Inlägg publicerade i “Samhälle”

Det verkar nästan som att rättssystem aktivt motarbetar att kvinnor och barn utsatta för en våldsverkare ska få sina rättigheter tillvaratagna (Foto: Gömda kvinnor).

av Katja Hildén // Artikel i Offensiv

I skuggan av kriget mot Ukraina går livet vidare i Sverige med de gamla vanliga bekymren. Till exempel om du är en småbarnsmamma i dina bästa år, bor i Falun och för sjunde gången planerar din flykt för att rädda livet på dina barn och dig själv från en livsfarligt våldsam partner. 

Du kanske är en av dem som vaknade en morgon i förra veckan och hörde på P4 Dalarna att M, SD, KD, L, C och Falupartiet har fattat beslut om att avgiftsbelägga dig ifall du denna gång verkligen lyckas fly, men akut behöver någonstans att bo på hemlig adress en tid tillsammans med dina barn för att risken att mördas ska minska under en period då en våldsam partner statistiskt sett är som allra farligast.  
Som högerpolitikerna i Falun så förnumstigt förklarade, att fly för sitt liv från en livsfarlig våldsbrottsling är ungefär samma sak som ett besök på vårdcentralen, så det är helt rimligt att ta ut en avgift på ungefär 125 kronor om dagen plus 80 kronor per dag för mat på stödboende. Det blir sammanlagt omkring 6,000 kronor i månaden.
Har du anpassat din flyktkassa till denna avgift? Eller måste du senarelägga din flykt för att få ihop mer pengar? Hoppas du inte hinner bli mördad…

Någon som visar engagemang och bestörtning över beslutet i Falun är Petra, en av grundarna till ”Gömda kvinnor”. Hon är inte ett dugg förvånad, luttrad som hon är efter egna och andra kvinnors samlade erfarenheter av kamp för överlevnad i ett rättssystem som man nästan kan tro aktivt motarbetar att kvinnor och barn utsatta för en våldsverkare ska få sina rättigheter tillvaratagna. 
Allt fler kvinnor som har haft kontakt med Gömda kvinnor har funnit styrkan att berätta mer öppet om de brott de har blivit utsatta för och ställa krav på samhällsförändringar. 
Även politiker och personer inom olika myndigheter besöker Gömda kvinnors sidor och ställer frågor, vilket förhoppningsvis leder till ökade kunskaper och ökat engagemang till att verkligen förändra rättssystemet så att kvinnors och barns rättigheter och säkerhet prioriteras när det handlar om mäns våld mot kvinnor. 

Men Petra tar inte ut några segrar i förskott: ”Det är ju valår.” Hur mycket kamp, besvikelse, kamp igen, svek och åter kamp finns det inte bakom det konstaterandet? 
Det är svårt att undgå att se cynismen i Falunpolitikernas beslut om att slå mynt av flyende våldsutsattas behov av bostad. För just ett tryggt hem är basen för att bygga upp livet igen, inte minst barnens liv. 
När ska de brottsutsatta kvinnorna och barnen få rätt att stanna i sina bostäder, sina hemkommuner, på sina arbetsplatser, sina skolor och förskolor om de vill? 
Petra och Gömda kvinnor vill att det är den våldsamma partnern som självklart borde få sin frihet inskränkt och inte hans brottsoffer. Det gick ju så väldigt snabbt att ändra lagar och skjuta till resurser under pandemin. Men att kvinnor år efter år efter år mördas och att nästan 300 barn förlorat sin mamma på grund av våld i nära relation sedan år 2000, det verkar vara helt omöjligt att göra något åt.

Den på alla sätt osäkra bostadssituationen saboterar de våldsutsatta kvinnornas och barnens rätt till ett normalt liv. Enligt socialtjänstlagen är det kommunens ansvar att underlätta för kvinnor och barn som utsatts för våld att få en ny bostad. Men bara var sjätte kommun erbjuder förtur i bostadskön, men inte ens de beviljar förtur i den utsträckning som det finns behov av. 
Men kanske finns det en del ljusglimtar trots allt. Gömda kvinnor och många andra har länge framfört kravet på att barn lättare ska kunna höras i rätten och att större tyngdpunkt ska läggas vid barnens bästa, och utifrån detta har det gjorts en del ändringar i lagen. 
Vi får se om dessa ändringar kommer att påverka barnens möjlighet att slippa umgänge med ibland sin mammas mördare. 
Som Petra sa, det är valår. Jag hör den desillusionerade tonen i Petras röst, kombinerad med sådan oerhörd överlevnadsstyrka. För en individuell säkerhets- och välfärdspolitik för de mest utsatta i samhället krävs solidaritet – alltså ett socialistiskt samhälle, inte kapitalism.

