Viktor Orbán får sitta kvar vid makten. Ungerns premiärminister utropade sig sent på söndagskvällen till vinnare i det på förhand ovissa valet. Inför jublande anhängare gick Orbán upp på scenen i huvudstaden Budapest och sade: Vi har tagit en klar seger, en seger så stor att den kanske kan ses från månen – och definitivt […]
The post Orbán: En klar seger appeared first on Syre.
Svenskarna blir allt mer negativt inställda till att minska den offentliga sektorn och till vinster i välfärden. Inte minst högerväljare säger tydligare nej. ”De som vill driva den här frågan har ännu mer motvind än tidigare”, säger Johan Martinsson vid Som-institutet. Allt färre vill minska den offentliga sektorn, visar den senaste Som-undersökningen. Sedan början på […]
The post Även högerväljare säger nej till vinster i välfärden appeared first on Syre.
Genom ett samarbete mellan Hälsinglands museum och UR, Sveriges Utbildningsradio AB och SVTs minoritetsspråksredaktion finns nu berättelsen om Rosa Taikon på fem minoritetsspråk.
Filmer om Rosa Taikons liv och verk finns nu inte bara på svenska med engelsk text, utan även på arli, kelderash, lovari och finska. Det har blivit möjligt tack vare Hans Caldaras, Abedin Denaj, Margrethe Balok och Lina Puranen.
Programmen är fria att använda och går även att ladda ned.
Föreläsning · 42 min
I nästan fem decennier verkade silversmideskonstnären och aktivisten Rosa Taikon i Flor utanför Ytterhogdal i Hälsingland. Efter hennes bortgång 2017 donerades ateljén till Hälsinglands museum, en donation som lagt grund för Hälsinglands museums nya basutställning. Här berättar Elin Thomasson, ansvarig för nationella minoriteter, om Rosa Taikons liv och gärning.
Inspelat den 11 oktober 2021 på Hälsinglands museum i Hudiksvall. Arrangör: Hälsinglands museum.
Redaktionen
redaktionen@dikko.nu
Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046
Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61
IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS
I dag, den 4 april, har IPCC publicerat en rapport som handlar om åtgärder mot klimatkrisen. Den visar att omställningen kräver en djupgående samhällsförändring, där inte minst den sociala praktiken spelar en viktig roll. Men istället förs en politik där medborgarna helst inte ska märka av omställningen, skriver Göran Sundqvist på dagens Under ytan. FN:s […]
The post En fundamental klimatomställning appeared first on Syre.
I skuggan av Rysslands hänsynslösa invasion av Ukraina har opinionen kring medlemskap i Nato gjort en skarp sväng från en klar majoritet emot (35 procent i Sifoundersökning från juni 2017) till en majoritet för (51 procent i Demoskops undersökning i början av mars i år). Det är inte så konstigt att vi blir skrämda av […]
The post Var är alla välgrundade argument som har hållit oss utanför Nato? appeared first on Syre.
Ida och Joel har återvänt till Xpan 7 med Angus. Där råder halvmörker, elbrist och tydligen kaos. En nybildad säkerhetskommitté ska utse någon som kan leda arbetet med att få staden på spåret igen, och det enda förslaget är till Idas stora förvåning roboten Peter Kaminski. Peter Kaminski reste sig mjukt och smidigt och riktade […]
The post Xpan-projektet – avsnitt 129 appeared first on Syre.
Det är på tiden att den svenska regeringen lever upp till sitt löfte om en feministisk utrikespolitik och fördömer Marockos behandling av Sultana Khaya och andra människorättsförsvarare i ockuperade Västsahara, menar Gabi Björsson, ordförande Emmaus Stockholm. DEBATT. Den västsahariska människorättsförsvararen Sultana Khaya har tillsammans med sin familj suttit i husarrest i över 450 dagar i […]
The post ”Feministisk utrikespolitik måste inkludera Västsaharas kvinnor” appeared first on Syre.
Under årets tre första månader har det begåtts 13 misstänkta mord på kvinnor i Sverige av en man hon haft en nära relation med. Det är nästan lika många som under hela förra året.
Nästan alla våldsutsatta kvinnor som levt med skyddade uppgifter har fått sin identitet röjd, visar en ny rapport från Jämställdhetsmyndigheten.
I slutet av förra veckan kom statistik från Brå, som visar att 15 kvinnor mördades av en man hon hade eller haft en relation med, två fler än 2020.
