Jag lyssnar ofta på de utmärkta poddarna under paraplyet Radio åt alla (RåA), exempelvis Eld och rörelse (där jag även har medverkat). Att jag härom veckan valde ut RåA som måltavla för lite kamratlig kritik var alltså mest för att sprida ytterligare kännedom om dessa poddar – och för att jag räknade med att få konstruktiva svar. Så blev det också!
Frågan gällde plattformspolitik. Likt många andra organisationer och poddar har även RåA valt att använda Twitter som primär plattform för att interagera med lyssnare. Sist i varje avsnitt hänvisas till radiovärdarnas Twitterkonto – och inga andra kontaktuppgifter, inte ens e-post. Är inte detta att begränsa sina kontaktytor i onödan?
Därtill kommer att just Twitter under Elon Musk befinner sig i en kombination av sönderfall och uppifrånstyrd högervridning. Aktiviteten minskar, liksom synligheten minskar för de som inte köper sig en en blå plupp. Insikten om att Twitter är allt annat än neutral sfär har redan fått många organisationer, medier och individer att dra därifrån. Men det är inte okomplicerat, som jag skrev i en första ETC-kolumn:
Uppmärksamhetsekonomin sätter ett högt pris på att lämna rummet alltför tidigt. Särskilt för journalister har Twitter blivit till ett arbetsredskap lika svårt att tänka bort som det hade varit att tänka bort faxen från en gammaldags tidningsredaktion. ”Det är bekvämt i den svenska bubblan, än så länge”, noterar Michael Kazarnowicz på Mastodon. Man klamrar sig fast vid sin invanda plattform och ”använder självironiserande skämt som försvarsmekanism”.
Men förr eller senare kommer den gräns att passeras där offentligheten hastigt vänder ryggen till Twitter, för precis som ingen vill lämna först, vill ingen vara sist kvar.
Valet av plattform är politiskt, eftersom den som stannar kvar och är aktiv på en viss plattform även bidrar till dess fortlevnad. Detta bör inte dras till en enögd moralism där man anklagar varandra för att “legitimera” det ena eller andra för att man är en aktiv användare av Twitter, Tiktok, Flashback, Spotify eller vad det nu må vara. Det väcker minnen av en moralistisk konsumtionspolitik som var betydligt mer utbredd i slutet av 1900-talet, när identiteten som “vänster” för många kom med en lång lista på företag att bojkotta. (Mudi-Mums, någon?)
Men att välja kommunikationsplattform är ändå något mer än att välja snabbmatsrestaurang. För på en plattform som Twitter är vi inte bara konsumenter, utan även producenter. Frågan som bör ställas är i vilken mån vi kan agera kollektivt i denna producentroll. Svaret kan ofta luta mot ett nej. Men frågan måste ändå ställas gång på gång, för läget kan snabbt ändra sig. Nya tillfällen kan uppstå för oss att lämna rummet tillsammans och bidra till att bygga något nytt.
Därför är valet av plattform politiskt även i en taktisk mening. Som jag skrev i en uppföljande ETC-kolumn:
Oavsett om vi talar om Twitter eller Tiktok eller någon annan stor plattform, finns det vanligen lika många skäl till att lämna som till att stanna. Om man är någon form av offentlig aktör – en podd, ett band, en politisk kampanj – tvingas man att väga skälen mot varandra.
Den enklaste vägen brukar vara att stanna i värmen, där det känns som att alla redan är. Det näst enklaste är att storma ut ur rummet (eller bara sluta logga in). Svårast är att förhålla sig till plattformarna på ett taktiskt sätt – att kanske vara aktiv i flera sammanhang parallellt, med sikte på att underlätta en kollektiv migration, bort från de platser som inte är gjorda för oss, bort från de platser som gör oss till något vi inte vill vara.
Jag uppfattar att RåA och jag har samma syn på den medietaktiska frågan. Sen kan det alltid finnas skillnader i hur de olika för- och nackdelarna värderas, vilket måste göras från fall till fall, beroende på vem man är och vad man vill uppnå.