Inlägget Högerpolitiker inför tvångsavgift för våldsutsatta kvinnor dök först upp på .

Ett partiledarbyte kommer lyckligtvis knappast lyfta Liberalerna ur den djupa kris de befinner sig (Foto: CC).

av Robert Bielecki // Artikel i Offensiv

Fredagen den 9 april kallade Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni till pressträff och meddelade – att hon avgår. Nyheten kom lite som en chock för politiska kommentatorer och pressen – och till synes även för efterträdaren Johan Pehrson.

Johan Pehrson, ny partiledare för L, hade fått reda på Sabunis besked ”i närtid”. När han i SVT:s ”Efter fem” blev frågad när detta var – igår, i förra veckan? – blev svaret: ”Det är närtid faktiskt”. Han har sett stressad och pressad ut i varje framträdande sen i fredags.
Och det är inte konstigt när han nu ska leda ett parti i kris som har cementerat sig kring 2-procentsspärren. Så har fallet varit ända sedan Sabuni tog över som partiledare 2019. Och att hon politiskt har trampat i klaveret gång på gång har inte gjort saken bättre.
Från att ha sagt att de ska släppa in SD i en borgerlig regering trots att partiets landsmöte strax innan hade sagt tvärtom – ”en pannkaka”, sa Sabuni om det – till att nyligen ha sagt att ”hon flyr till Norge” om kriget bryter ut, ett oacceptabelt uttalande inom borgerligheten i den nationalistisk feberyra som råder inför militär upprustning och troligt Nato-inträde.

Ett partiledarbyte kommer lyckligtvis knappast lyfta Liberalerna ur den djupa kris de befinner sig i. I den polarisering som råder finns knappt plats för Centern i den smala remsa som Annie Lööf kallat ”den breda mitten”, och på den rasistiska högerkanten är det redan fullt hus med SD, M och KD. 
Det är också högst osannolikt att andra högerväljare kommer taktikrösta på L när risken är stor för ”en bortkastad röst” om de missar riksdagsspärren.
Dock är resten av det blåbruna blocket fortsatt stort, reaktionärt och cementerat, och dess rasism har  gjorts rumsren av media och etablissemanget. Det är ett allvarligt hot, och attackerna mot arbetarklassen kommer att bli turboladdade om de skulle vinna valet. 

Men de S-ledda regeringarna har ett ansvar för utvecklingen, som har infört de kraftigaste inskränkningarna på asylrätten någonsin med chockdoktrinen 2015, attackerat strejkrätten, fortsatt nedskärningarna och ökat klassklyftorna. Det har spelat SD och resten av den blåbruna högern i händerna.
Därför måste ett verkligt arbetarklassalternativ byggas på socialistisk grund, som baserar sig på kampen och motståndet – för bostad, välfärd, grön omställning och rättvisa. Det är vad Rättvisepartiet Socialisterna och Offensiv tar strid för.

Inlägget Sabuni flyr det sjunkande skeppet Liberalerna dök först upp på .

Det finns indikationer på att LO:s ledning kommer lägga sig platta inför avtalsrörelsen. Gräsrötterna måste mobilisera till kamp! (Foto: Fredrik Sandin Carlson, Pressbild)).

av Anders Wemmert // Artikel i Offensiv

Om cirka ett år börjar avtalsrörelsen för drygt 2,2 miljoner arbetare och tjänstemän. Över 170 kollektivavtal löper ut och redan nu vässar arbetsgivarna och deras påhejare sina klor. 

I flera tidningsartiklar, i radio och TV samt i sociala medier pumpar man ut budskapet att fackföreningarna måste acceptera reallönesänkningar, hög inflation och prisökningar på mat, dyrare boendekostnader, höjda energipriser med mera.
Representanter för Svensk Näringsliv och allehanda så kallade ekonomiska experter uttalar sig om att arbetare och tjänstemän nog måste acceptera reallönesänkningar framöver.
Dessutom har LO-ledningen och ledningen för några fackförbund redan innan någon avtalsrörelse ens har påbörjats gått ut i media och talat om hur komplicerad den kommande avtalsrörelsen kan komma att bli. 
LO-ledningen anser att det är viktigt att ta ansvar, att inte äventyra den svenska ekonomin, med dyra avtal. Man hoppas på att riksbankens inflationsmål på 2 procent ska nås, trots att alla tecken pekar på att inflationen kommer att bli mycket högre än 2 procent. 
Inflationstakten är nu 4,5 procent och prisökningarna på mat och energi rusar. Stora reallönesänkningar för arbetare och tjänstemän väntar om fackföreningsledningarna väljer att inte ta kamp i den kommande avtalsrörelsen. 

