Inlägg publicerade i “Samhälle”

Sveriges nya klimatmål gör att vi ligger i framkant. Men många frågetecken återstår för hur målen ska uppnås.

– Mycket arbete återstår, säger professor Oksana Mont.

KLIMAT | Miljömålsberedningen vill att Sverige som första land i världen ska ta ett samlat grepp om utsläppen såväl inom som utanför landets gränser och senast 2045 ha ett negativt globalt klimatavtryck.

Det negativa globala klimatavtrycket ska förutom det redan befintliga klimatmålet uppnås med två nya mål: Konsumtionens klimatpåverkan och exportens klimatnytta.

– Det här innebär att Sverige ligger i framkant för det här arbetet. Som första land tar vi ansvar för inte bara det som tillverkas inom Sveriges gränser utan också påverkan som uppstår av det vi köper i Sverige men som tillverkas utomlands. I och med att vi också outsourcar mycket till andra länder är det bra att vi insett att någon annan betalar för vår påverkan, säger Oksana Mont, professor vid Internationella miljöinstitutet vid Lunds universitet.

Styrmedel och åtgärder

Hon tillägger att det samtidigt vore bättre att behålla exempelvis produktion inom landet.

– Då har vi möjlighet att styra. När vi outsourcar så outsourcar vi både påverkan och ansvar, och det är det Miljömålsberedningen vill komma åt.

Oksana Mont konstaterar att frågetecken återstår om vilka styrmedel och åtgärder som kommer bli aktuella för att uppnå målen.

– Vad innebär det för transportsektorn och byggnadssektorn exempelvis? Det är nästa steg. Mycket arbete återstår.

"Länderna tittar på varandra"

Hur vanliga människor kommer att påverkas och vilka uppoffringar som kommer att krävas är även det oklart. Klimatpass för produkter, där exempelvis klimatpåverkan och livslängd framgår, är en sak.

– Man kan tänka sig att det här arbetet kommer leda till högre pris på varor. Vi måste se över våra konsumtionsvolymer, hur mycket vi konsumerar och vad, och se på hur tillverkarna hanterar sina produkter och arbetare, säger Oksana Mont.

TT: Är det möjligt att inspirera andra länder i det här arbetet?

Man är väl medveten om att Sverige är ett litet land. Men länderna tittar på varandra och Sverige måste hitta sin nisch. Om Sverige börjar pusha det här på EU-nivå blir det mycket kraftfullare.

"Den låga ambitionsnivån"

Jörgen Larsson, docent och forskare inom hållbar konsumtion vid Chalmers, är både positiv och negativ.

”Att det nu finns en enighet om ett mål för minska den klimatpåverkan som vi orsakar i andra länder är en grundläggande förändring som kan komma att få stor betydelse i framtiden, speciellt om andra länder går samma väg”, skriver han i en kommentar till TT.

Däremot anser han inte att det nya konsumtionsbaserade målet är särskilt ambitiöst. Enligt honom kan det uppnås redan genom det befintliga territoriella målet utan att ”nämnvärda beteendeförändringar krävs”.

”Den låga ambitionsnivån med målet är också tydlig genom att man föreslår en kontrollstation vart fjärde år där målnivån kan sänkas om andra länder inte minskar sina utsläpp i den takt de har uppgett i sina långsiktiga klimatstrategier”, skriver han.

The post Expert: Sverige ligger i framkant om miljön appeared first on Tidningen Global.

– Vårt parti diskuterar politik hela tiden. Frågan har ju varit diskuterad i partiet ända sedan Rysslands oacceptabla krav i december och efter invasionen 24 februari. Men nu när vi har det nya läget så är det också viktigt att det finns lite mer struktur kring de samtalen och diskussionerna. Att vi ser till att det finns en dialog i hela partiet, säger partiordförande statsminister Magdalena Andersson (S).

Den socialdemokratiska partiorganisationen kommer att hjälpa till att både organisera och stimulera medlemsdialogen för att både se till att fler ges möjlighet att delta och att det finns kompetenta samtalsledare.

–  Vi ska föra en dialog med distrikten, partidistriktsstyrelser och med medlemmar som tycker att frågan är intressant och vill diskutera den. Vad innebär det nya säkerhetspolitiska läget för vårt parti? Det här en fråga som kommer upp när vi har partimöten. Vi tycker det är ett bra läge att nu gå in i den här dialogen. Vi kan erbjuda personer som kan berätta om det nya läget och vad det innebär, säger partisekreterare Tobias Baudin.

