Tryck ”Enter” för att hoppa till innehåll

Inlägg publicerade i “Tidningar”

Hinsides Putins propaganda: Den yderste højrefløj er et reelt problem i Ukraine

Azov-soldater marcherer I Mariupol I 2021. Foto: Wanderer777/Wikimedia. CC BY-SA 4.0By Wanderer777 – Own work, CC BY-SA 4.0

 

Blandt de ting, den russiske præsident Vladimir Putin har brugt som påskud for at angribe Ukraine, kan man finde en påstand om ”afnazificering” af landet. Disse erklæringer er ren og skær propaganda fra Kreml og skal være med til at skabe enighed, især i Rusland, om det legitime og retfærdige i Putin-regimets aggression. I virkeligheden er den ukrainske regering ikke styret af nazister. Det er en reaktionær, liberalistisk og pro-imperialistisk regering, men den er ikke ”nazistisk”. Imidlertid kan det at benægte de højreekstremistiske, nationalistiske organisationers eksistens i Ukraine og deres evne til at øve indflydelse på landets politik siden 2014, kun styrke disse dybt reaktionære kræfters position. De er en dødelig fare for arbejderklassen og de undertrykte i og uden for Ukraine.

 

Faktisk bruger Putin et gran af sandhed for at underbygge sin propaganda, men at modsætte sig Putins reaktionære politik og nationale undertrykkelse i Ukraine betyder ikke, at man skal bagatellisere den trussel, de reaktionære kræfter i Ukraine udgør. Tværtimod. Dette spørgsmål er endnu vigtigere nu, fordi organisationerne på den yderste højrefløj vil forsøge at drage fordel af krigen til at styrke deres positioner på det nationale niveau. Nogle analytikere har allerede advaret om det. Således skriver New York Times, som man ikke med rimelighed kan beskylde for at have en ”pro-Putin” dagsorden:

 

”’Ustabiliteten i Ukraine giver de ekstremistiske white-power tilhængere de samme muligheder for træning, som ustabiliteten i Afghanistan, Irak og Syrien gennem flere år har givet de jihadistiske aktivister’, erklærer Ali Soufan, der er leder af Soufan Group, der gennem flere år har dokumenteret, hvordan konflikten i Østukraine er blevet en international træningslejr for white-power bevægelsen. (…) ’Den åbenlyse mobilisering af ekstreme højrefløjsgrupper vil kunne være et problem for den ukrainske regering ved at spille ind i Hr. Putins beskrivelse af Ukraine som et fascistisk land og hans falske påstand om, at han fører krig mod de nazister, der kontrollerer regeringen i Kiev.’”

 

Men ud over Kiev-regeringens politiske overvejelser er organisationerne på den yderste højrefløj, hvoraf nogle er åbenlyst nynazistiske, en vigtig faktor i situationen. De har ikke blot fået en vis politisk og social vægt siden Maidan-opstanden i 2014 (noget der ikke kun kan analyseres gennem deres ret magre valgresultater), men disse organisationer har også fået en meget vigtig kamperfaring og militær træning. Det yderste højre i Ukraine har faktisk organiseret tusindvis af folk i paramilitære grupper, der efter omstændighederne er mere eller mindre integrerede i de officielle væbnede styrker. De organiserer ungdomslejre og kulturelle begivenheder. Selv om de ikke i øjeblikket er den politiske hovedstrømning, har mange af deres træk ud fra dette synspunkt mere til fælles med de fascistiske organisationer i 1930’erne end med den nuværende yderste højrefløj i Vesten, der i meget højere grad respekterer de legale rammer i deres respektive politiske hjemlande.

 

Azov-bataljonen og medansvaret hos Vesten og dens lokale allierede
Blandt de internationalt mest kendte organisationer er utvivlsomt Azov-bataljonen. Michael Colborne er en canadisk ekspert i den ukrainske højrefløj og udgiver om få uger en bog om denne bevægelse. Han siger om dem i New Statesman: ”Den yderste højrefløj i Ukraine, og især Azov-bevægelsen, har længe været i stand til ustraffet at arbejde med en grad af åbenhed, som vækker misundelse blandt deres ligemænd i andre lande. Bevægelsen har udviklet sig fra Azov-Regimentet (der oprindelig var en bataljon) og er grundlagt under det kaos, der opstod omkring krigen i 2014, af en heterogen gruppe af højreorienterede bøller, hooligans og internationale parasitter – herunder snesevis af russiske statsborgere. De er siden blevet en officiel del af Ukraines Nationalgarde. Den anslås at have op til 10.000 medlemmer (…) og har kunnet drage fordel af en generel ”patriotisk” vending i den fremherskende offentlige mening i Ukraine, siden den russiske aggression startede i 2014 (…) Den har også et følge af løst tilknyttede – men mere ekstreme – undergrupper under sine vinger, deriblandt åbenlyse nynazister, der opfordrer til og hylder vold.”

 

Naturligvis er Vestens imperialistiske ledere godt klar over de højreekstreme organisationers politiske og militære aktivitet i Ukraine. De har dog valgt ikke at give offentligt udtryk for deres bekymringer, fordi det kunne underbygge Putins fortælling, men også fordi den yderste højrefløj i øjeblikket tjener deres interesser. Det kan imidlertid ikke afvises, at denne højreekstreme hær vil komme til at spille en politisk rolle i fremtidens Ukraine, uanset hvad udfaldet af den verserende krig bliver. Spørgsmålet for imperialisterne og deres lokale partnere er, om de vil være i stand til at kontrollere disse styrker og sikre deres ”loyalitet”.

 

Det er ikke noget tilfælde, at for eksempel Azov-bevægelsen på sin side, til forskel fra situationen i 2014, forsøger at vise, at den har ”rene hænder”. For at kunne modtage imperialisternes politiske og militære støtte er de nødt til at give indtryk af at være samarbejdsvillige og ansvarlige partnere. Det er med den hensigt, at de er slået ind på en ”af-dæmoniserings-strategi”. Således kan man i en artikel i Novara Media, hvor de også citerer Colborne, læse: ”Bevægelsens anstrengelser for at forbedre deres image betyder formentlig også, at de frivillige udenlandske højreekstremister ikke spiller så afgørende en rolle for Azov, som de gjorde i krigens indledende fase. Da konflikten brød ud i 2014 flokkedes nynazister fra hele Europa i Ukraine for at slutte sig til den ukrainske eller den russiske lejr. De udenlandske højreekstremistiske kombattanters tilstedeværelse har haft store omkostninger for Azovs omdømme. ’Mens de i 2014 aktivt rekrutterede udenlandske deltagere, afviser de dem denne gang aktivt’, forklarer Colborne.”

