Inlägg publicerade i “Samhälle”

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.

En sak står i vilket fall klart: Sabuni kan inte rädda Liberalerna, ens genom att avgå. Den skada som hon och den nuvarande partiledningen har åsamkat sitt parti är irreparabel.

Nyamko Sabuni avgår som partiledare. På presskonferensen tog hon inga frågor, hon lämnade rummet utan att svara på frågan: vad var det som avgjorde?

Mycket talar för att droppen som fick bägaren att rinna över är ett avslöjande signerat Max V Karlsson, reporter på Dagens ETC, som twittrat om en intervju med Sabuni och Moderaternas Ulf Kristersson som lagts upp på Liberalernas YouTube-kanal. Med sin oefterhärmliga blandning av humor och skjutjärnsjournalistik plockar han fram en hel rad häpnadsväckande uttalanden av Nyamko Sabuni. Det som fått mest uppmärksamhet är när hon apropå kriget i Ukraina berättar för sin partiledarkollega och för intervjuande Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl att hon skulle fly till Norge om kriget kom till Sverige.

Intervjun väcker så många frågor (som varför ingen klippt den uppenbarligen påkostade produktionen, och t ex låtit inzoomningen av Ulf Kristerssons navel mellan skjortknapparna vara kvar, tillsammans med alla konstiga uttalanden). I vilket fall var den nog spiken i kistan för Sabunis försök att framstå som en seriös politiker.

Vart Sabuni tar vägen nu när hon lämnar partiledarrollen är inte så svårt att gissa. Hon dyker förmodligen upp på lönelistan hos något konsultbolag. Det är numera den klassiska (och välbetalda) reträttplatsen för avgångna politiker: konsultfirmor som hjälper privata företag att säkra sin plats vid den marknadiserade gemensamma sektorns köttgrytor.

Få partier är så kapade av välfärdskapitalister som Liberalerna.

För Sabunis del är hon bara tillbaka där hon började. Hon är som bekant partiledaren som lät sitt premiärtal i Almedalen dikteras av lobbyister.

Hennes avgång (och förmodligen hennes nästa steg i karriären) är en påminnelse om att få partier är så kapade av välfärdskapitalister som Liberalerna.

Tankesmedjan Balans outtröttliga kartläggning av friskolebranschen visar att nuvarande och för detta Liberala politiker äger och sitter i styrelsen för ett antal av Sveriges största skolkoncerner.

Daniel Forslund, tidigare Liberalt ”innovationslandstingsråd” i Region Stockholm gick direkt från sitt förtroendeuppdrag i Sveriges andra största offentliga ekonomi (bara staten har en större budget än Region Stockholm) till Vårdföretagarna, föreningen för de företag som har som affärsidé att tjäna pengar på skattefinansierad vård. Som tidigare ordförande för digitaliseringsberedningen hos Sveriges Kommuner och Regioner kommer han nu att arbeta direkt för nätläkarbolagens intresseorganisation.

I min hemstad avslöjades nyligen en av Sveriges största aktörer inom äldreomsorg med omfattande fusk. Bolagets lokala verksamhetschef är andranamn till kommunfullmäktige. Gissa för vilket parti.

Ett budskap bör gå fram till Sveriges seriösa företagare: det är dags att skilja det riktiga näringslivet från de tärande välfärdsprofitörerna. Ett hälsosamt tecken i tiden är att näringslivets forskningsinstitut Ratio (som firade sitt 20-årsjubileum häromdagen) numera bedriver forskning om rent-seeking.

En sak står i vilket fall klart: Sabuni kan inte rädda Liberalerna, ens genom att avgå. Den skada som hon och den nuvarande partiledningen har åsamkat sitt parti är irreparabel.

Det är ju inte bara det att det klassiska skolpartiet har kapitulerat för glädjebetygs-företag.

Ännu mer avgörande är det vägval som Sabuni representerar: att ansluta sig till det högerkonservativa block som vill bilda regering med stöd av uttalat anti-liberala Sverigedemokraterna.

Det vägvalet har fått några av Sveriges mest respekterade politiker att lämna Liberalerna. Som Bengt Westerberg och Barbro Westerholm.

Men den som kanske är mest bitter en dag som denna är nog Erik Ullenhag, socialliberalen från Uppsala som förlorade det solkiga partiledarvalet mot Sabuni.