Den senaste månaden har partiledningen varit ute på många distriktskongresser. Lokala partiföreträdare är redan ute och samtalar med medborgare och då kommer konsekvenserna av kriget upp, varför dialogen också blir en återkoppling av de pågående medborgarsamtalen.

Medlemsdialogen ger alltså en möjlighet att göra sin röst hörd, men även att fördjupa kunskaperna hos valarbetarna. Samtidigt är detta en tid när partiet normalt behöver lägga all kraft på utåtriktade aktiviteter och att rusta valorganisationen.

– Det blir en kraftansträngning. Vi ska inte låsa in oss och diskutera, men i vårt folkrörelsearbete ska vi prata om den här frågan. Vi kan bidra till att engagera och erbjuda en mötesplats för medlemmar som vill lära sig mer om en väldigt komplicerad fråga. Det är inte ja- och nejfrågor som diskuteras, säger Tobias Baudin.

– Men det är också angeläget för oss, inte minst mig som partisekreterare, att det inte tar alltför stort utrymme av partiarbetet. Vi har allt fokus på valet. Vi ska göra en riktigt bra valrörelse. Vi ska föra väldigt många samtal vid dörrarna.

Det handlar alltså om en medlemsdialog, inte om ett traditionellt rådslag som ska leda fram till ett visst beslut på nästa kongress. Frågan är komplex även med många yttre faktorer. På riksnivå genomför regeringen och riksdagspartierna en fördjupad säkerhetspolitisk analys av hur utvecklingen påverkar Sveriges vägval. Samtidigt pågår en liknande process i Finland.

Socialdemokraterna leder en regering som har behövt agera snabbt och ta itu med en dramatiskt förändrad hotbild mot Sverige och Europa. Regeringen strävar efter en bred enighet när det gäller Sveriges säkerhet. Var hamnar socialdemokratin i detta?

– Den socialdemokratiska regeringen jobbar alltid utifrån vad som är bäst för Sverige. Då är det bra att också ha ett parti som har en sådan tradition med sig, säger Magdalena Andersson.

– Finland har också en parallell process i sitt parlament om hur man ska se på det säkerhetspolitiska läget. Likaså pågår diskussioner i många partier i Finland, inklusive inom Socialdemokraterna. Vi får se vad de kommer fram till. Vi i Sverige har en process i riksdagen med utrikesministern och försvarsministern, men sedan har vi den här dialogen i vårt parti.

– Det är viktigt att varje land gör sina vägval vid varje enskilt tillfälle. Det är också det som är grunden i den europeiska säkerhetsordningen. Att ta beslut utifrån vad man bedömer vara bäst för sitt respektive land. Men det är också viktigt, att när man gör det kan man inte blunda för hur världen ser ut där utanför, säger Magdalena Andersson.

Överläggningarna med riksdagens partier och den kompletterande säkerhetspolitiska analysen ska vara klar i maj. För det socialdemokratiska partiet är det på partistyrelsens bord som frågan ytterst hamnar i detta läge. 

– Det är partistyrelsen som enligt stadgarna är partiets högst beslutande organ mellan kongresserna och det är också partistyrelsen som kommer att äga den här frågan om det fattas ett annat beslut, säger Tobias Baudin.

Det är en helt ny situation, betonar Magdalena Andersson:

– Det började i december när Ryssland kom med helt nya krav på hur olika länder i Europa skulle förhålla sig i sin säkerhetspolitiska linje, som backade tillbaka till det hur det var på Warszawapaktens tid. Det utmanade hela den europeiska säkerhetsordningen, att varje land har rätt att själv fatta sina beslut om hur deras linje ska se ut. Det följdes ju sedan av invasionen av Ukraina. 

– Efter det måste man säga att vi har ett helt nytt säkerhetspolitiskt läge. Där har vi redan kommit fram till att vi behöver en utbyggnad av försvaret. Det har påbörjats under Peter Hultqvists ledning, med en ökning av försvarsutgifterna till två procent av BNP.

Vi i vårt parti behöver fundera igenom de säkerhetspolitiska frågorna och ha en dialog kring det nya läget.

– Men vi behöver därutöver göra en kompletterande analys över hur det säkerhetspolitiska läget ser ut. Men det gör också att vi i vårt parti behöver fundera igenom de säkerhetspolitiska frågorna och ha en dialog kring det nya läget, säger Magdalena Andersson.

