekter det kommer att få. Men han befarar att det kommer att leda till störningar i byggtakten.

 

 

Enligt fackförbundet Byggnads påverkar de ökade energi- och drivmedelspriserna branschen i allra högsta grad. Många företag vittnar om att det påverkar pågående projekt redan nu. Kriget i Ukraina kan leda till ytterligare kostnader.

– Det är sannolikt att priser på byggmaterial också kommer att påverkas. Ryssland är en av världens största exportör av sågade trävaror och även Ukraina och Belarus är exportörer av trä. Enligt bedömare kan priset för trävaror i Europa komma att öka, säger Johan Lindholm, förbundsordförande Byggnads.

Redan under pandemin bromsades påbörjandet av bostäder på grund av de höga byggmaterialpriserna, säger Johan Lindholm. Nu väntas priserna ligga kvar på höga nivåer och det kan komma att hämma framför allt byggandet av bostadsrätter.

– Även infrastrukturprojekt kan påverkas genom att kostnadsramarna är satta utifrån andra prisnivåer, vilket medför att kostnadskalkylerna för planerade projekt riskerar att spricka, säger Johan Lindholm och tillägger:

– Om man därtill lägger den osäkerhet kring cementförsörjningen som finns sedan tidigare så finnas det starka skäl att vara oroliga. Regeringen behöver ta ett helhetsgrepp för att säkra såväl energi-, som råvaruförsörjningen till branschen.

Men Johan Lindholm konstaterar också att det finns en väldigt stor osäkerhet nu och att man ska akta sig för att göra några tvärsäkra uttalanden.

Martin Lindvall framhåller att inflationsförväntningarna kan smitta av sig på avtalsrörelsen. Med en allmän kostnads- och lönespiral försämras investeringsmöjligheterna ytterligare. Oro för detta fanns delvis redan före den senaste invasionen av Ukraina, menar han.

– Många byggjobbare är från Ukraina. Flera har redan åkt hem för att delta i försvaret av sitt hemland. Tillgång till arbetskraft är en trång sektor och flaskhalsar bidrar förstås till att ytterligare driva kostnader. Såväl finansiering som material och arbete riskerar att bli väsentligt dyrare.

Men Byggnads poängterar att om man arbetar i Sverige ska man ha samma lön, oavsett varifrån man kommer. Därför borde arbetsgivare, om de gjort rätt från början, inte få speciellt mycket högre lönekostnader om de lyckas nyanställa.

 

Samtidigt som priserna skenar och riskerna i branschen ökar försvann i år det statliga investeringsstödet för nyproduktion av hyresrätter. Ett resultat av att M-KD-SD fick igenom sin budget i höstas.

Stödet infördes av regeringen 2016 och villkorades genom att hyrorna för bostäderna inte får överstiga ett visst tak. Syftet var att det skulle byggas fler prisrimliga hyresrätter som flera kan efterfråga. 

13,1 miljarder kronor beviljades till 1 100 projekt mellan 2016-2020. Det innebär omkring 50 000 bostäder. Enligt statistik från Boverket användes stödet för 27 procent av bostäderna som byggdes 2020. Men i och med att M-KD-SD fick igenom sin gemensamma budget i höstas skrotades stödet i januari.

– Att M och KD i sin budget tog bort det stödet är naturligtvis riktigt illa. Det behöver återinföras snarast möjligt, säger Johan Lindholm.

Sveriges Allmännytta vill också att regeringen nu tar ett aktivt grepp om bostadspolitiken och lägger fram reformer som kan underlätta en byggtakt som är stabil över konjunktursvängningarna.

– Det har byggts väldigt få hyresfastigheter under väldigt lång tid. Det byggdes i princip bara dyra bostadsrätter men med investeringsstödet kom hyresrätten tillbaka. Nu finns en risk att det faller tillbaka, säger Håkan Larsson.

