Som jag har visat i mitt inlägg om toppinkomstandelarna av inkomster i Norden sedan 1980, så visar olika källor olika bilder: enligt fyra separata nationella studier så är Danmark landet med lägst toppercentilandel av inkomster före skatter och transfereringar; enligt World Inequality Database har Danmark högst andel.
För att förstå vad som händer behövs det noggranna studier som dokumenterar ojämlikhetsutvecklingens olika moment och processer. Glädjande nog finns en sådan studie för Norge åren 2001 till och med 2018: Rolf Aaberge, Magne Mogstad, Ola L. Vestad och Arnstein Vestre rapport ”Økonomisk ulikhet i Norge i det 21. århundre” från förra året.
I likhet med Aaberge et al (2020) och till skillnad från den officiella statistiken så tar Aaberge, Mogstad, Vestad och Vestre in företagsägares andel av icke utdelade vinster; till skillnad från både den officiella statistiken och den tidigare studien tar de också in värdet av boende för bostadsägare (”imputed rents”) och kapitalvinster på bostäder och andra tillgångsklasser annat än aktier. De redovisar också ojämlikhet med eller utan hänsyn taget till värdet av offentliga tjänster!
De går grundligt till väga och börjar, efter introduktionen, med definitionen av vad ”inkomst” är: ”En fullstendig analyse av fordelingen av inntekt før skatt (bruttoinntekt) burde i prinsippet inkludere alle former for inntekter – uavhengig av om inntekten brukes til konsum eller sparing, og uavhengig av hvordan den skattlegges. Et slikt omfattende inntektsbegrep ble foreslått av Haig (1921) og Simons (1938), som argumenterte for at en persons inntekt bør reflektere hvor mye vedkommende kan konsumere uten å tære på formuen.” (s. 10)
I praktiken är sällan de källor som används i inkomstfördelningsstudier så omfattande i vad de mäter och fångar upp. Jag har klagat några gånger här på att studier som använder surveys ofta går förbi det uppenbara problemet med under-representation av de riktigt höga inkomsterna (vilket gör att man underskattar inkomsterna och inkomstojämlikheten). Men det finns också mer subtila bortfall: ”En sentral svakhet ved skattemeldingene som kilde for måling av inntekt er underrapportering av kapitalinntekter, der selskapsinntekter som ikke betales som utbytte utgjør den viktigste komponenten.” (s. 10) Aaberge et als studie visar att företagsintäkter som inte tagits ut genom utdelningar har ökat under år med skatt på utdelningar, och att jämförelser över tid utifrån skattedata kompliceras av sådana skillnader. De visar i ett diagram (2.1) att bara ungefär 85 procent av inkomsterna — definierat med deras bredare inkomstmått — år 2001 fångades upp av skattesystemets definition av inkomst, och bortfallet blev större och större ju längre upp i fördelningen man gick. För toppdecilen fångades bara 65 procent av av deras inkomster upp, och för toppercentilen bara 40 procent. År 2017 hade täckningsgraden minskat ytterligare: 75 procent överlag, 51-52 procent för toppdecilen, och 25-26 procent för toppdecilen.
Den empiriska diskussionen börjar med ett relativt enkelt mått: givet skattedata så som de är, hur ser andelarna av inkomsterna ut för toppdecilen, toppercentilen och topp-tusendelen? Toppdecilens andel av de skattade bruttoinkomsterna ökade från 30 procent år 2001 till 35 procent år 2018; topprocentens andel ökade från 10 procent till 15 procent. Figur 2.3 nedan visar Gini-koefficienten 2001-18, för ekvivalensjusterade hushåll. Denna har ökat med 5 procentenheter 2001-18, dvs 16 procent jämfört med startnivån. Diagrammet visar också ojämlikheten med tre alternativa mått om bruttointäkt: (a) mätt som i Aaberge et al (2020) som inkluderar privatägda delar av företag men inte värden på bostäder och bostadstjänster, (b) grundmåttet fast med inkomster från börsnoterade företag inkluderade som summan av utdelningar och värdestigning i aktier, och (c) bruttointäkter som i skattedata.
De går vidare med att diskutera utvecklingen i disponibel inkomst eller post-tax. Skillnaden i deras post-tax-inkomstbegrepp jämfört med det vanliga — förutom skillnaderna som är en del av bruttodefinitionen som diskuterats ovan — är hur skatten på aktieutdelningar mäts, hur arbetsgivaravgift och företagsskatt inkluderas för företagare och löntagare, och att kommunal egendomsskatt inkluderas.
referens
Rolf Aaberge, Magne Mogstad, Ola L. Vestad og Arnstein Vestre (2021) ”Økonomisk ulikhet i Norge i det 21. århundre”, Statistisk sentralbyrå Rapporter: 2021/33. Läs här.
