Är det rimligt att du, beroende på nettoinkomst, måste lägga mellan 25 och 50 procent av din lön bara på hyra och värme? Är det rimligt att Sverige inte kan erbjuda alla sina medborgare tak över huvudet? Är det rimligt att behöva ha rika föräldrar för att överhuvudtaget kunna överväga att köpa en bostad? Unga […]
The post ”Gör om tomma fastigheter i tätorternas utkant till hyreslägenheter för yngre” appeared first on Syre.
Det finns få patenterade trick kvar för politiker som vill visa att de förstår ”vanligt folk”. Det räcker inte längre att visa sig med shorts eller svära i Hylands hörna. Men ett sätt som fortfarande är populärt är att ge sig på vegetarianer och veganer. Inget signalerar avspänd folklighet som syrliga kommentarer om militanta veganer, […]
The post Är inte en miljon vegetarianer ”vanligt folk”? appeared first on Syre.
Jag älskar att äga. Så löd Moderata ungdomsförbundets slogan från år 2000. Den nya förslaget som presenterats om startlån till förstagångsköpare skulle lika gärna kunna vara en fortsättning på Muf-kampanjen.
Evig andrahandscirkus, svarta köp av hyreskontrakt, lån som aldrig kommer kunna betalas tillbaka. Bostadsmarknaden är minst sagt galen. Det kan de flesta skriva under på.
Utredaren Eva Nordström verkar ha gjort ett gediget arbete. Men problemet hon är satt för att lösa är inte det mest akuta på bostadsmarknaden. Hade det varit så att det fanns en uppsjö av små bostadsrätter som inte kunde hitta köpare, då hade lösningen med startlån varit fenomenal. Men tyvärr är det inte där skon klämmer.
Problemet är att det finns för få bostäder att köpa. Det löser man inte genom att mata förstagångsköpare med en ekonomisk motsvarighet till anabola steroider.
Om det är något som är bra med förslaget, så är det att det är gratis – i det korta perspektivet. Staten behöver bara gå in med kreditgarantier, det vill säga backa upp lånen om det går illa för låntagaren. Med bostaden som säkerhet torde det vara hyfsat säkert för skattebetalarna.
Men, i det långa perspektivet är jag inte säker på att det är en bra idé. Ett skäl är att de svenska hushållen redan är kraftigt skuldsatta. Internationella bedömare, som OECD, pekar redan ut skuldsättningen som en makroekonomisk risk.
Ett annat skäl är att utredaren själv säger att startlånet kommer att leda till att förstagångsköparna får en ökad köpkraft på 7 % (!). Alla ettor och små tvåor med en köpeskilling på upp till 2 500 000 kr kommer alltså att stiga i pris till närmare 2 700 000 kr. Därmed har en stor del av startlånet redan ätits upp. De enda som tjänar på det är bankerna och de som redan äger sin bostad.
Må M, SD och KD bli ihågkomna för att de avskaffade investeringsstödet inför 2022 års budget och gjorde det svårare för vanligt folk att ha råd med ett hem.
När det sedan kommer till förslagets påverkan på den ekonomiska jämlikheten, så lämnades detta märkligt nog okommenterat under utredarens pressträff.
Inte nog med att förstagångsköparen måste spara ihop över 100 000 kr. Den måste också vara ”kreditvärdig” ur bankernas perspektiv. Till exempel innebär det att man behöver ha en fast anställning med tillräcklig inkomst. Den som jobbar deltid i en butik, är timanställd på en restaurang eller vikarierar som lärare göre sig alltså icke besvär.
En snabb jämförelse med studielånet visar hur skevt startlånet är. Studielånet kan tas av vem som helst, oavsett ekonomiskt utgångsläge. För startlånet krävs att du själv kan pytsa in 125 000 kr. Ju mer studielån som tas, desto gynnsammare för alla andra medborgare som backar upp lånet. Ju mer startlån som tas, desto högre bostadspriser och högre skuldsättning.
Nej, bättre då att köra vidare med ett beprövat recept – investeringsstöden för hyresrätter och studentbostäder. Genom dessa har man sedan 2017 startat byggandet av 53 000 bostäder. Dessutom med hyresnivåer som gör att personer med normala inkomster har råd med hyran.
Må Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna bli ihågkomna för att de avskaffade investeringsstödet inför 2022 års budget och därmed gjorde det svårare för vanligt folk att ha råd med ett hem.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan millennieskiftet. Muf:s kampanjmakare utgör nu Moderaternas ledande skikt. Visst måste en regering ta hänsyn till vilken politik de kan få igenom i riksdagen. Men att lägga fram ett förslag som både ökar skuldsättningen, spär på prisrallyt och inte i grunden löser bostadsbristen – det är inget vackert politiskt arv för någon.
Inlägget Därför är startlån för unga en dålig idé dök först upp på Dagens Arena.
Den svenska Nato-debatten har inte sällan karaktäriserats av vilsenhet. Här är tre utgångspunkter för en mer rimlig diskussion, skriver Mats Bergquist, tidigare ambassadör i Helsingfors och medlem i den finska Natoutredningen 2016.
Under något knappt decennium, förklarligt nog särskilt efter Rysslands olagliga annektering av Krim 2014, har vi i Sverige fört en debatt om vi skall söka medlemskap i Nato eller inte. Detta är kanske inte så märkligt eftersom vi inte fört någon sådan diskussion sedan alliansens tillkomst 1949. Då drev Herbert Tingsten, DN:s stridbare chefredaktör, understödd av Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, en kampanj för svensk anslutning. Men trots det mycket kärva politiska läget i Europa efter Pragkuppen 1948 och Berlinblockaden 1948–1949 var det bara några enstaka riksdagsmän i folkpartiet, högern och en socialdemokrat som stödde Tingstens uppfattning.
