Inlägg publicerade i “Tidningar”

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.

Denna artikel kan endast läsas av prenumeranter.

I første del af artiklen, analyserede jeg det potentiale, de nye venstreorienterede bevægelser har bygget op om Jean-Luc Mélenchon og France Insoumise (Det ukuelige Frankrig), og jeg gjorde rede for, hvorfor revolutionære skal understøtte bevægelsen. Samtidig fastholdt jeg, selvfølgelig, en uafhængig kritisk stemme. I denne anden del ser jeg på nogle væsentlige divergerende opfattelser, som marxister har til de vigtigste elementer i France Insoumise’ politik. Især det, der vedrører venstrepatriotisme og udenrigspolitik. Endelig ser jeg på grænserne for venstrefløjs-regeringer under kapitalismen.

 

Jean-Luc Mélenchons program arbejder for “borgernes revolution” via stemmeboksen, hvilket vil føre til et hurtigt og afgørende brud med de seneste årtiers politik, hvor rigdommene siver endnu hurtigere opad end før og ender i lommerne på den rigeste ene procent.  France Insoumise vil bruge statsmagten for at bryde med det væsentligste element i den kapitalistiske neoliberalisme.

 

Hvor meget magt har regeringer?

Antikapitalister har al mulig grund til at være forsigtig med sådanne krav. Uanset om det er i England i 1964 eller 1974, i Frankrig eller i Spanien i 1981, eller i Australien i 1972, da har det vist sig, at krav om radikale forandringer via valg, generelt og mildt sagt, ender skuffende. (1). Harold Wilson, Labours premierminister i 60’erne skrev i sine erindringer (2) om, hvor forbløffet han blev, da han måtte erkende, hvor ringe magt han havde, sammenlignet med de kolossale kapitalistiske koncerner, der kunne trække deres investeringer ud af den engelske økonomi. I 1970 viste Den Internationale Valutafond (IMF) Labours premierminister, James Callaghan, hvem der reelt havde magten, da det kom til stykket,.

 

I 1981 blev Socialistpartiets Francois Mitterand valgt til præsident. Hvem er bedre til at vurdere, hvad venstreregeringer kan og ikke kan, end hans kone, Danielle Mitterand, der erindrer, hvordan hun diskuterede regeringsmagt med sin mand.

 

“Jeg plejede at spørge Francois, at nu hvor du har magt, hvorfor gør du ikke det, du lovede. Han svarede, at han ikke havde magt til at sætte sig mod Verdensbanken, mod kapitalismen og mod neoliberalismen. Nok havde han vundet en regering, men magten havde han ikke vundet. Således erfarede jeg, at blot fordi man danner regering og bliver præsident, så er dette ikke til megen nytte i de samfund, der er underkastet kapitalismen, og som domineres af kapitalismen. Alt dette erfarede jeg i de 14 år, hvor Francois var præsident. Og selv når han forsøgte at undgå kapitalismens mest negative sider, da begyndte hans drømme hurtigt at kollapse…”

 

Af nyere dato, er de erfaringer, som yngre venstrefløjs-organisationer, fx græske Syriza og Podemos i Spanien, der begge hurtigt erobrede den politiske scene som følge af kollaps hos de kompromitterede socialdemokratiske partier, og som hurtigt skabte håb og forventninger. Da de så stod overfor den herskende klasses organiserede modstand, og EU’s barske sparepolitik vendt mod Grækenland, da kunne de ikke indfri forventningerne.

 

Revolutionære må analysere de nyeste erfaringer og tålmodigt forklare grænserne for parlamentarisk politik, mens de tager hensyn til, hvad der er det nye i hver enkelt situation. Mélenchons holdning åbner op for vigtige muligheder. Stillet overfor det bekymrende i, at tidlige venstreregeringer opgav arbejdernes interesser, da gør Mélenchon intet for at undgå disse spørgsmål. Tværtimod, så har han for nylig holdt foredrag om, hvad der gik galt i 80’erne, og hvorfor Mitterand skuffede. Ét af disse foredrag blev holdt i maj 2021 på 40-års dagen for Mitterands valgsejr, og havde titlen “1981-: revolutionen aflyst”. Et andet foredrag hed “Status over Mitterands præsidenttid.”

 

I det første foredrag fremlagde Mélenchon en historisk analyse af Socialistpartiets sejr i 1981, som resultatet af en politisk proces, hvor hoveddrivkraften var “de ti millioner arbejdere, der strejkede i 1968.” Han understregede, at de reformer, Mitterand gennemførte, var langt mere vidtgående end de i dag anerkendes: Nationaliseringen af dusinvis af banker, energiselskaber og motorveje, for-dobling af kulturministeriets budgetter samt beskatning af de rige. Mélenchon fastholder, at det er ikke rimeligt, at tro at Mitterand og andre ledende venstrepolitikere havde til hensigt at svigte.

 

Mélenchon anklager skiftet til sparepolitikken, blot to år efter Mitterands valgsejr som manglende politisk mod, en manglende strategi for den yderste venstrefløj, og en mangel på mobilisering af masserne. Han bruger til gengæld tid på at argumentere til forsvar for venstrereformismen og dets fremtidsudsigter. Mélenchon fortjener en seriøs, grundig og broderlig reaktion fra revolutionære, men den slags er meget sjældent på den franske venstrefløj [3].