Ämnet engagerar partimedlemmarna. Utrikes -och säkerhetspolitik och fred är frågor som har lockat många, inte minst i den äldre generationen, in i det socialdemokratiska partiet. 

– En av anledningarna till att jag blev politiskt engagerad i Socialdemokraterna var vårt starka internationella engagemang – fred, frihet och demokrati i hela världen. Så det är någonting som är viktigt för mig i min ideologiska bas. Det är en tradition som jag är otroligt stolt över att få ta vidare. Här finns ett fantastiskt engagemang bland många medlemmar kring de frågorna, säger Magdalena Andersson.

Trots säkerhetspolitikens magnitud är det viktigt att inte tappa fokus i inrikespolitiken. Magdalena Andersson och Tobias Baudin längtar efter att träffa svenska väljare i valrörelsen och även få prata jobb, välfärd, klimatomställning och kampen mot gängkriminalitet.

– Vi är båda sugna på att gå ut och knacka dörr. Men den här frågan kommer också upp. Då är det jättebra att vi har den här dialogen, säger Magdalena Andersson.

– Rösta inte på Marine Le Pen, upprepar partiledaren Jean-Luc Mélenchon,  gång på gång från sin valvaka. Partiet var inte långt från en andra platsen med 21,95 procent av rösterna – drygt 1 procent efter högerextremisten Marine Le Pens 23,41 procent, när 97 procent av rösterna var räknande, enligt franska Inrikesministeriets hemsida. (Uppdaterad) Emmanuel Macron får återigen möta […]

The post Det okuvliga Frankrike: Rösta inte på Marine Le Pen! appeared first on Syre.

Der er stadigvæk krige i gang (Yemen har været den længstvarende og mest katastrofale skueplads for krigshandlinger siden 2014), de truende katastrofer (på den ukrainske front) mens disse linjer skrives, og de kæmpebrande, der har været forberedelser til i et enormt omfang og gennem lang tid, men hvis ekstreme farer bliver tydeligere i en bedragerisk tysthed. De tiltagende spændinger i Det Sydkinesiske Hav, og den rolle, som Australien og Storbritannien kommer til at spille dér efter Brexit, side om side med USA, er typiske eksempler på, hvordan det står til lige nu.

 

Da sommeren gik på hæld i 2021, fandt der to større militære og diplomatiske kriser sted: tilbagetrækningen over hals og hoved af amerikanske og britiske tropper fra Afghanistan, og Australiens brud på den kontrakt (på 55 mia euro), som de havde skrevet under på med Frankrig i 2016 om bygning af 12 ubåde. Den første af disse begivenheder påførte den førende militære magt en ultimativ ydmygelse efter 20 års blindhed og hærgen. Deres britiske næstkommanderende havde i mellemtiden givet endnu et eksempel på dette lands uforlignelige traditionssans ved at føje et nyt afghansk tilbagetog til deres lange og jammerlige krigs- og imperiehistorie.  Men det, der skete, blev også anledning til at slå én ting mere fast: Britisk stormagtspolitik – hvor drabelig den end blev vist frem i tiden lige efter Brexit – er og bliver på den amerikanske strategis nåde, uanset hvor meget Boris Johnson (og Tony Blair) brokkede sig over beslutningen om at trække sig ud.

 

En dobbelt militær-diplomatisk krise

Den anden begivenhed var i en vis udstrækning en kontrast til den første: afbrydelsen af kontrakten mellem Australien og Frankrig blev fødselsattesten for en ny sikkerhedspagt mellem Australien (A), Storbritannien (UK) og Amerikas forenede Stater (USA): AUKUS. For USA og Australien føjede den nye alliance en (ekstra) dimension til deres ’dialog’, der allerede var i gang inden for rammerne af ’Quad’’, et uformelt partnerskab, der blev indgået i 2007 (og genoplivet i 2017) mellem USA, Australien, Indien og Japan, i et nyt scenarie for en indkredsning af Kina.

 

For Storbritannien efter Brexit er der en tredobbelt interesse: For det første, genforhandlingen af kontrakten byder på markante industrielle fordele for Rolls Royce-fabrikkerne og for våbengiganten BAE Systems. For det andet, partnerskabet åbner op for nye muligheder for Johnson-regeringen efter de seneste års skuffelser og fraværet af enhver reel åbning af den store handelsaftale mellem Storbritannien og USA, som Johnson så inderligt tragtede efter og slog stort op (hverken Biden eller Trump før ham havde tilsyneladende nogen som helst interesse i det projekt). Og til sidst, og frem for alt, med AUKUS ser det ud til, at det store Efter Brexit-restaureringsprojekt af britisk stormagtspolitik er ved at tage lidt mere form: ’Storbritannien over hele verden’.

