Pandemin är över och det enda vi alla tänker på är kriget och Putin. Vi har monterat ner ”håll avstånd”-skyltarna och bytt ut dem mot Ukrainaflaggor. De digitala fikapauserna på Zoom och Teams där vi alla klagade på halsont och att vaccinera sig eller inte vaccinera sig har i stället blivit fysiska fikapauser på arbetsplatsen […]
The post Om det blir krig – ska vi trampa på andra för att rädda oss själva? appeared first on Syre.
Det var rätt att frånta en kvinna hennes danska medborgarskap på grund av att hon rest till Syrien och anslutit sig till terrororganisationen IS. Det slås fast i en dom som är den första i sitt slag. Kvinnan reste 2014 till Syrien och anslöt sig till Islamiska staten (IS). Till följd av detta fråntogs hon […]
The post Dansk dom: Rätt att frånta IS-kvinna medborgarskap appeared first on Syre.
Shehbaz Sharif ser ut att bli Pakistans nya ledare när landets parlament i dag ska utse en efterträdare till Imran Khan. Den tillträdande premiärministern lär dock inte få någon smakstart på sin ämbetsperiod. Khan tvingades lämna posten som premiärminister under söndagen efter att ha förlorat en förtroendeomröstning. 70-årige Shehbaz Sharif är partiledare för mittenpartiet PML-N […]
The post Tuff start för Pakistans nye premiärminister appeared first on Syre.
En bra bit in på 2000-talet var feminism ett omdebatterat och laddat ord. Det ansågs fortfarande kontroversiellt att vara uttalad feminist. Inte minst bland högerpartierna var de flesta politiker uttalat inte feminister. De ville helt enkelt inte använda det ordet som de tyckte var för laddat och omtvistat.
Den vision och handlingskraft som Stefan Löfven visade när han med sådan självklarhet ställde sig bakom feminismen som en del av kampen för jämställdhet och jämlikhet, satte tonen för jämställdhetsdebatten i Sverige. När vi ser tillbaka på hans år som statsminister och regeringschef, har det varit helt avgörande för hur vi kunnat driva och hitta stöd för frågor om flickor och kvinnors rättigheter.
Vi hade plötsligt en regering där alla ministrar med självklarhet talade om att integrera jämställdhet i respektive politikområde.
Det har bidragit till att normalisera feminismen som begrepp och vände på många sätt även opinionen att prioritera frågor om flickors och kvinnors rättigheter. Vi hade plötsligt en regering där alla ministrar med självklarhet talade om att integrera jämställdhet i respektive politikområde.
I dag är det få politiker som inte står bakom feminismen som idé, det är för de flesta inte konstigare än att stå bakom allmän och lika rösträtt eller allas lika värde. Förutom längst ut på högerkanten, där vi fortfarande hittar konservativa motsträvare som vrider på sig och inte tänker kalla sig feminister. Det är förstås helt rimligt – eftersom de inte heller är det.
I slutänden handlar det inte bara om fina ord, utan om att också genomföra de reformer som krävs, helt enkelt att gå från ord till handling. Under sina år som statsminister har Stefan Löfven också genomfört radikala förändringar och reformer som gynnat jämställdheten, på alla politikområden. Såväl omstridda som obekväma beslut har tagits, för en mer jämställd föräldraförsäkring, en tryggare arbetsmarknad, stärkta pensioner och stärkt lagstiftning mot kvinnofridsbrott.
Där är inte högern mogen nog att göra det som krävs, det är helt tydligt. Vi har en samlad höger som ständigt röstar ner jämställdhetsreformer, vilket är en av de främsta anledningarna till att det inte alltid går så fort som vi önskat. Men arbetet för jämställda livsvillkor fortgår enträget, det är att ta ansvar för Sverige.
Under sina år som statsminister har Stefan Löfven också genomfört radikala förändringar och reformer som gynnat jämställdheten, på alla politikområden.