 

Venstrepatriotisme

Bortset fra debatten om mulighederne for en radikal ændring af samfundet via parlamentet, så er der to aspekter ved France Insoumise’ politik, jeg vil analysere, og som ofte har udløst nedladende kommentarer eller fornærmelser fra den yderste venstrefløj, i stedet for overbevisende svar.

 

Det drejer sig om France Insoumise’ venstrepatriotisme, og Frankrigs symboler Trikoloren og Marseillaisen; det kan marxister ikke bruge til noget. Det faldt Mélenchon let, da han under et besøg i Burkina Faso erklærede, “at jeg elsker mit land,” og at han så frem til den dag, hvor Frankrig, efter at have forladt NATO og afvist kolonialistiske holdninger, kunne spille en positiv rolle i internationale relationer. Marxister har derimod altid erklæret, at arbejderklassen ikke har noget fædreland, og i krigstider foretrækker revolutionære, der lever i imperialistiske lande, at deres land taber krigen. Alt dette betyder dog ikke, at vi ikke skal analysere de særlige træk ved den aktuelle franske venstrepatriotisme, og det er bestemt tåbeligt, hvis man forbinder Mélenchons venstrepatriotisme med det, det yderste højre står for.

 

Ledelsen i France Insoumise tillægger ikke nationale symboler og national stolthed en bestemt betydning. For højrefløjen symboliserer flaget og nationalhymnen kolonialismens begejstring og ære. Men, siger Mélenchon, Trikolorens og Marseillaisens revolutionære oprindelse betyder, at de også kan bruges af venstrefløjen. Højrefløjen vil fortælle folket, at Frankrigs sjæl handler om den kristne tradition og om Store Hvide Mænd, mens Mélenchon i stedet insisterer på, at Frankrigs sjæl er barrikaderne i 1789 og 1848, Pariserkommunen fra 1871, de store strejker i 1938 og 1968 eller modstandskampen mod tyskerne. Hans ide om Frankrig er “kreolisering” – blandede kulturer og etniske grupper, de dannes for at blive til noget nyt og vibrerende.

 

Venstrepatriotismens slagord “Frihed, lighed og broderskab” lyder, indlysende nok, mindre vanvittigt end det engelske “Gud og min ret.” France Insoumise er ikke de eneste, der bruger nationale symboler. Det gør De gule Veste også hyppigt, når de demonstrerer. Det skyldes ikke indflydelse fra det yderste højre (der trak sig allerede i starten) [4]. Når Vestene demonstrerer, sker det, at de både synger Marseillaisen, afbrudt af “Ud med Macron” og andre sange [5) som fx

 

“Her kommer vi, her kommer vi

Skønt Macon ikke kan li’ det, så er vi her

For arbejdernes ære er at bygge en bedre verden

Skønt Macon ikke kan li’ det, så er vi her”

 

Er Mélenchons venstrepatriotisme struktureret og progressiv i sine intentioner, så bliver den alligevel ikke mere rigtig af den grund. Det er et problem, at venstrepatriotismen forudsætter en identifikation med ens lands interesser. At støtte fodboldlandsholdet eller deltagerne i de Olympiske Lege er det mindste af det. Vi antages, at vi er glade, når Frankrig vinder markedsandele indenfor flyproduktion, og at vi bliver kede af det, hvis ikke den Covid-vaccine, der fremstilles i Frankrig, vinder, og vi bekymres, hvis Kina får “for megen” indflydelse i det fransktalende Afrika. Vi antages, at vi bliver forfærdet ved udsigten til, at oversøiske dele af den franske republik, fx Martinique eller Guadeloupe, arbejder for selvstændighed. Selvom France Insoumise’ program foreslår udtræden af NATO og opbygning af nye relationer til det fransktalende Afrika, så vil en fortsat identifikation med nationalstaten, højest sandsynligt, være i konflikt med identifikationen med den internationale arbejderklasse.

 

Et andet alvorligt tilbageslag er, hvis patriotiske symboler bruges til at opbygge en venstrepolitisk styrke, for disse symboler har ikke samme betydning for alle. Hvilken betydning har fx det franske flag for dem, der kommer fra de tidligere franske kolonier, eller fra de afrikanske lande, der i dag mishandles af den franske imperialisme? At mobilisere de mange i den franske arbejderklasse, der er af nordafrikansk afstamning, vil næppe kunne gøres ved at bruge patriotiske symboler. Hvis venstrepatriotismen taler til folk, da er den fyldt med politiske farer.

 

Nogle på venstrefløjen har nedgjort Mélenchon, anklaget ham for at fjerne sig fra symboler som fx det røde flag og hammer og segl. Det er en misforståelse for, hvilken betydning disse symboler har i Frankrig – det land, der for 50 år siden havde Europas stærkeste kommunistparti. I betragtning af stalinismens forbrydelser og kommunistpartiets alliance med Socialistpartiets stramme finans-politik, alt imens man vifter med stadig flere røde flag, da er det ikke overraskende, at de fleste arbejderes afviser disse symboler.