Den svenska säkerhetspolitiska diskussionen vädrade under det följande dryga halvseklet, intill Putins allt mera aggressiva politik, aldrig egentligen möjligheten att ändra vår säkerhetspolitiska grundlinje. Och detta trots att denna ackompanjerats av ett flermaskigt samarbete på försvarsområdet med andra länder. Vi gick med i EU och ändrade beteckningen på vår politik från neutral till alliansfri. Men ett Nato-medlemskap tedde sig som ett osannolikt perspektiv.
Men Krim 2014 blev en vändpunkt, första gången en stormakt ensidigt, i strid med internationella åtaganden, lade beslag på en annan stats territorium, inte så långt från våra gränser. Det var då ganska naturligt att frågan om våra allt närmare relationer till Nato förvandlades till en diskussion om medlemskap eller inte. Men det är samtidigt naturligt att denna debatt ofta utmärkts av en viss vilsenhet.
Tre utgångspunkter för en rimlig Nato-diskussion borde vara följande.
Den första är insikten om att frågan om medlemskap i Nato i högsta grad är en fråga om ”grand strategy”, d.v.s. hur en statsledning använder tillgängliga materiella och icke-materiella resurser för att säkra landets självständighet och territoriella integritet.
Små stater ändrar sällan sin ”grand strategy” eftersom ett mått av förutsägbarhet på goda grunder anses vara en tillgång.
Små stater ändrar sällan sin ”grand strategy” eftersom ett mått av förutsägbarhet på goda grunder anses vara en tillgång. En ny övergripande strategi handlar inte bara om vår egen omedelbara säkerhet utan måste också ses i ett större sammanhang. Argumentet framförs ofta att Sverige – och Finland – redan har ett så utvecklat samarbete med Nato och enskilda Nato-länder, främst USA, Storbritannien och Norge, att ett formellt medlemskap inte skulle innebära någon större skillnad mot nuläget. Men detta bortser från att det avgörande och symboliska politiskt laddade momentet är just medlemskapet och att man då omfattas av alliansens art. 5 och dess garantier.
En blick på Europas karta visar hur stor del av denna som utgörs av Sverige och Finland. Ett svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle innebära att gränsen mellan alliansen och Ryssland skulle förlängas med 1300 km och sträcka sig från Svarta havet till Kolahalvön, åtskilligt längre än nu. Den skulle också gå nära både Rysslands isfria nord med dess centrala marinbaser och det ekonomiskt viktiga Petersburgsområdet.
Vad som ovan sagts kan förstås tolkas som argument mot en ansökan. Men efter Putins angreppskrig mot Ukraina har spelplanen ändrats radikalt. Man kan mycket väl komma fram till att vi ändå, trots möjliga strategiska konsekvenser, bör ansöka om medlemskap. Men denna ansökan måste i varje fall föregås av inte endast en säkerhetspolitisk, utan en utan en bredare strategisk analys. En sådan har hittills ofta lyst med sin frånvaro.
En andra utgångspunkt för debatten borde vara följande.
I somliga inlägg från Nato-anhängarna har sagts att en ansökan om medlemskap ”helst” bör göras tillsammans med Finland. Detta räcker inte.
Den finska Nato-utredningen, som avlämnades i april 2016, och där undertecknad var ledamot, konstaterade att Sverige och Finland utgjorde ”a common strategic space”.
En ensidig svensk eller finsk ansökan om medlemskap i alliansen skulle få mycket olyckliga konsekvenser.
Varje tänkbar konflikt i regionen skulle oundvikligen komma att involvera båda länderna. En ensidig svensk eller finsk ansökan om medlemskap i alliansen skulle få mycket olyckliga konsekvenser. Om Finland sökte om inträde och Sverige skulle avstå skulle den fysiska förbindelsen mellan Nato och vårt östra grannland utgöras av det oländiga norsk-finska gränsområdet längst uppe i norr. Natos möjligheter att bistå Finland skulle nödvändigtvis involvera svenskt territorium.
Och om Sverige skulle vilja gå in i alliansen och Helsingfors säga nej skulle Finland hamna i en svår strategisk situation som i sin tur skulle komma att negativt påverka vår egen säkerhet. Det handlar ingalunda om att Sverige eller Finland skulle ha ett veto mot varandras politiska val utan helt enkelt ett analytiskt konstaterande att vår säkerhet strategiskt hänger ihop. För vår i den internationella politiken mest erfarne politiker, Carl Bildt, är ett gemensamt svensk-finskt agerande tydligen en självklarhet. Det inser de flesta.
Den tredje utgångspunkten för en seriös debatt borde vara att vilket beslut man än fattar måste detta stödjas av ett brett samförstånd. Man kan givetvis med all rätt hävda att inget enskilt parti skall besitta ett veto mot en ansökan. Samtidigt är det återigen ett analytiskt konstaterande att ett brett samförstånd faktiskt krävs. Det duger inte med en enkel majoritet i riksdagen. Nato är knappast trakterat av att ett beslut skulle sakna riktig legitimitet i det ansökande landet. Utan en sådan kunde man dessutom riskera att ett krav på utträde kunde bli en permanent del av den politiska diskussionen.
Vad som ovan sagts visar förhoppningsvis att en ansökan om medlemskap i NATO är ett beslut som inga svenska folkvalda och överhuvudtaget ingen svensk statsledning på flera hundra år konfronterats med. Det säger sig självt att detta kräver en omsorgsfull hantering och en ordentlig debatt. När utvecklingen nu verkar rulla på fort, särskilt i Finland, kan man undra om detta hinns med?
Mats Bergquist
Fd ambassadör i Helsingfors och medlem i den finska Natoutredningen 2016.