 

Det mest sandsynlige i øjeblikket er dog, at de vestlige ledere vil fortsætte med at dække over og bagatellisere disse organisationers aktiviteter. Det handler om en politik, der er udviklet af de vestlige politikere gennem flere år. Som Al Jazeera skriver: ”I juni 2015 har Canada og USA erklæret, at deres egne styrker hverken støtter eller træner Azov-regimentet med henvisning til deres nynazistiske forbindelser. Året efter ophævede USA imidlertid dette forbud efter pres fra Pentagon.” På sin side har Facebook ophævet censuren af nogle af de konti, der har forbindelse med Azov-bevægelsens propaganda. Denne indstilling fra Vestens ledere og institutioner bidrager til at skabe en mere gunstig grobund for disse reaktionære organisationer på bekostning af den ukrainske befolkning. Selv om vi ikke kan fastslå, at alle medlemmer af de styrker, Azov-bevægelsen træner, er nynazister, er det fuldstændig sikkert, at deres idéer bliver bagatelliseret, gjort harmløse og spredt blandt en stor del af befolkningen.

 

Højre Sektor – endnu en aktør på den yderste højrefløj i Ukraine
Azov-bevægelsen nyder, lige som andre organisationer på den yderste højrefløj, godt af de ukrainske myndigheders støtte og velvilje. De har ligefrem vigtige kontakter inden for statsapparatet, som f.eks. den tidligere indenrigsminister Arsen Avakov, der gik af sidste sommer. Man formoder, at han har været leder af Azov-bevægelsen. Den anden vigtige bevægelse på landets yderste højrefløj er Højre Sektor (Pravi Sektor), hvis leder, kaptajn Dmytro Kotsyubaylo, er dekoreret som ”helt” af selve den ukrainske præsident.

 

The Sunday Times har bragt følgende portræt af Højre Sektor: ”Gruppen er opstået i 2013 som en væbnet bevægelse omfattende både ultranationalistiske ekstremister og højrefløjstilhængere, og den blev hurtigt en hjørnesten i kampen mod de russisk støttede separatister. Selv om deres politiske fløj blev et flop og ikke fik så meget som et enkelt mandat ved valget i 2019, er Højre Sektors frivillige enheder bredt anerkendt i Ukraine som en styrke af målbevidste, patriotiske frivillige, der er engageret i forsvaret af landets territoriale integritet. (…) Da truslen om en russisk invasion blev tydelig, er Højre Sektors prestige blevet revitaliseret, blandt andet udtrykt ved Kotsyubaylos officielle anerkendelse som en national helt. De har basis bag frontlinjen som en reservestyrke, og Højre Sektors kombattanter fungerer som reservister og frivillige i hele det østlige Ukraine. ’Vi udgør en integreret del af vort lands forsvar, og vi samarbejder på det højeste niveau med den ukrainske hær’, har Kotsyubaylo erklæret.”

 

Der er en så stærk forbindelse mellem Højre Sektor og den ukrainske stat, at det er normalt at se skolebørn besøge deres træningslejre, hvor man belærer dem om et totalt nationalistisk syn på landets historie. Et særlig godt eksempel er historien om Stepan Banderas ukrainske oprørshær (UIA), en nationalistisk, ukrainsk militær organisation, der under Anden Verdenskrig kæmpede mod både den Røde Hær og nazisterne, men som samarbejdede med de sidstnævnte. Stepan Banderas hær er blandt andet ansvarlig for massakrer på tusindvis af polakker og jøder. Hærens rehabilitering har været undervejs i flere år, og især efter Maidan-opstanden i 2014. Det drejer sig om en reaktionær revision af historien, der er blevet til officiel politik. Banderisternes symboler som det sorte og røde flag, der også kunne ses under demonstrationer i Paris, er blevet til ”simple” nationale symboler.

 

Er den yderste højrefløj oligarkernes private militser?
Der findes en mindre kendt side af de ekstreme højrefløjskræfter: deres forbindelser til oligarkerne. Faktisk har flere ukrainske oligarker været blandt de vigtigste finansielle støtter for de nationalistiske paramilitære styrker. Blandt disse oligarker kan nævnes energimagnaten Igor Kolomoïsky. Han har ikke blot finansieret Azov-regimentet, men også militserne Dnipro 1 og Dnipro 2, Aidar og Donbass-enhederne. Den amerikanske journalist Peter Cioth, der står tæt på det Demokratiske Parti, har i 2019 skrevet”Under konflikten mellem Ukraine og de russiskstøttede separatister, var Kolomoïsky parat til at gøre alt for, at hans side kunne sejre – den side var på det tidspunkt den pro-vestlige side. Kolomoïsky er selv jøde, han har israelsk statsborgerskab ud over sit ukrainske statsborgerskab og har på et tidspunkt været præsident for European Jewish Congress. Intet af dette har imidlertid forhindret ham i at finansiere nynazistiske militser i Ukraine, specielt den herostratisk berømte Azov-bataljon, så længe de kæmpede mod russerne (og beskyttede Kolomoïskys ejendomme fra at blive plyndret).”

 

Kolomoïsky blev underlagt sanktioner fra USA i marts 2021 – ikke på grund af hans finansielle støtte til nynazistiske grupper, men fordi han med tiden begyndte at finansiere parlamentariske grupper, der gik imod Vestens interesser. Selv om de ukrainske ledere (også Zelenzkyj selv) og oligarkerne prøver at fremstille sig selv som heroiske, bruger de konflikten mellem Rusland og de vestlige imperialister til at forbedre deres forhandlingsposition mellem ”blokkene”. Det er Ukraines politiske historie siden Sovjetunionens opløsning. På den måde følger finansieringen af de kriminelle og nynazistiske brigader over for Rusland den samme logik: beskyttelsen af deres egne interesser.