En indikation på att LO-ledningen och olika förbundsledningar väljer att lägga sig platta i den kommande avtalsrörelsen och ännu en gång låta det så kallade märket, det vill säga industriavtalet, styra nivån på det kommande avtalet, får man om man läser Medlingsinstutets årsrapport. I den kan man läsa att antalet förlorade arbetsdagar på grund av strejker och lockouter 2021 var 11 dagar, inklusive ”olovliga strejker ”. År 2020 var siffran noll.
I samma rapport kan man också läsa att arbetarnas organiseringsgrad har minskat betydligt sedan 2006 fram till 2021. Allra störst är minskningen inom byggbranchen där minskningen är 23 procent, från 81 procent fackanslutna 2006 till 58 procent 2021. Detta betyder att fackföreningarnas styrka minskar, vilket gynnar arbetsgivarna.

För att bryta trenden och stärka fackföreningarna inför kommande avtalsrörelse och för framtiden behövs en radikalt förändrad riktning. Fackföreningarna måste återigen bli kamporganisationer som är demokratiskt styrda av medlemmarna. 
Om inte kommande avtalsrörelse ska resultera i reallönesänkningar och försämringar av arbetsvillkoren måste förändringen börja nu!
Full kompensation för prisökningarna. Indexreglerade löner och 1-åriga avtal.
6 timmars arbetsdag med bibehållen lön.
Avtalen ut på omröstning.
Återinför strejkrätten.

Inlägget Avtalsrörelsen 2023 måste bli kämpande dök först upp på .

Vårdpersonalen kräver bättre arbetsmiljö och höjda löner som ett steg i att lösa vårdkrisen (Foto: CC).

av Katja Raetz, specialistsjuksköterska // Artikel i Offensiv

Vårdstrejken i Finland är inne i andra veckan med oförminskad styrka. Som Offensiv tidigare har rapporterat startade vårdstrejken den 1 april med att 25,000 gick ut i strejk i en första våg som avslutas vid påsk. I lördags (den 9 april) demonstrerade flera tusen för att sätta ytterligare press på arbetsgivarna.

De båda vårdfacken Tehy och Super har nu varslat för strejkens andra våg som ska börja den 20 april och omfatta 35,000 anställda. Enligt facken är skälet till den femdagarspaus som finns mellan de båda strejkvågorna att man vill tvinga arbetsgivarna tillbaka till förhandlingsbordet.
De strejkande kräver lönehöjningar på 3,6 procent per år utöver de vanliga, avtalade höjningarna, och förbättrat arbetsmiljö för att bland annat lösa sjuköterskebristen, vilket arbetsgivarna hävdar att det inte finns resurser till. Samtidigt kommer flera rapporter om hur arbetsgivarna under strejken kräver att fler personal undantas från strejken för så kallat skyddsarbete, det vill säga kräver en högre grundbemanning under strejken än vad som är vanligt.
Tehy har exempelvis rapporterat att intensivvårdsavdelningen på Nya barnsjukhuset i Helsingfors under veckosluten i februari-mars oftast bara har haft en bemanning på sex till åtta vårdpersonal, och som minst fyra. Under strejken har arbetsgivaren däremot tvingat fram en bemanning på minst nio vårdpersonal med argumentet att strejken inte får hota patientsäkerheten.

En vårdanställd som jobbar på en jouravdelning för barn med psykiska störningar berättar för svenska Yle:
– Vi har haft situationer där vårdpersonalen varit fem på morgonskiftet, tre på kvällen och tre på natten. Det är att balansera på en knivsegg ifall det skulle hända något; vi pratar ändå om barn och unga med otroligt tuff bakgrund som kommer till vår avdelning. Det har varit mer regel än undantag den senaste tiden att det har varit underbemanning. (…) Nu under första strejkveckoslutet hade min avdelning nio vårdpersonal på morgonskiftet, sju under kvällen och tre på natten. Så har det fortsatt efter det.
Det är inte bara en upptrappning av vårdstrejken som planeras efter påsk. Även lärare, socialarbetare och barnskötare ha aviserat fortsatta strejkaktioner.