Efter min första kolumn svarade RåA (på Twitter) att de vill följa en dubbel taktik. Å ena sidan att på längre sikt sträva bort från plattformarna och vilja bygga egna digitala forum. Å andra sidan ”att vi rent pragmatiskt alltid vill befinna oss där människor finns”.
Rimligt! Men är Twitter denna plats? Kanske. Men de allra, allra flesta – inklusive de flesta som är potentiellt intresserade av RåA – finns inte på Twitter. Vi bör också komma ihåg att Twitter sedan hösten 2021 är en mer inlåst plats än förr, som kräver att man är inloggad även om man bara vill passivt läsa trådar, exempelvis de högintressanta trådar som ofta skrivs av de medverkande i RåA.
Nu hörde jag just att jag har fått ännu ett svar från RåA-håll, närmare bestämt i teoripodden Rekreation #12: Samverkan. För övrigt ett riktigt toppenavsnitt som på rakt och lättgreppat sätt tar upp något av det mest relevant som kommit ur de postoperatistiska Marxläsningarna, med gästen Guldfiske var podd Apans anatomi ni knappast kan ha missat. (Missa i synnerhet inte dess senaste avsnitt där Mathias snackar Tiqqun ihop med Liv Strömqvist.)
Nåväl, en bit in i i nämna avsnitt av (44:20) svarar värdarna på min kritik av RåA:s kommunikationsstrategi. I sammandrag:
vår kommunikationsstrategi vad gäller allt förutom vår poddkanal är ju att vi bara befinner oss på Twitter i stort sett. Han tycker det är weak för att det skapar svaga sätt för vår publik att interagera med oss. Och då vill jag ju påstå att vår publik är fullt kapabel att skapa sina egna communities. Absolut, vi har nån typ av skyldighet att skapa plattformar för folk att interagera med oss. Men jag tror verkligen att folk idag har en extrem färdighet i att producera egna communities, egen samverkan, att länka ihop med andra. Det är inte ett hinder att det inte finns något sådant färdigt rum. … Så jag tror inte att det är ett så stort problem. Om det skulle behövas ett rum så skulle det skapas. För människor är supersuperbra på just det.
Fair point! Vi får inte stirra oss så blinda på plattformspolitiken att vi missar det myller av verkliga sammanhang för samtal som uppstår hela tiden. Jag har själv ofta diskuterat innehållet i RåA-poddar både på studiecirkelträffar, på hemmafest, på 44:an och i olika små chattgrupper man har.
Grejen är bara att inget av dessa sammanhang involverar de som gör poddarna. För utbytet med dem hänvisas vi fortfarande till Twitter. Det är väl inte hela världen, men vi är nog överens om att villkoren kunde vara bättre – och RåA uppger ju också att man har en långsiktig strategi för att skapa sådana sammanhang.
Jag är nöjd med att ha bidragit till att sätta lite ny fart på denna diskussion. Mission complete! Eller förresten, jag vill envist stå fast vid ett enda minimalt “krav”. Ha en fucking mejladress. Nämn den i slutet av varje poddavsnitt och på poddens hemsida. Det är inte svårt, det finns inget att förlora men kanske något att vinna. För det kan ju trots allt hända att det i något av de informella rum vi hela tiden skapar först ett samtal som utmynnar i någon form av respons till vad som sagts i en RåA-podd. Då vore det väl bra att kunna mejla de som driver podden? E-post som komplement till Twitter kan med fördel även användas åt andra hållet, för nyhetsbrev som påminner om nya avsnitt för de lyssnare som inte nås av sådana uppdateringar via Twitter eller nån poddapp.
E-post är det där busenkla mediet som ofta glöms när vi är alltför besatta av att säga ja eller nej till olika plattformar.
Lite relaterat till detta är förresten även min allra senaste ETC-kolumn som handlar om Substack. Under coronaåren skedde ju ett slags återfödelse av det sena nollnolltalets bloggkultur i form av nyhetsbrev, där utvalda delar ofta reserverades för betalande läsare. Vad plattformen Substack gjorde var alltså att lansera ett enkelt sätt att ta betalt för sin blogg.