 

Det kan lyde paradoksalt, at Kolomoïsky er jøde og samtidig finansierer grupper med forbindelse til nynazismen, men det bliver også brugt til at sløre disse gruppers sande politiske natur. Nogle peger på, at Zelenzkyj, der selv er jøde, umuligt kan støtte eller blive støttet af ”nynazister”. Alt det bliver bare brugt til at skjule, at disse organisationer er grundlagt af individer, der er lige så reaktionære, som de er opportunistiske, og som har været klar til at lægge nogle af deres ”overbevisninger” til side til fordel for dem, der byder højest. Således skriver den israelske avis Haaretz om disse banders forbrydelser: ”Deres tropper [Azov-regimentets] bliver af FN beskyldt for krigsforbrydelser, fordi deres paramilitære gren, det Nationale Korps, er blevet sat i forbindelse med angreb på romaer og medlemmer af LGBT-bevægelsen. Blandt de overgreb, grupperne på den yderste højrefløj har begået i løbet af det seneste årti (…), har volden mod jøderne dog været ret sjælden”. At disse organisationer sjældnere angriber den jødiske befolkning betyder ikke, at de står længere fra nynazismen, men blot at de lægger vægten på andre aspekter af deres kvalmende ideologi.

 

Den ”pro-russiske” yderste højrefløj?
Når man har påvist og taget afstand fra den yderste, nationalistiske, ukrainske højrefløj, ville det være meget partisk at stoppe der. Mens Putin og den russiske propagandamaskine tager afstand fra Ukraines ”nazificering” og (med vilje) overdriver disse organisationers faktiske betydning i forhold til regeringen i Kiev, siger de ikke noget om tilstedeværelsen af aktivister og ledere fra den yderste højrefløj i de ”pro-russiske” militser i Donbass. Tværtimod gør de alt for at skjule disse strømningers indflydelse i ”folkerepublikkerne”, men virkeligheden er, at man lige så vel kan finde reaktionære nationalister på den pro-russiske side.

 

Således har Iosif Zisels, der er formand for Vaad Ukrainy (den Jødiske Konføderation i Ukraine), fortalt, at i 2014 ”spillede de russiske nynazister (herunder den Russiske Nationale Enhed) en aktiv rolle i kampene i det østlige Ukraine, selv om deres ideologi har 20 år på bagen”. På samme måde fortæller journalisten Julia Ioffe i en reportage fra Donbass i 2014, at hun overværede pro-russiske kombattanter, der fremviste nazi-symboler, men som også var optaget af at skjule den kendsgerning. Fra en diskussion med en af de ansvarlige for Vostok Bataljonen beretter hun denne anekdote: ”Mens jeg talte med Dmitry, bemærkede jeg en kombattant fra Vostok, der var klædt i militærbukser, en T-shirt og en skudsikker vest og gik rundt med en Kalashnikov. Han havde et langt og tæt blond skæg og havde masser af tatoveringer: en rune på den ene albue og på indersiden af den højre underarm et hagekors. (…) Jeg spurgte Dmitry om det, men manden havde opdaget, at jeg pegede på hans arm. ’Kom her’, knurrede han, mens han vredt gjorde tegn til mig. Jeg blev stående på stedet. ’Du skal ikke gå og sprede løgnehistorier’, gøede han og gik frem mod os. ’Det er ikke et hagekors. Det er et ældgammelt slavisk symbol. Swa [som i Svastika] er himlens gud’. Jeg iagttog ham tavst. ’Det er vores slaviske arv’, sagde han. ’Det er ikke et hagekors.’ Derefter gik han tilbage til sin gruppe.”

 

Men det stopper ikke her. De officielle bånd mellem myndighederne i republikken Donbass og den vestlige yderste højrefløj er meget lette at afdække. I 2014 beskrev journalisten og menneskerettighedsaktivisten Halya Coynash listen over ”internationale observatører” der var kommet for at sikre den ”demokratiske legitimitet” ved de folkeafstemninger om uafhængighed, der blev holdt i Donbass: ”Blandt dem kunne man finde mindst to medlemmer af det populistiske, højreekstreme parti Freedom Party of Austria; Aymeric Chauprade, der rådgiver Front Nationale i Frankrig om internationale anliggender; belgieren Luc Michel, der længe har været medlem af det nynazistiske FANE og nu er medlem af et højreekstremt parti; ligeledes to landsmænd fra det højreekstreme parti Vlaams Belang; to medlemmer af det bulgarske højreekstreme parti Ataka; ungareren Bela Kovacs fra de højreekstreme Jobbik, osv.”.

 

De russiske magthavere har brug for at skjule denne kendsgerning for at kunne opretholde ”troværdigheden” i deres propaganda, når de præsenterer sig som en styrke, der vil ”frigøre” den russisktalende befolkning i Ukraine fra en ukrainsk nynazistiske trussel. Nogle forsøger sig med demagogi ved at tage afstand fra ødelæggelsen af Lenin-statuerne. Men det kan ikke længere skjule Putin-regimets reaktionære og undertrykkende karakter. Det kan heller ikke tilsløre de gentagne politiske planer fra nogle af lederne af republikken Donbass, der refererer til det russiske zardømme før Oktoberrevolutionen, som f.eks. skabelsen af en stat (Det Nye Rusland) der skal samle regionerne i det østlige og sydlige Ukraine. I Rusland refererer de nyfascistiske og højreekstreme nationalistiske organisationer ikke så meget til den tyske nazisme, men mere til den zaristiske russiske imperialisme. Det gør det muligt for dem at arbejde med symboler, der er meget mindre belastede, specielt i Vesten.

 

For en uafhængig arbejderpolitik

Som vi har forsøgt at vise gennem hele denne artikel, er den yderste højrefløj en meget reel trussel mod arbejderklassen og de undertrykte folk i Ukraine. Denne trussel kommer ikke kun fra den reaktionære ukrainske nationalisme, men også fra den ”pro-russiske” side. Putins undertrykkende ”storrussiske” politik i Ukraine vil kun befordre udviklingen af reaktionære nationalistiske strømninger i Ukraine. Den russiske undertrykkelse får hundredtusinder (måske millioner) af mennesker til at banalisere eller bagatellisere denne reaktionære fare og at sammenblande deres legitime behov for at forsvare deres land med den nationalistiske højreekstreme fløjs dagsorden. På den anden side favoriserer oligarkernes og den ukrainske regerings politik den antirussiske voldelige nationalisme.