Förra veckan fick sidoorganisationerna möjligheten att tacka av Stefan Löfven och visa vår tacksamhet för hans insatser. Som statsminister har Löfven navigerat mellan ekonomiska kriser, terrorattentat, flyktingkriser, pandemi och regeringskriser. Det är vår övertygelse att vi genom dessa år haft helt rätt person vid rodret. Oavsett vilka stormar som blåst upp så har siktet alltid varit tydligt inställt på att steg för steg fortsätta bygga ett tryggare starkare samhälle.
Ett samhällsbygge han nu med trygg hand lämnat över till Magdalena Andersson att utveckla, vilket hon gör med orubbligt förtroende och stabilitet. Den socialdemokratiskt ledda regeringen fortsätter arbetet för kvinnors rättigheter och för att sätta jämställdheten och feminismen på agendan än tydligare, såväl i Sverige som i världen.
Annika Strandhäll är ordförande för S-kvinnor
Med god majoritet röstade Europarlamentet igenom kraven på att öka barnskyddet för alla barn och unga på flykt. Nu vill parlamentet att EU-kommissionen och ministerrådet skyndsamt ska agera.
– Den här frågan är ju väldigt stark utifrån också ett svenskt perspektiv. Det är frågor som vi har jobbat med i väldigt många år. Det måste finnas en beredskap i EU-länderna att ta hand om barn som upplevt hemska saker. Men vi måste också skapa utrymme för barn att få försvinna bort i lek och att få känna kärlek till någon, även om det kanske i den stunden inte är mamma eller pappa, säger Heléne Fritzon.
Hon poängterar att det finns stora skillnader mot flyktingströmmarna 2015 vad det gäller antalet barn. Redan har över två miljoner barn flytt från Ukraina.
– Det är 90 procent kvinnor och barn som kommer och eftersom jag jobbade mycket med flyktingmottagandet förra gången så vet jag ju att det var ju precis omvänt. Då var det i väldigt stor utsträckning, 80-85 procent, unga män som kom.
EU-parlamentets krav på åtgärder innebär bland annat att det ska inrättas passager och humanitära korridorer för barn som flyr kriget, att alla medlemsländer stärker sitt arbete för att förhindra att barn utsätts för våld och övergrepp och att barn och unga får samma rätt till skolgång.
På plats i Europarlamentet var även EU-kommissionär Ylva Johansson (S). Hon talade också om vikten av att skydda barnen.
– Vi måste göra en rad åtgärder för att förhindra de brott som ensamkommande barn kan råka utför. Redan innan kriget var Ukraina bland de topp-fem nationaliteter med offer för trafficking till EU. Vi har redan kriminella grupper som är specialiserade på trafficking av ukrainare och nu är det en otroligt stor risk för kvinnor och barn, säger Ylva Johansson.
EU har aktiverat sitt massflyktsdirektiv och även om många av de barn som kommer inte registreras som ensamkommande eftersom de kommer med kanske en släkting eller granne så påtalar Ylva Johansson vikten av att EU tar ett tydligt barnperspektiv.
– Vi jobbar på kan man säga att från dag till dag lösa alla saker. Jag var ju ansvarig i Sverige 2015 när vi hade förra flyktingkrisen som var mycket färre i antal jämfört med nu, men jag hade upplevelsen då som svensk minister att; Var är EU? Vi kände oss så ensamma i Sverige. Det var som om vi var en ö och så fanns Tyskland och Österrike. Jag är inställd på att så ska det inte vara den här gången, säger Ylva Johansson.
Det gäller att tänka långsiktigt och hela tiden fokusera på de scenarier som kan uppstå framåt, kriget som nu är en flyktingkris kan bli en annan typ av säkerhetskris framåt för EU att hantera.
– De flesta av de vapen som används i skjutningar i Sverige kommer ifrån kriget i forna Jugoslavien som är 30 år sedan. Det är otroligt stor risk att efter det här kriget så kommer det också finnas mycket vapen i omlopp. Den frågan är inte riktigt här ännu, men den kan vi få komma att leva med 30 år efter.