Nu blir det istället Liberalernas gruppledare i riksdagen Johan Pehrson som tar över. Han står redo att leda partiet genom en historisk valrörelse, säger han.

Nog blir den historisk. Men säkert inte på det sätt som Johan Pehrson hoppas på.

Inlägget Nyamko Sabunis avgång kan inte rädda Liberalerna dök först upp på Dagens Arena.

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.

I første del af artiklen, analyserede jeg det potentiale, de nye venstreorienterede bevægelser har bygget op om Jean-Luc Mélenchon og France Insoumise (Det ukuelige Frankrig), og jeg gjorde rede for, hvorfor revolutionære skal understøtte bevægelsen. Samtidig fastholdt jeg, selvfølgelig, en uafhængig kritisk stemme. I denne anden del ser jeg på nogle væsentlige divergerende opfattelser, som marxister har til de vigtigste elementer i France Insoumise’ politik. Især det, der vedrører venstrepatriotisme og udenrigspolitik. Endelig ser jeg på grænserne for venstrefløjs-regeringer under kapitalismen.

 

Jean-Luc Mélenchons program arbejder for “borgernes revolution” via stemmeboksen, hvilket vil føre til et hurtigt og afgørende brud med de seneste årtiers politik, hvor rigdommene siver endnu hurtigere opad end før og ender i lommerne på den rigeste ene procent.  France Insoumise vil bruge statsmagten for at bryde med det væsentligste element i den kapitalistiske neoliberalisme.

 

Hvor meget magt har regeringer?

Antikapitalister har al mulig grund til at være forsigtig med sådanne krav. Uanset om det er i England i 1964 eller 1974, i Frankrig eller i Spanien i 1981, eller i Australien i 1972, da har det vist sig, at krav om radikale forandringer via valg, generelt og mildt sagt, ender skuffende. (1). Harold Wilson, Labours premierminister i 60’erne skrev i sine erindringer (2) om, hvor forbløffet han blev, da han måtte erkende, hvor ringe magt han havde, sammenlignet med de kolossale kapitalistiske koncerner, der kunne trække deres investeringer ud af den engelske økonomi. I 1970 viste Den Internationale Valutafond (IMF) Labours premierminister, James Callaghan, hvem der reelt havde magten, da det kom til stykket,.

 

I 1981 blev Socialistpartiets Francois Mitterand valgt til præsident. Hvem er bedre til at vurdere, hvad venstreregeringer kan og ikke kan, end hans kone, Danielle Mitterand, der erindrer, hvordan hun diskuterede regeringsmagt med sin mand.

 

“Jeg plejede at spørge Francois, at nu hvor du har magt, hvorfor gør du ikke det, du lovede. Han svarede, at han ikke havde magt til at sætte sig mod Verdensbanken, mod kapitalismen og mod neoliberalismen. Nok havde han vundet en regering, men magten havde han ikke vundet. Således erfarede jeg, at blot fordi man danner regering og bliver præsident, så er dette ikke til megen nytte i de samfund, der er underkastet kapitalismen, og som domineres af kapitalismen. Alt dette erfarede jeg i de 14 år, hvor Francois var præsident. Og selv når han forsøgte at undgå kapitalismens mest negative sider, da begyndte hans drømme hurtigt at kollapse…”

 

Af nyere dato, er de erfaringer, som yngre venstrefløjs-organisationer, fx græske Syriza og Podemos i Spanien, der begge hurtigt erobrede den politiske scene som følge af kollaps hos de kompromitterede socialdemokratiske partier, og som hurtigt skabte håb og forventninger. Da de så stod overfor den herskende klasses organiserede modstand, og EU’s barske sparepolitik vendt mod Grækenland, da kunne de ikke indfri forventningerne.

 

Revolutionære må analysere de nyeste erfaringer og tålmodigt forklare grænserne for parlamentarisk politik, mens de tager hensyn til, hvad der er det nye i hver enkelt situation. Mélenchons holdning åbner op for vigtige muligheder. Stillet overfor det bekymrende i, at tidlige venstreregeringer opgav arbejdernes interesser, da gør Mélenchon intet for at undgå disse spørgsmål. Tværtimod, så har han for nylig holdt foredrag om, hvad der gik galt i 80’erne, og hvorfor Mitterand skuffede. Ét af disse foredrag blev holdt i maj 2021 på 40-års dagen for Mitterands valgsejr, og havde titlen “1981-: revolutionen aflyst”. Et andet foredrag hed “Status over Mitterands præsidenttid.”