 

’Global Britain’

Global Britain er, som det første, titlen på et officielt britisk regeringsdokument, offentliggjort i marts 2021: Global Britain i en konkurrencetid: den integrerede oversigt over sikkerheds-, forsvars-, udviklings- og udenrigspolitik.

 

Premierministeren præsenterede heri sit projekt for UK i 2030: Global Britain bekendtgør en historisk omlægning af udenrigspolitikken i forhold til Sydøstasien og den såkaldte ’Indo-Stillehavs’-zone (1), centreret omkring en række militære prioriteringer (med en drastisk forøgelse af forsvarsbudgettet (2), frem for alt defineret som en reaktion på Kinas voksende rolle i regionen og i verden i det hele taget. Ifølge Global Britain vil vi være den europæiske partner med den største og mest integrerede tilstedeværelse i Indo-Stillehavsområdet, et langsigtet engagement, baseret på tætte og dybe bilaterale og multilaterale partnerskaber’. (3)

 

Den britiske stats ledere kan nu fremstå som de stolte konservatorer af et ophøjet nationalhistorisk kald, som EU’s uduelige formynderi angiveligt har spændt ben for, efter at UK kom med i EU i 1973. Boris Johnson, der dengang var udenrigsminister, formulerede det netop på denne måde i en tale, som han holdt i Manama (Bahrain) i slutningen af 2016, få måneder efter EU-folkeafstemningen: Da den daværende Labour-regering i slutningen af 60’erne besluttede at trække sig ud af deres baser syd for Suez, gjorde den sig skyldig i den store fejl, det var at opgive Storbritanniens prestige og status som en verdensmagt; i 1972, bare et år efter at de havde trukket sig tilbage fra den store flåde- og flybase i Singapore – hovedsymbolet på britisk imperial og militær magt – havde Storbritannien skrevet under på at være med i EEC, det lige så store symbol på national kapitulation, ifølge de nuværende forkæmpere for Global Britain. (4)

 

Som Mehdi Boussebaa tydeligt har påvist, så er Global Britain blevet et gængs udtryk i den politiske debat, i medierne og inden for forskningen. (5) Dette udtryk er også uadskilleligt fra et andet, det virkelige slogan for denne strategi: ’Øst for Suez’ er nu feltråbet for en magtfuld militarisme, badet i det ravgule skær af en fuldstændig senil imperienostalgi, enormt bekostelig og allerede dødbringende (hvis man ser på det enorme logistiske bidrag til Saudi-Arabiens krig i Yemen – hvor Frankrig selvfølgelig heller ikke holder sig tilbage). Men det kan ikke overraske, når man tænker på den mentale verden, som denne generation af politikere færdes i, en arv fra Eton (den ultimative version af elitedyrkelse i det britiske skolevæsen), hvor lovprisningen af det imperialistiske heltemod fra forgangne dage stadigvæk hører til pensum. (6)

 

Det er så meningen, at bruddet med Europa har givet momentum til et generelt restaureringsprojekt, der begynder med genopbygningen af de fordums strategiske positioner, allerførst på den arabiske halvø.

 

Storbritannien har genåbnet en permanent militærbase, for 40 millioner pund, i Bahrain i 2018 (det vil sige 47 år efter, at de trak sig tilbage fra den base, de havde dér indtil 1971). Der kan nu indkvarteres 500 soldater, matroser og piloter. Dette anlæg (Mina Salman Port) er udset til at være det største operationscenter for Royal Navy uden for UK.

