Inlägg publicerade i “Media”

Ensamkommande ungdomar associeras ofta till en grupp killar. Men numera är nästan en tredjedel tjejer. De är ofta mer utsatta än killarna, ändå finns väldigt lite forskning om vad flickorna behöver. Därför drar en ny studie igång. ”Det är jättebra! Jag är självständig nu, men det finns andra som behöver stöd och hjälp”, säger Maryam Nazari, […]

The post Ensamkommande flickor osynliggjorda – fram tills nu appeared first on Syre.

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas Håkan A Bengtsson skriver om veckans händelser och icke-händelser i den politiska världen. Den här gången om den inte alltid knivskarpa gränsen mellan ”sanning” och ”lögn”, bland annat utifrån den sparkade ledarskribenten Kajsa Ekis-Ekman och en gammal kulturkonflikt på tidningen Norrskensflamman.

Den slitna gamla klyschan ”sanningen är krigets första offer” kommer väl till pass i tider som dessa. Propaganda eller opinionsbildning är självklara politiska redskap även i fredstid och i såväl demokratier som diktaturer. Men i krig dras en mer knivskarp gräns mellan vänner och fiender. Och forna vänner kan bli varandras värsta fiender, tidigare fiender kan alliera sig med varandra. Men gränsen mellan ”sanning” och ”lögn” är inte alltid knivskarp, i varje fall inte för alla. Många faller i farstun för ”desinformationen”, även om det också finns utrymme för tolkningar som kan bottna i skilda perspektiv, ideologiska världsbilder och förutfattade meningar.

Jag fick själv ett förebud om denna gråzon strax innan kriget bröt ut. En av mina krönikor här på Dagens Arena hade rubriken ”Krig eller fred”. Det intresserade uppenbarligen någon i Ryssland och min hörna refererades på en rysk websida. Jag översatte tillbaka den via Google translate och kunde utläsa att den i och för sig inte var helt felöversatt men att andemeningen hade försvunnit. Perifera anmärkningar hade gjorts till huvudsaken. Rubriken löd: ”Svensk journalist: Kreml har redan vunnit hälften av den planerade segern.” Det var inte riktigt mitt budskap.

Det skvalpade till i den mediala ankdammen när Kajsa Ekis-Ekman fick sparken som ledarskribent på Dagens ETC. I en ledarartikel hade hon riktat kritik mot websidan ”Kyiv Independent”som LOs tidning Arbetet samarbetar med. Ekis-Ekmans gjorde gällande att ”Kyiv Independent” är nazianstruken. Hon kanske hade rätt i att tidningen rapporterat från en högerextrem militär styrka. Men det är inte samma sak som att ens journalisten eller ännu mindre hela tidningen är nazistisk. Den anklagelsen verkar det inte heller finnas något fog för. Bilden av Ukraina som en nazistisk nation har varit i säck innan den hamnade i Ekis-Ekmans påse. Och är en central beståndsdel i den ryska propagandan mot Ukraina och för den ”särskilda militära special operation” som nu lägger landet i ruiner.
Den historiska kopplingen till det fosterländska kriget och segern över Hitlertyskland har uppenbarligen fortfarande sin inhemska jordmån så att propagandan håller upp det folkliga stödet för Putin. Tidningen Arbetet levererade en saklig och väl underbyggd kritik mot Ekis-Ekmans ledare.

Sedan fick hon sparken som ledarskribent. Dagens ETCs chefredaktör Andreas Gustavsson försvarade själva publiceringen som han ju hade godkänt. Men droppen var, menade han, att hon i en diskussion på Instagram ”grovt förskönade Russia Today, alltså den megafon som tjänar en alltmer fascistoid statsmakt i Ryssland”. För det beslutet har Gustavsson bannats av andra publicister. Peter Kadhammar skrev i Aftonbladet att det till finns en särskild plats i helvetet för fega redaktörer. En publicist ska alltid försvara sina skribenter, menade han.

Men en ledarsida uttrycker tidningens politiska hållning. Vad en ledarskribent skriver och tycker har därför en särskild laddning för en publikation.

