Inlägg publicerade i “Tidningar”

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.

I svenska debatten om feminism hör jag mycket skiljaktigheter i dag, det kan upplevas att feminismens kamp mot ett jämställt samhälle har avstannat. För mig som har erfarit feminismen i två olika samhällen ställer jag frågan om i vilken riktning kampen är på väg. När kan vi få uppleva en framgång lik den som kvinnorna uppnådde för hundra år sedan?

Innan min familj flydde från diktaturen i södra Kurdistan till Sverige år 1997 levde jag i ett samhälle där flickor inte fick skratta för att det var skamligt, de fick inte tala med pojkar för att inte vanhedra familjens heder, kvinnor var i hög grad underordnade män. Flickor levde i rädsla för att bli bortgifta och inte få ha egna drömmar eller välja sitt eget liv.

Men trots feminismens framgång är ojämställdheten kvinnors verklighet.

Trots ständigt starkt motstånd mot kvinnors frihet levde många flickor under taket av feminismen. Vi växte upp med en modig mormor och uppfostrades till självständiga individer av en mamma. Dessa kvinnor var våra förebilder och norm dagligen. Jag har stärkts av att ta del av det demokratiska samhället i Sverige och kunnat förverkliga drömmar. Men trots feminismens framgång är ojämställdheten kvinnors verklighet. Därför undrar jag om jag blivit starkare av den västerländska feminismen? Jag har trots allt inte fått erfara jämställdhet fullt ut ännu. Jag har stundtals fått erfara ojämställdhet, främst i arbetslivet.

Jag måste vidga min kunskap om de båda feministiska kamperna och intervjuade några representanter. Jag landade i mitt förflutna och skådade två parallella former av kamper i två världsdelar. Jag hittade skillnader och likheter mellan mitt födelselands och den svenska feminismen.

Jag återvände tillbaka till mina rötter för att se hur samhället har förändrats för kvinnor. En feministisk kamp har väckts till liv. Även deras kamp har långt kvar för att uppnå ett jämställt samhälle. Motståndet är starkare då det enbart inte handlar om ideologi hos partierna utan ett kraftigt motstånd från religionen islam dominerar och Iraks grundlagar hindrar alla lagar som går emot religionen. Sverige har lyckats med många reformer som har lett till en bättre situation för kvinnor. Politiken i södra Kurdistan har också tagit steg framåt mot ett jämställt samhälle de senaste 25 åren.

Trots motstånden har president Nechirvan Barzani i Kurdistans regionala regering samlat politiker, feminister och islamistiska ledare och lyckats att genom dialog tillsammans skapa nya reformer och ändra lagarna för att förbättra kvinnors situation. Exempelvis står i dag kvinnor och män lika inför lagen och att mörda en kvinna för att återfå familjens heder var nästan lagligt och gav kort fängelsestraff, nu rubriceras som brott och bestraffas med livstidsfängelse utan möjlighet till benådning.

Det går givetvis inte att jämföra med det svenska samhället, men om en ledare i ett samhälle som varit fritt i ett fåtal år och är i uppstarten av ett demokratiskt styre, ändå kan lyckas och fortsätter kampen för ett jämställt samhälle, varför kan då inte Sverige komma över dagens tröskel? Är det omöjligt att bortse från ideologiska skillnader?

Det har varit lätt för oss att dra nytta av berömmelsen om att Sverige kommit mycket längre i jämställdheten än andra länder. Men vi måste steppa upp.  En sak är säker, alla politiska krafter, organisationer och föreningar behövs för att Sverige ska bli ett fullständigt jämställt samhälle och åter stå först i leden för alla andra länder i världen.

Reband Raza, folkhögskolelärare

24 februari 2022 förändrades Europa rejält. När den första ryska stridsvagnen rullade in över Ukrainas gräns fastslogs att Vladimir Putin och hans närmaste anhang hade ljugit för både Ukraina, Ryssland och västvärlden och då korsades även en annan gräns. Vi kan kalla den för anständighetens gräns. Från det ögonblicket stod det klart att inga utfästelser från Putin var att lita på – och med facit i hand borde vi nog ha förstått det redan innan. Putin har dock lyckats med något som han troligen inte hade föreställt sig själv. Han har lyckats ena hela Europa.