Inlägget Tre utgångspunkter för en rimlig NATO-diskussion dök först upp på Dagens Arena.
En arbetslös 33-årig trebarnspappa har lyckats bilda det första facket någonsin på Amazon i USA. Det är en enorm bedrift. Men om det ska vara början på en ny vår för de amerikanska facken krävs mer än så, skriver German Bender, som pekar på fem faktorer att hålla ögonen på.
Fackliga aktivister har mot alla odds lyckats besegra det djupt antifackliga bolaget Amazon i en omröstning och kan nu bilda företagets första fackklubb i USA. Liknande fackliga segrar har rapporterats på Starbucks och andra företag. Men samtidigt minskar den fackliga organisationsgraden i USA.
Christian Smalls har blivit en av USA:s mest omskrivna personer den senaste veckan, i en David mot Goliat-historia som amerikanska medier älskar. Och i det här fallet är det faktiskt sant – han har nästan på egen hand besegrat världens (näst) rikaste man, Amazons ägare Jeff Bezos.
Chris Smalls Wikipedia/Legoktm, Creative Commons
Det hela började när Smalls fick sparken från Amazon under covid-pandemin i mars i fjol, efter att han krävt bättre smittskydd för de lageranställda (Amazons version är att han inte följde karantänreglerna). Smalls började då försöka organisera de 8 000 anställda på det enorma lagret, benämnt JFK8, på Staten Island i New York.
I USA är anställda inte fria att organisera sig fackligt, som i Sverige. Och lagstiftningen är inte direkt fackföreningsvänlig. Det krävs en omröstning bland de anställda där minst hälften av de deltagande stödjer bildandet av en fackförening, men för att överhuvudtaget få genomföra en sådan omröstning krävs underskrifter från minst trettio procent av personalen. Bägge dessa hinder har alltså Christian Smalls och hans Amazon Labor Union lyckats överkomma, för första gången i det gigantiska företagets historia.
Det är en smått otrolig bedrift i ett av världens mäktigaste och mest fackföreningsfientliga företag.
Dessutom hade Amazon Labor Union inte ”bara” lagstiftningen och Amazons närmast obegränsade ekonomiska resurser emot sig. Företaget har järnhård kontroll över de anställdas arbetstid och raster, kommunikationsmöjligheter och till och med deras rörelsemönster i anläggningarna, vilket gör det svårt att organisera anställda på arbetsplatsen. Amazon har dessutom en årlig personalomsättning på 150 procent, vilket gör det extremt krävande att värva nya medlemmar. Deras anställda är också ofta fattiga och rädda för att bli av med jobbet.
Vi vet sedan tidigare att Amazon inte drar sig för juridiskt tveksamma metoder som att hota anställda med avsked eller direkt ge dem sparken, konfiskera fackligt informationsmaterial, tvinga anställda att gå på antifackliga informationsmöten, sätta upp antifackliga planscher på toaletterna och försvåra för anställda att samlas i större grupper.
Vi kan nu konstatera att det var ett strategiskt felsteg av monumentala mått.
Företaget anlitar sedan länge dyra advokatbyråer och konsulter som är specialiserade på “union busting” och det rapporteras nu om att man överväger att blockera och sätta varningssignaler på ord som ”union”, ”slave labor”, ”par raise”, ”ethics”, ”this is unfair” och ”diversity” i den kommunikationsapp som de anställda måste använda (hela den förslagna ordlistan finns här).
I kampanjen mot Amazon Labor Union på Staten Island valde Amazon den korkade strategin att utmåla den karismatiske Christian Smalls som ledare för rörelsen. I läckta minnesanteckningar från ett möte mellan bland andra Jeff Bezos och chefsjuristen David Zapolsky, säger den sistnämnde att företagets strategi bör vara att göra Christian Smalls till ”den mest intressanta delen av historien, och om möjligt göra honom till ansiktet för hela den fackliga rörelsen”, eftersom han ”inte är smart eller vältalig”.
Vi kan nu konstatera att det var ett strategiskt felsteg av monumentala mått. Amazon har visserligen lyckats göra Christian Smalls till ansiktet för den nya fackföreningsrörelsen i USA, men som han själv säger har han fått dem att ”äta upp de orden”.
En viktig skillnad mot det omskrivna – och misslyckade – försöket att bilda en fackförening i Amazons lager i Bessemer, Alabama för ungefär ett år sedan, är att Christian Smalls inte försökte organisera de anställda inom ett etablerat fackförbund. I stället grundade han en egen facklig organisation, som han döpte till Amazon Labor Union (ALU), och startade ett Gofundme-konto för att finansiera kampanjen och sitt eget arbete med den.
Det ska sägas att Smalls oortodoxa metoder har lett till kritik, bland annat om att han inte tydligt redovisat hur de insamlade pengarna använts och att han borde samarbeta mer med traditionella fackliga organisationer som RWDSU (Retail, Wholesale and Department Store Union, facket som försökte organisera arbetarna på Amazon i Bessemer).
Men en del forskare och arbetsmarknadsjournalister anser att just det faktum att ALU är nystartat och oberoende, och att Christian Smalls struntat i regelboken om hur facklig organisering bedrivs i USA, är viktiga förklaringar till framgångarna.
Kampanjen fick snabbt växande stöd bland de lageranställda och stort medialt genomslag, genom videor på sociala medier, grillkvällar och inte minst på grund av att den helt drevs av de anställda själva – snarare än av välbetalda ombudsmän från de etablerade fackens huvudkontor i Washington. Allt detta gjorde det svårare för Amazon att få gehör för sitt vanliga påstående att facket är tredje part som vill slå in en kil mellan de anställda och företaget.
Pandemin har varit en bidragande orsak.