 

Spørgsmålet om, hvilke symboler der kan bruges, har af og til ført til absurde situationer. Ved afslutningen af France Insoumises sommerlejr i 2018, blev det foreslået at synge Marseillaisen. De fleste af partiets parlamentsmedlemmer stod på scenen og førte an i sangen. Ingen tænkte på at synge Internationalen. Så snart Marseillaisen var sunget færdig, og mens parlamentsmedlemmerne klappede, istemte flere tilhørere i salen Internationalen. Efter tyve lange sekunders tøven, faldt parlamentets medlemmer ind i sangen. Vel er dette kun en anekdote, dog ikke uden betydning. De fleste tilstedeværende var glade for at synge begge hymner, og, som jeg ser det, viser det, at der er tale om et miljø, hvor seriøs debat er mulig, og hvor marxister har meget at sige.

 

Udenrigspolitik

Patriotisme er, indlysende nok, forbundet med udenrigspolitik. Frankrig er en vigtig imperialistisk stat, der fx lige har afviklet sine operationer i Mali (en dundrende fiasko), hvilket fik højrefløjen til at bekymre sig om Frankrigs faldende indflydelse i Afrika. I et tv-interview blev Mélenchon angrebet, da han udtalte, at “Mali tilhører landets befolkning,” og blev han præsident, da ville han, hvis Malis regering ikke ønsker franske soldater i landet, trække dem hjem. Tv-journalisterne forstod ikke hans ide om, at Frankrig ikke har en gudsgiven ret til at sende soldater til et hvilket som helst land, og uden at spørge.

 

Mélenchons udenrigspolitik er afgjort et velkomment slag i ansigtet på dem, der forsvarer imperialismen. Alligevel så planlægger han ikke at bruge statsmagten på en anderledes og mere radikal måde. Her er hans erklæring om international magt og alliancer:

 

“Naturligvis vil vi forlade NATO […] Først og fremmest vil jeg renovere vores militære suverænitet. Frankrig med dets nukleare afskrækkelsesstyrke må forblive uafhængig, og vi må selv fremstille vore egne våben, uden at være afhængig af amerikansk import. Hvorfor skal vi påtage os de skænderier, som letterne eller esterne har haft med Rusland i over tusind år? Hvorfor skal vi garantere Ukraines fysiske grænser? Jeg ønsker et neutralt, globaliseret Frankrig [6].”

 

Vi kan således se, at ønsket om at beholde Frankrigs kernevåben er en vægtstang for at opnå international magt, men at magten skal bruges anderledes. Holdningen er, på mange måder, en lokal forlængelse af venstrepatriotismen. Og selv om neutralitet er at foretrække frem for begejstret støtte til krig, så er vi stadig langt fra at kunne besejre imperialismen, og meget langt fra at kunne påminde arbejderklassen om, at deres loyalitet til deres klasse internationalt er betydeligt større i deres egeninteresse, end loyaliteten til deres land. Mélenchon erklærede for nylig. “at hvis jeg skal lede dette land, så skal enhver, der skubber rundt med os, tage sig i agt.”

 

Konklusion

Disse tre eksempler (grænserne for en venstreregerings magt, brugen af venstrepatriotismen og holdningen til fransk udenrigspolitik), tjener alle til at understrege, hvor vigtigt det er for franske marxister at have en uafhængig stemme. Men en sådan er kun nyttig, hvis den høres af de store grupper politiske aktivister, der ønsker forandringer – og som i dagens Frankrig er massivt til stede i og omkring France Insoumise.

 

Da der ikke er noget, der forhindrer revolutionære/tendenser i at være aktive i France Insoumise, er det min opfattelse, at det er det bedste sted at være. I en tid hvor de fleste arbejdere ikke er bevidste om forskellen mellem en social revolution og en “borgerrevolution via stemmeboksen,” da er det især vigtigt, at revolutionære deltager i kammeratlige debatter i et miljø, hvor mange tusinde aktivister er tilstede. I France Insoumise findes der (mindst) tre mindre revolutionære grupper: To med ca. hundrede medlemmer hver (Gauche revolutionnaire og Revolution), og en større tendens (Ensemble Insoumis). Alle havde en bod på sommerlejren i august 2021, og to af dem har fremlagt uafhængige revolutionære skrifter.

 

Siden Mélenchon forlod Socialistpartiet for at stifter Parti de Gauche i 2008, har han skrevet 7-8 bøger om politisk strategi, og om hvordan neoliberalismen kan overvidnes. Der er en udtalt mangel på marxister, der tager deltager i debatten om den nye venstrereformisme.

 

John Mullen er en antikapitalistisk aktivist, der bor i Paris-regionen. Hans politiske webside er her.