De vill också se färre detaljer i detaljplanen eftersom de i dag är långsamma och oflexibla, vilket driver upp byggkostnaderna. Samt skattefria underhållsfonder som underlättar för fastighetsbolagen att lägga undan pengar för framtida upprustningar.

Fastighetsägarna efterlyser dock inte att staten går in och subventionerar bostadsbyggandet. Enligt dem slår krisen mot alla branscher och det är förståeligt om staten väljer att prioritera krisberedskap och insatser för att undvika alltför kraftiga effekter för hushållen.

– Agerar man på att hantera energi- och drivmedelskostnader då kommer även näringslivet att ha glädje av det. Inom de områdena kan säkert ytterligare åtgärder vidtas även om det inte går att kompensera för allt, säger Martin Lindvall och poängterar:

– Det är inte rimligt att regeringen ska kompensera alla branscher och hushåll för ökade kostnader. Det är en orolig tid, det är krig i Europa. Det kommer att kännas av för hushåll, bostadsbyggande och all annan näringsverksamhet.

Håkan Larsson tror att de höga priserna och det osäkra läget kommer att bli långvarigt. Att riksbanken tror att inflationen ska ha fallit till 1,2 procent december 2022 menar han att de nog är ensamma om.

– Dels ökar priserna på olika insatsvaror som trä och metaller. Drivmedelspriser går upp och i USA ligger inflationen på 7,8 procent. Inom EU som helhet på 5,8 procent. Och ovanpå det kommer kriget i Ukraina. Alla kurvor pekar uppåt men riksbanken tror ändå att inflationen ska falla. Deras prognoser måste ifrågasättas.

Vad vill ni att riksbanken ska göra i det här läget?

– Riksbanken har fört en väldigt aggressiv penningpolitik i många år. De borde dragit i handbromsen tidigare. De håller räntan väldigt låg och köper bostads- och statsobligationer. Det kan man kalla för en modern sedelpress, riksbanken trycker ut pengar i systemet. Så länge det bara tryckte upp börser och bostadspriser reagerade ingen, men nu trycker det även upp den allmänna inflationen. 

– När vi såg att ekonomin gick på högvarv då hade en sund riksbank kanske höjt räntan och minskat på obligationsköpen. För att man inte ska hamna i den här situationen, säger Håkan Larsson. 

 

Inlägget Så kan kriget i Ukraina påverka bostadsförsörjningen dök först upp på Dagens Arena.

Om Vänsterpartiet ska få ett bredare väljarstöd än det man har idag behöver Nooshi Dagdostar fullborda skilsmässan från det gamla partiet och marxismen, skriver miljöpartisten Christian Hårleman.

I det partiprogram som antogs på Vänsterpartiets kongress 1990 togs kommunismen bort. Förre partiledaren Lars Ohly tvekade emellertid inte att kalla sig kommunist och det finns vänsterpartister, om än få, som gör det än idag.

Kommunism, marxism och socialism är för visso olika saker, men de hör till den idétradition som stammar från Marx och Engels kommunistiska manifest från 1848. Det mest problematiska med denna tradition är att den – till denna dag – är oklar beträffande demokrati och mänskliga rättigheter.

Den proletära diktatur som Marx och Engels förordade är per definition fientlig till vad marxister betecknar som borgerlig demokrati. Detta inskärptes ytterligare av Lenin och Stalin, som också i praktiken demonstrerade vad kommunistisk diktatur går ut på.

Man kan tycka att dagens vänsterparti inte ska lastas för denna gamla byk, men partiets vändning i fråga om marxismen är tvetydig. I retorik och jargong angrips fortfarande den ”borgerliga” demokratin med argument hämtade från gamla VPK.

Sverige beskrivs som ett klassamhälle styrt av en egenmäktig maktelit, ofta betecknad som ”borgarna” eller ”kapitalet”. Tar man detta på allvar är det en bankruttförklaring av den liberala demokratin. Dess kärnvärden, bland dem folkstyre och nationell suveränitet, framstår som illusoriska.