Inlägget Finland: Vårdstrejken inne på sin andra vecka dök först upp på .

av Per Olsson // Artikel i Offensiv

Att det saknas pengar är så långt ifrån sanningen som det går att komma. Sverige och världen formligen drunknar i pengar, vilket är en anledning till den stigande inflationen. Men som bekant är pengarna – inkomster och förmögenheter – extremt ojämnt fördelade, i Sverige mer än i andra länder. 
”Följ pengarna”, och det uppdagas att Sverige ligger i miljardärstoppen. Enligt Andreas Cervenkas nya bok Girig-Sverige, som varmt rekommenderas, har antalet miljardärer i landet ökat till 542 individer, 336 fler än i slutet av 2019.
”Tillsammans är dessa 542 personer goda för 3 514 miljarder kronor, 30 gånger mer än 1996 och mer än en fördubbling på bara två år. 2010 var 1 miljard i förmögenhet tillräckligt för att tillhöra Sveriges 100 rikaste personer. År  2021 kostar en biljett till hundralistan 6 miljarder. Mellan 1996 och mitten av 2021 har antalet miljardärer stigit med 1 700 procent och deras samlade förmögenhet med 3 000 procent (…)
Ett annat sätt att illustrera denna utveckling är att jämföra med storleken på Sveriges ekonomi. 1996 uppgick miljardärernas förmögenhet till knappt 6 procent av BNP. 2021 var nivån 68 procent”, skriver Cervenka.

Denna utveckling, åt totalt fel håll, slår alla tidigare rekord och saknar historisk motsvarighet. Det är helt enkelt sanslöst, och ingenstans är det värre och mer sanslöst än i Sverige.
”Enligt min egen genomgång är antalet svenskar som är goda för 1 miljard dollar eller mer (8,5 miljarder kronor enligt dollarkursen i juni 2021), nästan dubbelt så många (än vad som tidigare beräknats, min kommentar/PO). Dessa 81 individers sammanlagda förmögenhet uppgick i mitten av 2021 till 2 418 miljarder kronor eller 49 procent av Sveriges BNP 2020”. 
Inget annat land har en så grotesk koncentration av makt och förmögenheter. I Ryssland, som är nummer två på ojämlikhetslistan, sitter dollarmiljardärerna på en förmögenhet motsvarande 40 procent av landets BNP, och i USA på omkring 20 procent.
Det blir många siffror, men illustrerar hur ”Sosse-Sverige blev Girig-Sverige” som Cervenka väljer att kalla det borgerliga systemskiftets omfördelning samt visar svart på vitt att det inte saknas pengar. Det är verkligen dags att vända världen upp och ner och rätt igen.
• Jobb, välfärd och bostad till alla – låt superrika, bolag och banker betala.

Inlägget I marginalen: ”Sverige toppar miljardärsligan” dök först upp på .

Vänsterns Mélenchon överraskande med 21,9 procent av rösterna, men räckte inte. Nu stundar en andra valomgång m ellan högerns Macron och extremhögerns Le Pen (Foto: Allan LEONARD / Flickr CC).

av Vilgot Karlsson // Artikel i Offensiv

Söndagen den 10 april hölls den första omgången i det franska presidentvalet. Resultatet blev 27,6 procent till sittande presidenten Emmanuel Macron från partiet ”Framåt!”, 23,4 procent till rasisten Marine Le Pen och 21,9 procent till vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon. Det betyder att valets andra omgång kommer att utkämpas mellan högerns Macron och extremhögerns Le Pen, precis som förra presidentvalet 2017, vilket opinionsundersökningarna också har indikerat de senaste månaderna. 

Frågan har bara varit just vilken högerextrem, rasistisk kandidat som skulle ställa upp mot Macron, då dragkampen har stått mellan rasisten Marine Le Pen från Nationell Samling (RN, tidigare Nationella Fronten) och den mindre taktfulla och mer konspirationsteoretiska rasisten Éric Zemmour från nystartade partiet ”Reconquête” (Återerövring). 
I slutändan landade Zemmour på 7 procent i första omgången, totalt omsprungen av Mélenchon från Det Okuvade Frankrike (LFI). Mélenchon låg på cirka 10 procent i undersökningarna hela vägen fram till mars/april, då han plötsligt steg i opinionen, medan Zemmour sjönk som en sten. 
En anledning är troligtvis att Zemmour har drivit en kampanj en nyliberal ekonomisk politik, varit förlåtande mot Putin sedan flera år tillbaka samt varnat för hotet om ”det stora ersättandet”, en konspirationsteori om att vita kristna i Europa håller på att ersättas av muslimska invandrare.