Frånvaron av reklam har bidragit till intrycket av att Substack representerar ett sundare internet än reklamfinansierade plattformar som Twitter eller Youtube. Samtidigt är de delar av samma tyckonomi. För att nå framgång på Substack bör man redan vara en etablerad medieperson. Annars måste man jobba hårt på självmarknadsföring i varje tillgänglig kanal, särskilt på Twitter.
Ett tag levde alltså Twitter och Substack i någon form av symbios, samtidigt som båda företagen fortsatt att drivas med förlust. Men i ett ändrat ekonomiskt klimat tvingas de att jaga hårdare efter intäkter och har därmed vänts mot varandra.
Twitter försöker komma bort från reklamberoendet genom att ta betalt för blåa pluppar. De som köper en sådan ska även få skriva längre texter. Samtidigt lanserar Substack funktionen ”Notes” för kortare inlägg.
Elon Musk måste ha blivit skräckslagen, för han svarade genast med att blockera all möjlighet till interaktion med tweets som innehåller en länk till Substack.
Substacks vd Chris Best har å sin sida förklarat att hans nya Twitterklon ska vara en plats för maximal yttrandefrihet, även för öppen rasism. Det lär bli fortsatt stökigt. Låt oss stå vid sidan om med popcorn medan plattformarna drar ner varandra i gyttjan.
Det där sista kan om man vill läsas som en hänvisning till Cory Doctorows teori om “enshittification” eller som en svensk översättning lyder, “sugifiering“. Om detta pratas det i avsnitt #50 av Gigwatchpodden. Detta spelades nyligen in live inför publik på Kafé 44 och jag fick äran att gästa just denna del av samtalet, som blev riktigt fartfyllt.
Ett av ämnena: ”Varför suger internet?” Linnea, Jacob och jag fick bland annat återvända till Doctorows text. Han delar in plattformens livscykel i tre faser. Den första fasen är trevlig eftersom plattformen bara vill samla användare och kan drivas på riskkapital. Som i den forntid då Google var en minimalistisk sökmotor, eller när Facebook var fritt från reklam. I andra fasen stöps allt om till förmån för säljare och annonsörer. Till slut ska vinster pressas även ur dessa, medan våra flöden fylls av oönskad skit. Till slut dör plattformen, menar Doctorow.
Likt honom kan jag vilja bejaka detta, att köra skiten i botten. Och sedan börjar allt om? Här tror jag ändå att vi bör akta oss för drömmar om riskkapitalets eviga återkomst.
Här känner jag mig alltså lite ambivalent. Spontant gillar jag den lätt accelerationistiska tanken på att köra plattformen i botten för att något nytt ska uppstå. Men som Doctorow formulerar saken kan det bli lite väl mycket av “skapande förstörelse” (Schumpeter) i evig återkomst. Ingenting säger att den cykel han identifierar har samma förutsättningar att börja på nytt i dagens historiska situation, som den hade kring finanskrisen 2008 som ju i efterhand kan framstå som själva startskottet för den plattformsepok som nu åtminstone delvis krackelerar.
När vi diskuterar den politiska aspekten är det förresten viktigt att komma ihåg att de “säljare och annonsörer” som plattformarna premierar i sin andra fas (för att därefter suga ut) inte bara syftar på kommersiella företag. Även en aktivistgrupp eller kulturaktör som vill bjuda in folk till grejer är ju ur plattformens perspektiv en annonsör. Hur ska vi göra för att bygga alternativ till Facebooks eventfunktion? Där har vi en angelägen fråga att på något vis lösa kollektivt.
Vi gör nog bäst i att fortsätta vara både ambivalenta och pragmatiska. Men för den skull får vi inte förneka att våra egna (kollektiva) val av medieplattformar är politiska val.
Rasmus Fleischer
Tidigare publicerat på Copyriot. Fritt från upphovsrätt.