En bestående svaghet för revolutionsromantik yttrar sig i sympati för auktoritära vänsternationalistiska länder och partier. Så sent som 2013 gratulerade Jonas Sjöstedt Nicolás Maduro till segern i presidentvalet i Venezuela. Några år senare tog Sjöstedt visserligen avstånd från regimens vanstyre av landet, men beklagade också att Maduro förskingrat Hugo Cháves arv. Det går liksom inte ihop.

På ekonomins område underkänns givetvis marknadsmodellen. Det ligger i sakens natur: socialismen är ju, enligt den ursprungliga definitionen, kapitalismens motsats. Den gängse socialistiska modellen innebär dominerande statligt ägande och planerad ekonomi. De historiska erfarenheterna talar inte precis till modellens fördel. I Östtyskland tillverkades Trabant, i Västtyskland Audi.

Ibland nämns rådsmodellen som ett alternativ, och den har faktiskt prövats en gång i Titos Jugoslavien. Resultatet var emellertid ett misslyckande; de arbetarstyrda företagen var ineffektiva och tröga och blev hopplöst akterseglade när de mötte konkurrens från utländska företag.

Skulle en modifierad planekonomi kunna organiseras enligt principen nedifrån-upp i stället för uppifrån-ner i en demokratisk stat?  Om det kan man spekulera på kaféer och seminarier. En hållbar modell lär vara svår att finna.

En naturlig utgångspunkt i Sverige är den blandekonomi vi faktiskt har. Inom ramen för denna är det naturligtvis möjligt att öka det statliga ägandet och löntagarinflytandet på företagsnivå.

Men sådant ska bedömas pragmatiskt, utifrån vad som kan antas fungera eller inte, med folkets och landets intresse för ögonen. Då måste klasskampstänkandet definitivt kastas på den sophög där marxismen redan ligger och vänstern, med övertygelse, respektera ägarintressen i näringslivet.

Kommer man någon gång dithän vore det klädsamt om vänstern ärligt medgav att bara tummen återstod av den fordom så stolta socialismen.

Jämlikhetsidealet då? Här har vänstern en poäng. Det barnet ska inte kastas ut med badvattnet. Men den mycket långtgående inkomstutjämning som tillämpades i Sovjetunionen visade sig vara dysfunktionell. Folk saknade motivation att jobba hårt och kompetensutveckla sig, vilket omvittnats i nobelpristagaren Svetlana Aleksijetvitjs mästerverk ”Tiden second hand”.

Kovändningen i samband med riksdagens beslut att bistå Ukraina militärt avslöjade betydande sprickor inom Vänsterpartiet.

Sverige är på tok för ojämlikt, och det måste vi göra något åt. Svårigheterna att bedriva offensiv fördelningspolitik i en globalt integrerad ekonomi ska emellertid inte underskattas.

Jämlikhetssträvanden befordras inte av romantiska drömmar om det klasslösa samhället. Tvärtom. Utopism leder galet fel om idealen är rotade i en föreställning om det perfekta samhället. George Orwells ”Djurfarmen” är den klassiska studien av den mekanism som får den utopiska jämlikheten att slå över i sin motsats – partistaten.

Mitt resonemang utmynnar i slutsatsen att vänstern, för sitt eget bästa, bör överge såväl den maximala socialismen som den respektabla minimala socialism som tömts på nästan allt innehåll och i stället ansluta till den breda socialliberala tradition som rymmer både den moderna socialdemokratin och det slags liberalism som Folkpartiet (Liberalerna) en gång stod för (tänk Bengt Westerberg).

Vänsterpartiet kunde i så fall utgöra vänsterflanken av ett slagkraftigt nytt politiskt block (hur detta i praktiken skulle se ut är förstås ovisst) som kunde bjuda högern tuffast möjliga motstånd och – det är måhända en from förhoppning –skicka Sverigedemokraterna till den avgrund där de hör hemma.