»Ett gigantiskt misslyckande av samhället och ett stort bakslag i kampen för kvinnors rättigheter«, konstaterar Unizons ordförande Olga Persson:
»En kvinna dödad i sin egen säng där hennes barn ligger bredvid borde generera samma kraftfulla politiska satsningar som en man skjuten på gatan av en annan man.«
För de kvinnliga offrenutgjorde dödligt våld i en parrelation nästan två tredjedelar (63%) av samtliga konstaterade fall av dödligt våld mot kvinnor, medan motsvarande andel för män i en parrelation var 4 procent. Fyra män dödades i en parrelation år 2021, visar Brottsförebyggande rådet, Brå:s siffror.
Unizon, som samlar över 130 kvinnojourer, tjejjourer, ungdomsjourer och jourer mot sexuella övergrepp. kräver nu en nollvision mot mäns våld mot kvinnor. Men dit är det långt.
En sammanställning visar att hittills i år har misstänks minst 13 kvinnor ha mördats av sin partner.»Om kvinnor fortsätter mördas under 2022 kommer det dödliga våldet att nå nya katastrofala nivåer i Sverige», konstaterar organisationeni ett pressmeddelande.
Den färska rapporten från Jämställdhetsmyndigheten belyser den otrygga och svåra situation som kvinnor med skyddad identitet och deras barn lever under.
Av 86 intervjuade kvinnor hade nästan alla varit utsatta för fysiskt-, psykiskt-, ekonomiskt-, sexualiserat- och materiellt våld av en partner under lång tid, allt från fem till tjugofyra år.
En femtedel av de intervjuade kvinnorna är även utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck.
Det pågående våldet har lett till att två tredjedelar av kvinnorna har diagnosticerats med posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) liksom flera av barnen.
Det ekonomiska våldet (att ta lån i kvinnans namn, sätta henne i allvarlig skuld för gemensam egendom osv) är omfattande, får allvarliga effekter, och pågår under lång tid även efter uppbrott och skyddade personuppgifter.
Tre av fyra av kvinnorna har även fått sina skyddade personuppgifter röjda, flera av dem upprepade gånger.
– Konsekvenserna av att någon råkat göra fel på socialtjänsten eller en myndighet blir oerhört stora för kvinnorna och barnen. Många tvingas flytta och riva upp allt i sitt liv. De berättar om en ständig oro för att våldsutövaren ska söka upp dem, säger Sophie Nilsson, senior utredare på Jämställdhetsmyndigheten.
Barnens rättigheter måste tas tillvara bättre, och fler män dömas snabbare är några av slutsatserna i rapporten. Som även föreslår att utsatta barn får en särskild kontaktperson och att möjligheten att ta fram ett digitalt ID-nummer som inte är kopplat till den faktiska personen bör utredas, för att personer med skyddade personuppgifter ska kunna ta del av digital service och tjänster på samma villkor som övriga medborgare.
»i praktiken, i hela landet, så behöver fokus riktas mot de män som utövar våld och hot mot kvinnor och barn, bland annat genom att de utreds och döms till påföljd för de brott som begås«, skriver myndighetens generaldirektör Lena Ag.
De män som utövar våld och hot mot kvinnor och barn bör oftare än i dag dömas för sina brott, fastslår Jämställdhetsmyndigheten På så sätt behöver färre personer flytta eller leva med skyddade personuppgifter.
»Vi ser att bristen på ett stadigt boende till kvinnor som lever med skyddade personuppgifter är ett allvarligt problem. Ett tryggt boende är avgörande för att kunna upprätthålla skyddet och en förutsättning för en fungerande livssituation«, säger Mikael Thörn, enhetschef.
»Förr pratade man om vikten av att gå vid första slaget. Men idag nekar socialnämnderna många kvinnor skyddat boende för att våldet inte är tillräckligt grovt. Trösklarna höjs allt mer för utsatta kvinnor, en skrämmande utveckling som behöver uppmärksammas«, skriver Roks, riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige i ett pressmeddelande inför en konferens Hotet mot kvinnojourerna – när våld blev vinst som inleds i morgon.
Där vill de lyfta vad som händernär privata aktörer tar över och nya lagar gör det svårt för ideella kvinnojourer att verka. Detta med anledning av aktuellt regeringsförslag de anser kommer att göra det svårt för ideella kvinnojourer att verka, och lättare för privata vinstdrivande aktörer att ta över. Det »lågtröskelstöd» som kvinnojourerna ger kommer att fasas ut, varnar Roks.
Inlägget Lång väg till nollvision för mäns våld mot kvinnor dök först upp på Dagens Arena.
Det nya manlighetsidealet är ett uttryck för en våldsam hederskultur. Vi måste våga ställa oss frågan: kan den här manlighetsbejakande trenden riskera att bli en självuppfyllande profetia? skriver Haris Agic.