 

I september 2020 bekendtgjorde den britiske forsvarsminister en investering på 23,8 millioner pund til en udvidelse af havnen i Duqm i Oman, hvis kapacitet på den måde blev tredoblet, for ifølge forsvarsministeren ’at kunne facilitere indsættelser af Royal Navy i Det Indiske Ocean’. Det er der ikke noget nyt i, når man tænker på den lange historie, der knytter de to monarkier tæt sammen, og graden af britisk involvering i administrationen i Oman, der langt henad vejen har karakter af at være en britisk vasalstat. (7) Men vi har til gode at se, hvor stort omfanget er af dette logistiske netværk mellem Oman og basen i Brunei (8), et netværk, der går igennem Diego Garcia, et britisk territorium i Det Indiske Ocean, som er udlejet til USA, der på dette sted har oprettet en af deres vigtigste militære baser i verden (som der, nu vi er ved det, er ca. 800 af i 80 stater, her flere hundrede er placeret lige op til Kina). (9)

 

AUKUS, den seneste udgave af imperialistiske alliancer i Sydøstasien

Det gør det nu muligt for os at forstå vigtigheden af en tredje begivenhed, der fandt sted i løbet af sommeren 2021, og som ikke blev diskuteret i Frankrig. Mellem maj og september sejlede den Britisk Luftbårne Slagstyrke (CSG), bestående af et hangarskib, syv krigsskibe og en atomdrevet ubåd, fra den engelske kyst til Det Sydkinesiske Hav, Japan, Sydkorea, og til sidst Guam, for så at vende tilbage til Portsmouth i december. CSG (sammen med en slagstyrke fra USA) har på den måde besøgt 40 lande og organiseret snesevis af fælles militære øvelser som en fremvisning af militære og diplomatiske alliancer under navn af hengivenhed for ’vore demokratiske værdier’, ’retssikkerhed’ og en ’international regelbaseret orden’ over for en kinesisk magt, der står for det modsatte af alt dette.

 

Denne flådeekspedition, der ikke kunne undgå at give anledning til de mest højtravende og svulstige nationalistiske tilkendegivelser, viste i praksis, hvad Global Britain kunne betyde ’øst for Suez’. Ud over den vigtige diplomatiske dimension leverede iscenesættelsen af det nye slogan først og fremmest en kontrast til den langtrukne fiasko i Afghanistan og til ydmygelsen ved at måtte trække sig ud af den. Lad os også tænke på CSG’s reklameværdi, en sejlende plakatsøjle for en stat, der tilfældigvis er verdens næststørste våbensælger (10), langt bagefter USA, men klart foran Rusland og Kina. En højtstående officer sagde det ligeud: ’Vi tror, der er et marked for en mere vedvarende tilstedeværelse af den britiske hær (i Asien).’ (11) Den nye AUKUS-alliance er derfor kommet særdeles tilpas for at kunne støtte og konsolidere den nuværende neoimperialistiske militaristiske dynamik.

 

Det må i øvrigt erindres, at AUKUS i sig selv er den seneste udgave af en række af ældre imperialistiske alliancer i Sydøstasien, hvor et af de fælles mål var at dæmme op for den kommunistiske indflydelse i regionen fra Kina og Vietnam. Vi kan heller ikke se væk fra den ustabile, men vedvarende indlejring af talrige organisationer, alliancer, partnerskaber og forsvarspagter mellem Malaya (senere Malaysia), Singapore, Australien, New Zealand, Thailand, Filippinerne, Indonesien fra 1966 (efter udryddelsen af de indonesiske kommunister), først under britisk imperialt formynderskab, der i hastigt forfald måtte vige pladsen for USA’s overherredømme. (12)

 

Som historikeren Wen-Qing Ngoei fra Singapore så glimrende forklarer det, så har denne historie generelt ligget hen i mørke eller er blevet misforstået, fordi fokus i altovervejende grad har været på Vietnam-krigen, set ude af sin regionale kontekst, og kun gennem enkeltkonfliktens prisme. Det har ført til en stærkt vildledende undervurdering af det, der tværtimod var etableringen af USA’s varige imperiale overherredømme med dannelsen af ’inddæmningens bue’ – en inddæmning af kommunisme i Sydøstasien, bestående af Malaysia, Singapore, Filippinerne, Thailand og Indonesien (der alle var med ved tilblivelsen af Sammenslutningen af Sydøstasiatiske Nationer, ASEAN, i 1967) (13)

 

Det er derudover yderst bemærkelsesværdigt, fra denne synsvinkel, at CSG meget påfaldende deltog i en fælles militærøvelse inden for rammerne af FPDA (Five Powers Defence Arrangement), indgået i 1970 mellem Storbritannien, Australien, New Zealand, Singapore og Malaysia, umiddelbart før den britiske tilbagetrækning fra Singapore. (14) Den store britiske ’maritime renæssance’ bekræftede derfor kun endnu en gang en rolle som hjælper for amerikansk magt inden for rammerne af en grundfæstet engelsktalende alliance, hvor der valgtes et pro-USA-tilhørsforhold med overmodig iver: håbet om, eller chancerne – om man vil – for at finde tilbage til svundne tiders verden ’øst for Suez’, som vi forlod den, før det sidste tæppefald for ’imperiet’ for 51 år siden. Men det er en antikveret idyl, hvor opmuntrende grammofonen end skratter, og den national-kolonialistiske nostalgis gulnede klicheer må synes at være.