1920- och 30-talen var en tid när demokratier vacklade. En rad länder i olika världsdelar övergav demokratin, självförvållat eller på grund av att de ockuperades. I Europa var det 17 länder som åsidosatte sina representativa församlingar redan före krigsutbrottet 1939.
Januari 1933 kom Hitler till makten i Tyskland, utsedd till rikskansler med stöd av konservativa som trodde att nazismen skulle gå att kontrollera. I oktober samma år gav svenska konstnärer ut en mapp med grafiska blad, ”Humanitet”.
Det är ganska grovhuggna bilder på enkelt papper – målet har inte varit att hamna på gallerier eller konstmuseer utan att nå ut. Snabbt. Och att syftet var att varna för vad som höll på att hända behöver man inte tvivla på när man ser bilderna; här hängs människor i ett hakkors, de skriker av smärta och tittar fram bakom galler.
Mappen ”Humanitet” med grafiska blad från 1933.
Mappen ”Humanitet” blev utgångspunkt för en utställning på Sven-Harrys konstmuseum som fått titeln ”Humanitet – konstens kraft i svåra tider”. Den visar verk av framför allt Vera Nilsson, Sven X:et Erixson, Bror Hjort och Albin Amelin från 1920-talet till 1940-talet. Andra svenska konstnärer gästspelar med grafiska blad i ”Humanitet” och i tidskriften ”Mänsklighet” som även den innehöll antinazistiska budskap.
Den kom bara ut i två nummer – och man kan ju fråga sig om den nobbades för försäljning på grund av budskapet eller den låga kvaliteten, som var den officiella förklaringen.
Det gemensamma engagemanget mot krig och nazism hos konstnärerna kommer till uttryck även i verk vid sidan av grafiken i ”Humanitet”, men utställningen bjuder på ett vidare perspektiv på de fyra konstnärerna.
Årtiondena före och under andra världskriget på många sätt präglade av ekonomisk depression och kriget, men det var också en tid av olika former av samhällsomvandling. I den utställda konsten möter vi slitigt arbete och protestbilder – men också en framväxande modernitet i form av tunnelbana och stadskärnornas reklamskyltar, samt konst som utmanade den tidens gränser för hur nakenhet fick skildras.
Här visas Albin Amelins skildring av ett arbetarcafé och skotten i Ådalen 1931, Vera Nilssons antikrigsmålning ”Kriget är kapitalets skuld” och Sven X:et Erixsons ”Flyktingbarnen”. Och Bror Hjorths marmorskulptur ”Kärleksgrupp” som var så provocerande att den beslagtogs när den först ställdes ut.
För den som inte har besökt Sven-Harrys konstmuseum, som ligger vid Vasaparken i centrala Stockholm, så är det utställningslokaler av rätt lagom storlek – det är inte mer än att man orkar titta på allt, med reservation för att några tavlor bara kan nås om man kan gå i trappor.
Idén till utställningen väcktes för ett par år sedan och att den öppnar just i år 2022 är ingen slump – det är ju valår i Sverige. ”Humanitet – konstens kraft i svåra tider” visas fram till valdagen 11 september.
Men att utställningens tema skulle hinna bli extra aktuell våren 2022, det hade museet inte räknat med.
Kampen mot kolonialismen speglas i verket ”Gandhi” av Bror Hjort, 1937.
”Humanitet – konstens kraft i svåra tider” visas på Sven-Harrys konstmuseum, i Vasaparken i Stockholm, 8 april till 11 september 2022. Gästcurator: Paulina Sokolow.
De pågående striderna i Ukraina fortsätter att skörda civila offer samtidigt som behovet av humanitära insatser ökar. Enligt Läkare utan gränser, MSF, är situationen mycket svår och internationella hjälporganisationer har stora problem med att komma åt de områden som är mest utsatta. Fredsförhandlingarna mellan Ryssland och Ukraina gav många ett hopp om att vapnen snart […]
The post Kriget fortsätter skörda liv: ”Ingen hjälp där behoven är som störst” appeared first on Syre.