Kovändningen i samband med riksdagens beslut att bistå Ukraina militärt avslöjade betydande sprickor inom Vänsterpartiet. Den trygga bas VPK hade bland arbetarväljarna är borta. Kommer medelklassväljare, på grund av partiets vacklan och otydlighet om Ukraina, att migrera till S och Mp i höstens val?

Partiet står inför ett vägval: om Vänsterpartiet ska få ett bredare väljarstöd än det man har idag behöver Nooshi Dagdostar sätta ner foten och bli tydlig med var partiet står i fråga om marknadsekonomin, demokratin och säkerhetspolitiken. I klartext: fullborda skilsmässan från det gamla partiet och marxismen.

Christian Hårleman

Miljöpartist i Stockholm, medförfattare till Utanför systemet – vänstern i Sverige 1968-78

Inlägget Därför måste (V) göra slut med socialismen dök först upp på Dagens Arena.

Vilken typ av politiska ledare vill vi egentligen ha? Och vilken politisk kultur lyfter fram den sortens ledare?

När jag var yngre och engagerade mig politiskt var det en allmän sanning bland mina jämnåriga att svenska politiker var tråkiga.

Rabblande, mumlande stenansikten. Byråkrattyper.

För en politiskt aktiv ung man som själv hade nördstämpeln i pannan och för allt i världen ville bli av med den (utan att lyckas särskilt bra) var detta lite skämmigt.

Jo, ja… de borde kanske vara lite roligare…

I dag är jag ganska säker på att de hade fel. Att jag hade fel.

Mellanmjölkens land, lagomlandet 

Visst, det är förstås ingen nackdel om politiska ledare klarar av att vara personliga även i offentligheten, att de kan framstå som sociala. Eller för den delen någon man skulle vilja ta en öl med, vilket under 00-talet länge ansågs som president George W. Bushs enda unika ”selling point” som politiker.

Men jag tror att alla som i dag analyserar politikernas utstrålning och karisma och tar det som intäkt för om någon är lyckad eller inte också borde ställa sig frågan vad den politiska kulturen i samhället föder fram för politikertyp.

Och vilken typ av politiska ledare vi egentligen vill ha.

Eller mer konkret: vilket sorts samhälle, vilken politisk kultur, födde fram en Vladimir Putin eller en Donald Trump?

Och vilken sorts politisk kultur var det som lyfte fram ”tråkiga” svenska ledare som Thorbjörn Fälldin och Ingvar Carlsson.

Sverige har länge varit kompromissernas land. Från Saltsjöbadsavtalet till vår tids skatteuppgörelser och samtal om LAS-förändringar. En viktig del av det vi brukar kalla den svenska modellen.

Vi har inte varit i krig, inte haft någon stor social oro, nästan inga strejker.

Mellanmjölkens land. Lagomlandet.

I ett sådant politiskt klimat är det kanske naturligt att vi får politiker som är sansade, resonerande, inte jättekonfrontativa. Kanske vill vi till och med att det ska vara det.

I länder som förändrats snabbare, mer dramatiskt, har ledarna ofta (alltid?) tagit med sig militärbarackernas logik in i regeringskansliet. I Ryssland var det kaoset under 1990-talet som skapade Putin. I USA var det 30 år av allt hårdare politisk konflikt som lyfte fram Trump.

Länge trodde jag att Sverige var på väg i samma riktning. Polariseringen var lika tydlig här. Populister, främst Sverigedemokraterna, vann framgångar.

Så ja, vi har sett konturerna av ett annat, och mer auktoritärt politiskt ledarskap växa fram.

Men nu? Kan kriget ändra på det?

Jag antar att det kan gå i båda riktningar. Kanske driver oron i omvärlden fram mer av det auktoritära. Kanske samlas det svenska samhället istället kring en gemensam idé, en mer samtalande och konsensusinriktad politik.

Magdalena Andersson framstår i vilket fall mer som den senare sortens politiker.

Så, återigen, missförstå mig inte. Det är inget fel med karismatiska politiker. Men ibland måste vi också uppskatta tråkigheten. Och det samhälle som skapade den.