 

Således er en af de mulige farer for arbejderne og for masserne, at krigen – i betragtning af dens nuværende form og de styrker, der er til stede – kan bidrage til udviklingen og styrkelsen af de højreekstreme strømninger. Især kan de, der samarbejder tæt med de ukrainske sikkerhedsstyrker, komme styrket ud af det. De vil uden tvivl drage fordel af NATO’s ”militære støtte”, men også mere indirekte af den politiske støtte, regeringen i Kiev får fra de imperialistiske magter. Det er muligt, at de militære styrker, der styres af den yderste højrefløj, på baggrund af deres afgørende rolle i forsvaret af Ukraine vil opnå en voksende prestige, der også vil påvirke de vestlige lande.

 

Selv hvis den ukrainske regering lider nederlag, vil disse strømninger kunne forsøge at drage fordel af det ved opportunistisk at gå op imod Zelenzkyj, mens de ”pro-russiske” højreekstreme strømninger også ville gå styrket ud af en militær sejr.

 

Et andet udfald af krigen vil kræve, at der opbygges et progressivt alternativ for masserne under arbejderklassens ledelse og uafhængigt af Rusland og de pro-russiske lokale allierede, af den vestlige imperialisme, af det nationale borgerskab og de reaktionære nationalister. Sådan en kraft vil være et meget vigtigt skridt fremad for et revolutionært og socialistisk klasseperspektiv i konflikten – det eneste perspektiv, der vil kunne garantere det ukrainske folks nationale rettigheder og et virkelig uafhængigt Ukraine. Ellers er det yderst sandsynligt, at det bliver de reaktionære kræfter, herunder de højreekstreme strømninger, der kommer styrket ud af det.

 

Philippe Alcoy er medlem af redaktionen på der franske netmedie revolutionpermanente.fr og den internationalistiske platform LeftEast. Han forsker og skriver regelmæssigt om nyheder og historier fra Balkan og Østeuropa. For nylig har han udgivet “Hongrie 1956: les jours où les travailleurs ont défié le stalinisme” om opstanden i Ungarn i 1956.

 

7. marts 2022

 

Oversat fra Révolution Permanente af Poul Bjørn Berg

Digitala möten lyfte – myndigheter avstod flyg

Pandemin satte tydliga spår i svenska myndigheters utsläpp även i fjol. Flygresandet sjönk kraftigt medan antalet digitala möten inom staten sköt i höjden – till 15,5 miljoner. Mer utsläpp från fartyg och byggnationer gjorde ändå att de totala utsläppen ökade jämfört med året dessförinnan. Nästan halverade utsläpp från flygresor och en minskning på 30 procent […]

The post Digitala möten lyfte – myndigheter avstod flyg appeared first on Syre.

Pakistans premiärminister avsatt – i kritiskt politiskt läge

Premiärminister Imran Khan förlorade helgens misstroendeomröstning i parlamentet och avsätts därmed till förmån för oppositionsledaren Shehbaz Sharif som svärs in i början av veckan.

Den 69-årige Khan blir därmed den förste i Pakistans historia att skickas hem i förtid – en parlamentarisk utgång som väckt storskaliga protester i flera städer och i ett land kantat av utbredd fattigdom och massarbetslöshet i covid-19-pandemins fotspår.

PAKISTAN | Marken skakar under Pakistan. Turbulensen beror förutom den parlamentariska missförtroendevoteringen mot Imran Khan även på en fallande valuta och chockhöjda priser på basvaror.

Oppositionen har under en längre tid pekat skuldfinger mot Khan, en före detta cricketspelare som tillträdde 2018 och året därpå vände sig till Internationella valutafonden (IMF) för ett treårigt lån för att svalka skärselden från en ekonomisk kris.

När Imran Khan tillträdde var växande fattigdom ett reellt problem i Pakistan och att tackla de mest utsatta folklagrens umbäranden stod högst på agendan. Sedan kom pandemiutbrottet och en ny virussjukdom som svepte igenom Pakistans socialt utsatta med frenesi samtidigt som landets ekonomi led stora förluster.

Kvinnor ­– särskilt drabbade

Särskilt kvinnor och barn har påverkats av covid-19 och de efterföljande sociala och ekonomiska konsekvenserna av pandemin, menar FN-organet ILO och pekar på massarbetslöshet inom den kvinnodominerande klädesindustrin.

Men inte alla är nöjda med helgens missförtroendeomröstning mot Imran Khan. I flera städer har anhängare slutit upp i mångtusental för att vädra sitt missnöje med utvecklingen som de menar kastar fotogen på en pyrande storskalig politisk konflikt hellre än släcker några bränder.

”Ett svek”

Fawad Chaudhry, talesperson för Imran Khans sociala rättviseparti Pakistan Tehreek-e-Insaf (PTI), har uppmanat den avsatte premiärministerns anhängare att fortsätta sina protester mot parlamentets beslut:– Omröstningen är ett svek mot landets politik och konstitution, säger Chaudhry i ett uttalande, rapporterar The Hindu.

* * *

LÄS ÄVEN:Fortsatta bondeprotester i Indien63 döda i bombdåd mot moské i PakistanSvagt rättsväsende skyddar våldtäktsmän i Sydasien

The post Pakistans premiärminister avsatt – i kritiskt politiskt läge appeared first on Tidningen Global.

Kampen för urfolkens rättigheter är en kamp för hela mänskligheten

Att nödvändig samhällsförändring kräver uppoffring bör vid det här laget vara självklart. Att politiken inte är beredd att gå detta till mötes detsamma.