De hälsorisker som Amazons anställda utsattes för var gnistan som drog igång missnöjet på JFK8 som ledde till bildandet av ALU. Coronarestriktionerna bidrog också till en boom för e-handeln vilket ökade Amazon-grundaren Jeff Bezos förmögenhet till astronomiska nivåer, samtidigt som företagets anställda arbetar under enorma prestationskrav och ständig övervakning till ytterst låga löner.
En annan faktor, som också har med pandemin att göra, är den starka arbetsmarknaden i USA, som gör att anställda är mindre rädda för att bli av med jobbet eftersom de relativt lätt kan få ett nytt.
Ytterligare en faktor är att Staten Island ligger i New York, en stad där 22 procent av de anställda är fackligt anslutna, till skillnad från Bessemer i Alabama, där knappt 7 procent av de anställda är med i facket.
Men trots alla dessa förutsättningar är ALU:s triumf (och liknande fackliga segrar nyligen på kafékedjan Starbucks) mer undantag än regel.
Allt fler talar om att de amerikanska facken är på väg mot en ny vår.
Samtidigt har det inte lett till att fler går med i facket. Enligt siffror från Bureau of Labor Statistics minskade antalet fackliga medlemmar med 241 000 personer till totalt 14 miljoner mellan 2021 och 2020. Även organisationsgraden (andelen anställda som är med i facket) sjönk från 10,8 till 10,3 procent.
Frågan är varför? Det har ingen ett bra svar på.
Nu är frågan: Vad innebär det här för den amerikanska fackföreningsrörelsen i bred bemärkelse? Till stor del avgörs det av fem faktorer.
Även i Starbucks och bland plattformsarbetare finns nya former att organisera sig och kräva bättre löner och mer humana arbetsvillkor. Det handlar till exempel om att använda ny teknik och sociala medier, informella och flexibla organisationsformer, och att rikta sig till nya grupper. Frågan är hur länge detta kommer vara effektivt och hur länge de ofta ideellt engagerade aktivisterna håller ut.
Trots att ALU valt att inte liera sig med etablerade fack, har bland andra de mäktiga Teamsters och RWDSU uttryckt sitt stöd för det nystartade Amazon-facket och Chris Smalls. Det återstår att se om det är ärligt menat och om man faktiskt kan tänka sig att ekonomiskt, organisatoriskt och med andra resurser hjälpa till att bygga fackliga rörelser som inte direkt gynnar de egna medlemssiffrorna.
Biden har lovat att baxa den omfattande fackföreningsvänliga lagstiftningen PRO Act (Protecting the Right to Organize) genom kongressen. Han har upprepade gånger uttalat sitt stöd till försöken att organisera Amazon-anställda, som i det här klippet där han varnar företaget med orden ”Amazon here we come!”. Men än så länge är hans ord bara just det, och hittills oroväckande tomma.
Amerikanska arbetsgivare är omvittnat antifackliga och ser generellt inte facket inte som en konstruktiv partner, utan som en motståndare. Amazon betraktar fackföreningar som ett direkt hot mot företagets affärsmodell, som bygger på ett hårt arbetstempo, extremt hög personalomsättning, samt ständig övervakning, mätning och detaljstyrning. Ledningen är livrädd för att bildandet av ALU nu ska leda till att en facklig våg sveper genom företagets hundratals lager runtom i USA och kommer bekämpa detta på varje arbetsplats där de anställda försöker organisera sig. Och så länge lagstiftningen inte ändras har Amazon och andra företag goda möjligheter att utöva så kallad ”union busting”.
Det anses ofta skapa bättre förutsättningar för facklig organisering, eftersom det ger de anställda mer förhandlingsstyrka. Å andra sidan kan just detta göra att människor inte tycker att fackligt medlemskap är nödvändigt, eftersom arbetsgivarna är måna om att tillmötesgå sina anställda och man relativt lätt kan hitta nytt jobb om man är missnöjd. Säkert är att den starka arbetsmarknaden hittills inte satt positiva spår i de amerikanska fackens medlemssiffror.
Att Amazon nu har fått sin första fackförening betyder tyvärr inte att de anställda kan räkna med bättre villkor.
Företaget kommer sannolikt att försöka sätta käppar i hjulet för det nybildade ALU, genom att dra ut på de kollektivavtalsförhandlingar som man nu tvingas gå med på. Om det dröjer år innan förhandlingarna resulterar i ett avtal finns en risk att de anställda blir missnöjda med att facket inte levererar på sina löften. Särskilt om det avtal man till slut tecknar blir en besvikelse. Företagets förhoppning är att de anställda på andra Amazon-anläggningar då ska tycka att det inte är värt risken att organisera sig.
Vi får snart en första indikation om vartåt det barkar. Den 25 april sker en ny omröstning på ett annat Amazon-lager mellan på Staten Island, där ALU vill bilda en fackförening och har lyckats få ihop 30 procent av de anställdas underskrifter. Om man ser till statistiken är utgången oviss.
ALU har visserligen aldrig förlorat en facklig omröstning.
Men Amazon har vunnit många fler.
German Bender är utredningschef på Arena Idé och doktorand vid Handelshögskolan.
Inlägget Är segern mot Amazon början på en facklig vår i USA? dök först upp på Dagens Arena.
Britt-Inger, vår ansvarige utgivare låg under kniven i morse och lagom till uppvaket slöt folk upp för att hylla henne, väcka henne med skönsång och kärlek och vråla ut ett rungande ”Fuck cancer!” i etern.
Tänk med hjärtat när det är tufft!
Sonny Carlsson
När det är tufft behöver vi varandra, då prövas solidariteten och vi visar var vi står. Vi står kvar. Och vi vill ha roligt när vi gör det. Cancern ska inte få diktera hur vi känner, det gör vi när vi tänker med hjärtat och vi känner för att sjunga!