 

6. april 2022

Oversat fra The Left Berlin af Arne Lund

 

Noter

1. Ian Birchalls klassiske og meget læseværdige bog, Bailing out the system, om den reformistiske socialisme er stadig én af de bedste redegørelser

2 Harold Wilson: The Labour Government 1964-70, Penguin, 1974

3 Et grundlæggende revolutionært svar fra 1997 findes på fransk.

4. Se min artikel her

5. Denne samt andre af De gule vestes sange kan høres på denne video

6 Le Monde, 18. januar 2022

 

Häktade barn och unga mår i allmänhet psykiskt dåligt, visar en färsk rapport från Kriminalvården. En ny rapport, Kartläggning häktade barn och ungdomar i Sverige 2019-2020, från Kriminalvården visar att en stor andel av dessa barn och ungdomar tidigare haft erfarenhet av psykisk ohälsa tiden före häktningen. Kriminalvårdens forskare har under ett års tid kartlagt 1 229 barn […]

The post 1 200 barn och unga häktas varje år – psykisk ohälsa vanlig appeared first on Syre.

I slutet av mars infördes en rad regler på Europeisk nivå för att från grunden omvandla unionens syn på slit-och-slängprodukter. Den gröna given är det första enhetliga försöket till att hållbarhetsstämpla produktionskedjan.

Det handlar om allt från elektriska varor som smartphones, till kläder, cement och stål.  Från och med nu ansvarar producenter för att livscykelanpassa sina produkter – som ska bli mindre miljöfarliga, mer energieffektiva och cirkulära.

– Dagens förslag kommer att säkerställa att endast de mest hållbara produkterna säljs i Europa, sade vice ordförande för den europeiska gröna given, Frans Timmerman under en presskonferens. – De tillåter konsumenter att spara energi, reparera istället för att byta ut trasiga produkter och göra smarta miljöval när de handlar nya.

Enligt honom är reglerna till för att “återställa balansen i samhällets relation till naturen” och minska EU:s sårbarhet gentemot störningar i globala leveranskedjor, som exempelvis Rysslands invasion av Ukraina.

– Det är dags att göra upp med den slit-och-släng-modell som är så skadlig för vår planet, vår hälsa och vår ekonomi.

I en intervju med LFT förklarar Åsa Österdahl, handläggare vid Naturvårdsverket, myndighetens syn på de kommande förändringarna. Enligt henne är lagstiftningspaketet mycket ambitiöst och välkommet.

Elektronikskrot har i många år växt världen över och rika länder exporterar ofta sitt skräp till fattiga – där miljöskadan blir stor. Foto: (AP Photo/ Anupam Nath

– Tillsammans har initiativen ansatsen att sätta upp regler ur ett brett perspektiv för att minska resursanvändning och miljö- och klimatpåverkan.

Enligt de nya kraven behöver produkter utvecklas så att de håller bättre och går att återanvända. Dessutom ska produkter gå att reparera när de väl går sönder. I praktiken ska alltså framtidens produkter vara enkla att renovera, reparera och underhålla.

– Förslagen som presenterats utgör, i flera fall, ramverk som är tänkta att i ett senare skede utveckla specifika krav. Ramverken ger möjlighet till mycket omfattande kravställningar men i vilken utsträckning de kommer att tillämpas för specifika produktgrupper går inte att avgöra idag, säger Åsa Österdahl.

Hur påverkas vardagskonsumtionen?

Enligt Åsa Österdahl vill man med förslagen skapa bättre förutsättningar för privata konsumenter att göra välinformerade val genom tillgång på information, regler om märkning och regler för miljöpåstående.

– Dessutom vill man från EU att till exempel återanvändning och reparation av produkter ska bli mer attraktivt. Syftet är att skapa ett samhälle där det kommer att löna sig bättre att tillverka och sälja hållbara produkter.

Förslaget innehåller också åtgärder för att stoppa förstörelsen av osålda konsumentvaror, samt utöka grön offentlig upphandling och ge incitament för hållbara produkter.

Det betyder exempelvis att du inte längre behöver köpa en ny telefon för att den gamla inte kan repareras, eftersom att produkter i framtiden enkelt ska kunna renoveras och repareras.

De nya reglerna ska också stärka konsumentens roll i den gröna omställningen och skydda dem mot “Greenwashing” genom att förbjuda opålitliga eller falska miljöpåståenden och metoder som vilseleder konsumenter om en produkts hållbarhet.

Pappersmuggar, plastbestick och andra engångsartiklar har kort livslängd och återvinns sällan. Istället hamnar det på gator och torg. Bild: Alexander Larsson Vierth/TT

Producenterna kommer alltså att behöva delge hur länge deras produkter har designats för att hålla, hur de kan repareras, vad den har för miljömässig hållbarhet med mera.

Thierry Breton, EU-kommissionär för den inre marknaden, kommenterade också de nya reglerna:

– Europeiska konsumenter förväntar sig med rätta mer miljövänliga och hållbara produkter. Mer hållbarhet och resurseffektivitet innebär också mer motståndskraft när en kris stör våra industriella leveranskedjor.

Den gröna given ska även säkerställa att textilier görs mer hållbara, reparerbara, återanvändbara och återvinningsbara för att bemöta “fast fashion” och textilavfall. Textilprodukter kommer även behöva tillverkas av så många återvunna fibrer som möjligt, fria från farliga ämnen och med full respekt för sociala rättigheter. Detta innebär att man som  konsument kommer att dra nytta av högkvalitativa textilier längre.