Samtidigt har Le Pen, vars parti också driver en islamofobisk och nationalistisk politik, öppnat upp för att sänka pensionsåldern och höja skatten för de rika i ett försök att nå ut till arbetarklassen. Le Pen har tidigare sagt att hon redan har vunnit ”idékriget”, eftersom så mycket av partiets politik har normaliserats och genomförts av president Macron samt att partiets främlingsfientliga, nationalistiska retorik helt dominerar den offentliga debatten. 
Bland annat varnas det för att franska värderingar byts ut mot USA-importerad så kallad ”Woke-ism” (vilket ungefär betyder att vara ”vaken” och medveten om sociala orättvisor och ojämlikhet, i synnerhet rasism och sexism), till exempel kring frågan om ickebinära pronomen i det franska språket. 
Le Pens potentiella seger i valet kommer att leda till en institutionalisering av extremhögern och innebär livsfara för alla som hon och Nationella Samlingen ser som sina fiender. 

Emmanuel Macron har chansen att bli den första presidenten att sitta en andra mandatperiod sedan år 2002. Han började sin karriär som ”liberal centrist” i det socialdemokratiska Socialistpartiet och grundade sedan partiet Framåt! år 2016 i ett försök att samla vänster- och högerpolitiker i ett mittenparti. 
Sedan dess har han svängt alltmer åt höger och drivit en nyliberal politik med nedskärningar, skattelättnader åt de rika samt attacker på arbetsrätten. Det enorma missnöjet mot Macrons ekonomiska politik exploderade år 2018-2019 i form av proteströrelsen Gula Västarna som först kritiserade ett förslag om att höja bensinpriset, men som snabbt kom att kräva Macrons avgång och ett franskt systemskifte. Protesterna besvarades med brutalt polisvåld. 

Jean-Luc Mélenchon hade en liten chans att bli den första vänsterkandidaten att ta sig till andra omgången sedan valet 2012, men kom trea i slutändan. Han grundade partiet Det Okuvade Frankrike (LFI) 2016 och jämfördes ofta med Corbyn i Storbritannien och Sanders i USA, men är generellt sett mer kontroversiell i sina uttalanden är de två. 
Bland annat föreslår han skapandet av en ny konstitution som avskaffar privatägande av kapital för att ”skydda Frankrike från finanskapitalets makt”, och hans valkampanj ”En ny värld är möjlig” inkluderar krav på gratis kollektivtrafik, höjd minimilön och gratis skolmat samt ett förstatligande av medicinproduktionen och energisektorn. 
Samtidigt är han nationalist och positiv till att kategoriseras som vänsterpopulist, och har gjort flera rasistiska och antisemitiska uttalanden de senaste åren, samt att han stödjer både Rysslands annektering av Krimhalvön och motsatt sig alla förslag till samarbete mellan EU och Ukraina. 
Som svar på kritiken mot sin Putin-relativism har han reflexmässigt svarat ”Ryssland är inte ett hot mot andra länder, det är USA och Nato som är aggressiva”, ända fram till i början av april då han motvilligt uttalat sig emot Putins agerande. 

Att valet på många sätt har beskrivits som redan avgjort sedan flera månader tillbaka visar på bristen på verkliga vänsteralternativ för arbetarklassen att organisera sig i. Som RS systerparti i Belgien, PSL/LSP, skriver: 
”De första månaderna med Mélenchons LFI var exemplariska. De använde sin ställning i parlamentet för att stimulera den sociala kampen mot den arbetarfientliga politiken, vilket den traditionella vänstern och fackledningarna vägrar göra, som till och med ledde till att flera fack organiserade strejkdagar och aktioner. Efteråt koncentrerade LFI sig mer på parlamentariskt oppositionsarbete, med fortsatt stöd till kampen men färre initiativ att organisera den. 
Vårt stöd för LFI-strategin är inte okritiskt, långt därifrån. Men liksom 2017 går förslagen i programmet i rätt riktning. Tillsammans med kampanjens dynamik bidrar de till den nödvändiga politiska omvärderingen av arbetare och ungdomar efter år av besvikelse och förtvivlan. Med potentialen att nå ut till delar av samhället som i åratal har vänt sig bort från politiken.
En kandidatur som endast tjänar till att främja ett program och idéer kan vara intressant vid vissa tillfällen. Men frågan idag är vad som kan stärka klasskampen och bäst profilera behovet av samhällsförändring.”

