Året är 1999. Nato fyller 50 år. Göran Persson är statsminister Han åker till firandet och fjäskar. MP budgetsamarbetar med sossarna – det utgjorde inget hinder för mig som språkrör att vara djupt kritisk.
Artikeln inleds så här:
”Nato fyller år. Fyrverkeriet består i att bomba Jugoslavien tillbaka till 1800-talet. Sveriges regering låter sig representeras så tungt som det bara är möjligt under firandet i Washington.
Var det verkligen nödvändigt. Svaret måste bli nej.
Var det verkligen rimligt. Svaret måste bli nej.
Visar det inte på politiskt dåligt omdöme. Svaret måste bli ja.
Firandet av Nato sker under en tid då alliansen närmast gjort det till vana att kränka folkrätten. Natos missiler och bomber som regnar ner – där man planerat det, en bit därifrån eller i fullständigt fel områden – börjar bli en del av nutidshistorien.
Ett märkligt agerande som skär sönder FN än mer och som dessvärre fått den svenska regeringen att iakttaga största möjliga tystnad, trots alla de stolta deklarationerna om vikten av ett fungerande FN.
Varför denna tystnad? Svaret är lika enkelt som pinsamt för socialdemokratin, som tidigare alltid hävdat folkrätten: EU skall uppträda gemensamt och tala med en röst. De flesta EU-medlemmar är också Natomedlemmar. Därav största möjliga tystnad från den svenska regeringen.
Genom sin tystnad intar regeringen en hållning som inte stöter sig med Nato och därmed inte heller försvårar möjligheterna för Sverige att bli medlem.
Det är ju ingen tvekan att Sverige, med de små smygande stegens tyranni, sakta men säkert närmar sig ett medlemskap. Utan någon folklig debatt. Och självfallet under kraftfulla förnekanden från regeringen – ungefär på samma sätt som varje svensk regering förnekat varje samröre med Nato på den tid då neutralitet var den offentliga hållningen.
I denna typ av frågor är offentlig lögn regel – och de som hävdar att det är lögn beskrivs regelmässigt av makthavarna som svartmålare och offer för konspirationsteorier.”
Lite längre ner skriver jag:
”Natos gamla kärna – kärnvapenavskräckning och kollektivt försvar, det vill säga att alla Natomedlemmar skall agera om något Natoland blir indraget i krig eller konflikt. De nya områdena är att rent allmänt kunna ge sig in i regelrätta krig. Vi ser en sådan icke FN-godkänd verksamhet just nu när man väljer att bomba tillbaka ett land till 1800-talet med mer eller mindre rimliga argument. Mest mindre.
Femtioårsfirandet i Washington avslutades för övrigt med formaliserade positionsförflyttningar som bekräftar den självpåtagna rätten att bryta folkrätten: Nato skall kunna agera utanför sina gränser, med eller utan FN-mandat. Dock har man vänligheten att meddela att operationer – det må kallas kirurgiska ingrepp eller missilregn – bör begränsas till det ”euroatlantiska området”.
Slut citat. Säga vad man vill, men när jag var språkrör talades det i alla fall klarspråk från MP med rötter i fredsrörelsen. Fega var vi banne mig inte.
Hela artikeln finns här.
.png){kind=link}