– Det blir en stor utmaning att se till att lagstiftningsförslagen i alla delar är synkroniserade med varandra. Ifall det lyckas så kommer tror vi att dessa lagförslag kommer att skapa en väldigt stark drivkraft för omställningen till en cirkulär ekonomi, avslutar Åsa Österdahl.

Internationell storpolitik

Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, nämnde också den nya gröna given i sitt linjetal hösten 2021. Hon säger att målet är en rättvis grön omställning – att det ska kosta att förorena. Hon vill ha ren energi, smartare bilar och renare flygplan samt högre klimat- och sociala ambitioner.

Roger Hildingsson, forskare i statsvetenskap vid Lunds universitet kommenterar talet i en UR-föreläsning. Han menar att den gröna given är ett av unionens viktigaste program, och att ledningen ser den som en chans att “hålla ihop och bygga samman det europeiska projektet”.

I ett öppet brev uppmanar även världsnaturfonden (WWF) tillsammans med flera andra miljöorganisationer Sveriges regering till att verka för att ambitionerna i EU:s gröna giv (specifikt Strategin Från jord till bord, Biodiversitetsstrategin) ska ligga fast, och att man så snart som möjligt behöver fatta ett beslut om en restaureringslag för europeisk natur.

Inlägget Grön EU-giv mot slit-och-släng-tänkande dök först upp på Landets Fria.

Nästa vecka är det påsklov och Järva erbjuder många roliga aktiviteter för barn och unga. Vad sägs om äggjakt, låtskrivarstuga eller varför inte frukostbio? Vi har listat tolv gratisaktiviteter i Järva under påsklovet.

Inlägget Roliga grejer under påsklovet i Järva dök först upp på Nyhetsbyrån Järva.

Att nödvändig samhällsförändring kräver uppoffring bör vid det här laget vara självklart. Att politiken inte är beredd att gå detta till mötes detsamma. Den politiska oviljan att leva upp till klimatmålen och att vända skenande ekonomiska klyftor faller som vanligt i skymundan när politiker under valår lovar fylla medelklassens plånböcker med några extra hundralappar under nästa mandatperiod. Signalpolitiken har normaliserats till den grad att vi i dag inte förväntar oss något mer. Ingen verkar förmögen att samla medborgarna kring en framtidsvision där våra barnbarn har möjligheten att leva fria och jämlika liv i välmående ekosystem. Varför? För att en sådan framtid kräver uppoffringar idag.

I januari tilldelades det årliga Olof Palme-priset Kichwa-ledaren Patricia Gualinga från Ecuador för sin kamp för urfolks rättigheter och biologisk mångfald i Amazonas. Ceremonin avslutades med ett samtal mellan Gualinga och Sara-Elvira Kuhmunen, ordförande för samiska ungdomsförbundet, där de erkände varandras ömsesidiga kamp och förenades runt att gruvprojektet i Gállok kränker samernas rättigheter.

En ny rapport visar på ett positivt samband mellan välmående ekosystem och skyddandet av urfolks landrättigheter. Dessutom pekar rapporten på tydliga korrelationer mellan landområden förvaltade av urfolk och minskade koldioxidutsläpp, och därmed hur dessa landrättigheter är ett effektivt sätt att närma sig klimatmålen i Parisavtalet.

Statsminister Magdalena Andersson gav under prisceremonin ett kärnfullt tal där hon gratulerade Gualinga och lyfte sin socialdemokratiska föregångare Palmes uppmaning om att välja mellan välstånd för alla människor och ohållbar exploatering av vår gemensamma miljö. Kampen för urfolkens rättigheter är en kamp för hela mänskligheten, sa statsministern. Två månader och ett regeringsbeslut om att tillåta gruvbrytning i Gállok senare, framstår statsministerns tal som nästan förolämpande tomt.

Historikerna Jo Guldi och David Armitage identifierar i The History Manifesto hur vår kultur har fastnat i korttidstänkande. De korrelerar historievetenskapens tillbakadragande från offentligheten under 1980-talet med att frimarknadskapitalistiska myter började dominera politiken. Reduktionistiska ekonomiska kalkyler blev på modet och främjade en neoliberal diskurs där människans öde var betingat av hennes så kallade själviska gener. Myterna inkorporerades i samhällsinstitutionerna som sanningar utanför historien, och föll därmed bortom människans förmåga att förändra dem. Historiens slut utropades och ekonomisk rationalism, grundad i evig tillväxt, blev det enda rumsrena alternativet. Entreprenörer och VD:s gavs rollen som arkitekter av vår gemensamma framtid.

Ingen har (om än ofrivilligt) lyckats sätta bättre ord på vår tids förstoppade och visionslösa politik än Region Stockholms trafikborgarråd Kristoffer Tamson (M), som i DN härom veckan proklamerade: ”Vi måste ta riktiga beslut, med riktiga pengar baserade på den riktiga verkligheten och det återspeglar inte det här förslaget”, angående ett förslag från Vänsterpartiet som syftade till att närma sig en skattefinansierad nolltaxa på Stockholms kollektivtrafik.

Nolltaxan vore ju, förutom insparade kontroll- och administrationskostnader, ett effektivt steg mot en jämlik och hållbar omställning som främjar ett fossilfritt (och litiumjon-batterifritt) resande.