Men en ledarsida uttrycker tidningens politiska hållning. Vad en ledarskribent skriver och tycker har därför en särskild laddning för en publikation. Gustavsson beslut var politiskt motiverat. ETCs renommé stod på spel. Samma sak hände på Sydsvenskan häromåret. En ledarskribent hade i en privat tweet skrivit om ”vänsterns närmast sexuella upphetsning över upploppen i USA, över plundringarna, bränderna och våldet” vilket gör det ”lättare att förstå dess strävan att genom invandring skapa liknande förhållanden här med en stor, invandrad, etnifierad och segregerad underklass”. Den tweeten låg inte i linje med Sydsvenskans politiska position.

Yttrandefrihet innefattar inte rätten att få sina åsikter publicerade. Varje dag fattar redaktörer och ansvariga utgivare beslut om publiceringar och refuseringar. Ibland vrider och vänder de på enskilda formuleringar i texter som faktiskt publiceras. Seriösa medier bejakar publicistisk mångfald, tar in repliker och befrämjar debatt. Men varje dag fattas en mängd beslut att inte publicera. Yttrandefriheten är rätten att uttrycka din åsikt och ger oss en möjlighet att starta nya medier eller vända oss till andra medier för att få våra alster publicerade. Medial mångfald är därför av en rad skäl eftersträvansvärt. Det bästa försvaret för demokratin är att också dissidenterna som utmanar etablerade ”sanningar” kan göra sin röst hörd. I en demokrati får vi leva med att människor hyser udda åsikter och är motvalls i största allmänhet. Ett samhälles demokratiska vitalitet kan mätas i om det också finns offentligheter där olika slags ”sanningar” kan ifrågasättas. Vilket är det bästa sättet att hantera de politiska trollen och konspirationsmakarna. Vi får leva med våra Putinkramare och Koranbrännare.

”Arvskifte” en av Anders Ehnmarks bästa och kanske viktigaste böcker. I ett avsnitten beskrivs kulturkonflikten när han tillsammans med sin hustru Annika Hagström flyttade till Luleå för att arbeta på Norrskensflamman, en tidning som ägdes av VPK med som var ett språkrör för partiets Moskvatrogna falang. Det är ett ömsint porträtt av en svunnen tid och en politisk miljö som inte längre existerar. Och av människorna i det kommunistiska Norrbotten.

Men tidningen ägnade sig, skriver Ehnmark, åt ett slags dubbel bokföring. Den kämpade för demokrati här i Sverige men försvarade diktaturen i Sovjet: ”Till synes gällde andra regler där. Det som var ett brott här var en berömvärd gärning där”, ”utopins värderingar tycktes upphöra att gälla, när utopin förverkligats.” Anders Ehnmark och Annika Hagström försökte introducera ett journalistiskt förhållningssätt på tidningen. Det gick sisådär. Traditionen att publicera artiklar från den sovjetiska nyhetsbyrån APN var stark, läsarna vill ha positiva nyheter från och om den första ”arbetarstaten”. Norrskensflamman hade inte ett journalistiskt uppdrag, Istället spände dem ”ett himlavalv över sina trogna.” Det tidningen skrev om var ”mycket vackert och lögnaktigt och sant också ”, för ”all politisk lögn består till stora delar av sanning. Vem skulle annars tro på den?”

Vid några tillfällen beordrades jag att visa film på Förbundet Sverige–Sovjetunionens månadsmöten.

I slutet av 1970-talet anställdes jag på ABF i Halmstad. Jag var yngst och fick göra saker ingen annan ville ta på sig. Som att visa film på olika föreningsmöten. Jag lärde mig sköta en 16-mm filmprojektor. Vid några tillfällen beordrades jag att visa film på Förbundet Sverige–Sovjetunionens månadsmöten. Förbundet hette egentligen ”Sällskapet för främjande av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen”och var väl medlem i ABF och hade därmed rätt vill sina bidrag från ”folkbildningen”. Jag minns att jag visade svartvita filmer som rapporterade om sådana saker som jordbrukssektorns fantastiska utveckling i Sovjetunionen. På näthinnan har jag fortfarande de där svartvita bilderna av vajande vetefält. Jag misstänker starkt att de härstammade från Ukraina. De måste ha verkat lugnande på den grånade och ärrade samling män och kvinnor som samlades för att titta på sovjetiska filmer och att hålla sina illusioner vid liv. Någon gång kom det en tjänsteman från sovjetiska ambassaden i Stockholm till Halmstad och framförde hälsningar och goda nyheter från öst. Åhörarna var mestadels hemmahörande i VPK och utbrytarpartiet APK, tillsammans med någon enstaka socialdemokrat. Hade de där filmvisningarna passerat dagens värdegrundsarbete och demokratiplattformar? Kanske är har åsiktskorridoren ändå krympt? Länge behandlades de som säkerhetsrisker och bevakades av säkerhetspolisen. Och samtidigt gav staten bidrag så att samma personer kunde titta på sovjetiska propandafilmer.