Mot den sluge och iskalle gamle KBG-chefen, ensam vid änden av ett långt bord, ställdes den unge folklige ukrainske komikern Volodomyr Zelenskyj som blivit sitt lands president. Nu blommade Zelenskyj ut i all sin prakt som en enande och karismatisk ledare.

Vartefter kriget trängde sig på via nyhetsrapporteringen växte sympatierna för det ukrainska folkets kamp alltmer i väst. När de första flyktingarna anlände till Sverige möttes de av en varm och enorm våg av solidaritet och empati.

Liksom de flesta flyktingar vill ukrainarna helst återvända till sitt land. De har sina egna platser där rötterna går djupt, precis som alla andra människor. Många av dem kommer också att vända tillbaka efter kriget för att återförenas med familj och släkt och för att bygga upp landet igen. Men vissa kommer att stanna i Sverige, en del bara något år medan andra kanske stannar för resten av livet.

Oavsett vad ukrainarna väljer bör vi bygga starka broar mellan våra folk och länder. Främst givetvis av solidaritet med ett folk som utsätts för krigets fasor av en diktatur men även för att det kan utveckla båda våra länder. Ukraina är ett land med mycket kompetens, det är ett stort jordbruksland och har omfattande fyndigheter av olika metaller och en stor industrinäring.

I samband med flyktingvågen 2015 sköt staten till rejäla belopp för integrationsverksamhet, sysselsättningsprojekt och mer därtill. En stor del av detta ledde aldrig till mer än tillfälliga åtgärder. Låt oss göra något ännu bättre den här gången. Ge oss i kommunerna extra verktyg för att initiera eller stötta projekt som gör vägen in i det svenska samhället ännu enklare. Låt kommunerna, i samverkan med länsstyrelser och regioner, få tillgång till fler delar ur Arbetsförmedlingens verktygslåda med subventionerade anställningar, riktade utbildningar och andra typer av stöd.

Då kommer vi att möta freden tillsammans som broderfolk. Vi kommer att ha lagt grunden för ökat internationellt utbyte både genom dem som stannar kvar i Sverige och genom dem som återvänder. Och vi kommer att ha fått nya svenska medborgare som vill vara med och bygga Sverige.

Men det brådskar. Flyktingarna är redan här – och det är givetvis även flyktingar från andra länder! – och fler är på väg. Insatserna måste sättas in genast.

Vän av ordning invänder att det tar tid att analysera och presentera en ny inriktning för Arbetsförmedlingens verksamhet. Så må det vara men vi måste också vara flexibla och anpassa oss efter den rådande situationen. Nu behöver vi redskap att sätta i händerna på det som är kvar av Arbetsförmedlingen, tillsammans med goda krafter inom kommunerna, länsstyrelserna och regionerna.

Staten har litat på oss i det offentliga ute i landet och vår förmåga att hantera kriser i samband med pandemin. Fortsätt med det – men ge oss fler verktyg och mer resurser!

Claes Nordmark är kommunalråd (S) Boden och ordförande Norrbottens Kommuner

Alla som söker stöd för beroende ska få frågor och stöd kring våldsutsatthet, särskilt kvinnor och transpersoner där en stor majoritet utsatts för både fysiskt och psykiskt våld. Det skriver tre representanter för civilsamhället med anledning av regeringens nya narkotikautredning. Den 22 mars presenterade regeringen ramarna för den nya narkotikautredningen, en utredning som vi välkomnar […]

Inlägget Beroendesjukvården måste bli mer jämlik och jämställd dök först upp på Fempers Nyheter.

Coronapandemin har haft svåra konsekvenser på en rad områden för flickor och kvinnor i Asien och Stillahavsområdet, konstateras i en ny rapport. I synnerhet har marginaliserade kvinnor drabbats av en sämre tillgång på sexuell och reproduktiv vård – och färre stödinsatser i samband med våld i hemmet. Detta visar en studie som gjorts i samarbete […]

The post Pandemin har slagit hårt mot kvinnor och flickor i fattiga länder appeared first on Syre.