I ett nytt projekt vid Göteborgs universitet ska lärare utbildas i ”kritisk djurpedagogik”. Men projektet har mötts med skarp kritik för att aktivister från Djurrättsalliansen är inblandade. Tanken bakom Göteborgs universitets nya projekt ”Kritisk djurpedagogik i miljö- och och hållbarhetsundervisning” är att lärare ska utbildas i kritisk djurpedagogik, tillsammans med forskare och personer från sociala […]
The post GU kritiseras för djurrättsprojekt: ”Radikala aktivistidéer” appeared first on Syre.
Rovdjur har en tendens att gå till attack när de trängs upp i ett hörn. Samma instinkter besitter politiska stormakter, menar John Mearsheimer, professorn i statsvetenskap vid University of Chicago – som sedan 2014 varnat för västvärldens hantering av Ukrainakrisen, idag briserat i fullskaligt krig med obeskrivliga mänskliga tragedier.
Vilka lärdomar kan väst – och förhoppningsvis även öst – dra av historien? Av sin egen självbild och syn på ”den starkes rätt” och självklara plats i sitt revir, i sin politiska intressesfär.
USA | John Mearsheimer vill för tydlighetens skull klargöra en sak i ett digitalt panelsamtal anordnat av Committee for the Republic den 2 mars med anledning av Rysslands invasion av Ukraina:
– Det råder ingen tvekan om att Ryssland bedriver smutsgörat, jag vill helt klart föra fram det i ljuset, men frågan är vad som fick Ryssland att agera på det här sättet – och enligt mig är svaret givet: Amerikas förenta stater.USA har i sällskap av Nato och EU pressat in en rysk björn i ett trångt hörn. Rovdjur, särskilt politiska rovdjur, har en tendens att svara med en attack i de lägena – ovidkommande åsikt om agerandet i sig, menar Mearsheimer.
Den 74-årige amerikanske professorn i statsvetenskap vid University of Chicago har bråda dagar. Den ryska invasionen av Ukraina den 24 februari födde en plötslig och ständigt svällande efterfråga på kontext beträffande geopolitiska insatser och historiska skeenden i upprinnelsen till president Vladimir Putins beslut att ge grönt ljus åt rysk militär att angripa grannlandet i väst.
Att Moskva har egoistiska och historiskt rotade intressen i ett ryssvänligt Ukraina råder det inga tvivel om – men vilka politiska avsikter kan spåras till västs relationer med Kiev?
2012 togs Associeringsavtalet mellan EU och Ukraina fram, tänkt att träda i kraft 2017, och med ekonomiska frihandelsavtal hala bort Ukraina från ryskt beroende. Ändå var det i USA som glädjen var som störst:
”Ukrainas val att vandra sida vid sida med Europa kommer att påskynda undergången av den ryska imperialismens ideologi som Putin representerar”, skrev Carl Gershman, amerikansk diplomat och ordförande för National Endowment for Democracy (NED), i en ledare för Washington Post.
Rysslands president Vladimir Putin och Tysklands förbundskansler Olaf Scholz under ett samtal i Kreml i Moskva, Ryssland, tisdagen den 15 februari 2022. Foto: Mikhail Klimentyev, Sputnik, Kreml Pool Foto via AP
USA:s regering, ledd av dåvarande president Barack Obama, spenderade mellan 2004 och 2013 cirka 50 miljarder kronor för att Ukraina skulle kunna ”uppnå den framtid det förtjänar”, enligt Victoria Muland, dåvarande biträdande utrikesminister för europeiska och euroasiatiska frågor.Ukraina, menade Carl Gershman, ”är den största trofén” ifråga om västvärldens ekonomiska erövringar. Ett land rikt på naturresurser, en välutbildad befolkning, politisk tämjbar elit.
Gershmans ickestatliga organisation NED grundades 1983 med dåvarande president Ronald Reagans välsignelse och har genom åren anklagats för att ha finansierats av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. I Ukraina finansierade NED över 60 projekt, varav många knutna till oppositionen mot den ryssvänlige presidenten Viktor Janukovitj.