 

I det første foredrag fremlagde Mélenchon en historisk analyse af Socialistpartiets sejr i 1981, som resultatet af en politisk proces, hvor hoveddrivkraften var “de ti millioner arbejdere, der strejkede i 1968.” Han understregede, at de reformer, Mitterand gennemførte, var langt mere vidtgående end de i dag anerkendes: Nationaliseringen af dusinvis af banker, energiselskaber og motorveje, for-dobling af kulturministeriets budgetter samt beskatning af de rige. Mélenchon fastholder, at det er ikke rimeligt, at tro at Mitterand og andre ledende venstrepolitikere havde til hensigt at svigte.

 

Mélenchon anklager skiftet til sparepolitikken, blot to år efter Mitterands valgsejr som manglende politisk mod, en manglende strategi for den yderste venstrefløj, og en mangel på mobilisering af masserne. Han bruger til gengæld tid på at argumentere til forsvar for venstrereformismen og dets fremtidsudsigter. Mélenchon fortjener en seriøs, grundig og broderlig reaktion fra revolutionære, men den slags er meget sjældent på den franske venstrefløj [3].

 

Venstrepatriotisme

Bortset fra debatten om mulighederne for en radikal ændring af samfundet via parlamentet, så er der to aspekter ved France Insoumise’ politik, jeg vil analysere, og som ofte har udløst nedladende kommentarer eller fornærmelser fra den yderste venstrefløj, i stedet for overbevisende svar.

 

Det drejer sig om France Insoumise’ venstrepatriotisme, og Frankrigs symboler Trikoloren og Marseillaisen; det kan marxister ikke bruge til noget. Det faldt Mélenchon let, da han under et besøg i Burkina Faso erklærede, “at jeg elsker mit land,” og at han så frem til den dag, hvor Frankrig, efter at have forladt NATO og afvist kolonialistiske holdninger, kunne spille en positiv rolle i internationale relationer. Marxister har derimod altid erklæret, at arbejderklassen ikke har noget fædreland, og i krigstider foretrækker revolutionære, der lever i imperialistiske lande, at deres land taber krigen. Alt dette betyder dog ikke, at vi ikke skal analysere de særlige træk ved den aktuelle franske venstrepatriotisme, og det er bestemt tåbeligt, hvis man forbinder Mélenchons venstrepatriotisme med det, det yderste højre står for.

 

Ledelsen i France Insoumise tillægger ikke nationale symboler og national stolthed en bestemt betydning. For højrefløjen symboliserer flaget og nationalhymnen kolonialismens begejstring og ære. Men, siger Mélenchon, Trikolorens og Marseillaisens revolutionære oprindelse betyder, at de også kan bruges af venstrefløjen. Højrefløjen vil fortælle folket, at Frankrigs sjæl handler om den kristne tradition og om Store Hvide Mænd, mens Mélenchon i stedet insisterer på, at Frankrigs sjæl er barrikaderne i 1789 og 1848, Pariserkommunen fra 1871, de store strejker i 1938 og 1968 eller modstandskampen mod tyskerne. Hans ide om Frankrig er “kreolisering” – blandede kulturer og etniske grupper, de dannes for at blive til noget nyt og vibrerende.

 

Venstrepatriotismens slagord “Frihed, lighed og broderskab” lyder, indlysende nok, mindre vanvittigt end det engelske “Gud og min ret.” France Insoumise er ikke de eneste, der bruger nationale symboler. Det gør De gule Veste også hyppigt, når de demonstrerer. Det skyldes ikke indflydelse fra det yderste højre (der trak sig allerede i starten) [4]. Når Vestene demonstrerer, sker det, at de både synger Marseillaisen, afbrudt af “Ud med Macron” og andre sange [5) som fx

 

“Her kommer vi, her kommer vi

Skønt Macon ikke kan li’ det, så er vi her

For arbejdernes ære er at bygge en bedre verden

Skønt Macon ikke kan li’ det, så er vi her”

 