Regeringen ökar övervakningen och kontrollen för att bekämpa den organiserad brottsligheten, genom att lägga till ytterligare fyra statliga myndigheter som ska samköra sekretessbelagda uppgifter. Regeringen har beslutat att ge ytterligare fyra myndigheter sekretessbrytande regler, det vill säga en skyldighet att samköra och utbyta sekretessbelagda uppgifter med varandra, enligt ett pressmeddelande. Från 1 maj omfattas av myndigheterna […]

The post Storebror ser dig: Fler myndigheter ska samköra sekretessbelagda uppgifter appeared first on Syre.

Vid lunchtid idag blev en flicka i yngre tonåren misshandlad av fyra jämnåriga flickor på en grundskola i Kista. 

Inlägget Grov misshandel på grundskola i Kista dök först upp på Nyhetsbyrån Järva.

Innan Trafikverket började bygga motorvägsprojektet Förbifart Stockholm i Hjulsta gjordes stora arkeologiska utgrävningar i området. Nu visas fynden på Medeltidsmuseet.

Inlägget Medeltida fynd från Hjulsta visas på museum dök först upp på Nyhetsbyrån Järva.

Om den fredstraktat, der blev indgået i Versailles i 1919, sagde Frankrigs daværende premierminister, Georges Clemenceau, “at den vil give os problemer, elendigheder, vanskeligheder, og det vil fortsætte i mange år.” Med denne dystre profeti som afsæt skildrer den indsigtsfulde historiker og journalist, Vibe Termansen, i bogen Kampen om Centraleuropa (2019), det urolige Østeuropa og nogle af de personer, der har været bestemmende for regionens udvikling.

 

Invasionen af Ukraine gør det relevant at (gen)læse bogen, idet den påviser paralleller mellem den nationalisme, der i de senere år er blusset voldsomt op i de tidligere østbloklande, og som – verbalt og mentalt – ligner mangt og meget af det, der sker i Rusland.

 

Vibe Termansen indleder med at spørge – med Gorbatjovs ord om “det europæiske hus fra Ural til Atlanten” in mente – om Østeuropa så i virkeligheden er Centraleuropa. Hertil vil det gængse svar nok være, at Østeuropa omfatter landene syd for Østersøen og ned til Sortehavet. Hvad så med Baltikum – er de nordiske lande? Og ex-Jugoslavien og resten af Balkan? For slet ikke at tale om Belarus og Ukraine.

 

Omkring Første Verdenskrig taltes der om et ”Mellemeuropa”, hvor Tyskland var kernen. Den tjekkiske demokratiforkæmper og dets første premierminister, Tomáš Masaryk, så det som Centraleuropa, mens Polens samtidige autoritære leder, Jósef Piłsudski og andre fra den tidligere polsk-litauiske union stræbte efter at skabe Intermarium – et polskdomineret imperium – fra Ishavet til Adriaterhavet og Det Kaspiske hav.

 

Geografiske definitioner er ikke ligegyldige; de afspejler magtinteresser og -indflydelse. I dag baserer Østeuropa-definitionen sig på den kolde krigs opdeling i interessesfærer mellem den kapitalistisk dominerede verden og den Sovjetdominerede. I dag bør vi imidlertid opfatte Europa anderledes, og her appellerer bogen til den frugtbare tvivl: Stol ikke blindt på, hvad andre siger.

 

Det urolige Østeuropa

Vesteuropas grænser har siden 1870’erne været ret stabile med få ændringer: Alsace-Lorraine (1871-1918), Sønderjylland (1864-1920), Irland 1922 og Norge, der blev selvstændig i 1905. I samme periode har der været voldsomme ændringer i Østeuropa. Imperier er gået under, en halv snes nye lande opstod, borgerkrige og grænsestridigheder var hyppige.

 

Sidst i 30’erne havde kun én af de stater, der opstod efter Første Verdenskrig, overlevet som liberalt demokrati: Tjekkoslovakiet. Mønsterstaten med mindretalsrettigheder, men også med problemer med tre millioner sudetertyskere i landets vestlige del. Dem brugte Hitler i 1938 som et påskud til at invadere landet – med accept af England og Frankrig.