Om inte det här är kärlek så har jag nog inte fattat ett skit.
Linda Lundqvist
Hela dagen har det strömmat in hälsningar, hyllningar, sånger och skratt. Och det fortsätter att dyka upp, fler och mer! Vi har till och med vågat oss på att visa oss lite sentimentala och blöthjärtade trots att den som utsatts för hyllningarna hotat oss med stryk om vi skulle bli för gulliga. Tji fick hon, här ska det formligen svämma över av kärlek!
Älska dina närmaste när de lever. Se det positiva. Sen är det försent.
Happy Svensson
Vi älskar våra närmaste, vi ser det positiva. Precis så har det varit idag. Vi sluter upp, vi sjunger ut, vi hänger i. För jävlar, vad vi älskar dig!
Fuck cancer!
#fuckcancer #solidaritet #viklarardettillsammans
En 26-årig kvinna i USA, Texas, har åtalats för mord i samband med att hon genomfört en abort på egen hand. Ungefär 1400 kvinnor lämnar Texas varje månad för att genomföra abort i närliggande stater, men det är inte alla som har råd.
Regeringen har utsett justitierådet Kerstin Calissendorff till ordförande i den sanningskommission som ska kartlägga och granska politiken som förts gentemot samerna och dess konsekvenser för det samiska folket. ”Regeringen har ett ansvar att öka kunskapen om de övergrepp, kränkningar och rasism som samer har blivit och blir utsatta för, som bidragit till att samerna i […]
The post Justitieråd leder kommission om samepolitik appeared first on Syre.
Torts tidigare kritik fortsätter svenska Stena line att bidra till grymma och olagliga kalvtransporter från Irland. Det menar flera djurskyddsorganisationer i ett gemensamt protestbrev till rederiet. Redan 2020 fick det svenska rederiet Stena line skarp kritik från flera djurskyddsorganisationer för att vara inblandad i regelvidriga transporter av kalvar från Irland. Organisationerna menade att de långa […]
The post Svenska Stena line får skarp kritik för grymma kalvtransporter appeared first on Syre.
Azov-soldater marcherer I Mariupol I 2021. Foto: Wanderer777/Wikimedia. CC BY-SA 4.0By Wanderer777 – Own work, CC BY-SA 4.0
Blandt de ting, den russiske præsident Vladimir Putin har brugt som påskud for at angribe Ukraine, kan man finde en påstand om ”afnazificering” af landet. Disse erklæringer er ren og skær propaganda fra Kreml og skal være med til at skabe enighed, især i Rusland, om det legitime og retfærdige i Putin-regimets aggression. I virkeligheden er den ukrainske regering ikke styret af nazister. Det er en reaktionær, liberalistisk og pro-imperialistisk regering, men den er ikke ”nazistisk”. Imidlertid kan det at benægte de højreekstremistiske, nationalistiske organisationers eksistens i Ukraine og deres evne til at øve indflydelse på landets politik siden 2014, kun styrke disse dybt reaktionære kræfters position. De er en dødelig fare for arbejderklassen og de undertrykte i og uden for Ukraine.
Faktisk bruger Putin et gran af sandhed for at underbygge sin propaganda, men at modsætte sig Putins reaktionære politik og nationale undertrykkelse i Ukraine betyder ikke, at man skal bagatellisere den trussel, de reaktionære kræfter i Ukraine udgør. Tværtimod. Dette spørgsmål er endnu vigtigere nu, fordi organisationerne på den yderste højrefløj vil forsøge at drage fordel af krigen til at styrke deres positioner på det nationale niveau. Nogle analytikere har allerede advaret om det. Således skriver New York Times, som man ikke med rimelighed kan beskylde for at have en ”pro-Putin” dagsorden:
”’Ustabiliteten i Ukraine giver de ekstremistiske white-power tilhængere de samme muligheder for træning, som ustabiliteten i Afghanistan, Irak og Syrien gennem flere år har givet de jihadistiske aktivister’, erklærer Ali Soufan, der er leder af Soufan Group, der gennem flere år har dokumenteret, hvordan konflikten i Østukraine er blevet en international træningslejr for white-power bevægelsen. (…) ’Den åbenlyse mobilisering af ekstreme højrefløjsgrupper vil kunne være et problem for den ukrainske regering ved at spille ind i Hr. Putins beskrivelse af Ukraine som et fascistisk land og hans falske påstand om, at han fører krig mod de nazister, der kontrollerer regeringen i Kiev.’”
Men ud over Kiev-regeringens politiske overvejelser er organisationerne på den yderste højrefløj, hvoraf nogle er åbenlyst nynazistiske, en vigtig faktor i situationen. De har ikke blot fået en vis politisk og social vægt siden Maidan-opstanden i 2014 (noget der ikke kun kan analyseres gennem deres ret magre valgresultater), men disse organisationer har også fået en meget vigtig kamperfaring og militær træning. Det yderste højre i Ukraine har faktisk organiseret tusindvis af folk i paramilitære grupper, der efter omstændighederne er mere eller mindre integrerede i de officielle væbnede styrker. De organiserer ungdomslejre og kulturelle begivenheder. Selv om de ikke i øjeblikket er den politiske hovedstrømning, har mange af deres træk ud fra dette synspunkt mere til fælles med de fascistiske organisationer i 1930’erne end med den nuværende yderste højrefløj i Vesten, der i meget højere grad respekterer de legale rammer i deres respektive politiske hjemlande.