Valets andra omgång hålls den 24 april, och det är mellan högern och extremhögern. Det visar på behovet av att bygga ett verkligt alternativ för arbetarklassen att organisera sig kring, med ett internationalistiskt och socialistiskt program, som kämpar för ett helt annat ekonomiskt och politiskt system, av och för arbetarklassen, utanför den borgerliga parlamentarismens ramverk. 

Inlägget Frankrike: Val mellan högern och extremhögern dök först upp på .

Givetvis går det inte alltid att få igenom allt man önskar i en avtalsförhandling, men här verkar ambitionsnivån inte ha varit särskilt högt ställd (Foto: Natalia Medina).

av Johan Sand, sjuksköterska // Artikel i Offensiv

Några dagar in i april undertecknades det nya huvudavtalet, HÖK 22, mellan Vårdförbundet och arbetsgivarorganisationerna SKR och Sobona.

Avtalet innebär ett tvåårigt sifferlöst avtal, det vill säga fortsatt individuell lönesättning utan några garanterade nivåer eller löneökningar. Det anger en fortsatt satsning på så kallat ”särskilt yrkesskickliga” med en uttalad ambition att öka lönespridningen, det vill säga skillnaden mellan högst och lägst avlönad inom samma yrkesgrupp. Sådana skrivningar förekom även i det gamla avtalet, HÖK 19, som detta avtal ersätter.
Det som är nytt är formuleringar om arbetsmiljö och inte minst arbetstid och övertidsuttag. Bakgrunden är givetvis den stora arbetsbelastning som pandemin har inneburit för hela vårdsektorn, även inom de områden där krislägesavtal inte har tillämpats. 

I HÖK 22 ingår nu återkommande avstämningar och kontroll av övertidsuttaget, där det står uttryckligen att arbetsgivarens ska sträva efter att fördela övertid jämnt mellan anställda, så att inte enskilda pressas alltför mycket. Nytt är också att övertid över 200 timmar på ett år ersätts högre, med 100 procent, det vill säga dubbel lön utöver vanlig övertidsersättning. Det blir alltså väldigt dyrt för arbetsgivaren att beordra övertid mer än 200 timmar på ett år.
Det är givetvis bra att man i avtal påtalar vikten av att undvika regelbundet övertidsuttag. Men detta avtal tillåter ändå en fortsatt hög press på anställda. Det är svårt att finna några verktyg i form av tvingande skrivningar som gör det möjligt för de fackliga organisationerna att påtagligt förbättra arbetsmiljön med detta avtal. 
Arbetsgivaren är skyldig att hålla överläggningar på begäran, men några uttalade sanktionsmöjligheter har inte de fackliga organisationerna. Det kommer även fortsättningsvis vara möjligt för vårdarbetsgivare att bedriva verksamhet med regelbundet övertidsuttag, om än inte i obegränsad omfattning.

Avtalskonstruktionen med satsning på särskilt yrkesskickliga bäddar för en fortsatt svår bemanningssituation på många håll, eftersom bara en begränsad andel av de anställda kan få påtagliga löneökningar. Därmed kommer även fortsättningsvis många att känna missnöje över ganska blygsamma löneökningar efter några års arbete och känna sig tvungna att söka sig vidare – vilket medför omsättning av personal, turbulens och ett troligt behov av fortsatt övertidsuttag för att få den på de flesta håll slimmade verksamheten att gå ihop.
Det hävdas från Vårdförbundets sida att avtalskonstruktionen med satsning på särskilt yrkesskickliga har gett högre löner än snittet på arbetsmarknaden. Men det är bristsituationen som ligger bakom detta, och enskildas förmåga att utnyttja denna brist snarare än avtalet i sig som har gjort att somliga kunnat få igenom högre löneökningar.
Kanhända hade det inte gått att få igenom några större generella löneökningar, eller något ”golv” i form av garanterade lönenivåer efter några års yrkeserfarenhet. Många som har slutat på sina vårdjobb uttrycker en frustration över att ha löner som endast är obetydligt högre än ingångslönerna. Sådant hade ett nytt avtal åtminstone kunnat försöka åtgärda, men så har inte skett. 

Givetvis går det inte alltid att få igenom allt man önskar i en avtalsförhandling, men här verkar ambitionsnivån inte ha varit särskilt högt ställd.

Inlägget Vårdförbundets huvudavtal: Något att hurra över? dök först upp på .