 

Også Anden Verdenskrig ændrede grænserne i Østeuropa. De baltiske lande blev opslugt af Sovjet, der tillige tog en bid af Tjekkoslovakiet for at få fælles grænse med Ungarn. Østpreussen blev delt mellem Sovjet og Polen, der tillige fik Pommern og Schlesien.

 

Efter Murens fald blev de tidligere Østbloklande selvstændige nationer, og de to Tysklande blev til ét, men hermed var det ikke slut. For ud af krigene i ex-Jugoslavien, opstod der 7 nye lande – med forbehold for eventuelle nye grænsestridigheder mellem Serbien og Bosnien-Hercegovina.

 

Krige på europæisk jord fører, med andre ord, til grænseændringer. Om det også vil ske i kølvandet på invasionen i Ukraine, er i skrivende stund uvist. Sker det, da kan det fx omfatte Moldova og Transnistrien samt udbryderrepublikkerne i Donbas.

 

Efter Napoleonskrigene blev Europa opdelt i det liberale vest, med tiden byggende på Oplysningstidens idealer om en kritisk offentlighed, mens landene i øst længe bevarede feudal-autokratiske styreformer. En arv, de stadig ikke – trods flere ihærdige forsøg – helt har kunnet løsrive sig fra. Skillelinjerne mellem det vestlige og det østlige Europa er gamle og dybe, og de overvindes ikke, blot fordi de østeuropæiske lande indtræder i EU og NATO.

 

Polen og Ungarn som rollemodeller

De demokratiske udfordringer er størst i de toneangivende lande, Polen og Ungarn, og det er da også dem, der fylder mest i bogen. Til gengæld er der intet er om Baltikum, Balkan, Belarus og Ukraine, hvad der, for mig, er bogens største mangel.

 

Op gennem 90’erne blev Polen og Ungarn regeret af centrum-regeringer, men efter årtusindskiftet vandt stærke katolsk-nationalistiske partier øget indflydelse. Til glæde for USA, hvis daværende forsvarsminister, Donald Rumsfeld, kaldte de tidligere Warszawapagtlande for “det nye Europa”, thi de var langt mere villige til at følge USA’s ønsker om en hårdere kurs mod Rusland, mens lande som Tyskland og Frankrig i stedet søgte samhandel og diplomati.

 

Polen var det første europæiske land, Trump besøgte, da han blev præsident. Ved en mindehøjtidelighed for opstanden mod tyskerne i 1944 holdt han en tale, der var skrevet af en polsk højreradikal anti-semit, hvor han blandt andet sagde, at ”i det polske folk ser vi Europas hjerte og sjæl.” Også Biden besøgte Polen, som eneste europæiske land, efter at have været til NATO-topmøde.

 

Forståeligt, at Polen med sin blodige fortid in mente, frygter indflydelsen fra fremmede magter, hvad enten det så er Tyskland, EU eller Rusland. Det er dog tydeligt, at Polen er ude i et dobbeltspil. Man vil gerne have EU’s tilskudsmilliarder, men man vil ikke leve op til de kriterier og krav, man skrev under på ved optagelsen, fx uafhængige domstole, frie medier, bekæmpelse af diskrimination og hadtale. Nok afbryder Polen nu næsten al samhandel med Rusland, men ikke desto mindre, så tjener Rusland som den trussel, der er med til at give regeringen endnu større opbakning til dens national-chauvinistiske politik.

 

Det giftige og hadefulde klima, der har været normaltilstanden, siden PiS kom til magten – og som kan findes i de fleste europæiske lande. – danner grobund for mordet på den kristne, konservative, fordomsfrie borgmester i Gdansk i 2019. Sammen med ti andre indvandrervenlige borgmestre fra landets største byer, stod han på en dødsliste, udsendt af det højreradikale katolske Hele Polens Ungdom. Begrundelsen for at likvidere borgmesteren var “liberalisme, multikulturalisme, stupiditet.”

 

Polske og russiske imperiedrømme

Kræfter, der står PiS-regeringen og den katolske kirke nær, holder liv i drømmen om at genoplive et polsk imperium, Intermarium – landet mellem Østersøen og Det Sorte Hav. – et rige af slavere, bundet sammen af kultur, familieværdier og religion.