Er Mélenchons venstrepatriotisme struktureret og progressiv i sine intentioner, så bliver den alligevel ikke mere rigtig af den grund. Det er et problem, at venstrepatriotismen forudsætter en identifikation med ens lands interesser. At støtte fodboldlandsholdet eller deltagerne i de Olympiske Lege er det mindste af det. Vi antages, at vi er glade, når Frankrig vinder markedsandele indenfor flyproduktion, og at vi bliver kede af det, hvis ikke den Covid-vaccine, der fremstilles i Frankrig, vinder, og vi bekymres, hvis Kina får “for megen” indflydelse i det fransktalende Afrika. Vi antages, at vi bliver forfærdet ved udsigten til, at oversøiske dele af den franske republik, fx Martinique eller Guadeloupe, arbejder for selvstændighed. Selvom France Insoumise’ program foreslår udtræden af NATO og opbygning af nye relationer til det fransktalende Afrika, så vil en fortsat identifikation med nationalstaten, højest sandsynligt, være i konflikt med identifikationen med den internationale arbejderklasse.

 

Et andet alvorligt tilbageslag er, hvis patriotiske symboler bruges til at opbygge en venstrepolitisk styrke, for disse symboler har ikke samme betydning for alle. Hvilken betydning har fx det franske flag for dem, der kommer fra de tidligere franske kolonier, eller fra de afrikanske lande, der i dag mishandles af den franske imperialisme? At mobilisere de mange i den franske arbejderklasse, der er af nordafrikansk afstamning, vil næppe kunne gøres ved at bruge patriotiske symboler. Hvis venstrepatriotismen taler til folk, da er den fyldt med politiske farer.

 

Nogle på venstrefløjen har nedgjort Mélenchon, anklaget ham for at fjerne sig fra symboler som fx det røde flag og hammer og segl. Det er en misforståelse for, hvilken betydning disse symboler har i Frankrig – det land, der for 50 år siden havde Europas stærkeste kommunistparti. I betragtning af stalinismens forbrydelser og kommunistpartiets alliance med Socialistpartiets stramme finans-politik, alt imens man vifter med stadig flere røde flag, da er det ikke overraskende, at de fleste arbejderes afviser disse symboler.

 

Spørgsmålet om, hvilke symboler der kan bruges, har af og til ført til absurde situationer. Ved afslutningen af France Insoumises sommerlejr i 2018, blev det foreslået at synge Marseillaisen. De fleste af partiets parlamentsmedlemmer stod på scenen og førte an i sangen. Ingen tænkte på at synge Internationalen. Så snart Marseillaisen var sunget færdig, og mens parlamentsmedlemmerne klappede, istemte flere tilhørere i salen Internationalen. Efter tyve lange sekunders tøven, faldt parlamentets medlemmer ind i sangen. Vel er dette kun en anekdote, dog ikke uden betydning. De fleste tilstedeværende var glade for at synge begge hymner, og, som jeg ser det, viser det, at der er tale om et miljø, hvor seriøs debat er mulig, og hvor marxister har meget at sige.

 

Udenrigspolitik

Patriotisme er, indlysende nok, forbundet med udenrigspolitik. Frankrig er en vigtig imperialistisk stat, der fx lige har afviklet sine operationer i Mali (en dundrende fiasko), hvilket fik højrefløjen til at bekymre sig om Frankrigs faldende indflydelse i Afrika. I et tv-interview blev Mélenchon angrebet, da han udtalte, at “Mali tilhører landets befolkning,” og blev han præsident, da ville han, hvis Malis regering ikke ønsker franske soldater i landet, trække dem hjem. Tv-journalisterne forstod ikke hans ide om, at Frankrig ikke har en gudsgiven ret til at sende soldater til et hvilket som helst land, og uden at spørge.

 

Mélenchons udenrigspolitik er afgjort et velkomment slag i ansigtet på dem, der forsvarer imperialismen. Alligevel så planlægger han ikke at bruge statsmagten på en anderledes og mere radikal måde. Her er hans erklæring om international magt og alliancer:

 

“Naturligvis vil vi forlade NATO […] Først og fremmest vil jeg renovere vores militære suverænitet. Frankrig med dets nukleare afskrækkelsesstyrke må forblive uafhængig, og vi må selv fremstille vore egne våben, uden at være afhængig af amerikansk import. Hvorfor skal vi påtage os de skænderier, som letterne eller esterne har haft med Rusland i over tusind år? Hvorfor skal vi garantere Ukraines fysiske grænser? Jeg ønsker et neutralt, globaliseret Frankrig [6].”