Den politiska oviljan att leva upp till klimatmålen och att vända skenande ekonomiska klyftor faller som vanligt i skymundan när politiker under valår lovar fylla medelklassens plånböcker med några extra hundralappar under nästa mandatperiod. Signalpolitiken har normaliserats till den grad att vi i dag inte förväntar oss något mer. Ingen verkar förmögen att samla medborgarna kring en framtidsvision där våra barnbarn har möjligheten att leva fria och jämlika liv i välmående ekosystem. Varför? För att en sådan framtid kräver uppoffringar idag.

I januari tilldelades Kichwa-ledaren Patricia Gualinga från Ecuador det årliga Olof Palme-priset för sin kamp för urfolks rättigheter och biologisk mångfald i Amazonas. Ceremonin avslutades med ett samtal mellan Gualinga och Sara-Elvira Kuhmunen, ordförande för samiska ungdomsförbundet, där de erkände varandras ömsesidiga kamp och förenades runt att gruvprojektet i Gállok kränker samernas rättigheter.

En ny rapport visar på ett positivt samband mellan välmående ekosystem och skyddandet av urfolks landrättigheter. Dessutom pekar rapporten på tydliga korrelationer mellan landområden förvaltade av urfolk och minskade koldioxidutsläpp, och därmed hur dessa landrättigheter är ett effektivt sätt att närma sig klimatmålen i Parisavtalet.

Statsminister Magdalena Andersson höll under prisceremonin ett kärnfullt tal där hon gratulerade Gualinga och lyfte sin socialdemokratiska föregångare Palmes uppmaning om att välja mellan välstånd för alla människor och ohållbar exploatering av vår gemensamma miljö. Kampen för urfolkens rättigheter är en kamp för hela mänskligheten, sa statsministern. Två månader och ett regeringsbeslut om att tillåta gruvbrytning i Gállok senare, framstår statsministerns tal som nästan förolämpande tomt.

Historikerna Jo Guldi och David Armitage identifierar i The history manifesto hur vår kultur har fastnat i korttidstänkande. De korrelerar historievetenskapens tillbakadragande från offentligheten under 1980-talet med att frimarknadskapitalistiska myter började dominera politiken. Reduktionistiska ekonomiska kalkyler blev på modet och främjade en neoliberal diskurs där människans öde var betingat av hennes så kallade själviska gener. Myterna inkorporerades i samhällsinstitutionerna som sanningar utanför historien, och föll därmed bortom människans förmåga att förändra dem. Historiens slut utropades och ekonomisk rationalism, grundad i evig tillväxt, blev det enda rumsrena alternativet. Entreprenörer och VD:s gavs rollen som arkitekter av vår gemensamma framtid.

Ingen har lyckats sätta bättre ord på vår tids förstoppade och visionslösa politik än (om än ofrivilligt) Region Stockholms trafikborgarråd Kristoffer Tamson (M), som i DN härom veckan proklamerade: ”Vi måste ta riktiga beslut, med riktiga pengar baserade på den riktiga verkligheten och det återspeglar inte det här förslaget”, angående ett förslag från Vänsterpartiet som syftade till att närma sig en skattefinansierad nolltaxa på Stockholms kollektivtrafik.

Nolltaxan vore ju, förutom insparade kontroll- och administrationskostnader, ett effektivt steg mot en jämlik och hållbar omställning som främjar ett fossilfritt (och litiumjon-batterifritt) resande.

Men att våga tänka långsiktigt och möta de krav en samhällsförändring i hållbar riktning kräver, tycks inte längre ingå i den politiska yrkesbeskrivningen. På vagt formulerade värdegrunder varvar man i stället signalpolitik med mutpengar till bilister och villaägare, vilket endast befäster ett ohållbart ”business-as-usual”.

Korttidstänkandet känns just nu oerhört ogenomträngligt. Detta i en tid då politiken mer än någonsin måste lyckas samla medborgarna kring en framtid som är värd uppoffringar.

Tumme ner:

Valår, och valfläsket når nya nivåer. Nödvändig förändring uteblir.

Tumme upp:

Sambandet mellan urfolksrättigheter och en välmående planet börjar uppmärksammas.

The post Kampen för urfolkens rättigheter är en kamp för hela mänskligheten appeared first on Tidningen Global.

Ett rikt land med jättemycket pengar

”Massinvandringen har lett till gruppvåldtäkter, bilbränder och utanförskapsområden – ord som vi inte ens hade innan. Men de ukrainska flyktingar som kommer hit har ingenting med det att göra. De är kristna ortodoxa många av dem. De vill jobba och försörja sig.”

ovan kommer från Sverigedemokraternas gruppledare i Karlskrona, Christopher Larsson, i en intervju med DN. Om någon trodde att SD:s välkomnande av ukrainska flyktingar verkligen handlade om en kursändring, att de var på väg att ompröva sin tidigare politik när de på nära håll kunde se vad krig leder till, så är jag ledsen att göra er besvikna. Rasismen är lika tydlig som någonsin.

Larssons polare Tomas von Dahn (som förvisso inte har några uppdrag för partiet men verkar vara på väldigt god fot med SD:s starke man i Karlskrona) uttrycker sig ännu grövre. ”Såna som kommer nere från Afrika – det är ett jävla tjuvpack. De stjäl och våldtar och mördar och knarkar och fan vet vad de håller på med”, säger han när DN besöker honom. Christopher Larsson protesterar inte direkt när han hör von Dahns ord, men han tycker att DN ska låta bli att citera det där om tjuvpack.

På riksnivå låter det förstås lite annorlunda. Men något som återkommer både när Christopher Larsson och SD:s partisekretare Richard Jomshof pratar är att flyktingarna från Ukraina är ”riktiga flyktingar”. Till skillnad från dem som flyr från Afghanistan, Jemen, Etiopien eller något av alla andra länder i världen där det pågår krig som för närvarande har hamnat i skuggan av Ukrainakriget. Som om bomberna som trasat sönder städerna i Jemen vore mindre verkliga. Som om den humanitära katastrof som pågår i Tigray inte räknades.