Men NED och USA var ingalunda ensamma på plats i Ukraina. Samtidigt, på andra arenor, flyttade andra politiska tungviktare fram sina positioner.
Den 8 maj 2008 publicerade Nato sitt slutdokument för sin Bukarestkonferens:
”Nato välkomnar Ukrainas och Georgiens euroatlantiska strävanden efter medlemskap i Nato”, skrev militäralliansen. ”Vi kom i dag överens om att dessa länder ska bli medlemmar i Nato. Båda nationerna har gjort värdefulla bidrag till alliansens verksamhet.”
Dokumentet underströk inte bara Ukrainas och Georgiens Natointentioner, det proklamerades även i ett läge när Nato redan utfört två offensivräder i den ryska intressesfären. I den första, 1999, införlivades Polen, Tjeckien och Ungern i militäralliansen. I den andra, 2004, följde Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien efter.
När Nato rullade ut röda mattan för Georgien och Ukraina i vårsolen 2008 bröt emellertid Vladimir Putin skyndsamt in och lät meddela att Ryssland var berett att sabotera promenaden in i militäralliansens borg:
”Ukraina är inte ens ett land”, sa Putin i ett telefonsamtal med USA:s dåvarande president George W Bush.
En ståndpunkt som Putin även dammade av inför invasionen 2022. I samma samtal med sin amerikanske kollega ska den ryske presidenten, enligt rysk press, även ha antytt att ”om Ukraina skulle anslutas till Nato skulle landet upphöra att existera”.
Rysk soldat sitter ombord på ett pansarfordon på vägen till gränsen till den georgiska utbrytarregionen i Sydossetien nära staden Alagir 30 km söder om Vladikavkaz söndagen den 10 augusti 2008. Foto: TT/AP Photo/Mikhail Metzel
Om inte det var klarspråk nog så torde alla tvivel om Rysslands ståndpunkt i Natofrågan ha skingrats augusti 2008, resonerade John Mearsheimer i essän Därför är Ukrainakrisen västs fel (Foreign Affairs september-oktober 2014). Då återinlemmade Georgien utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien varpå strider mellan regeringsstyrkor och separatister bröt ut – och rysk militär tillskyndade och tog kontroll över utbrytarregionerna.
”Moskva hade klargjort sin ståndpunkt. Men trots denna tydliga varning övergav Nato aldrig offentligt målet att få med Georgien och Ukraina i alliansen. Och Nato fortsatte frammarschen och utvidgades med Albanien och Kroatien 2009.”
2010 tycktes utvecklingen slå in på en annan, mindre Natokontrollerad väg. Då hade Viktor Janukovitj tillträtt som Ukrainas president, en ryssvänlig till på köpet, som bara veckor efter att ha svurits in meddelade att ”Ukraina skulle förbli militärt alliansfritt”.
Men Maidanrevolutionen 2014 vräkte återigen abrupt spelplanen överända och Ryssland skyndade sig att annektera Krimhalvön. Dels för att ge sitt ”stöd till ryska minoriteter”, dels för att säkra militärbasen i Sevastopol som Moskva befarade kunde falla i Natos händer vid ett ukrainskt militäralliansmedlemskap.
Men huruvida Ukraina verkligen skulle införas i Nato i samband med en västvänlig regering är oklart.
Daniel Treisman, professor i statsvetenskap vid University of California, citerade i Foreign Affairs 2016 en högt uppsatt rysk militärkälla som hävdade att det inte var ett eventuellt ukrainskt Natomedlemskap, utan Rysslands hyresavtal av militärbasen i Sevastopol, som låg till grund för Krimannekteringen.
”Det verkar troligt eftersom Svartahavsflottan är oumbärlig för Rysslands möjlighet att utöva makt i Svarta havet och Medelhavet samt för att ukrainska oppositionspolitiker kritiserade Janukovitj för förlängningen av Moskvas leasing av basen”, skrev Treisman.