 

Parallellerne til Putins drøm om et pan-slavisk rige, omfattende det tidligere Sovjetunionen, er tydelige. I Polens tilfælde er de dog aldrig nået længere end til drømmen derom. Begge lande bygger på værdier som konservatisme, kollektivisme, offervilje, idealisme og troskab, og ser sig selv som heroiske civilisationer, der er omgivet af fjender: Skal de to lande bestå, så må de selv kæmpe for det. Mistroen til udlandet er stor.

 

Er Orban fremtidens mand?

Med Ungarn er det anderledes. Her er Orbans forbilleder Indien, Kina og Tyrkiet. Og Rusland, som han har så gode relationer til, at han kaldes Putins trojanske hest i NATO og EU. Orban vil ikke fordømme invasionen i Ukraine, og tillader ej heller, at der sendes våben til Ukraine via Ungarn.

 

Også Orban går i rette med bureaukraterne i Bruxelles, men bruge EU som malkeko til at berige sig og sine nærmeste med, det gør han gerne. I hans regeringstid – og han har lige vundet valget med 53,5 procent – har landet udviklet sig til et kleptokrati, som EU ikke aner, hvad man skal stille op med. Fælles for Orban, PiS i Polen og Putin er deres åbenlyse modvilje – af og til også politimæssige indsats – mod det åbne, mangfoldige samfund, den frie forskning, ngo’ere, og hvor anti-semitismen og anti-feminismen lurer lige under overfladen.

 

Orban mener, at EU skal holde sig til frihandel og den fælles valuta, og så ellers lade hvert land selv afgøre, hvordan de fortolker begreber som demokrati og magtens tredeling. Både Orban og PiS vil “nationernes Europa.”

 

Eller som en polsk udenrigsminister i 2016 sagde til den tyske avis Bild: “Som om verden automatisk bevæger sig i én retning, efter den marxistiske model, mod en blanding af kulturer og racer, en verden af cyklister og vegetarer, der er afhængig af vedvarende energi og bekæmper al religion. Dette har intet med traditionelle polske (og ungarske og russiske, min anmærkning) værdier at gøre.”

 

Orban, PiS og Putin er enige om, at hovedfjenden er de liberale – ikke længere de røde, selvom en del af retorikken stadig er antisocialistisk. De er også enige om, at religionen skal være et bærende samfundselement. At Putin er ortodoks-protestant, og PiS og Orban er katolikker, er uden betydning. Det afgørende er den plads, religionen har i samfundet og i politikken.

 

Orban drømmer om at udvide landets grænser betydeligt og har udgivet kort, der omfatter store dele af Serbien, Rumænien, og Slovakiet samt halvdelen af Kroatien. Områder, som huser de ca. 3 millioner ungarske efterkommere, der blev udskilt, da Østrig-Ungarn brød sammen i 1918. Orban har allerede taget forskud på festen og har givet udlandsungarerne ret til uddannelse, sundhed og arbejde i Ungarn samt stemmeret – hvilket har været med til sikre hans genvalg.

 

Således gærer det fortsat i Central- eller Østeuropa, og vi har næppe set den sidste grænseændring, hvilket da også er én af bogens pointer.

 

Den læseværdige bog anbefales, både for dens grundige formidling af det historiske stof, dens skildring af en række hovedpersoner, der tegnes med få, præcise, ironiske strøg. Endelig hjælper den til at forstå, hvorfor Versailles-freden fortsat hviler som en forbandelse over store dele af Europa.

 

Vibe Termansen: Kampen om Centraleuropa, 216 sider, 2019. Gads Forlag Pris. 189 kr.

Sverige följer andra EU-länder och utvisar tre ryska diplomater, säger utrikesminister Ann Linde (S).  Ett tiotal EU-länder har sedan Rysslands invasion av Ukraina utvisat rysk personal på ambassader och konsulat.  Under tisdagen beslutade Danmark att utvisa 15 ryska diplomater. De beskrivs som medlemmar av den ryska underrättelsetjänsten, och får två veckor på sig att lämna […]

The post Sverige utvisar tre ryska diplomater appeared first on Syre.