Vi har alla berörts av det hjältemod och den motståndskraft som många ukrainare med president Zelenskyj som frontfigur har visat för ryssarna och för omvärlden. Bilder av heroiskhet i både handling och tal har sköljt över oss i strida strömmar. Engagemanget att göra någonting är enormt och mångahanda. Vi donerar pengar, kläder och hygienartiklar. Vi åker ner till den ukrainska gränsen för att hjälpa till. Vi öppnar våra hjärtan, städer och hem för familjer på flykt. En på alla sätt hoppingivande och välkommen uppvisning av medmänsklig värme. Men det verkar finnas en mörk och obehaglig sida av denna bild.
Som barn älskade jag Western-filmer. Jag kände ofta så starkt för indianerna och deras mod inför den vita mannens numerära och teknologiska överlägsenhet att jag desperat ville vara en av dem. Det rysk-ukrainska kriget verkar ha liknande effekt på många av oss. Ett känslosamt verklighetsdrama där vi identifierar oss med protagonisterna och känner stark empati och solidaritet – men också någonting mer. Vi imponeras och vill vara lika modiga som de.
Framförallt verkar många svenska män allt mer ivriga att bejaka sin manlighet genom att spegla sig i ukrainarnas mod.
Framförallt är det många unga och medelålders svenska män som verkar allt mer ivriga att bejaka sin manlighet genom att spegla sig i ukrainarnas mod. Många vill visa sig vara redo att möta hotet – alla dessa starka män som inte backar för strid.
Denna uppbröstning åtföljs ofta av en rad begrepp med nationalromantiska förtecken som heder, stolthet, fosterland, vi svenskar, vi européer och våra värderingar.
Manlighetens koppling till våld är egentligen ingen nyhet. Årets Oscarsgalas huvudspektakel, där hedersrelaterat våld visats upp i internationellt livesänd TV, är ett bra exempel på detta.
Men det är svårt att låta bli att undra: om den manliga självutnämnda kvinnobeskyddaren tar sig friheten att agera så här våldsamt i en tid av fred, vad är den kapabel till i ett fullskaligt krig?
För drygt ett decennium sedan, i efterdyningarna av Breiviks kallblodiga massaker av 69 ungdomar på ön Utøya i Norge, varnade etnicitetforskaren Stefan Jonsson för att en ny sort manlighet har vuxit fram under 2000-talet: en beväpnad, vältränad, krigisk manlighet. En manlighet som i kombination med extrema idéer ger en Breivik, menade Jonsson. I tider av krig är det gott om extrema idéer.
Är det sådant krigsinspirerat manlighetsideal som börjar bli mer av en norm än ett undantag i Sverige idag? Är det nu våra undanträngda inre Breiviks får utlopp för sina drifter? Den nya manligheten, som tidigare var begränsad till en och annan galen massmördare, tycks numera få en bred acceptans bland männen i samhället.
Det handlar om vapen, våld och graden av kurage var och en besitter – eller inte besitter – för att stå pall om den stora faran kommer. En militant och livsfarlig alarmberedskap. En sådan som åstundar rätt tillfälle för uppvisning av mod. Gränsen mellan stridsberedskap och stridslystenhet blir allt svårare att urskilja.
»Men kommer det hit ska ni fly eller stanna och försvara Sverige mot Ryssland?«, frågade en gammal bekant häromdagen. Jag vacklade. Tankarna slog trippeldubbelvolter medan samvetet viskade: »Dags att välja sida nu – är du en riktig man, eller är du en fjant?«
Jag har sett det förr. Jag var bara barnet, fast i ett krigsinferno i Bosnien på 90-talet.
Svaret på denna fråga skulle kunna vara avgörande för vad som händer med oss i den ovissa framtiden. Å ena sidan, för mycket manlighetsbejakande och stridsiver kan riskera att fösa in oss i konflikter vi inte vet någonting om – varken hur de kan komma att utspela sig eller hur vi kan komma att klara dem. Å andra sidan, för lite mod och motståndskraft kan komma att göra oss till lätta offer för en eventuell angripare. Långt bort från den självbilden vi gärna vill ha. En svår balansgång med existensen och hedern som insats.
Vi måste våga ställa oss frågan: kan den här manlighetsbejakandetrenden riskera att bli en självuppfyllande profetia? Att – när män väl gått in i sitt krigar-mode – det inte finns någon återvändo. Att krigsinställda män krigar! Och att alla andra män bara är fjantar?