 

Vi kan således se, at ønsket om at beholde Frankrigs kernevåben er en vægtstang for at opnå international magt, men at magten skal bruges anderledes. Holdningen er, på mange måder, en lokal forlængelse af venstrepatriotismen. Og selv om neutralitet er at foretrække frem for begejstret støtte til krig, så er vi stadig langt fra at kunne besejre imperialismen, og meget langt fra at kunne påminde arbejderklassen om, at deres loyalitet til deres klasse internationalt er betydeligt større i deres egeninteresse, end loyaliteten til deres land. Mélenchon erklærede for nylig. “at hvis jeg skal lede dette land, så skal enhver, der skubber rundt med os, tage sig i agt.”

 

Konklusion

Disse tre eksempler (grænserne for en venstreregerings magt, brugen af venstrepatriotismen og holdningen til fransk udenrigspolitik), tjener alle til at understrege, hvor vigtigt det er for franske marxister at have en uafhængig stemme. Men en sådan er kun nyttig, hvis den høres af de store grupper politiske aktivister, der ønsker forandringer – og som i dagens Frankrig er massivt til stede i og omkring France Insoumise.

 

Da der ikke er noget, der forhindrer revolutionære/tendenser i at være aktive i France Insoumise, er det min opfattelse, at det er det bedste sted at være. I en tid hvor de fleste arbejdere ikke er bevidste om forskellen mellem en social revolution og en “borgerrevolution via stemmeboksen,” da er det især vigtigt, at revolutionære deltager i kammeratlige debatter i et miljø, hvor mange tusinde aktivister er tilstede. I France Insoumise findes der (mindst) tre mindre revolutionære grupper: To med ca. hundrede medlemmer hver (Gauche revolutionnaire og Revolution), og en større tendens (Ensemble Insoumis). Alle havde en bod på sommerlejren i august 2021, og to af dem har fremlagt uafhængige revolutionære skrifter.

 

Siden Mélenchon forlod Socialistpartiet for at stifter Parti de Gauche i 2008, har han skrevet 7-8 bøger om politisk strategi, og om hvordan neoliberalismen kan overvidnes. Der er en udtalt mangel på marxister, der tager deltager i debatten om den nye venstrereformisme.

 

John Mullen er en antikapitalistisk aktivist, der bor i Paris-regionen. Hans politiske webside er her.

 

6. april 2022

Oversat fra The Left Berlin af Arne Lund

 

Noter

1. Ian Birchalls klassiske og meget læseværdige bog, Bailing out the system, om den reformistiske socialisme er stadig én af de bedste redegørelser

2 Harold Wilson: The Labour Government 1964-70, Penguin, 1974

3 Et grundlæggende revolutionært svar fra 1997 findes på fransk.

4. Se min artikel her

5. Denne samt andre af De gule vestes sange kan høres på denne video

6 Le Monde, 18. januar 2022

 

Häktade barn och unga mår i allmänhet psykiskt dåligt, visar en färsk rapport från Kriminalvården. En ny rapport, Kartläggning häktade barn och ungdomar i Sverige 2019-2020, från Kriminalvården visar att en stor andel av dessa barn och ungdomar tidigare haft erfarenhet av psykisk ohälsa tiden före häktningen. Kriminalvårdens forskare har under ett års tid kartlagt 1 229 barn […]

The post 1 200 barn och unga häktas varje år – psykisk ohälsa vanlig appeared first on Syre.

I slutet av mars infördes en rad regler på Europeisk nivå för att från grunden omvandla unionens syn på slit-och-slängprodukter. Den gröna given är det första enhetliga försöket till att hållbarhetsstämpla produktionskedjan.

Det handlar om allt från elektriska varor som smartphones, till kläder, cement och stål.  Från och med nu ansvarar producenter för att livscykelanpassa sina produkter – som ska bli mindre miljöfarliga, mer energieffektiva och cirkulära.

– Dagens förslag kommer att säkerställa att endast de mest hållbara produkterna säljs i Europa, sade vice ordförande för den europeiska gröna given, Frans Timmerman under en presskonferens. – De tillåter konsumenter att spara energi, reparera istället för att byta ut trasiga produkter och göra smarta miljöval när de handlar nya.

Enligt honom är reglerna till för att “återställa balansen i samhällets relation till naturen” och minska EU:s sårbarhet gentemot störningar i globala leveranskedjor, som exempelvis Rysslands invasion av Ukraina.

– Det är dags att göra upp med den slit-och-släng-modell som är så skadlig för vår planet, vår hälsa och vår ekonomi.