Azov-bataljonen og medansvaret hos Vesten og dens lokale allierede
Blandt de internationalt mest kendte organisationer er utvivlsomt Azov-bataljonen. Michael Colborne er en canadisk ekspert i den ukrainske højrefløj og udgiver om få uger en bog om denne bevægelse. Han siger om dem i New Statesman: ”Den yderste højrefløj i Ukraine, og især Azov-bevægelsen, har længe været i stand til ustraffet at arbejde med en grad af åbenhed, som vækker misundelse blandt deres ligemænd i andre lande. Bevægelsen har udviklet sig fra Azov-Regimentet (der oprindelig var en bataljon) og er grundlagt under det kaos, der opstod omkring krigen i 2014, af en heterogen gruppe af højreorienterede bøller, hooligans og internationale parasitter – herunder snesevis af russiske statsborgere. De er siden blevet en officiel del af Ukraines Nationalgarde. Den anslås at have op til 10.000 medlemmer (…) og har kunnet drage fordel af en generel ”patriotisk” vending i den fremherskende offentlige mening i Ukraine, siden den russiske aggression startede i 2014 (…) Den har også et følge af løst tilknyttede – men mere ekstreme – undergrupper under sine vinger, deriblandt åbenlyse nynazister, der opfordrer til og hylder vold.”
Naturligvis er Vestens imperialistiske ledere godt klar over de højreekstreme organisationers politiske og militære aktivitet i Ukraine. De har dog valgt ikke at give offentligt udtryk for deres bekymringer, fordi det kunne underbygge Putins fortælling, men også fordi den yderste højrefløj i øjeblikket tjener deres interesser. Det kan imidlertid ikke afvises, at denne højreekstreme hær vil komme til at spille en politisk rolle i fremtidens Ukraine, uanset hvad udfaldet af den verserende krig bliver. Spørgsmålet for imperialisterne og deres lokale partnere er, om de vil være i stand til at kontrollere disse styrker og sikre deres ”loyalitet”.
Det er ikke noget tilfælde, at for eksempel Azov-bevægelsen på sin side, til forskel fra situationen i 2014, forsøger at vise, at den har ”rene hænder”. For at kunne modtage imperialisternes politiske og militære støtte er de nødt til at give indtryk af at være samarbejdsvillige og ansvarlige partnere. Det er med den hensigt, at de er slået ind på en ”af-dæmoniserings-strategi”. Således kan man i en artikel i Novara Media, hvor de også citerer Colborne, læse: ”Bevægelsens anstrengelser for at forbedre deres image betyder formentlig også, at de frivillige udenlandske højreekstremister ikke spiller så afgørende en rolle for Azov, som de gjorde i krigens indledende fase. Da konflikten brød ud i 2014 flokkedes nynazister fra hele Europa i Ukraine for at slutte sig til den ukrainske eller den russiske lejr. De udenlandske højreekstremistiske kombattanters tilstedeværelse har haft store omkostninger for Azovs omdømme. ’Mens de i 2014 aktivt rekrutterede udenlandske deltagere, afviser de dem denne gang aktivt’, forklarer Colborne.”
Det mest sandsynlige i øjeblikket er dog, at de vestlige ledere vil fortsætte med at dække over og bagatellisere disse organisationers aktiviteter. Det handler om en politik, der er udviklet af de vestlige politikere gennem flere år. Som Al Jazeera skriver: ”I juni 2015 har Canada og USA erklæret, at deres egne styrker hverken støtter eller træner Azov-regimentet med henvisning til deres nynazistiske forbindelser. Året efter ophævede USA imidlertid dette forbud efter pres fra Pentagon.” På sin side har Facebook ophævet censuren af nogle af de konti, der har forbindelse med Azov-bevægelsens propaganda. Denne indstilling fra Vestens ledere og institutioner bidrager til at skabe en mere gunstig grobund for disse reaktionære organisationer på bekostning af den ukrainske befolkning. Selv om vi ikke kan fastslå, at alle medlemmer af de styrker, Azov-bevægelsen træner, er nynazister, er det fuldstændig sikkert, at deres idéer bliver bagatelliseret, gjort harmløse og spredt blandt en stor del af befolkningen.
Højre Sektor – endnu en aktør på den yderste højrefløj i Ukraine
Azov-bevægelsen nyder, lige som andre organisationer på den yderste højrefløj, godt af de ukrainske myndigheders støtte og velvilje. De har ligefrem vigtige kontakter inden for statsapparatet, som f.eks. den tidligere indenrigsminister Arsen Avakov, der gik af sidste sommer. Man formoder, at han har været leder af Azov-bevægelsen. Den anden vigtige bevægelse på landets yderste højrefløj er Højre Sektor (Pravi Sektor), hvis leder, kaptajn Dmytro Kotsyubaylo, er dekoreret som ”helt” af selve den ukrainske præsident.
The Sunday Times har bragt følgende portræt af Højre Sektor: ”Gruppen er opstået i 2013 som en væbnet bevægelse omfattende både ultranationalistiske ekstremister og højrefløjstilhængere, og den blev hurtigt en hjørnesten i kampen mod de russisk støttede separatister. Selv om deres politiske fløj blev et flop og ikke fik så meget som et enkelt mandat ved valget i 2019, er Højre Sektors frivillige enheder bredt anerkendt i Ukraine som en styrke af målbevidste, patriotiske frivillige, der er engageret i forsvaret af landets territoriale integritet. (…) Da truslen om en russisk invasion blev tydelig, er Højre Sektors prestige blevet revitaliseret, blandt andet udtrykt ved Kotsyubaylos officielle anerkendelse som en national helt. De har basis bag frontlinjen som en reservestyrke, og Højre Sektors kombattanter fungerer som reservister og frivillige i hele det østlige Ukraine. ’Vi udgør en integreret del af vort lands forsvar, og vi samarbejder på det højeste niveau med den ukrainske hær’, har Kotsyubaylo erklæret.”
