Det är över hundra år sedan den sista nyadlingen skedde i Sverige (Sven Hedin, 1902) och ännu längre sedan adeln förlorade sina privilegier om skattefrihet, ensamrätt till vissa statliga ämbeten, och så vidare. Ändå så har adliga svenskar idag ännu en mer gynnsam position i det svenska samhället, i genomsnitt, än vad icke-adliga har. Ekonomisk-historikern Greg Clark har i den provokativa och säkerligen delvis problematiska boken The Son Also Rises (2014) visat detta för en mängd utfall, som inkomst, studier i Uppsala och lund, eller sannolikheten att bli advokat. Diagrammet från Clark som jag klistrat in nedan visar att det ”idag” (år 2011) är dubbelt så sannolikt att en adlig man eller kvinna är läkare, jämfört med sannolikheten för medelsvensken. Allra lägst sannolikhet har en person med ett -son-namn, alltså någon slags allmogeursprung.
I en svensk kontext är det ganska enkelt att känna igen intuitionen: ett namn som von Rosen eller af Sandeberg har en annan klang än Svensson eller Olsson. Men Clarks bok innehåller också studier av Indien, Kina, Japan, England med flera länder — i England visar han t ex att gamla normandiska namn är associerade med högre status idag. För sådana associationer tänker jag att vi svenskar är okänsliga: jag har ingen aning om vad som är ett högstatusnamn i Japan, eller vad som är ett lågstatusnamn.
Och detsamma för Finland! Men nu har nationalekonomerna Torsten Santavirta och Jan Stuhler gjort en studie av efternamn och social rörlighet i Finland, så nu kan jag lära mig om detta. De använder en finsk databas över veteraner från inbördeskriget. Databasen innehåller 16 318 män födda mellan 1865 och 1904 och som överlevde inbördekriget 1918.Datat innehåller information om namn, utbildning, yrke, faderns yrke, och vilken sida man slogs på i kriget. Efter att de droppat individer för vilka yrke saknas har de kvar 14 811 personer av vilka 6 507 slogs för de Röda och 8 304 för de Vita. I 7 051 fall har soldaten rapporterat sin fars yrke. Santavirta och Stuhler har också provat att länka soldaterna med data från släktforskningssidan ancestry.fi och har där lyckats länka ytterligare 1864 personer. De socioekonomiska utfallsvariablerna är socioekonomisk status, mätt med skalan HISCAM som ”betygsätter” yrken i en historisk kontext, och antal år av utbildning.
Tyvärr så förklarar de inte vilka namn som har hög status och vilka som har låg status. Regressioner visar att efternamnsstatus har en del förklaringskraft för sonens yrkesstatus. På gruppnivå är förklaringskraften begränsad, så vitt jag kan förstå.
De kollar inte bara på efternamn utan också på förnamn. Tabell 6 visar de mest och minst prestigefyllda förnamnen utifrån faderns yrkesstatus, uppdelat på den Röda och den Vita sidan. Det är klart att svenska (och tyska!) namn dominerar de mer prestigefyllda, och finska namn de mindre dito.
Det är också så att ovanligare namn korrelerar med mer utbildning (Diagram 6, inte visat här) — en korrelation som inte nödvändigtvis håller i Sverige idag? Santavirta och Stuhler refererar dock till Fryer och Levitt (2004) som hittar samma sak i USA: rika föräldrar ger sina barn ovanligare namn.
Santavirta och Stuhler kör också modeller för att förklara söners utbildningsnivå med faderns yrke som huvudsaklig förklaringsvariabel. Om man lägger till familjens efternamn så har det också en effekt, alltså utöver faderns status mer direkt mätt. (s. 41) ”The question as to why names have additional informational content is key for the interpretation of any name-based estimator, and should be addressed in applications.” (s. 42)
En rolig grej i deras data är att de har med en del folk som byter namn: 8,7 procent av männen i datat byter efternamn, 800 personer bland de Röda och 600 bland de Vita. De bytte typiskt till ovanligare namn, och deras namn efter bytet har starkare association med barnens socioekonomiska utfall, än vad ursprungsnamnen har.
Scatterplotten nedan visar korrelationen mellan en soldats yrkesposition, och hans faders yrkesposition. För de Vita är korrelationen väldigt stark: konservativa arbetare hade arbetarföräldrar, och konservativa akademiker hade akademikerföräldrar. För de Röda är kurvan platt vilket betyder att oavsett klassbakgrund så var de Röda soldaterna arbetare!
Santavirta och Stuhler tolkar detta som att nedåtgående social rörlighet kan leda till vänsteraktivism (s. 55) — något som verkar synas i USA idag fast med facklig aktivitet snarare än deltagande i den Röda sidan av ett inbördeskrig.
referens
Torsten Santavirta och Jan Stuhler (2020) ”Name-Based Estimators of Intergenerational Mobility: Evidence from Finnish Veterans”