Säkerhetsstyrkor drabbade samman med demonstranter i Kiev, onsdagen den 11 december2013, i förspelet till Maidanrevolutionen. Foto: TT/AP Photo/Sergei Grits
Natos dåvarande generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen underströk emellertid hösten 2013 att ”Nato och Ukraina är nära vänner” och att Ukraina – vid sidan om Sverige och Finland – närmade sig militäralliansen genom att ingå i storskaliga militärövningar, flera intill den ryska gränsen.”Och låt mig påminna er att vi redan 2008 beslutade att Georgien och Ukraina kommer bli medlemmar i Nato. Vi bestämde det 2008 och det beslutet står fast”, sa Fogh Rasmussen vid en presskonferens.
Den grekiske filosofen Aristoteles jämförde nationer med floder. Floderna kallas alltid vid samma namn, även om deras olika delar skiftar i varje givet ögonblick. Och varje nation har rätt att välja allierade och huruvida det ligger i dess intresse att sålla sig till ett visst partnerskap, oavsett om det är militärt, politiskt eller ekonomiskt.
Åtminstone i teorin, resonerar John Mearsheimer. I den bistra geopolitiska praktiken gäller andra regler. Floder, liksom nationer, får inte alltid välja själv. Och därför leder diskussionen om Ukrainakriget och upprinnelsen till det pågående infernot, som redan fått ledande politiker att tala om folkrättsbrott och krigsbrott, ingenstans så länge rättigheter och internationella lagar – och inte realpolitik – dominerar debatten:
– I det internationella systemet gäller ”den starkes rätt”. Och USA skulle aldrig tolerera en situation där Kanada eller Mexiko lagligen bjöd in Kina att placera ut militära styrkor i Toronto eller Mexiko City, säger Mearsheimer och hänvisar till ”Monroedoktrinen”.
Redan när USA vann självständighet från Brittiska imperiet cementerades självbilden av ”ett imperium sedan födseln”. Under 1820-talet cementerade det ungdomliga imperiet sin självbild och syn på sin egen plats i den geopolitiska allmänningen, det vill säga den västra hemisfären, där grannar i Central- och Sydamerika snart utsågs utgöra den amerikanska intressesfärens bakgård.
USA bidade sin tid och lät ”den geopolitiska gravitationen” ha sin gång. Nyutnämnda stater söder om Rio Grande – åtminstone dess politiska regenter och ekonomiska oligarker – insåg att deras existens stod och föll med ett medhårigt förhållningssätt gentemot den mäktiga grannen i norr.Washingtons första måltavla, ifråga om nykolonial erövring, var Kuba, en spansk koloni vars frihetskamp USA stödde. Men fyrverkerierna i samband med självständigheten från Spanien den 10 december 1898 var inte av firande art, utan kulregn i det regelrätta krig som bröt ut till följd av USA:s framflyttade positioner.
De amerikanska intressena på Kuba var ekonomiska och strategiska (ön är belägen strax söder om Floridas sydspets). Mellan 1898 och 1902 kontrollerade USA den kubanska sockerproduktionen, Kubas ekonomiska livlina, samtidigt som kriget medförde svält och sjukdomsepidemier.Men USA:s ockupation blev aldrig fulländad politiskt. Istället bedrev Washington ett slags ombudsstyre via marionettregeringar som guppade i knät på amerikanska maffiagrupper. Washington kontrollerade Kubas socker- och kaffeexport, maffiagrupper (med säten i New York och Miami) slussade och tvättade dollar genom hotellverksamhet och en kasinoindustri strösslad med prostitution och människotrafficking.
”När spanjorerna lämnade 1898 uppgick USA:s handel med Kuba till 50 miljoner dollar, 1925 var siffran nära 1,25 miljarder dollar och amerikaner kontrollerade de större sockerkvarnarna, hälften av järnvägarna och de större fabrikerna och ett imponerande bestånd av allehanda tillgångar”, skrev Philip Bonsal, USA:s ambassadör i Havanna 1959–1960, i Cuba, Castro, and the United States (1971).