I en intervju med LFT förklarar Åsa Österdahl, handläggare vid Naturvårdsverket, myndighetens syn på de kommande förändringarna. Enligt henne är lagstiftningspaketet mycket ambitiöst och välkommet.

Elektronikskrot har i många år växt världen över och rika länder exporterar ofta sitt skräp till fattiga – där miljöskadan blir stor. Foto: (AP Photo/ Anupam Nath

– Tillsammans har initiativen ansatsen att sätta upp regler ur ett brett perspektiv för att minska resursanvändning och miljö- och klimatpåverkan.

Enligt de nya kraven behöver produkter utvecklas så att de håller bättre och går att återanvända. Dessutom ska produkter gå att reparera när de väl går sönder. I praktiken ska alltså framtidens produkter vara enkla att renovera, reparera och underhålla.

– Förslagen som presenterats utgör, i flera fall, ramverk som är tänkta att i ett senare skede utveckla specifika krav. Ramverken ger möjlighet till mycket omfattande kravställningar men i vilken utsträckning de kommer att tillämpas för specifika produktgrupper går inte att avgöra idag, säger Åsa Österdahl.

Hur påverkas vardagskonsumtionen?

Enligt Åsa Österdahl vill man med förslagen skapa bättre förutsättningar för privata konsumenter att göra välinformerade val genom tillgång på information, regler om märkning och regler för miljöpåstående.

– Dessutom vill man från EU att till exempel återanvändning och reparation av produkter ska bli mer attraktivt. Syftet är att skapa ett samhälle där det kommer att löna sig bättre att tillverka och sälja hållbara produkter.

Förslaget innehåller också åtgärder för att stoppa förstörelsen av osålda konsumentvaror, samt utöka grön offentlig upphandling och ge incitament för hållbara produkter.

Det betyder exempelvis att du inte längre behöver köpa en ny telefon för att den gamla inte kan repareras, eftersom att produkter i framtiden enkelt ska kunna renoveras och repareras.

De nya reglerna ska också stärka konsumentens roll i den gröna omställningen och skydda dem mot “Greenwashing” genom att förbjuda opålitliga eller falska miljöpåståenden och metoder som vilseleder konsumenter om en produkts hållbarhet.

Pappersmuggar, plastbestick och andra engångsartiklar har kort livslängd och återvinns sällan. Istället hamnar det på gator och torg. Bild: Alexander Larsson Vierth/TT

Producenterna kommer alltså att behöva delge hur länge deras produkter har designats för att hålla, hur de kan repareras, vad den har för miljömässig hållbarhet med mera.

Thierry Breton, EU-kommissionär för den inre marknaden, kommenterade också de nya reglerna:

– Europeiska konsumenter förväntar sig med rätta mer miljövänliga och hållbara produkter. Mer hållbarhet och resurseffektivitet innebär också mer motståndskraft när en kris stör våra industriella leveranskedjor.

Den gröna given ska även säkerställa att textilier görs mer hållbara, reparerbara, återanvändbara och återvinningsbara för att bemöta “fast fashion” och textilavfall. Textilprodukter kommer även behöva tillverkas av så många återvunna fibrer som möjligt, fria från farliga ämnen och med full respekt för sociala rättigheter. Detta innebär att man som  konsument kommer att dra nytta av högkvalitativa textilier längre.

– Det blir en stor utmaning att se till att lagstiftningsförslagen i alla delar är synkroniserade med varandra. Ifall det lyckas så kommer tror vi att dessa lagförslag kommer att skapa en väldigt stark drivkraft för omställningen till en cirkulär ekonomi, avslutar Åsa Österdahl.

Internationell storpolitik

Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, nämnde också den nya gröna given i sitt linjetal hösten 2021. Hon säger att målet är en rättvis grön omställning – att det ska kosta att förorena. Hon vill ha ren energi, smartare bilar och renare flygplan samt högre klimat- och sociala ambitioner.

Roger Hildingsson, forskare i statsvetenskap vid Lunds universitet kommenterar talet i en UR-föreläsning. Han menar att den gröna given är ett av unionens viktigaste program, och att ledningen ser den som en chans att “hålla ihop och bygga samman det europeiska projektet”.

I ett öppet brev uppmanar även världsnaturfonden (WWF) tillsammans med flera andra miljöorganisationer Sveriges regering till att verka för att ambitionerna i EU:s gröna giv (specifikt Strategin Från jord till bord, Biodiversitetsstrategin) ska ligga fast, och att man så snart som möjligt behöver fatta ett beslut om en restaureringslag för europeisk natur.