Men att våga tänka långsiktigt och möta de krav en samhällsförändring i hållbar riktning kräver, tycks inte längre ingå i den politiska yrkesbeskrivningen. På vagt formulerade värdegrunder varvar man i stället signalpolitik med mutpengar till bilister och villaägare, vilket endast befäster ett ohållbart ”business-as-usual”. Korttidstänkandet känns just nu oerhört ogenomträngligt. Detta i en tid då politiken mer än någonsin måste lyckas samla medborgarna kring en framtid som är värd uppoffringar.

Tumme ner:

Valår, och valfläsket når nya nivåer. Nödvändig förändring uteblir.

Tumme upp:

Sambandet mellan urfolksrättigheter och en välmående planet börjar uppmärksammas.

Inlägget ”Business as usual” i den sjätte massutrotningen dök först upp på Landets Fria.

2015 flydde Abdullah Mohammad från Syrien och Yosuf Jan från Afghanistan till Sverige. Nu gestaltar de den farofyllda resan hit och den långa väntan på uppehållstillstånd i pjäsen ”Öppna hjärtan – kalla handen” som har premiär imorgon.  

Yosuf Jan och Abdullah Mohammad kommer från olika länder, men deras öden liknar varandra. Båda kom de som flyktingar till Sverige under den stora vågen 2015, båda har korsat Medelhavet i en liten gummibåt och båda har levt många år i väntan på ett permanent uppehållstillstånd. 

För Abdullah tog resan från Turkiet till Sverige fjorton dagar. Först med båt mellan Turkiet och Grekland, därefter vidare med bil, buss och tåg och ibland till fots genom Europa innan han anlände Sverige i slutet av 2015. 

– Jag var en ung pojke på den tiden och tog det som ett äventyr. Jag hade redan levt med kriget i flera år så jag var inte så rädd först. Men rädslan kom ändå när jag satt i gummibåten, berättar han. 

Abdullah Mohammad (t.v.) och Yosuf Jan (t.h.). Foto: Linus Edlund/Individuell Människohjälp

"Som saltgurkor i en burk"

Abdullah flydde från Syrien tillsammans med sin storebror och en grupp släktingar och vänner. När de kom till kusten i Turkiet där en båt skulle föra dem vidare till Grekland upptäckte de att det var ett 40-tal andra personer som skulle åka med samma lilla båt.

– Det kändes som om vi var saltgurkor i en burk. Folk satt ovanpå varandra. Abdullah berättar hur det drog upp till storm när de kommit ut på havet och båten tvingades vända. När de väl kunde åka vidare upptäckte de att båten hade börjat läcka.

– Det kom in massor av vatten och vi fick tömma med allt möjligt, skor, glas, kepsar… många äldre män grät.

Yosuf berättar en liknande historia om färden över Medelhavet. Han trodde att de bara skulle vara 20 personer i båten först men det kom fler och fler och när han räknade kom han fram till att det var uppemot 70 personer totalt. 

– Alla var rädda. En del hade spädbarn med sig. Men vi hade inget annat val än att fortsätta. De som kom med familjer satte sig i mitten av båten och vi andra på kanten. 

"Det blev kaos"

Till slut kom de i alla fall till Sverige. Yosuf har en bror i Sverige som hade kommit hit tidigare, han berättar att brodern som bodde i Jämtland kom ner till Malmö för att hämta honom. 

– Den första tiden i Sverige var väldigt spännande. Jag hade saknat min bror jättemycket så det kändes väldigt bra att träffa honom igen. De två första åren i Sverige försökte jag lära mig så mycket jag kunde. Men när jag fick avslag på min asylansökan blev det kaos. Jag var rädd hela tiden. Under nästan två år hade jag inget tillstånd, inga pengar eller någonting.

Både Yosuf och Abdullah har fått tillfälliga uppehållstillstånd nu och hoppas att de en dag ska kunna få permanenta tillstånd och slippa leva i oro och ovisshet. För det krävs dock ett fast jobb och en stadig inkomst. 

Autentiska berättelser

Yousuf Jan och Abdullah Mohammad är två av de medverkande i pjäsen Öppna hjärtan – kalla handen som Agneta Idbohrn har skrivit manus till och reegisserat. Den har finansierats med hjälp av stöd från Individuell Människohjälp i Lund och kommer att spelas på olika platser i Skåne, med premiär på Studiefrämjandet i Malmö den 9 april. 

– Den handlar om människor som flytt till Sverige och om personer i Sverige som engagerat sig för deras sak. Berättelserna från flyktingarna som återges i pjäsen är autentiska, men sen har vi placerat det i ett fiktivt sammanhang där riksdagen ska rösta om en amnesti, säger Agneta Idbohrn. 

Agneta Idbohrn (t.v.) har skrivit manus och regisserat pjäsen. Foto: Linus Edlund/Individuell Människohjälp

I pjäsen har en grupp afghanska ungdomar samlats i riksdagens plenisal för att göra sina röster hörda. Plötsligt förvandlas salen till en skådeplats för deras livsöden. Vi får följa deras resa till Sverige men också deras kamp för att få stanna här, i ett land där invånarna först öppnade sina hjärtan men sedan gav dem kalla handen. Genom att skådeplatsen är riksdagen riktas också en vädjan till riksdagspolitikerna att lyssna på flyktingarnas historier.  