 

 

Inlägget Underskatta inte det tråkiga ledarskapet dök först upp på Dagens Arena.

Socialismens banbrytare eller en fara för den kulturella hygien?

Karl Marx ord ”Proletärer i alla länder, förenen eder!” tycktes följa August Palm från den politiska vaggan till graven för i dagarna jämnt hundra år sedan. Genom framgång och motgång, politisk stridbarhet och demoralisering, glänsande agitation, grälsjuka personkonflikter och marginalisering.

Kanske hängde det ihop. August Palm hade som nybliven medlem av den tyska socialdemokratin 1871, Pariskommunens år, sett folkhat och arbetarklassens splittring i vitögat. Det var i danska Haderslev i Schleswig-Holstein, annekterat av det tyska riket knappt tio år tidigare. Tyska och danska arbetare drabbade regelmässigt samman med stenkastning, vandalism och misshandel. Skräddargesällen Palm, som just tagit ställning för socialismen, deltog i ett försök av tyska och danska socialdemokrater att ställa sig emellan. ”Arbetarna som klass hade gemensamma intressen oavsett vilken nation de tillhörde”, var budskapet, skriver Palm i sina memoarer. Men att ”tala förnuft med nationalgalna, av sprit uppgaskade människor var omöjligt.” Socialisterna fick stryk och blev ”rätt illa tilltygade”. Själv kom han undan med att bli kullvräkt i gatusmutsen, några sparkar och en skamfilad hand. Och med att några år senare bli utvisad från Tyskland.

Född i skånska Fårabäck en februaridag 1849, året efter ”Folkens vår” då revolutionerna svepte över Europa. Uppväxt i en skollärarfamilj, faderlös vid tio års ålder och skräddarlärling, begav sig själv till Malmö för att 18 år gammal få sitt gesällbrev. Med ”frihetsbrevet på fickan” på gesällvandring ut i världen – eller åtminstone till olika sydsvenska städer, Danmark och Tyskland. Utvisad från Tyskland för socialistisk verksamhet. Skräddarmästare i danska Storheddinge på Själland tillsammans med hustru Johanna och påbörjad barnaskara. Misshandlad av högermän med ”ett stort krossår i huvudet, varvid tvänne ådror avskuros”.
1881 åter med familjen till Malmö, där han höll sitt första tal i Hotell Stockholms stora sal, söndagen 6 Nov kl 7 e.m. Inträde 50 öre.
Ett år senare hoppades en malmötidning på storpublik då de ”socialistiska idéerna, vilka som bekant omfattas av furst Bismarck och greve Eric Sparre äro väl ägnade att väcka vetgirig allmänhets intresse.” Men att den tyske järnkanslerns statliga åtgärder eller Sparres järnvägsprojekt inte var av samma typ som Palms agitation stod snart klart. Från ett päronträd i Almbacken predikade Palm arbetarklassens självständiga organisering och kamp för egna intressen i konfrontation med inte bara det gamla Överhetssverige utan även de liberala arbetarvännerna. Dessutom på ”mesopotamska” – som hans blandning av danska och svenska språket skrattande kunde kallas.

Så startades Folkviljan och inleddes agitationsturnéerna, uppbyggandet av socialdemokratiska arbetarföreningar, erövring av nya, ofta liberalt präglade fackför­ening­ar och bildandet av det socialdemokratiska arbetarpartiet 1889 på ”socialismens och klasskampens grund”. Minnen och anekdoter sköljer fram över de första årtiondenas agitation, till Stockholm med möten i Lill-Jans och kampen mot brännvinskungen Smiths ringrörelse, starten av tidningen Social-Demokraten, den omtalade drabbningen med liberalerna på Arbetarföreningen (”Palmens” spräckta glasögon finns ännu att beskåda på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm), tryckfrihetsåtal och fängelse, rösträttsstrejken 1902, men också alla de interna striderna mot ”intelligensarna” kring Branting från akademiska och liberala miljöer. Uteslutning, återupptagning, nya tidnings- och oppositionsprojekt. För motståndarna inom och utom den framväxande socialdemokratin en enfant terrible, i breda arbetarlager den mest hyllade vägröjaren. Inte bara i Sverige.