Inlägget Grön EU-giv mot slit-och-släng-tänkande dök först upp på Landets Fria.

Det tog över 10 000 år för den svenska granen att återerövra Sverige efter den senaste istiden. Varför det gick så långsamt är ett mysterium.

Både innan och efter den senaste istiden har granen varit ett vanligt inslag i den svenska naturen. Men att göra ”comeback” efter den långa kylan visade sig svårare än vad forskare först hade trott, enligt en ny studie från Uppsala universitet som publicerats i tidskriften Nature Communications.

Tidigare har uppfattningen varit att granen invandrat norrifrån och först nått södra Sverige för 1 000 år sedan. Den nya studien har dock kommit fram till att granen var på plats redan när isen smälte för 14 000 år sedan. Resultaten togs fram genom att analysera uråldrigt dna som bevarats i sjösediment.

”Trots att granen var ett av de första träden på plats så kunde inte dessa träd breda ut sig i någon större utsträckning. Detta är förvånande då de växter som är tidiga kolonisatörer brukar ha en fördel i det avseendet”, säger Kevin Nota, forskarstuderande vid Uppsala universitet och försteförfattare till studien, i ett pressmeddelande.

En ytterligare upptäckt är att de första granarna troligen överlevde öster om isranden. Tidigare hade man trott att de överlevt i väster.

”Det verkar som om den svenska granen har genomlevt flera tidigare försök att ta över skogarna i Skandinavien, men att det endast var den sista expansionen som lyckades”, säger Laura Parducci, forskare vid Uppsala universitet och en av författarna bakom studien.

Inlägget Svenska granens ”comeback” tog tusentals år dök först upp på Landets Fria.

Delar du bilder på dina barn på sociala medier? Barns skydd mot att integritetskränkande uppgifter sprids uppmärksammas nu.

Det är Statens medieråd och institutet för Juridik och Internet (IJI) som arbetat med att definiera vilka bilder och vilken information det är ok för föräldrar att sprida. I vissa fall kan spridningen vara brottslig. En bild på ett barn som gör en snöängel är ok, men en bild på ett barn som gör något pinsamt är en annan sak.

Fenomenet, som diskuterats en hel del de senaste åren, kallas, ”sharenting”. Det är en kombination av orden ”parent” och ”sharing”.

– Sharenting är ett högaktuellt ämne. Nu växer den generation upp vars barndom dokumenteras steg för steg. Har vi i Sverige idag ett tillräckligt skydd för dessa barns personliga integritet? Sharenting är inte bara viktigt att diskutera då det aktualiserar fundamentala frågor såsom rätten till yttrandefrihet, skyddet för den personliga integriteten och rätten till privatliv, utan även för att det handlar om den särskilt utsatta gruppen barn, säger Adina Schildt Gillion, jurist på (IJI) och som skrivit rapporten på uppdrag av Statens medieråd.

Juridiskt är det en lag från 2018 om integritetsintrång som styr vad en förälder kan dela, kombinerat med FN:s barnkonvention, som blev svensk lag 2020. Enligt konventionen har barn rätt ett privatliv och till egna åsikter.

Mycket är ok att dela i sociala medier, men en rad uppgifter och sammanhang är problematiska, enligt rapporten, bland annat:– Barn som får tillbringa en stor del av sin tillvaro som innehåll i förälderns influencerkanaler.– Bilder på ett barn som vårdas på sjukhus eller uppgifter om barns sjukdom, ohälsa, diagnoser.– Uppgifter om barns kriminalitet eller drogmissbruk– Information om barn som brottsoffer– Bilder på ett barn som är naket, gråtande eller i annan utsatt situation.

Ett webbinarium kallat ”Kan det vara brottsligt att dela bilder på sitt barn? Sänds den 21 april klockan 15.30-16.30 av Statens medieråd.

Inlägget Är det ett brott att dela bilder på sitt barn? dök först upp på Landets Fria.

Nästa vecka är det påsklov och Järva erbjuder många roliga aktiviteter för barn och unga. Vad sägs om äggjakt, låtskrivarstuga eller varför inte frukostbio? Vi har listat tolv gratisaktiviteter i Järva under påsklovet.

Inlägget Roliga grejer under påsklovet i Järva dök först upp på Nyhetsbyrån Järva.