Världen var full av paradoxer redan då. Kanske erbjöd de där filmkvällarna ett slags inkludering av oliktänkande som förstås samtidigt på en och samma gång slog vakt om sina politiska lögner. Även om det säkert var sant att vetefälten vajade i Ukraina.

Möjligen kan den politiska lögnen liknas vid ett slags rättshaveri. Fritiof Nilsson Piraten skriver i ”Bock i örtagård” om sockenkverulanten Per Persson i Tosterup. Kyrkan i byn hade utvidgat sin kyrkogård. Persson fixa idé var att den hade lett till att likvatten hade förgiftat hans brunn ”så att han själv, hans husfolk och hans fänad var nära att ruttna”. Tack och lov hade han upptäckt faran i tid och fyllt igen brunnen och börjat hämtat vatten från annat håll. Kostnaden för detta arrangemang ville han att socknen skulle stå för. Något samma socken bestred. Men skriver Piraten som alla kverulanter hade Per Persson rätt på en väsentlig punkt: ”Vattnet i hans brunn var uselt.” Men vad det berodde på kunde aldrig bevisas. Men Per Persson i Tosterup drev sin sak med en ”trosvisshet som anstått en martyr inför arenans lejon.”

Vi lever i en tid där konspirationsteorierna och de politiska lögnerna sprids med vindens hastighet. Det finns inga chefredaktörer eller ansvariga utgivare på de sociala medierna. Det finns skäl att vara orolig och vaksam. Exempelvis har myterna om att någon stulit valsegern från Donald Trump bitit sig fast. Men det finns fortfarande de som inte tror att Lee Harvey Oswald mördade John F. Kennedy i Dallas 1963, trots övertygande bevisning, vittnesmål och indicier.

Den politiska lögnen bekämpas bäst i offentliga rum. Kverulanter ute i socknarna och i den stora vida världen lär vi få leva med.

Inlägget Den politiska lögnen har alltid ett korn av sanning dök först upp på Dagens Arena.

En decemberdag 1968 fick amerikanen Rolf vom Dorp höra en fras som fick honom att vägra delta i Vietnamkriget. Syre träffar en 77-årig aktivist, som flyttade till Sverige för att landet värnade freden. Nu höjer han rösten mot Natomedlemskap. I ett gult trähus på den nordskånska landsbygden sätter Rolf vom Dorp på en kanna kaffe […]

The post Krigsvägraren om Natodebatten: ”Häpnadsväckande” appeared first on Syre.

Tvångsäktenskap och hedersrelaterat våld. Det är de vanligaste skälet till varför ensamkommande flickor flyr från sina hemländer. Flest tjejer kommer från Somalia. Najad är en av dem. Som trettonåring krävde den islamistiska extremistgruppen Al-Shabab att hon skulle gifta sig med en av dem. ”Annars skulle jag bli dödad”, säger hon. Najad var bara 13 år […]

The post Ensamkommande Najad flydde från Al-Shabab appeared first on Syre.

Flest ensamkommande killar kommer från Afghanistan. Men när det gäller tjejer är de afrikanska länderna i majoritet. Maryam Nazari, som själv är ensamkommande, tror det handlar om att tjejerna hålls hårdare av sina familjer i Afghanistan. ”Tjejer får inte gå ut”, säger hon. Det saknas statistik över skälen till varför ensamkommande söker asyl. Men när […]

The post Så skiljer sig flyktskälen mellan ensamkommande tjejer och killar appeared first on Syre.

Den digitaliserade vården har uppenbarligen inte levererat de effektiviseringar eller kvalitetshöjningar som den utlovade, och än mindre några besparingar. Digitaliseringslobbyn har dessutom gjort att den hamnat bortom demokratisk kontroll. 