Något annat som återkommer när Jomshof och Jimmie Åkesson uttalar sig, men som vi också har hört från exempelvis Moderaterna, är att vi ska hjälpa ukrainarna eftersom de tillhör vårt närområde. Flyktingar ska framför allt bosätta sig i närliggande länder, tycker de. Det är bara ett problem med den verklighetsbeskrivningen – det gör de redan. I Turkiet lever närmare 4 miljoner flyktingar, i Libanon (som har en befolkning som är en bra bit under Sveriges) bor 1,4 miljoner flyktingar. Andra länder som ligger på topp tio-listan när det gäller flyktingmottagande är Pakistan, Iran, Etiopien och Sudan. Enligt World population review befinner sig 80 procent av världens flyktingar i ett utvecklingsland.

Jomshof föreslår att syrierna ska fly till Saudiarabien, ”ett väldigt rikt land med jättemycket pengar och hur mycket utrymme som helst. Varför är de inte där?” frågar han retoriskt. Det enkla svaret på den frågan är att Saudiarabien inte har velat klassa syrier som flyktingar, ändå befinner sig runt 2,5 miljoner syrier där, men mestadels som gästarbetare. Det är förstås beklagligt att inte Saudiarabien har visat en större generositet, men är det skäl för att vi inte ska ta emot några flyktingar? ”Ett rikt land med jättemycket pengar och hur mycket utrymme som helst” skulle ju förresten lika gärna kunna appliceras på Sverige.

Vad Jomshof och andra gärna glömmer när de pratar om ”närhetsprincipen” är att många av de länder som de förväntar sig att folk ska fly till är totalitära stater där kvinnor och oliktänkande förtrycks. I andra närliggande länder råder det akut missväxt och hungersnöd – jag är inte säker på att Jomshof själv skulle vilja fly till ett sådant land om det hade råkat ligga i hans närområde.

Under flera århundraden har den europeiska befolkningen koloniserat, förtryckt och utnyttjat fattigare länder. Man kan med fog säga att det välstånd vi åtnjuter bygger på att vi har utnyttjat billig arbetskraft i fattiga länder. Det är också västs kolonialisering som i många fall ligger till grund för många av de konflikter vi ser i världen. Ändå blundar SD och andra partier för att vi skulle ha något som helst moraliskt ansvar.

Flyktingar är flyktingar oavsett vilket krig de flyr ifrån. Det är bra att vi välkomnar ukrainarna med öppna armar, men det borde inte hindra oss från att ta emot flyktingar från andra länder i världen. Christopher Larsson och Richard Jomshof må använda olika ord när de pratar om flyktingar, men under ytan döljer sig samma gamla vanliga unkna rasism.

Alla som vill hjälpa flyktingar, oavsett härkomst.

Alla som gör skillnad på flyktingar och flyktingar.

The post Ett rikt land med jättemycket pengar appeared first on Tidningen Global.

Linde kräver sanktioner mot olja och gas 

Sverige kräver nu EU-sanktioner även mot olja och gas – men räknar inte med enighet ännu. ”Vi ligger på så mycket vi kan,” säger utrikesminister Ann Linde (S). EU-ländernas femte sanktionspaket spikades i förra veckan och innehåller bland annat ett kommande stopp för kolimport från Ryssland.  Vid måndagens utrikesministermöte i Luxemburg krävde Sverige att man […]

The post Linde kräver sanktioner mot olja och gas  appeared first on Syre.

Medlare utsedda efter strejkvarsel för kyrkoanställda

För första gången någonsin varslar Kommunal om konflikt på kyrkans område.Idag, den 11 april utsågs medlare sedan förhandlingarna strandat. Förbundsordförande Malin Ragnegård kallar utvecklingen »tragisk». 

Om det inte blir någon överenskommelsen blir det blockad mot övertids- och mertidsarbete samt mot nyanställning och inhyrning på avtalsområdet från och med den 22 april och strejk vid utvalda arbetsplatser från och med den 27 april.

Planerade begravningar undantas från konfliktvarslen.

»Jag kan bara beklaga att arbetsgivarna som representerar Svenska kyrkan uppenbarligen anser att just deras verksamhet ska ha en särställning på svensk arbetsmarknad. Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation borde förstå att det ligger i deras eget intresse att förbättra möjligheterna för de anställda att få yrkesutveckling och omställningsmöjligheter utan kraftiga försämringar i deras kollektivavtal, säger Johan Ingelskog, avtalssekreterare Kommunal i ett pressmeddelande.

Kommunal har cirka 5 200 medlemmar inom kyrkans område, bland annat krematoriearbetare och vaktmästare. Varsel om nyanställnings- och övertidsblockad och därefter strejk gäller omkring 500 medlemmar.

Enligt Kommunal vill Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation »göra kraftiga försämringar i medlemmarnas arbets- och lönevillkor, vilket Kommunal inte kan gå med på».

En strejk är alltid en sista utväg och absolut inget Kommunal gör lättvindigt. Men det är omöjligt för oss att acceptera ett avtal där medlemmarna i Kommunal skulle gå med på villkorsförsämringar för att få likvärdiga omställningsmöjligheter som flertalet på svensk arbetsmarknad, säger Malin Ragnegård, förbundsordförande Kommunal i ett pressmeddelande.

»Kommunals utgångspunkt är att ett avtal med Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation ska innehålla ett likvärdigt omställningsavtal som har förhandlats fram på svensk arbetsmarknad. I nuläget säger Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation att om deras anställda ska omfattas av innehållet i regeringens trygghets- och omställningspaket, då ska det betalas med försämrade villkor», skriver förbundet i pressmeddelandet.

Cecilia Herm, förhandlingschef vid Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation, bekräftar för Kommunalarbetaren att man velat göra förändringar av villkoren i avtalet.

– Bland annat vill vi förändra uppsägningstiderna. Svenska kyrkan har unikt långa uppsägningstider. Det skapar inlåsningseffekter och orimliga kostnader när Svenska kyrkan behöver omorganiseras. Men det vill vi kompensera genom ett nytt omställningsavtal som balanserar det här. Vi har föreslagit mycket generösa villkor i ett nytt omställningsavtal

Medlingsinstitutet utsåg i dag Robert Schön, Ronny Wenngren och Anders Norberg att medla i arbetstvisten mellan Svenska Kommunalarbetareförbundet och Svenska Kyrkans Arbetsgivarorganisation i förhandlingar om nytt kollektivavtal.

Robert Schön har tidigare varit bland annat vice vd för Industriarbetsgivarna.