Jag föreställer mig dessa män. Hur de blir en del av det svenska försvaret. Men också hur många ibland dem bryter sig ut i paramilitära formationer. Så de härjar fritt och släpper loss sina undanträngda inre Breiviks. Jag har sett det förr. Jag var bara barnet, fast i ett krigsinferno i Bosnien på 90-talet. Jag såg helt vanliga män förvandlas till monster. Jag har, för många år sedan, låst in dessa minnesbilder i ett rum djupt inne i det undermedvetnas oändliga mörker. Men sedan några dagar tillbaka har de börjat ge sig till känna igen. Jag kan höra hur de väser, gormar, rycker i dörren och hotar med att komma tillbaka.
Det nya manlighetsidealet är ett uttryck för en våldsam hederskultur. Intressant ändå att det heter hederskultur när det våldsamma hedersförsvarandet tycks vara exklusivt förbehållet männen: vare sig de finns i Hollywood, Östeuropa, Mellanöstern eller Norden… Och förresten, var finns den modiga kvinnan i männens beskyddar- och krigsnarrativ? Finns det ens plats för pacifism i vår värld längre? Och om inte, vad blir konsekvenserna? Om allt som krävs av oss kräver oss, vad blir kvar av oss då?
Inlägget ”Är du en riktig man, eller är du en fjant?” dök först upp på Dagens Arena.
Dagens säkerhetsordning återspeglar världen som den såg ut för 30 år sedan. Allt för många frågor återstår för att det ska vara en god idé att rusa in i Nato.
Moderatledaren Ulf Kristerson har bråttom. Han säger att om han skulle vinna riksdagsvalet i höst och om Sverigedemokraterna så tillåter ska han bums lämna in en ansökan om svenskt medlemskap i NATO. Men varför skynda på?
När Ukrainakriget är över, och det kan ta tid, finns många frågor att vrida och vända på. Vi har säkerhetspolitiska ordningar och institutioner som på flera sätt inte går att förena med hur verkligheten ser ut.
För många ukrainare har de senaste åren upplevts som en serie svek.
Varför vill väst inte hjälpa oss mer? Varför stoppar de inte Putin? Vad väntar de på?
vi får sannolikt en debatt om att européerna ska klara sin säkerhet själva
Man behöver inte vara ukrainare för att uppröras över att FN:s säkerhetsråd blev en åskådare till den ukrainska katastrofen genom den ryska vetorätten.
Den tidigare utrikesministern Margot Wallström ställer i en intervju i Dagens Nyheter den relevanta frågan: Hur kommer det sig att NATO inte kunnat hindra det som sker nu?
En förklaring till bristen på beslutskraft är att dagens säkerhetsordning återspeglar världen som den såg ut för 30 år sedan, när kalla kriget tog slut. Folk som levt i de västliga demokratierna har sedan dess utgått från att freden och välfärden alltid skulle finnas där och att de inte behövt anstränga sig för det.
Vilken roll vill USA ha i en framtida säkerhetsordning? Om några år kanske Donald Trump är tillbaka som president. Denne är en entusiastisk anhängare av Vladimir Putin. Den ryske diktatorn är smart, tycker den amerikanske ex-presidenten.
Och häromdagen upprepade Trump i ett tal vad han brukar säga, att USA inte kommer till undsättning ifall Ryssland angriper NATO-länder som ligger efter med betalningarna.
Så när Ukraina-kriget tar slut får vi sannolikt en debatt om européerna ska kunna klara sin säkerhet själva.
Här har vi Hultqvist-modellen, uppkallad efter den svenska försvarsministern, att ett dussin länder övar och samarbetar, bygger vänskapsband, som i ett utsatt läge kan innebära att man – utan några skrivna förpliktelser – ändå kommer att hjälpa varandra.
Sveriges och Finlands nära relation är skolexemplet.
Den nye tyska kanslern Olaf Scholtz träffade häromdagen sin svenska kollega Magdalena Andersson. På en presskonferens med henne sade han att Sverige ”kan räkna med” stöd från andra europeiska länder om man attackeras av Ryssland, även om man inte är ett NATO-land.
Han syftade på Lissabonfördragets solidaritetsklausul, där man lovar att ska undsätta varandra. Väldigt lite av denna klausul har blivit annat än tomma ord, men storkriget mitt i Europa och hotet av en Putinbeundrande Trump gör det intressant att försöka utveckla någonting annat.
Ett Europa som står för både en vital ekonomisk utveckling, men också smärtsamma men nödvändiga klimatbeslut och en militär trygghet är kanske ett intressantare alternativ än NATO.
Det är lätt att se vem som skulle kunna bli motorn i en sådan utveckling – ett Tyskland som nu insett att det skett en Zeitwende, ett epokskifte. I denna kommande prövning ska naturligtvis inte heller ett reformerat NATO avvisas. Viktigast av allt framöver är att inte ha för bråttom.
Inlägget Varför så bråttom med Nato? dök först upp på Dagens Arena.