Nottingham-statvetaren Chris Piersons artikel om Rousseau och privategendomen börjar direkt: ”Rousseau’s life and his work are both notoriously paradoxical.” En social man som älskade att vara ensam, en hypokondriker som skydde läkare, en man som trodde att kvinnorna älskade honom men vars kärleksaffärer alltid slutade illa, en man som avfärdade de rikas livsstil men var beroende av desamma för patronage… Det motsägelsefulla gäller också Rousseaus syn på privategendomen:
”Within months of publishing his excoriating attack on private property in the Second Discourse, his article on ‘political economy’ had appeared in the fifth volume of the Encyclopedie describing the right of property as ‘the most sacred of all citizens’ rights, and in some respects more important than freedom itself’.1 In Emile, written several years later, he insists that ‘the demon of property infects everything it touches’ and yet the great virtue of the Social Contract (appearing in print at the very same time) is said to be that it has successfully fashioned ‘a form of association which will defend and protect, with the whole of its joint strength, the person and property of each associate’.” (s. 409-410)Roussaus paradoxala syn på egendom har alltid varit prominent i sekundärlitteraturen, säger Pierson:
”It was observed in Vaughan’s long-influential English introduction to Rousseau’s writings, written nearly one hundred years ago, in which it is seen in the context of the great man’s (successful) struggle to free himself from the (malign) influence of John Locke. More than 60 years later, James MacAdam writes of Rousseau that ‘it is impossible to see how his statements on property fit together and how they fit into his philosophy as a whole’. In a recent study of Rousseau’s economic philosophy, Bertil Friden simply notes that ‘Rousseau’s divergent statements on property are not easy to reconcile’.” (s. 410)
Det klassiska textstället i Second Discourse där Rousseau fördömer det privata ägandet är ett stycke stark retorik:
”Den första människa, som inhägnade ett stycke mark, kom på att säga ’Detta är mitt!’ och fann människor nog enfaldiga att tro honom, var samhällets verkliga grundare. Hur många brott, krig, och mord; hur mycken olycka och fasa skulle inte den mänskliga rasen ha besparats om något ryckt upp pålarna, fyllt igen diket och ropat till sina medmänniskor: ’Akta er för denne bedragare, ni är förlorare om ni glömmer att jordens frukter tillhör alla och jorden själv tillhör ingen!’.” (cit från svenska Wikipedia)
När ingen protesterade mot denna första inhägnare, skriver Rousseau, tog mänsklighetens sanna ungdom slut; Pierson jämför Rousseaus perspektiv på ägnadets utveckling med Augustinus analys av syndafallet. Rousseau ger sig verkligen in i att skriva en (allegorisk) historia av mänsklighetens förhålladnde till egendom, från ett primitivt tillstånd där männsiskor bodde i hyddor och inte visste vad som var ”mitt” och vad som var ”ditt”. När de börjat dela upp jorden och blivit fler och mer tätbefolkade driver amour-propre, ett komplext begrepp som delvis motsvarar egenkärlek, fram mer komplex ekonomisk och aktivitet och efter hand också arbetsdelning, som Rousseau fäster stor vikt vid:
”From the moment one man needed help from another, and as soon as they found it useful for one man to have provisions enough for two, equality evaporated, property was introduced, and work became mandatory; vast forests were transformed into sunny open country that had to be watered with the sweat of man, and where slavery and adversity were soon seen to germinate and ripen with the crops.”
Rousseau menade att med den ökade arbetsdelningen och ojämlikheten så förstärktes också negativa drag hos människorna: de blir avundsjuka, lögnaktiga med mera.
referenser
Chris Pierson (2013) ”Rousseau and the paradoxes of property”, European Journal of Political Theory 12 (4): 409-424.