Ronny Wenngren har tidigare varit bland annat förhandlingschef för Svenska Elektrikerförbundet.

Anders Norberg har tidigare varit bland annat vice vd för Transportföretagen och förhandlingschef för Biltrafikens arbetsgivareförbund.

Medlingsinstitutet är en statlig myndighet under Arbetsmarknadsdepartementet med uppgift att medla i arbetsmarknadstvister i förbundsförhandlingar om kollektivavtal samt i lokala tvister då fackförbund kräver kollektivavtal med enskilda arbetsgivare

Enligt Kommunals ordförande Malin Ragnegård är det första gången någonsin det finns ett konflikthot på kyrkans område.

– Vi har inte ens varslat tidigare på kyrkans område, säger hon till Kommunalarbetaren och kallar utvecklingen för tragisk.

Enbart den som är medlem i Kommunal senast klockan 08.59 den 27 april omfattas av rätten till strejkersättning, skriver facket på sin hemsida.

Inlägget Medlare utsedda efter strejkvarsel för kyrkoanställda dök först upp på Dagens Arena.

Natodiskussionen oroar på ”Fredens öar”

Ett finskt medlemskap i Nato rycker allt närmare. Något som oroar på strategiskt belägna Åland, som i över 150 år varit en demilitariserad zon.

– Det är en pappersöverenskommelse – man vet inte vad den har för betydelse i praktiken i händelse av en konflikt, säger Jonas Bladh, politisk redaktör för Ålandstidningen.

ÅLAND | Ögruppen Åland, som är en självstyrande del av Finland, är sedan 1856 en demilitariserad zon, vilket innebär att varken militär personal, fartyg eller fordon får vistas i landskapet. Dessutom är alla krigshandlingar mot Åland förbjudna – och Finland är skyldigt att garantera att demilitariseringen upprätthålls.

Ögruppen – som kallas ”Fredens öar” – har dock ett militärstrategiskt viktigt läge i Östersjön, och frågan kring Ålands status har aktualiserats i samband med Rysslands krig mot Ukraina – och efter att Finland alltmer närmat sig en Natoansökan.

Enligt Jonas Bladh, politisk redaktör på Ålandstidningen, finns en farhåga på Åland kring hur ett eventuellt finskt Natomedlemskap skulle kunna påverka öarnas status.

Det finns en oro på Åland – precis som den finns i Finland och Sverige. För alla vet ju att demilitariseringen är en pappersöverenskommelse. Man vet inte riktigt vad den har för betydelse i praktiken i händelse av en konflikt, säger han.

"Bred konsensus"

Den åländska statusen har under åren diskuterats med jämna mellanrum. 2016 skapade dåvarande finske försvarsministern Jussi Niinistö stor uppståndelse, då han i en intervju hävdade att ögruppens position som demilitariserat område måste ses över.

Enligt Niinistö var det naivt att tro att demilitariseringen skulle minska hotet mot Åland i en krissituation– ett uttalande som ledde till att dåvarande statsminister Juha Sipilä i skarpa ordalag fick påpeka att statusen är stadfäst i internationella avtal.

Bland ålänningarna tycks de flesta också vara överens om att statusen har gagnat ögruppen, enligt Jonas Bladh.

Jag tror att det finns en ganska bred konsensus kring att demilitariseringen har varit bra – och därför vill man få en försäkran om att statusen fortsätter att gälla om det skulle bli aktuellt med ett finskt Natomedlemskap, säger han.

"Förväntar oss att avtal hålls"

I spåren av Rysslands anfall mot Ukraina har frågan återigen tagit plats i den finska debatten, och nyligen försäkrade den finska marinens kommendör Jori Harju i en intervju i Hufvudstadsbladet att Finland är väl förberett på att försvara Åland – trots demilitariseringsavtalet.

Från officiellt åländskt håll vill man inte kommentera frågan kring huruvida en eventuell finsk anslutning till Nato skulle kunna påverka ögruppen, enligt Ålands lantråd, Veronica Thörnroos.

Det offentliga Åland har inga kommentarer, men precis som i Finland och Sverige diskuteras frågan såklart runt köksborden även här. Men då det är Finland som i så fall ansluter sig, ligger det inte inom vårt behörighetsområde, säger hon.

Vad gäller Ålands framtida status som demilitariserad zon är budskapet från landskapsregeringen dock tydligt, enligt Veronica Thörnroos.

Vi har varit väldigt tydliga från Ålands landskapsregerings sida att vi förväntar oss att de ingångna avtalen hålls. Det handlar om internationella avtal, där även folkrätten är inkopplad. Det är vårt tydliga ställningstagande, säger hon.Enligt Jonas Bladh är det också föga troligt att den konstruktion som allt sedan mitten av 1800-talet har gällt för ögruppen på något sätt skulle förändras med ett eventuellt finsk Nato-medlemskap.

Senast i höstas var 100 länder representerade när demilitariseringen högtidlighölls här på Åland. Då slog Finlands president Sauli Niinistö fast att statusen är viktig i allra högsta grad – och samma besked har kommit från utrikesminister Pekka Haavisto de senaste dagarna, säger han.

The post Natodiskussionen oroar på ”Fredens öar” appeared first on Tidningen Global.

Gömd i bärnsten – den blev dinosauriernas död

Forskarna kan ha hittat en bit av den asteroid som tros ha utrotat dinosaurierna för 66 miljoner år sedan.

DJURLIV | En skärva av asteroiden har bevarats i bärnsten i North Dakota och trots att den är långt från den enorma Chicxulub-kratern i Mexiko där asteroiden tros ha slagit ner, är paleontologerna övertygade om att den är en bit av den asteroid som orsakade de jättelika djurens död, skriver New York Times.

Den jättelika himlakroppen som bröt av Yucatánhalvön som nu skjuter ut från östra mexikanska fastlandet och skiljer Karibiska havet från Mexikanska golfen tros ha varit mer än 9,5 kilometer bred och har diskuterats flitigt av forskare, eftersom man inte varit säker på om det rört sig om en asteroid eller en komet. Och om det var en asteroid – vad var den gjord av?