Der er en så stærk forbindelse mellem Højre Sektor og den ukrainske stat, at det er normalt at se skolebørn besøge deres træningslejre, hvor man belærer dem om et totalt nationalistisk syn på landets historie. Et særlig godt eksempel er historien om Stepan Banderas ukrainske oprørshær (UIA), en nationalistisk, ukrainsk militær organisation, der under Anden Verdenskrig kæmpede mod både den Røde Hær og nazisterne, men som samarbejdede med de sidstnævnte. Stepan Banderas hær er blandt andet ansvarlig for massakrer på tusindvis af polakker og jøder. Hærens rehabilitering har været undervejs i flere år, og især efter Maidan-opstanden i 2014. Det drejer sig om en reaktionær revision af historien, der er blevet til officiel politik. Banderisternes symboler som det sorte og røde flag, der også kunne ses under demonstrationer i Paris, er blevet til ”simple” nationale symboler.
Er den yderste højrefløj oligarkernes private militser?
Der findes en mindre kendt side af de ekstreme højrefløjskræfter: deres forbindelser til oligarkerne. Faktisk har flere ukrainske oligarker været blandt de vigtigste finansielle støtter for de nationalistiske paramilitære styrker. Blandt disse oligarker kan nævnes energimagnaten Igor Kolomoïsky. Han har ikke blot finansieret Azov-regimentet, men også militserne Dnipro 1 og Dnipro 2, Aidar og Donbass-enhederne. Den amerikanske journalist Peter Cioth, der står tæt på det Demokratiske Parti, har i 2019 skrevet: ”Under konflikten mellem Ukraine og de russiskstøttede separatister, var Kolomoïsky parat til at gøre alt for, at hans side kunne sejre – den side var på det tidspunkt den pro-vestlige side. Kolomoïsky er selv jøde, han har israelsk statsborgerskab ud over sit ukrainske statsborgerskab og har på et tidspunkt været præsident for European Jewish Congress. Intet af dette har imidlertid forhindret ham i at finansiere nynazistiske militser i Ukraine, specielt den herostratisk berømte Azov-bataljon, så længe de kæmpede mod russerne (og beskyttede Kolomoïskys ejendomme fra at blive plyndret).”
Kolomoïsky blev underlagt sanktioner fra USA i marts 2021 – ikke på grund af hans finansielle støtte til nynazistiske grupper, men fordi han med tiden begyndte at finansiere parlamentariske grupper, der gik imod Vestens interesser. Selv om de ukrainske ledere (også Zelenzkyj selv) og oligarkerne prøver at fremstille sig selv som heroiske, bruger de konflikten mellem Rusland og de vestlige imperialister til at forbedre deres forhandlingsposition mellem ”blokkene”. Det er Ukraines politiske historie siden Sovjetunionens opløsning. På den måde følger finansieringen af de kriminelle og nynazistiske brigader over for Rusland den samme logik: beskyttelsen af deres egne interesser.
Det kan lyde paradoksalt, at Kolomoïsky er jøde og samtidig finansierer grupper med forbindelse til nynazismen, men det bliver også brugt til at sløre disse gruppers sande politiske natur. Nogle peger på, at Zelenzkyj, der selv er jøde, umuligt kan støtte eller blive støttet af ”nynazister”. Alt det bliver bare brugt til at skjule, at disse organisationer er grundlagt af individer, der er lige så reaktionære, som de er opportunistiske, og som har været klar til at lægge nogle af deres ”overbevisninger” til side til fordel for dem, der byder højest. Således skriver den israelske avis Haaretz om disse banders forbrydelser: ”Deres tropper [Azov-regimentets] bliver af FN beskyldt for krigsforbrydelser, fordi deres paramilitære gren, det Nationale Korps, er blevet sat i forbindelse med angreb på romaer og medlemmer af LGBT-bevægelsen. Blandt de overgreb, grupperne på den yderste højrefløj har begået i løbet af det seneste årti (…), har volden mod jøderne dog været ret sjælden”. At disse organisationer sjældnere angriber den jødiske befolkning betyder ikke, at de står længere fra nynazismen, men blot at de lægger vægten på andre aspekter af deres kvalmende ideologi.
Den ”pro-russiske” yderste højrefløj?
Når man har påvist og taget afstand fra den yderste, nationalistiske, ukrainske højrefløj, ville det være meget partisk at stoppe der. Mens Putin og den russiske propagandamaskine tager afstand fra Ukraines ”nazificering” og (med vilje) overdriver disse organisationers faktiske betydning i forhold til regeringen i Kiev, siger de ikke noget om tilstedeværelsen af aktivister og ledere fra den yderste højrefløj i de ”pro-russiske” militser i Donbass. Tværtimod gør de alt for at skjule disse strømningers indflydelse i ”folkerepublikkerne”, men virkeligheden er, at man lige så vel kan finde reaktionære nationalister på den pro-russiske side.
Således har Iosif Zisels, der er formand for Vaad Ukrainy (den Jødiske Konføderation i Ukraine), fortalt, at i 2014 ”spillede de russiske nynazister (herunder den Russiske Nationale Enhed) en aktiv rolle i kampene i det østlige Ukraine, selv om deres ideologi har 20 år på bagen”. På samme måde fortæller journalisten Julia Ioffe i en reportage fra Donbass i 2014, at hun overværede pro-russiske kombattanter, der fremviste nazi-symboler, men som også var optaget af at skjule den kendsgerning. Fra en diskussion med en af de ansvarlige for Vostok Bataljonen beretter hun denne anekdote: ”Mens jeg talte med Dmitry, bemærkede jeg en kombattant fra Vostok, der var klædt i militærbukser, en T-shirt og en skudsikker vest og gik rundt med en Kalashnikov. Han havde et langt og tæt blond skæg og havde masser af tatoveringer: en rune på den ene albue og på indersiden af den højre underarm et hagekors. (…) Jeg spurgte Dmitry om det, men manden havde opdaget, at jeg pegede på hans arm. ’Kom her’, knurrede han, mens han vredt gjorde tegn til mig. Jeg blev stående på stedet. ’Du skal ikke gå og sprede løgnehistorier’, gøede han og gik frem mod os. ’Det er ikke et hagekors. Det er et ældgammelt slavisk symbol. Swa [som i Svastika] er himlens gud’. Jeg iagttog ham tavst. ’Det er vores slaviske arv’, sagde han. ’Det er ikke et hagekors.’ Derefter gik han tilbage til sin gruppe.”