Den 28 april rapporterade Dagens Samhälle, kommunsektorns husorgan, att skarp kritik riktas mot SKR för att de följt ett konsultbolags agenda för digitaliseringen av den svenska sjukvården.

Den skarpa kritiken formuleras av Katti Björklund, frilansjournalist och mångårig medarbetare på 1177 Vårdguiden och SKRs bolag Inera i rapporten Digitaliseringslobbyn. (Arena Idé 2022).

Rapporten följer en konsultrapports väg från det amerikanska managementkonsultbolaget McKinseys kontor ut i den svenska debatten. Konsultrapporten ”Värdet av digital teknik i den svenska vården”från 2016 påståratt den svenska vårdenskulle kunna spara 180 miljarder per år från år 2025 med hjälp av ökaddigitalisering.

Katti Björklund dokumenterar hur McKinseys rapport blir citerad i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Inte bara i otaliga nyhetsartiklar (som här i DN), utan också av statliga utredningaroch myndighetersom Vårdanalys. Av politiker, som Liberalernas dåvarande partiledare Jan Björklund och Anna Starbrink, liberalt regionråd i Stockholm som med hänvisning till McKinseys beräkningar kräver ”Ge vården 1 miljard till digitalisering”.

Och inte minst, av Sveriges Kommuner och Regioner, SKR.

Enligt den journalistiska principen om att låta båda sidors bästa argument komma fram får också SKR:s digitaliseringsansvarige Patrik Sundström komma till talsi Dagens Samhälle. (Eller SKR:s ”chief digital officer” som Patrik Sundström av en outgrundlig anledning har valt att kalla sig.)

Enligt SKR:s Patrik Sundström har rapporten”ett märkligt perspektiv om att digitaliseringen skulle handla om att spara pengar.”

Trots att det är detta han själv brukar predika när han som ”chief digital officer” är ute och föreläser. Som här, på en konferens i en stilig sal på Clarion Hotel Posti Göteborg den 26 januari 2016. Föreläsningen handlar om exploderande kostnader för vården och äldreomsorgen. Och innehåller bland annat en detaljerad beskrivning av hur mycket som kan sparas (25 miljoner niohundrasextusen) om man investerar 5,3 miljoner kronor i ”e-hemtjänst”.

Besluten om och utförandet av digitaliseringen av vården delvis ligger utom räckhåll för vårt demokratiska system.

Samma år skriver VD:n för SKRs bolag Inera skrev i förordet till rapporten Digital utveckling i framtidens hälso- och sjukvård. På väg mot vision 2025: ”Digitaliseringen erbjuder stora möjligheter för framtidens vård och omsorg. Den (…) innebär möjliga årliga besparingar på 100-tals miljarder kronor”.

Det är inte bara besparingar i kronor och ören, utan även personal. SKR:s (dåvarande SKL:s) Rekryteringsrapport 2018 beskriver hur kostnader skulle kunna sänkas genom att minska behovet av personal, formulerat så här på klingande kommun-svenska på sidan sju: “Effektivisering om 0,5 procent årligen med hjälp av ny teknik, såsom digitalisering, kan minska behovet med ytterligare cirka 70 000 personer”.

I samma rapport hänvisar SKR direkt till den ovan nämndaMcKinsey-rapporten.”McKinsey menar i en rapport att redan befintlig teknik har potential att i grunden förändra vårdsystemet i Sverige. (…) ”Här finns en stor potential i att minska vårdens kostnader på sikt.”

Det är inte konstigt att Patrik Sundström uttalar sig som han gör, digitaliseringen har uppenbarligen inte levererat varken de effektiviseringar eller kvalitetshöjningar som den utlovade, och än mindre några besparingar.

Det som är mer problematiskt är att digitaliseringsarbetet fortsätter som förut, trots att den hittills inte levererat.

Det understryker Digitaliseringslobbyns viktigaste budskap: att besluten om och utförandet av digitaliseringen av vården delvis ligger utom räckhåll för vårt demokratiska system, eftersom viktiga beslut tas hos SKR, en ”anomali” och ”en dold makstruktur i den svenska demokratin” som statsvetaren Bo Rothstein och företagsekonomen Louise Bringselius beskriver SKR.