”Om du kan identifiera det, och vi är på god väg att göra det, då kan du faktiskt säga vad det var för någonting, säger paleontologen Robert DePalma som undersökt fyndplatsen, på ett möte vid Nasa Goddard Space Fligt Center i Maryland förra onsdagen.

Enorm krater

När objektet träffade jorden uppstod en krater som är drygt 160 kilometer bred och drygt 32 kilometer djup. Smält sten stänkte upp i luften och svalnade till glassfärer, vilket är ett av de distinkta bevisen för ett meteornedslag.

De som landade i vattnet kvävde djurlivet och förvandlades efter miljontals år av kemiska reaktioner i vattnet, men de som hamnade på land, i träden, hade en perfekt grogrund för att kapsla in sig och bevaras nästan intakta genom ett skyddande lager av bärnsten.

De flesta av stenbitarna som nu hittats innehåller höga halter av strontium och kalcium, indikationer på att de var en del av den kalkstensskorpa som meteoren träffade.

"Oerhört annorlunda"

Men två av bitarna som hittades var oerhört annorlunda.

”De var inte berikade med kalcium och strontium som vi förväntade oss”, säger DePalma.

I stället innehöll de högre värden av bland annat järn, krom och nickel, vilket tyder på att det kan ha varit en asteroid, i synnerhet en typ känd som kolhaltiga kondriter. Liknande fynd gjordes på Hawaii 1998, mer än 800 mil från nedslagningsplatsen.

Paleontologerna hoppas nu dessutom att bitarna innehåller lite 66 miljoner är gammal luft eftersom de är intakta med luftbubblor.Vetenskapsmännen på Nasa planerar nu att jämföra fyndet med de prover som togs vid Nasas expedition med OSIRIS-REX till asteroiden Bennu.

The post Gömd i bärnsten – den blev dinosauriernas död appeared first on Tidningen Global.

Dina val kan hjälpa till att rädda planeten

Flyga mindre eller bli vegan? Förändringar i hur vi lever våra liv kan göra stor skillnad när planeten blir varmare, enligt FN:s klimatpanel IPCC.

– Medelsvensken lever på ett sätt som kräver fyra jordklot. Det är inte hållbart, säger miljösociologen Åsa Nyblom.

KLIMAT | Alla människor har en roll att spela för att hjälpa till att bromsa den globala uppvärmningen och därmed minska de mest katastrofala konsekvenserna av klimatförändringen.

Det är budskapet från FN:s klimatpanel IPCC som i sin senaste rapport för första gången ägnar ett helt kapitel åt hur individens konsumtion och efterfrågan på varor och tjänster påverkar utsläppen av klimatskadliga växthusgaser.

– Ledare måste leda, men vi kan alla göra vår del, säger FN:s generalsekreterare António Guterres.

Minskade utsläpp

För att begränsa den globala temperaturhöjningen i enlighet med målen i Parisavtalet måste utsläppen av växthusgaser nå sin topp inom tre år, enligt IPCC:s rapport.

För att vända skutan måste fossila bränslen fasas ut till förmån för förnybara alternativ och energibehovet minska radikalt – men politiker bör också fatta beslut som ger människor förutsättningar att uppdatera sina konsumtionsmönster.

Rätt politik, infrastruktur och teknologi möjliggör förändringar i livsstilar och beteenden som kan resultera i en minskning av utsläppen av växthusgaser med 40-70 procent till 2050, enligt rapporten som bygger på tusentals vetenskapliga studier.

– Den samlade forskningen bedömer att förändrad konsumtion, efterfrågan och beteende har en stor utsläppsminskningspotential och att det är säkrare att få ut den potentialen i praktiken än potentialen av avancerade tekniska lösningar, säger Åsa Nyblom, miljösociolog vid IVL Svenska Miljöinstitutet.

– Men potentialen kommer inte att kunna realiseras utan understöd av samhällets regler, institutioner, infrastruktur och incitament. Vi kan inte lägga ansvaret för systemförändring på individen utan hela samhället måste dra åt samma håll.

Cykel och tåg

Klimatpanelens rapport lyfter en rad åtgärder för en mer hållbar livsstil – allt från att bli mer energismart till att byta till koldioxidsnål teknik och förbättra effektiviteten hos befintlig teknik.

Störst potential att minska det individuella koldioxidavtrycket finns i de val vi gör för att transportera oss, som att byta förbränningsmotorn mot en elektrisk eller försöka cykla och gå mer. Byts långdistansflyg mot tåg när det är möjligt kan de totala utsläppen från flyget minska med 10-40 procent till 2040, enligt rapporten.

Växtbaserad kost är ett annat klimatsmart val men att bli vegetarian eller vegan har mindre påverkan på utsläppen än att hoppa över en enda långdistansflygning om året.

De flesta människor tar dock aldrig ett långväga flyg. Nästan hälften av de globala utsläppen kan kopplas till konsumtionen hos de rikaste 10 procenten i världen.

– De allra flesta tycker nog att det är orimligt och djupt orättvist att en liten del av jordens befolkning använder 90 procent av resurserna, säger Nyblom.

– En hållbar livsstil kommer att innebära materiella uppoffringar för den välbeställda medelklassen men också möjligheter till förbättrad livskvalitet. Exempelvis mer tid till det som faktiskt ger glädje och återhämtning, för det resursrika liv vi lever i dag leder nödvändigtvis inte till ett gott liv.

"Falskt argument"

Behovet för den rika världen att förändra den livsstil som för många har blivit en viktig identitetsmarkör är inte alltid populärt. Men det är hög tid att inse vilken enorm utmaning som väntar och vad det är vi väljer mellan, enligt Nyblom.

– Ibland framstår det som om vi väljer mellan en neddragning av vårt materiella överflöd eller att fortsätta med business-as-usual. Det är ett falskt argument eftersom det läget inte kommer att finnas kvar, säger hon.

– Det går inte att kombinera dagens utsläppsnivåer med ett stabilt klimat, vilket är förutsättningen för det resursuttag vi har i dag. Framtiden innebär med nödvändighet förändring och det finns inte en, utan flera, vägar till ett hållbart samhälle.

The post Dina val kan hjälpa till att rädda planeten appeared first on Tidningen Global.