Fidel Castro, ledare för Kubas revolutionära talar inför en stor folkmassa i Santa Clara, tisdagen den 7 januari 1959. Foto: AP Photo/Harold Valentine
Den kubanska revolutionen 1959 satte punkt för den amerikanska maffians och oligarkins inflytande över den karibiska önationen.
USA miste en billig importkälla för inflytelserika företag som United Fruit Company (idag Chiquita) och en given marknad för produkter framtagna av ekonomiska potentater som Goodyear, Texaco och Ford Motor Company.Stora pengar stod på spel och gick amerikanska intressen om intet i och med den kubanska revolutionen. Men än värre var att USA:s geopolitiska kontroll över sin latinamerikanska bakgård sviktade.
Det var inte första gången. Guatemala (på 1950-talet) och Uruguay (på 1930-talet) hade hotat det status quo i vilket amerikanska bolag frodades med sociala reformer och bolagsskatter som hotade respektive lands oligarkier. Men tack vare (eller på grund av, beroende vem som tillfrågas) statskupper – 1934 i Uruguay och 1954 i Guatemala – återställdes den politiska balansen till nivåer som tilltalade Washington.
Men – Kuba förblev en sten i Washingtons geopolitiska stövel.
Ett amerikanskt invasionsförsök 1961 – utfört av CIA och legosoldater beväpnade av maffiagrupperingar – via Grisbukten på södra Kuba misslyckades och knöt den kubanske ledaren Fidel Castro allt närmare östblocket och Sovjetunionen. Och så, i oktober 1962, kastades världen på randen till kärnvapenkrig.
Dessa 13 oktober-dagar 1962 är ”den närmaste jämförelsen vi kommer” 2022 års krig i Ukraina, menar John Mearsheimer.
Då som nu använde en global stormakt en tredje part för att vinna militärt inflytande på tröskeln till en annan stormakts intressesfär. Och i båda fallen har synen på världen, sin egen position och samarbetspartners (Kuba för Sovjetunionens räkning och Ukraina för Nato och USA) bottnat i maktutövande och våldsdialektik:
– Vi vet att krig är djupt könsbaserat, både när det gäller vem som påverkas oproportionerligt mycket. Det visar på vikten av att ha kvinnor med vid förhandlingsbordet för att uppnå en inkluderande och varaktig fred, säger Katharine A.M. Wright, Natoforskare och universitetslektor i internationella vid Newcastle University, till Tidningen Global.
President John F. Kennedy talar under ett teve- och radiotal, 22 oktober 1962, från Vita huset. Presidenten sa att USA skulle utlösa ”ett fullständigt vedergällningssvar mot Sovjetunionen” om någon kärnvapenmissil skjuts mot någon nation på detta halvklot.” Foto: TT/AP Photo/Bill Allen
Kubakrisen ebbade visserligen ut utan utlöst kärnvapenkrig. Sovjetiska planer på en organiserad militär närvaro i Karibien gick om intet, USA:s bakgård var fredad från fiender. Förutom Fidel Castros styre och efterföljande dito, som sedan dess förblivit föremål för en amerikanskledd ekonomisk blockad som trots uttalade mål att bräcka revolutionsstyret i Havanna endast visat prov på att sanktioner – i bästa fall – är ett trubbigt politiskt verktyg:
”Sextio år av sanktioner har bara skapat svårigheter för det kubanska folket samtidigt som de försett regimen med en bekväm syndabock att skylla på alla deras lands ekonomiska elände och samhälleliga missnöje”, skriver Christopher Rhodes, lektor i statsvetenskap vid Harvard University, i en essä i al-Jazeera.
Införda sanktioner mot Ryssland och ett tydligt väst-öst-scenario gör det även möjligt att tala om en ”återinrättad” kallakrigsordning. År 1989 fram 2014 var, för att en sista gång citera statsvetaren John Mearsheimer, ”en semester från verkligheten”.