En arbetsgivarorganisation som beter sig som om den vore en myndighet med oväldiga tjänstepersoner, men som saknar skydd mot att kapas av kommersiella intressen (som McKinseys digitaliseringslobbyism) och som inte lyder under offentlighetsprincipen, och som journalister, folkvalda politiker och andra invånare därmed har mycket begränsad insyn i, och som är svår att granska och ställa till svars.

Inlägget Digitaliserad vård i konsulternas händer dök först upp på Dagens Arena.

Sju kvinnor har hittills i år mördats av sina män eller exmän, den före detta tennisstjärnan Boris Becker döms för ekonomisk brottslighet till två år och sex månaders fängelse, två män är anhållna för inblandning i mordet på gymmet i Göteborg och blir aborter en valfråga i höstens riksdagsval? Det är det senaste dygnets nyhetssammandrag.

Berättelsen om heterosexuella Daniel som gärna vill ha barn men inte har en fast relation lämnar ingen oberörd. I dokumentären Drömmamma sökes, som sänds den 26 maj, fångas föräldraskap, biologiska klockor och barnlöshet upp i en stark historia oavsett språk och kultur.

Och just Kulturkrockar, tvåspråkighet och kärlek står i fokus i SVT:s nya bakprogram, Bakat med kärlek som har premiär den 27 maj. Med bakning i centrum är programmet ett riktigt litet glädjepiller att förgylla våren med. Gillar du att baka? Då är det här programmet för dig!

Riksdagen har bestämt att det finns fem nationella minoriteter. Fem folkgrupper som har haft betydelse för vårt samhälles utveckling genom historien – och i nutid

Riksdagen har bestämt att det finns fem nationella minoriteter. Fem folkgrupper som har haft betydelse för vårt samhälles utveckling genom historien – och i nutid. De har också lyft fram teckenspråk och gett dessa sex grupper en särställning i SVT:s sändningstillstånd. Minoritetsspråken är en levande del av vårt samhälle och då allt fler visar intresse för sina rötter, sin hembygd och sina förfäders kultur växer intresset och behoven. Programmen SVT gör på minoritetsspråken ger också hela publiken, oavsett språkkunskap eller bakgrund en chans att lära känna våra nationella minoriteters kulturer och språk bättre.

När jag får mail från tittare som känner sig nyfikna, lite mer insatta eller sedda på ett nytt sätt värms mitt public service-hjärta lite extra. För ibland är syftet att lyfta ämnen och personer och berättelser och röster som har svårare att göra sig hörda. Ibland är syftet att underhålla, synliggöra och låta alla få vara sitt bästa jag. Ibland får program flera nya betydelser i betraktarens öga.

Jag blir glad när jag får mail från hörselskadade som efter att ha sett programmet Marika Carlsson – Nyfiken döv, berättar hur de fått mod att anmäla sig till teckenspråkskurser och därmed fått ett nytt liv med ett nytt språk. “Jag tänkte; kan Marika kan jag” skrev en tittare med soliga hälsningar. Eller när vi ser hur Sexy hands, ett helt nytt datingkoncept, reser över världen och kanske bidrar till fler teckenspråksprogram jorden runt och en större synlighet för teckenspråket.

Jag är stolt över SVT, och jag är stolt över de program SVT gör på minoritetsspråken. Det finns något för alla, även här. Något nytt för den nyfikne, något bekant för den berörda. Men allt passar inte till alla, för även inom en minoritetsgrupp finns lika många åsikter som individer. En minoritet är ingen homogen grupp, här finns precis som i resten av Sverige flera olika åldersgrupper med olika intressen. Så nej, allt är inte för alla men det finns förhoppningsvis något för de flesta. Det är det som är att vara hela Sveriges Television.

Ylva Jonsson Sarri – minoritetschef och ansvarig utgivare

Källa: SVT nyhetsbrev

Redaktionen
redaktionen@dikko.nu

Att vara en oberoende tidning kostar pengar så vill du hjälpa oss med att betala vårt fika får du gärna swisha en slant till 123 242 83 40 eller bg: 5534-0046

Vill du annonsera eller sponsra, synas eller höras i våra media?
Kontakta oss på redaktionen@dikko.nu
eller ring 0768 44 51 61

IBAN: SE19 9500 0099 6042 1813 4395
BIC: NDEASESS