 

Den kinesiske ekspansionismes nye dynamik og genopbygningen af verdensordenen

Truslen om kommunistisk ’smitte’ er ikke ligefrem på dagsordenen, og hvis Kina vækkes eller bliver ved med at skabe mistillid eller fjendtlighed fra nabolande, så er situationen dybtgående forandret og modsætningsfyldt: Det er helt sikkert, at blandt de ting, som den hastige kinesiske ekspansionisme indebærer, er bestræbelserne på at få et territorialt meget omfattende fodfæste i Det Sydkinesiske Hav,  med kravet om en maritim zone, der strækker sig fra Taiwan til Borneos og Bruneis nordlige kyster (’nipunktslinjen’), der omkranser forskellige små øgrupper (Paracel-øerne. Nansha/Spratly-øerne) – nogle af dem til tider hjemsted for militærbaser, og nogle af dem gør Taiwan eller Vietnam krav på, andre Filippinerne, Brunei eller Malaysia. (15).

 

Men den første konsekvens har været, at det kinesiske militær er blevet meget stærkere i løbet af de seneste 20 år og har for nylig fået i hvert fald dele af USA’s militære elite til at konkludere, at ’USA’s militære overlegenhed er ikke længere så sikret, som den var før, og det har meget alvorlige implikationer for USA’s interesser og for amerikansk sikkerhed. ’ (16) Og denne bekymring er på det seneste blevet til en udtalt frygt efter den succesfulde afprøvning hen over sommeren i 2021 af et nyt kinesisk supersonisk våbensystem. Det gav anledning til megen snak om det ’sputnik-momentum’, som i relation til opsendelsen af den sovjetiske satellit i 1957, midt under den kolde krig, blev set som et tegn på, at USA, teknologisk og militært, i katastrofal grad var sakket bagud i kapløbet om rummet.

 

Men i denne region som helhed forbinder ny og gammel frygt og gensidige beskyldninger sig med de udfordringer, som den enorme vækst i samhandel med Kina indebærer. Man kan f.eks. tænke på den pludselige og meget omfattende vækst i økonomiske relationer mellem Kina og ASEAN-landene (den antikommunistiske bues store alliance, dannet i 1967). Mellem 2010 og 2020 er Kinas direkte investeringer i ASEAN-landene vokset med 100 pct. I den samme periode er omfanget af Kinas samhandel med ASEAN-landene blevet fordoblet (Kina har været ASEAN-landenes største samhandelspartner helt siden 2009), og den er blevet næsten firedoblet siden 2005 (det år, hvor handels- og vareaftalen mellem ASEAN-landene og Kina blev indgået). (17) Det er ud fra det, vi må forstå den manglende enighed, ja, ligefrem mistillid fra ASEAN-lederes (Malaysia, Indonesien). side over for AUKUS, den seneste manifestation af et endeløst våbenkapløb, vendt mod denne region, uden at tage det ringeste hensyn til, hvordan man ser på det i de lande, som det tilsyneladende berører allermest. (18)

 

Men i forbindelse med det, som blev omtalt ovenfor, må vi også tænke på omfanget af de investeringer, som Kina har foretaget inden for rammerne af Belt and Road-initiativet (BRI, eller ’den nye silkevej’). I 2013 fremlagde Xi Jinping i Kasakhstan dette enorme projekt for udviklingen af handels- og transportinfrastruktur i ca. 60 lande. Fire år senere, i Beijing i maj 2017, fremlagde han et budget på 124 mia. dollar for BRI, der derudover i oktober samme år blev indoptaget i selve forfatningen for Kinas Kommunistiske Parti (CCP).