Femtio år fyllda bjöds han över till Amerika av Socialist Labor Party för att agitera i industrisamhällen från Illinois och Minnesota upp längs östkusten. I tusental slöt skandinaviska arbetare upp för att lyssna till det socialistiska budskapet mot den korrupta kapitalismens utplundring av arbetare på båda sidor Atlanten. Hans ”Ögonblicksbilder från en tripp till Amerika”, utgörs både av nyfiket resereportage och av sociala skildringar från den amerikanska kapitalismens brutala verklighet och av arbetarrörelsens svåra strävanden. Enighet över både nationella skiljaktigheter och politiska splittringslinjer var nödvändigt för arbetarklassens möjligheter var hans återkommande tema. Men kampen gällde inte bara industriarbetarna. I Providence kom han i beröring med historien om Roger Williams som på 1600-talet hade lämnat religiöst förtryck i England för att till sist få en tillflykt hos indianer, fördömde allt religiöst förtryck och ”förklarade att det var orätt att taga landet från indianerna” och att den engelske konungen inte hade rätt att skänka bort deras land.
Det var ett tema som skulle återkomma hos August Palm även när den svenska – och europeiska – socialdemokratin under 1910-talet blev alltmer nationell och ”intelligensarna” – akademikerna med tidens borgerliga bildning – började föra in tidens antropologiska budskap om ras- och civilisationsutveckling även i arbetarrörelsen.

För Palm handlade inte socialismen om en ljusare framtid ”för den eller den nationaliteten” utan för hela mänskligheten. Om arbetarrörelsen skulle kunna uträtta något, skrev han i Social-Demokraten 1885, måste den ”spränga nationalitetens trånga gränser” och bli internationell tills ”de olika folkelementen” förenades och de ”eviga fejder och blodsdåd” som dittills ”befläckat människans historia” skulle få ett slut. Arbetarklassens frigörelse var liktydig med ”hela mänsklighetens frigörelse oafsedt ras och stam,” citerade han franska socialister.
Till skillnad från mer utvecklingsoptimistiska socialdemokrater angrep Palm den borgerliga civilisationen som sådan, inte minst gentemot de så kallade arbetarliberalerna. I ett svavelosande frontalangrepp i Social-Demokraten samma år under rubriken ”Modern civilisation” betecknade han den borgerliga civilisationen och kulturen som ”ren humbug” och sparade inte på krutet.
”Civilisationens blomma” och den moderna kulturens ”glanspunkter” bestod, menade Palm, av hundratusentals väldresserade människoslaktare, mordverktyg, tukthus, rättsförvrängare och folkfördummare, kolossala rikedomar och arbetshus. Alla levnadsförhållanden människor emellan, ja hela den bestående samhällsbyggnaden, var byggd på lögn och bedrägeri. Mänsklighetens ideal hade blivit upp och nedvända och ju mer den moderna civilisationen framskred desto värre blev folken sönderfrätta av tidens sjukdom, det sociala hyckleriet. Ja, ju mer respekt folket hade för ”egendomen” och dess innehavare som samlat fabulösa rikedomar medan andra försmäktade i nöd, desto högre ansågs civilisationen stå. Den moderna civilisationen var i grunden en ”oerhörd onaturlighet” som bara överträffades av dumheten bland dem som trodde på den. Endast genom att arbetarklassen organiserade sig kunde en ny civilisations ljus gå upp över mänskligheten.