Agneta Idbohrn har tidigare skrivit manus till och regisserat en annan liknande pjäs som hette ”Med hedern i behåll”, där Abdullah Mohammad också spelade. Kontakten med Agneta kom till genom föreningen Tillsammans för Lund som är en del av den antirasistiska rörelsen Tillsammansskapet. 

Vill visa verkligheten för politikerna

Yosuf Jan fick Agneta Idbohrn kontakt med via Afghanska föreningen som ringde och berättade att de hade en fantastisk sångare. I pjäsen sjunger och spelar Yosuf sina egna låtar som är skrivna på dari, men som också finns översatta till svenska i programbladet. 

– Det känns jättebra att få visa de låtar jag har skapat och att andra kan lyssna, säger han. – Vi hade inte tänkt ha musik från början, men jag tycker verkligen att Yosufs låtar förgyller föreställningen, säger Agneta Idbohrn.

Abdullah Mohammad och Sengül Köse Lindqvist. Foto: Anton Eriksson/Individuell Människohjälp

Abdullah Mohammad tycker att det känns bra och viktigt att vara med i pjäsen. Förutom att han har lärt sig om skådespeleri så har arbetet med pjäsen också förbättrat hans svenska betydligt säger han.

– En fantastisk sak med det här projektet är att det vänder sig direkt till politikerna. Det är viktigt att visa den verklighet vi lever i. Jag hoppas att den ska påverka så att politikerna blir snällare mot flyktingar när de ser hur hemskt vi har haft det.

Inlägget Flykt över Medelhavet gestaltas i ny pjäs dök först upp på Landets Fria.

Här kan du hitta intressanta evenemang i hela landet, från norr till söder.  Mycket ställs in eller skjuts upp med hänsyn till coronaläget. Dubbelkolla därför att evenemanget som du är intresserad av verkligen ska hållas, och följ Folkhälsomyndighetens rekommendationer.

Norrland

Lördag 9–söndag 10 april

Grundkurs i omställningSKELLEFTEÅ. En kurs om omställningsrörelsen för dig som känner att du vill bli en positiv kraft i ditt lokalsamhälle för att öka lokal hållbarhet och gemenskap, och som vill träffa andra med liknande tankar.Tid: 9.00–17.30Plats: Klutmarks byagård, SkellefteåKostnad: 1 900 kr inklusive matAnmälan: Senast 23 mars på studieframjandet.se/vasterbottens-lan/gustav-arrangemang/kurser/2022/februari/grundkurs-i-omstallning-transition-launch

Götaland

Fredag 8–söndag 10 april

Grundkurs i omställningVÄNERSBORG. En kurs om omställningsrörelsen för dig som vill ställa om på riktigt och som söker efter sammanhang och verktyg för att göra det tillsammans med andra.Tid: 18.00–21.00Plats: Nordkrokens semesterhem vid Vänerns strand, nära VänersborgKostnad: Från 450 kronor för unga till 2 200 kronor för heltidsarbetande inklusive boende och matAnmälan: Senast 24 mars på studieframjandet.se/vastra-gotalands-lan/gustav-arrangemang/kurser/2022/april/grundkurs-i-omstallning

Måndag 11 april

Till fröets äraUCKLUM. Lär dig mer om fröers kulturarv och politiska utmaningar samt ekologisk odling och hållbarhet med fröodlaren och entreprenören Johnny Andreasson från Runåbergs fröer.Tid: 18.00–20.30Plats: Ladan på gården Törneröd 560, Ucklum, StenungsundInfo: naturskyddsforeningen.se/engagera-dig/kalender/froer-huvudrollsinnehavaren-i-all-varldens-matproduktion-ucklum-2022-04-11

Hela landet

Tisdag 19 april–tisdag 17 maj

Feminism ❤ miljökamp = santDISTANS/ÖSTFÄRNEBO. En kurs på halvfart om hur feminism och miljökamp kan kroka arm med varandra och bidra till att lösa miljö- och klimatkriserna. Ekofeminism, ekologiska maskuliniteter och urfolksrörelser är exempel på alternativ till patriarkat och dominans gentemot andra människor och vår jord.Plats: Distans med en fysisk träff i Östfärnebo i GästriklandKostnad: 100 kr + transporter, mat och logi för träffenAnmälan: Senast 5 april på farnebo.se/kurser/feminism-miljokamp

En kurs vid Färnebo folkhögskola belyser hur feminismen och miljökampen hänger ihop. Foto: Lewis Joly/AP/TT

Länge fram

Söndag 29 maj

LieslagetNÄÄS. Den 29:e maj arrangeras tävlingen Lieslaget på Nääs seminarieområde i Lerums kommun. Vässa lien, öva på svingen och kom och tävla individuellt eller ta med ett lag med fyra personer!Tid: Kl. 13.30Anmälan: Slojdocbyggnadsvard.seArrangör: Slöjd & Byggnadsvård och August Abrahamsons stiftelsen samt Gunnebo slott

