En av de mest uppmärksammade artiklarna i nationalekonomin de senaste tio åren är ”Where is the land of Opportunity? The Geography of Intergenerational Mobility in the United States” av Raj Chetty, Nathaniel Hendren, Patrick Kline och Emmanuel Saez. De använder administrativa data på mer än 40 miljoner barn i USA och deras föräldrar för att beskriva den sociala rörligheten i landet. I abstract sammanfattar de huvudresultaten i tre punkter. Ett, korrelationen mellan klassbakgrund och egen klass — eller mer precist: mellan ens inkomst och ens föräldrars inkomster — är linjär över fördelningen. En 10 procents ökning av föräldrarnas ökning ger 3,4 procent högre inkomst för barnet senare. (Korrelationen syns i diagrammet som jag klistrat in ovan, Panel A från deras Diagram II.) Två, den sociala rörligheten är väldigt olik i olika delar av landet: ”the probability that a child reaches the top quintile of the national income distribution starting from a family in the bottom quintile is 4.4% in Charlotte but 12.9% in San Jose.” (s. 1554) Tre, områden med större klassrörlighet uppåt är områden med (a) mindre boende-segregation, (b) mindre inkomstojämlikhet, (c) bättre grundskolor, (d) mer ”socialt kapital”, och (e) större familjestabilitet.
De fokuserar på US-amerikaner födda 1980-82, och jämför deras inkomster 2011-2012, när de är ungefär 30 år gamla, med deras föräldrars inkomster 1996-2000, när den yngre generationen var 15-20 år gamla. Som diagrammet ovan visat så är korrelationen stark mellan den yngre generationens plats i inkomstfördelningen år 2011-2012 och den äldre generationens dito 1996-2000. Ett annat sätt att visa hur viktigt ens klassbakgrund är, är Tabell II som är en rörelsematris för inkomstfördelningen delat in i fem grupper: den femtedel (kvintil) med lägst inkomster, nästa femtedel, och så vidare till kvintil 5 som alltså är de 20 procent av befolkningen som har högst inkomster.
Tabell II visar att för en amerikan född 1980-82 i den lägsta femtedelen vad gäller inkomster, så var sannolikheten att han eller hon själv skulle vara i den lägsta kvintilen som vuxen 34 procent; sannolikheten att han eller hon skulle ha rört sig till femtedelen med högst inkomster var bara 8 procent. De kvintil-kvintil-rutor med högst persistens är när man antingen har föräldrar i den lägsta, eller den högsta kvintilen: föddes man i topp 20 procenten, så var det 37 % sannolikhet att man själv befann sig i den gruppen som vuxen. Klassrörligheten är mindre i USA än i Danmark eller Kanada — ”the chances of achieving the American dream are considerably higher for children in Denmark and Canada than those in the United States.” (s. 1578)
Den geografiska analysen bygger på begreppet ”commuting zones”, aggregationer av counties baserat på pendlingsmönster i 1990 års mönster. Måttet togs fram av Tolbert och Sizer (1996) och introducerats i nationalekonomiska analyser av Dorn (2009) i hans doktorsavhandling. ”Since CZs are designed to span the area in which people live and work, they provide a natural starting point as the coarsest partition of areas.” (s. 1586) Chetty et al definierar ett barns uppväxtort som den CZ som observeras det första året som personen är med i datasetet, vilket i 95,9 procent av fallen är år 1996. 62 % av barnen bor kvar i samma CZ när de observeras som 30-åringar ungefär 15 år senare. Den vänstra halvan av diagram V nedan jämför Salt Lake City och Charlotte, North Carolina vad gäller relationen mellan föräldrars och barns inkomster. Vi ser att Salt Lake City har mycket högre inkomster överlag, för alla grupper utom den översta procenten, och att lutningen på regressionslinjen är mycket flackare, vilket betyder att korrelationen mellan föräldrarnas och barnens inkomster är mindre. I Charlotte är korrelationen verkligen väldigt stark: 0.40 att jämföra med 0.26 i Salt Lake City.
Den högra halvan av diagrammet jämför San Francisco och Chicago, och illustrerar hur olika social rörlighet kan drivas av relationerna i olika delar av fördelningen. San Francisco har aggregerat sett större rörlighet, och det beror bland annat på svag utveckling för barnen från de rikaste familjerna. (Kan detta spegla vad Greg Clark diskuterar i sin bok, att barn från elitfamiljer ibland väljer kulturella banor som ger mycket prestige/kulturellt kapital men inte så höga inkomster? Dels eftersom de har förmögenheter att falla tillbaka på, dels eftersom de har gott självförtroende och ett informellt säkerhetsnät.)
Kartorna nedan visar istället skillnaden i social rörlighet mellan alla pendlingszoner i USA. Den översta kartan visar var medelamerikanen som fötts i den 25:e percentilen i inkomstfördelningen, hamnar i 30-årsåldern. De mörka färgerna i Södern visar att den typiska 25:e-percentilaren där förblir i de lägre grupperna. De väldigt ljusa, nästan vita färgerna i Mellanvästern visar däremot att 80-talisten född i en fattigare familj där själv får en bättre inkomst som vuxen: i medel hamnar man mitt i fördelningen, kring 45:e, 50:e percentilen nånting.
Den nedre kartan visar däremot relativ rörlighet vilket de fefinierar som ”the rank-rank-slope”: korrelationen mellan vilken percentil dina föräldrar var i när du var 15 år, och vilken percentil du själv är i när du är i 30-årsåldern. Också här står Södern ut som en region med låg social rörlighet. ”The fact that children who grow up in low-income families in Atlanta and Raleigh fare poorly is especially noteworthy because these are generally considered to be booming cities in the South with relatively high rates of job growth.” (s. 1596)
Den tredje stora delen av undersökningen handlar om korrelat med den sociala rörligheten i olika pendlingszoner. ”Naturally, such correlations cannot be interpreted as causal mechanisms. Our goal is merely to document a set of stylized facts to guide the search for causal determinants and the development of new models of intergenerational mobility.” (s. 1603) Diagram VIII nedan visar korrelationen med 28 variabler. Områden med låga inkomster, hög ojämlikhet, låg lärartäthet i skolan, fler religiösa, fler ensamstående mammor osv har mindre social rörlighet.
referens
Raj Chetty, Nathaniel Hendren, Patrick Kline och Emmanuel Saez (2014) ”Where is the land of Opportunity? The Geography of Intergenerational Mobility in the United States”, Quarterly Journal of Economics Volume 129, Issue 4, November 2014, Pages 1553–1623. Läs här.