I Palms fördömande av den borgerliga världscivilisationen ingick att ta avstånd från dåtidens skräckpropaganda om den ”gula faran” i form kinesiska folkmiljoner som översvämmade världen. För socialister, menade Palm, var arbetarfrågan nödvändig att ta på allvar även i Kina, för också där levde lättingar på arbetarnas bekostnad. ”Mellan vesterns och österns förtryckta finnes ett gemensamt, kampen mot eländet”. Istället för att vita arbetare, som i Australien och Förenta Staterna, försökte fördriva billig kinesisk arbetskraft från fabrikerna måste arbetarna sammansluta sig internationellt. Mot ”arbetsgifvarnes stora liga”, prästerna, kapitalisterna och de konservativa som förstod varandra över gränserna, måste arbetarna sätta en annan internationell liga. Arbetarna hade varit enfaldiga, utropade Palm. Yrke har bekämpat yrke och nationer och raser utrotat varandra. Men istället för att strida som gladiatorer på arenan medan herrarna betraktade blodbadet måste arbetarna sluta sig samman, på det berodde människosläktets framtid.
Till skillnad från tidens växande förkunnelser om människorasernas olikhet och risker med ”rasblandning” menade Palm att folken genom moderna kommunikationer ”nalkas och blanda sig med hvarandra och af deras olika, ja motsatta beståndsdelar bilda sig så småningom en ny race i hvilken alla racer äro förenade” och till sist utplånas alla gränser mellan raserna. De som undgått att se det värdefulla som exempelvis kineserna tillfört andra folk hade varit ”genomträngda af europeiska fördomar”.

Palm lyfte ofta fram det gemensamma proletärintresset utan hänsyn till nationella skillnader. Bland strejkrapporteringen från tunnbindare i Berlin, språvagnskuskar i S:t Louis och tenngruvearbetare i Wales, från lockoutade danska arbetare och den socialistiska agitationen i Schweiz letade sig också sympatiyttringar för den skandinaviska samebefolkningen fram. Från ett ”folkmöte af lappar” i Hotages kyrkby i oktober 1885 rapporterade Palm om samebefolkningens protester mot skogsavverkning och krav på reglering av förhållandena med den bofasta svenska befolkningen. ”Som man ser”, sammanfattade han i Social-Demokraten ”behandlas lapparne lika rättslöst som den stora massan af proletroiatet, i det att de intet hafva det minsta medinflytande på de lagar som stiftas. Socialdemokratiet hvars kamp gäller alla de förtryckta måste uttala sin varmaste sympati för den rättslöse förtryckte lappske befolkningen och hoppas att regering och riksdag tager hänsyn till deras berättigade klagan.”
Till skillnad från de dåtida socialister som började åberopa naturvetenskapen till stöd för rasbiologi menade Palm 1886 att vetenskapen visat att det inte var naturen som skapat klyftor mellan människor. Han menade att arten människa ”där blodet som flöt i de mäktigas ådror var av samma slag som i arbetarnas” hade skapats genom evolutionens årmiljoner. Klyftan mellan människorna var ”utgrävd av dem själva då de i sin dårskap delat sig i ett litet fåtal miljonärer på ena sidan och massan av fattiga på den andra”. Men en människa kunde inte vara mer än en människa, förklarade Palm, och varje klyfta utgjorde något onaturligt, ett hån mot förnuftet och vanärade den naturliga rätten.

Kring tiden för första världskriget 1914 kom internationalism av Palms typ att trängas undan av växande nationalism, med allt vad denna förde med sig också av nationella fördomar och rasföreställningar, även inom arbetarrörelsen. Kring krigsslutet och revolutionerna 1917 – 21 larmade den europeiska borgerligheten om människosläktets degeneration och ”västerlandets undergång”. De bästa ”folkelementen” hade stupat, eliterna störtats, lägre raser blandats med högre genom flyktingströmmar och gränsförändringar. För att inte tala om att revolutioner och demokrati riskerade föra ”massan” – ”blodkaoset” till makten. Det var just vid den tiden det svenska rasbiologiska institutet ute i världsmarginalen instiftades av svensk vetenskap och politik, borgerliga som socialdemokrater, i förening.
Men också just den våren, den 14 mars 1922, gick August Palm, vid 73 års ålder, ur tiden. Då hade han sedan ganska länge glidit ut ur den rörelse han gått i spetsen för att skapa och blivit ”vilde”. ”Intelligensarna”, de utbildade och parlamentariskt kompetenta hade segrat, också med de skötsamhetsideal han själv tyckte hade anstrykning av borgerligt snobberi och alltför långt ifrån arbetarklassens vardag. Främst gällde det kraven på helnykterhet. Inte så att Palm nonchalerade fördärvligt superi bland arbetare, tvärtom. Men att undertrycka arbetarens individuella frihet genom statligt totalförbud, där gick gränsen.