Var med och tävla i lieslåtter på Nääs seminarieområde. Foto: Adam Ihse/TT

Onsdag 1–fredag 3 juni

Nätverket Stockholm 50+ mobiliserarSTOCKHOLM/GLOBALT. I samband med FN:s toppmöte i Stockholm samlar klimat- och miljörörelsen till manifestationer, kultur och sammankomster, även globalt. På onsdagar under våren planeras dessutom lunchträffar på Sergels torg samt evenemang i ABF-huset i Stockholm med aktivister, artister, forskare och debattörer.Plats: Stockholm och globaltInfo: stockholmplus50.se

Tisdag 19 juli 2022–söndag 18 juni 2023

Jorden är själens hemDISTANS/GAMLEBY/TYRESTA. En distanskurs i ekopsykologi på halvfart där du kan utforska och uppleva naturens intelligens och läkande kraft, återfinna en mer besjälad relation till Jorden och till ditt eget liv samt få kraftfulla verktyg att använda i omställningen.Plats: Fysiska träffar i Tyresta nationalpark, Stockholm samt Gamleby folkhögskola, SmålandKostnad: 12 650 kr inklusive kost och logiAnmälan: Senast 15 april på https://docs.google.com/forms/d/e/1FAIpQLSen9mSDfhkemBdQCf7dG-IhWih1HxKyrkN7GvozzsFW4OypSw/viewform?vc=0&c=0&w=1&flr=0Info: gamlebyfolkhogskola.se/kurser-och-utbildningar/distanskurser/ekopsykologi/

Augusti 2022 – juni 2023

Natur- och kulturvägledningDISTANS/STÖLLET. En ettårig utbildning där du som deltagare får lära dig vad natur-och kulturlandskapet berättar och hur du på olika sätt kan förmedla det till andra genom guidning, berättande, utställning och digitala verktyg. Värmland och vi bjuder in till ett sammanhang inom natur och kulturvägledning att jobba och verka i.Plats: Distans samt 10 närträffar i StölletAnmälan: Senast 15 april på regionvarmland.se

Inlägget På gång i hela landet dök först upp på Landets Fria.

Bara månader före valet i september avgår Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni. Partiets förste vice ordförande Johan Pehrson tar över som partiledare.

Nyamko Sabuni meddelar att hon lämnar sin post på en kort pressträff.– Jag är den jag är med styrkor och med brister. I juni 2019 valde partiet hela mig, men hela mig är inte det som nu behövs. Hela mig och diskussionen om hela mig skymmer det som är allra viktigast, säger Sabuni.

Nyamko Sabuni meddelade sitt beslut kort, utan att ta några frågor från journalisterna på plats.

På en efterföljande pressträff var även partisekreteraren Juno Blom fåordig om varför Sabuni valde att avgå så hastigt. Beslutet fattades av Sabuni och Blom på torsdagskvällen.

Juno Blom får frågan om det fanns något tryck på dem inifrån partiet att fatta ett avgångsbeslut.– Vi har fattat det beslutet på egna grunder och Nyamko får svara på den frågan när hon känner att det är läge för det, säger Blom.

En reporter frågar vad problemet med Sabunis ledarskap var. Juno Blom svarar:– Om jag ska vara riktigt ärlig nu, och jag är en ärlig människa, säger hon och fortsätter:

– Hon har ett fantastiskt ledarskap, men man måste också bära människors ledarskap. Precis som Nyamko var inne på i sitt tal så blev hon vald för hela sin person, men om inte hela personen passar så kan det skymma andra viktiga frågor. Men hon är en fantastisk ledare.

Pehrson tar över

Enligt partiets stadgar träder nu förste vice partiordföranden Johan Pehrson in som ny partiledare för Liberalerna. Valberedningen och partistyrelsen är eniga om att Johan Pehrson ska sitta på posten över valet. En ny partiledare kommer formellt att väljas på ett extra landsmöte i december när val och regering.

– På så sätt kan vi ägna all kraft åt valrörelsen, säger Blom.

SCB:s PSU-undersökning 2018–2021 och riksdagsvalet 2018. Grafik: Johan Hallnäs

Johan Pehrson är gruppledare för partiet i riksdagen och är den som har ersatt Sabuni i riksdagens partiledardebatter, eftersom Nyamko Sabuni inte sitter i riksdagen.

”Det är en ny uppgift som jag tar på mig med ödmjukhet och energi. Liberalerna är nyckeln till en liberal borgerlig regering och jag står redo att leda Liberalerna genom en historisk valrörelse”, säger Johan Pehrson på partiets hemsida.

Svaga opinionssiffror

Nyamko Sabuni valdes till partiledare för snart tre år sedan. Men partiledarbytet ledde inte till något lyft opinionsmässigt. Tvärtom har partiet brottats med låga opinionssiffror – en bra bit under riksdagsspärren – en längre tid.

– Jag är stolt över den resan jag har gjort, säger Sabuni på sin pressträff.

– Att jag vågar lämna och har orkat komma tillbaka och lämnar igen. Att jag visar att allt faktiskt är möjligt, säger Sabuni.

Inlägget Nyamko Sabuni avgår – Johan Pehrsson tar över dök först upp på Landets Fria.