 

Fra de vestafrikanske kyster til New Zealand, til store havneanlæg i Djibouti og Sri Lanka, er Kina i stand til og parat til at omstrukturere intet mindre end verdensordenen. (19) To yderligere udviklingsforløb, tilsyneladende mindre, og dem er der mange af, fremstårr som symboler på denne dynamik: Kina er nu New Zealands vigtigste samhandelspartner, og 30 procent af landets eksport er til Kina. New Zealand, der ellers har været fast deltager i de pro-britiske og pro-USA-alliancer i regionen, trak sig for nylig ud af ’Five Eyes Alliance’, den organisation, der blev dannet under Den kolde Krig, og som skulle dele klassificerede efterretninger mellem USA, Storbritannien, Canada, Australien og New Zealand. Selv om sidstnævnte land ikke var nogen større bidragyder til denne 100 procent engelsktalende alliance, så er deres nylige frafald ikke desto mindre symptomatisk for ambivalente holdninger og nyorienteringer i disse tider.

 

Et andet eksempel: Det arealmæssigt enorme Mikronesien (en føderation af fire stater med i alt 600 øer) er placeret under USA’s militære ’beskyttelse’ inden for rammerne af en traktat, der udløber i 2023. Med vedtagelsen af et samarbejde (i 2017) mellem Mikronesien og Kina inden for rammerne af BRI (20) ser der ud til at være en mulighed for, at Kina erstatter USA’s tilstedeværelse i det mindste i en del af øhavet. (21) Denne mulighed træder endnu tydeligere frem med folkeafstemningen i den mikronesiske stat Chuuk (’Stillehavets Gibraltar’), der skal finde sted i denne måned.

 

Kinas nutidige dynamik får det reelt til at virke forældet med det pro-USA/anti-Kina-apparat, der blev stablet på benene under den kolde krig, og hvis formynderskab Global Britain og AUKUS giver sig ud for at være en fornyelse af. Beijing har de økonomiske, kommercielle, diplomatiske og militære ressourcer, og er i en position, hvor de af alle disse grunde kan gå ud over alt, hvad det historiske engelsktalende overherredømme har at byde på. Det eneste, som de så kan komme med, i en fase med åbenlys tilbagegang, er den lovede krigs katastrofe, der vil gøre det muligt at bibeholde dets dominans, alt sammen i navn af den hellige treenighed af militærmagt, racisme og imperialisme. Det står tilbage at se, i hvor høj grad dette løfte kan holdes, selv om erfaringer på dette område giver yderst beskeden anledning til nogen form for optimisme. Den kinesiske ekspansions karakter – dens autoritære træk, dens mulige tilflugt til gældsfælden – er det endnu ikke muligt at beskrive nærmere, når man ser på de nye modsigelser, som den vil medføre. Da Xi Jiping i 2014 erklærede: ’Når alt kommer til alt, så er det op til Asiens folk at tage hånd om asiatiske anliggender, at løse asiatiske problemer og at forsvare asiatisk sikkerhed.’ (22), må det være rimeligt at spekulere på, om det er partitoppen i Beijing, der menes med ’Asiens folk’. Det står også tilbage, om vi får lov til at høre de affældige verdensherrers bud, deres jamren over en slags orden, der er nået til vejs ende. Det ultimative spørgsmål er, hvordan man skal undgå at nå dertil sammen med dem, hverken der, eller her, eller andetsteds.

 

Februar 2022

 

Oversat fra International Viewpoint af Niels Overgaard Hansen

Først bragt på fransk i L’Anticapitaliste

 

 

NOTER:

I den engelske version er der links til flere af nedenstående henvisninger..

 

(1) Denne betegnelse har været anvendt siden 2010 til at beskrive behovet for strategiske alliancer, hvis formål er at lukke Kina ude fra et område, der tilfældigvis falder sammen med det, som Quad (’Firesidet dialog’) omfatter.

 

(2) Med udgifter på 59,2 mia $ i 2020 er UK’s militære budget steget fra at være det 8. største (i 2019) til nu at være det 5. største.

 

(3) Den britiske regering, marts 2021, s. 65 ’Global Britain in a Competitive Age’.

 

(4) ‘Udenrigsministerens tale: ‘Storbritannien er tilbage øst for Suez’’, Manama, Bahrain.

 

(5) Mehdi Boussebaa, ’In the shadow of empire: Global Britain and the UK business school’, Organization,27/3 (2019), s. 483-493.

 

(6) Cf. James Wood, London Review of Books, 41/13 (4. Juli 2019): ‘These Etonians’.

 

(7) Den dybdeborende journalist Phil Miller forklarer det udmærket i Double Down News, 5. maj 2021:’The Secret Cabal Thar Proves Colonialism Never Ended’.

 

(8) Brunei, et lille olierigt sultanat, hvor den eneste permanente britiske base i regionen befinder sig. Den kan huse 1000 soldater, og finansieres af sultanen selv.