Genom ett av alla sina tidningsprojekt, Appell, propagerade han mot rusdrycksförbudet till de ledande socialdemokratiska nykterhetsförespråkarnas raseri. ”Alkoholen som rasfördärvare”, hade varit ett tema för socialdemokratiska nykterhetskämpar. Palms tidning var, menade Arthur Engberg från den intellektuella partileliten, ”den andliga bastarden av bryggeriintressen och anarkistisk boulevardfilosofi” och August Palm själv tillhörde ”det icke ringa antal människor, vilkas hela andliga fysionomi gör ett intryck av frånstötande, träaktig och förbenad knoddänitet, parad med salvelsefull fräckhet och vildvuxen enfald.” Ja, hans ”andligen oborstade och ruggiga väsen bär snuskets prägel” och var en fara för den ”kulturella hygienen.”
Men ett knappt halvår efter Palms bortgång röstades rusdrycksförbudet ned, om än av en knapp majoritet. Socialdemokratins så starkt nationella tongångar skulle periodvis – även in i våra dagar – utmanas från mer internationalistiska krafter i och utanför rörelsen. Arthur Engberg som så ivrigt talat för nationalstolthet och rasbiologi när det begav skulle själv mot slutet ångra det värsta. Kanske även sina ord om Palm, när han avled 1944, till följd av alkoholism.
John Lindgren skrev i sin lilla biografi:

”August Palm var icke någon ledare. Han var icke heller någon organisatör. Han var helt och odelat agitatorn. Det är också som sådan han skapat sig ett namn i vår historia, som socialismens banbrytare. Han var både bildstormare och revolutionär just i sin egenskap av predikare, av förkunnare av demokratiska idéer och ideal vid en tidpunkt då Sverige sov den borgerliga självbelåtenhetens djupa sömn. Han var den väckare som tiden och förhållandena krävde. Hans ljungande predikan om de sociala missförhållandena väckte det förslavade och förtryckta folket till tro på sig själv och till tro på framtiden.”

Kan vi undvara den tron idag?

Håkan Blomqvist

Inlägget August Palm 1849-1922 dök först upp på Internationalen.

Varje regering behöver en opposition och ju bättre opposition desto bättre regering men det kräver en seriös opposition vars främsta syfte är att göra något annat än att bara, till varje pris, försöka fälla regeringen.

Skolinspektionen drar tillbaka tillståndet för två fristående skolhuvudmän. Flera i ledande positioner bedöms som olämpliga. Står sig beslutet innebär det att tre skolor med totalt 1 200 elever måste stänga till sommaren. Besluten gäller Stiftelsen för bildning i Sverige samt dess helägda dotterbolag Edinit AB. Stiftelsen driver en grundskola i Vällingby i västra Stockholm och Edinit driver […]

The post Friskolor mister tillstånd – leds av olämpliga appeared first on Syre.

ARBETSLIV Idag har Hamnarbetarförbundet varslat om en blockad mot alla företag med kopplingar till Ryssland. Blockaden är en sympatiåtgärd till stöd för Ukraina. Hamnarbetarförbundet har väntat i två veckor på besked från infrastrukturministern Tomas Eneroth då de uppmanat honom att agera. Efter att de inte fått något svar från Eneroth har de själva valt att […]