Men det stopper ikke her. De officielle bånd mellem myndighederne i republikken Donbass og den vestlige yderste højrefløj er meget lette at afdække. I 2014 beskrev journalisten og menneskerettighedsaktivisten Halya Coynash listen over ”internationale observatører” der var kommet for at sikre den ”demokratiske legitimitet” ved de folkeafstemninger om uafhængighed, der blev holdt i Donbass: ”Blandt dem kunne man finde mindst to medlemmer af det populistiske, højreekstreme parti Freedom Party of Austria; Aymeric Chauprade, der rådgiver Front Nationale i Frankrig om internationale anliggender; belgieren Luc Michel, der længe har været medlem af det nynazistiske FANE og nu er medlem af et højreekstremt parti; ligeledes to landsmænd fra det højreekstreme parti Vlaams Belang; to medlemmer af det bulgarske højreekstreme parti Ataka; ungareren Bela Kovacs fra de højreekstreme Jobbik, osv.”.
De russiske magthavere har brug for at skjule denne kendsgerning for at kunne opretholde ”troværdigheden” i deres propaganda, når de præsenterer sig som en styrke, der vil ”frigøre” den russisktalende befolkning i Ukraine fra en ukrainsk nynazistiske trussel. Nogle forsøger sig med demagogi ved at tage afstand fra ødelæggelsen af Lenin-statuerne. Men det kan ikke længere skjule Putin-regimets reaktionære og undertrykkende karakter. Det kan heller ikke tilsløre de gentagne politiske planer fra nogle af lederne af republikken Donbass, der refererer til det russiske zardømme før Oktoberrevolutionen, som f.eks. skabelsen af en stat (Det Nye Rusland) der skal samle regionerne i det østlige og sydlige Ukraine. I Rusland refererer de nyfascistiske og højreekstreme nationalistiske organisationer ikke så meget til den tyske nazisme, men mere til den zaristiske russiske imperialisme. Det gør det muligt for dem at arbejde med symboler, der er meget mindre belastede, specielt i Vesten.
For en uafhængig arbejderpolitik
Som vi har forsøgt at vise gennem hele denne artikel, er den yderste højrefløj en meget reel trussel mod arbejderklassen og de undertrykte folk i Ukraine. Denne trussel kommer ikke kun fra den reaktionære ukrainske nationalisme, men også fra den ”pro-russiske” side. Putins undertrykkende ”storrussiske” politik i Ukraine vil kun befordre udviklingen af reaktionære nationalistiske strømninger i Ukraine. Den russiske undertrykkelse får hundredtusinder (måske millioner) af mennesker til at banalisere eller bagatellisere denne reaktionære fare og at sammenblande deres legitime behov for at forsvare deres land med den nationalistiske højreekstreme fløjs dagsorden. På den anden side favoriserer oligarkernes og den ukrainske regerings politik den antirussiske voldelige nationalisme.
Således er en af de mulige farer for arbejderne og for masserne, at krigen – i betragtning af dens nuværende form og de styrker, der er til stede – kan bidrage til udviklingen og styrkelsen af de højreekstreme strømninger. Især kan de, der samarbejder tæt med de ukrainske sikkerhedsstyrker, komme styrket ud af det. De vil uden tvivl drage fordel af NATO’s ”militære støtte”, men også mere indirekte af den politiske støtte, regeringen i Kiev får fra de imperialistiske magter. Det er muligt, at de militære styrker, der styres af den yderste højrefløj, på baggrund af deres afgørende rolle i forsvaret af Ukraine vil opnå en voksende prestige, der også vil påvirke de vestlige lande.
Selv hvis den ukrainske regering lider nederlag, vil disse strømninger kunne forsøge at drage fordel af det ved opportunistisk at gå op imod Zelenzkyj, mens de ”pro-russiske” højreekstreme strømninger også ville gå styrket ud af en militær sejr.
Et andet udfald af krigen vil kræve, at der opbygges et progressivt alternativ for masserne under arbejderklassens ledelse og uafhængigt af Rusland og de pro-russiske lokale allierede, af den vestlige imperialisme, af det nationale borgerskab og de reaktionære nationalister. Sådan en kraft vil være et meget vigtigt skridt fremad for et revolutionært og socialistisk klasseperspektiv i konflikten – det eneste perspektiv, der vil kunne garantere det ukrainske folks nationale rettigheder og et virkelig uafhængigt Ukraine. Ellers er det yderst sandsynligt, at det bliver de reaktionære kræfter, herunder de højreekstreme strømninger, der kommer styrket ud af det.
Philippe Alcoy er medlem af redaktionen på der franske netmedie revolutionpermanente.fr og den internationalistiske platform LeftEast. Han forsker og skriver regelmæssigt om nyheder og historier fra Balkan og Østeuropa. For nylig har han udgivet “Hongrie 1956: les jours où les travailleurs ont défié le stalinisme” om opstanden i Ungarn i 1956.
7. marts 2022
Oversat fra Révolution Permanente af Poul Bjørn Berg