 

(9) Diego Garcia er hovedøen i Chago-øgruppen, som Storbritannien tog fra republikken Mauritius på tærsklen til, at den blev uafhængig. Dens indbyggere blev fordrevet mellem 1965 06 1973 for at muliggøre oprettelsen at en militærbase for USA, hvis lejemål, der udløb i 2016, blev fornyet indtil 2036, uden den mindste hensyntagen til international lov, FN’s resolutioner, og Den Internationale Domstols kendelser.

 

(10) BBC, 6. Oktober, ‘UK remains the world’s second-biggest arms dealer, figures suggest.’

 

(11) General Carleton -Smith, citeret af Phil Miller i The Daily Maverick,20. November 2020.

 

(12) Den bedst kendte af disse pagter er sikkert det asiatiske modsvar til NATO, den sydøstasiatiske traktatorganisation, SEATO, indgået i 1954.

 

(13) Wen-Qing Ngoei, Arc of containment: Britain, the United States and Anticommunism in South-East Asia, Singapore, ISEAS, 2019.

 

(14) Den britiske ambassade, Bangkok, juli 23, 2021, ’UK carrier strike group in the Indo-Pacific.’

 

(15) Over for – bare lige for at huske på det – mere end 120 USA-baser i Japan, næsten 100 i Sydkorea, nye projekter for endnu flere baser på i Guam, Marianer-øerne, Australien, 5 baser i Filippinerne efter total evakuering i 1991.

 

(16) Citeret i D. Lague, B Kang Lim, Resuters, 23. april 2019, ’How China is replacing America as Asia’s military titan.’ ‘Aggressivitet’ fra Beijings side, ingen tvivl om det. Og hvorfor?

 

(17) 24. november 2021, s.3, ’Overview of ASEAN-Kina-relations.’

 

(18) Dino Patti Djalal (Indonesien), East Asia Forum, 28. Oktober 2021, ‘Asian responses to Aukus security dynamic.’

 

(19) Kina er Afrikas førende samhandelspartner, foran USA siden 2009, uden at glemme de 100 $, der blev skænket til den afrikanske union til ’fredsinitiativer’, den massive tilstedeværelse i Djibouti og tilnærmelsen til lande på den arabiske halvø. Vi kan lære met af at læse denne note fra Congressional Research Service, 4. september 2019, ’China’s engagement in Djibouti.’

 

(20)) Syv andre Stillehavs-stater er med: Vanuatu, Fiji, Tonga, Niue, Cook Island og New Zealand.

 

(21) Om dette emne og en meget bemærkelsesværdig fremstilling af BRI, cf. Loh Peying, The Kontinentalist, 11. november 2018, ’Understanding the Belt Road.’

 

(22) Citeret i D. Lague, B Kang Lim (cf. note 16).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under söndagskvällen hittades en man i 20-års åldern skjuten i Skarpnäck. Polis larmades till platsen vid 18:28. Tunnelbanetågen stoppades inledningsvis och en stor polisinsats pågick under hela natten.

Svenskarna känner ett ökat ansvar för Sveriges beredskap som en följd av Rysslands invasion av Ukraina, visar en undersökning som beställts av MSB. Över hälften av de drygt tusen personer som svarat på enkäten känner ett större ansvar för sin egen och sina näras beredskap sedan invasionen den 24 februari. 57 procent tycker att det […]

The post Engagemanget för beredskap ökar i Sverige appeared first on Syre.

Justitieombudsmannen (JO) kritiserar Kriminalvården sedan alla intagna på häktet Bomhus i Gävle visiterats utan kläder framför en övervakningskamera, rapporterar SVT Nyheter. Åtgärden gjordes i mitten av mars på grund av misstankar om att narkotika var i omlopp på häktet. De intagna genomgick nakna en ytlig kroppsbesiktning av två vårdare i en gymnastikhall där det fanns en […]

The post Kritik mot kameraövervakad nakenvisitering appeared first on Syre.

Ida är i Xpan 7 med Joel, som vill ha med henne på den tillfälliga säkerhetskommitténs möte. Harmonibrigadisten Nova Norton talar om vikten av att kontrollera medborgarna, och Ida frågar henne varför det är så viktigt – varför inte bara låta människor leva som de vill? Nova såg misstroget på Ida och vände sig till […]

The post Xpan-projektet – avsnitt 130 appeared first on Syre.