1962 gav Kubakrisen omvärlden en lektion i kärnvapenbestyckade stormakters agerande och nycker under press, då med Kuba som spelplan. 2022 är schackbrädet framme igen, nu med Ukraina som fond. Stormakterna förblir desamma.
Ukraina är, för att en sista gång citera grundaren till National Endowment of Democracy Carl Gershman, ”den största trofén” och ett globalt smörgåsbord där investerare, bolag och länder har placeringar i näringar, tjänster och industrier till ett värde av 500 miljarder kronor.
Men fram till dess att eldupphör utlyses fortsätter Ukraina att fylla igen gravar och massgravar med offer för en realpolitisk träta vars yttersta ansvar och skuld vilar på Vladimir Putin, men vars bakgrund blottar ett komplext maktspel där civilbefolkningen, i vanlig ordning, får betala det högsta priset:
– Vad som händer Ukrainas befolkning är en följd av europeisk ignorans. De senaste åtta åren har varit ett svek mot just de värderingar som EU baserades på, säger Anna Isaieva, ukrainsk doktorand vid Öst- och centraleuropakunskap vid Lunds universitet, till Tidningen Global.
* * *
Läs del 1 i artikelserien ”Öst, väst, Ukraina” – Solens barn blir rysk kanonmat i Ukraina
* * *
LÄS ÄVEN:Ukraina kan spränga Pandoras askVad är Belarus roll i Rysslands Ukrainainvasion?Vapen till Ukraina: ”Likhetstecken mellan solidaritet och militarism”
The post Den starkes rätt appeared first on Tidningen Global.
Amazon har överklagat den fackliga omröstning som nyligen vanns av facket Amazon Labor Union och kräver att den ska göras om. Amazon hävdar att arbetarna på deras lager i Staten Island utsattes för hot, något representanter för facket avfärdar.
USA | Det var i början av april som det stod klart att arbetarna vid ett Amazonlager i Staten Island i New York hade röstat ja till att gå med i det nya facket Amazon Labor Union (ALU). Med röstsiffrorna 2 654 mot 2 131 blev lagret i Staten Island det första i USA att bli fackligt anslutet.
Men i fredags överklagade Amazon resultatet till National Labor Relations Board (NLRB) som överser fackliga omröstningar. Företaget har listat 25 punkter som man anser är överträdelser, och hänvisar bland annat till att deras anställda hotats för att gå med i facket.
– De anställda har talat. Amazon väljer att ignorera det och ägnar sig istället åt att förhala för att undvika det ofrånkomliga – att komma till förhandlingsbordet och förhandla ett avtal, säger advokaten Eric Milner som representerar Amazon Labor Union i ett uttalande, rapporterar ABC News.
Amazon anser att fackliga aktivister stört företagets möten med de anställda, möten som hölls för att uppmana dem att rösta nej till facket. Ett annat klagomål rör att facket ska ha delat ut cannabis till anställda, cannabis är legaliserat i New York sedan förra året för personligt bruk för personer som är över 21 år. Amazon har också framfört kritik mot hur National Labor Relations Board har hanterat det fackliga valet.
– Baserat på de bevis vi har sett hittills, som vi lägger fram i våra invändningar, anser vi att agerandet från NLRB och ALU undertryckte och påverkade omröstningen på ett olämpligt sätt, och vi anser att valet bör göras om igen så att en rättvis och bred representativ omröstning kan ske, säger Kelly Nantel, en talesperson för Amazon, i ett uttalande.
Amazon Labor Union kritiserade i lördags Amazons agerande:
– Vi är besvikna över att Amazon försöker riva upp den demokratiska rösten av över 2 600 av sina egna arbetare, säger Cassio Mendoza som arbetar på lagret i Staten Island och som är fackligt aktiv, och fortsätter:
– Hela världen vet att arbetarna vann vårt val och vi ser fram emot att sitta ner med Amazon i maj för att förhandla ett rättvist avtal för arbetarna vid JFK 8, rapporterar The New York Times.
The post Amazon överklagar historisk facklig omröstning appeared first on Tidningen Global.