På 1970-80- och 90-talen var det, säger historikern Richard R John i en artikel från 2004, en rad historiker som menade att politisk historia tappat mark i forskning om 1800-talets USA. Idag verkar det inte längre vara så: om jag ska välja ett ord för att beskriva litteraturläget, säger John, så är det ”robust”. Detta trots en inflytelserik läsning enligt vilken staten var svag i USA på 1800-talet, och det egentligen bara var två statliga institutioner som spelade roll i samhället: politiska partier, och domstolar.
”Even courts and parties were typically assumed to have reflected changes originating in the wider society, rather than the other way around. 3 Courts were treated as agents of commercial development, parties as reflections of changing social trends. To highlight the centrality of the political party to nineteenth-century politics, proponents of the courts-and-parties school dubbed the decades between the 1830s and the 1880s the “party period” in American political history, a periodization that Richard L. McCormick popularized in his influential Party Period and Public Policy (1986), and that Joel H. Silbey relied on in his American Political Nation (1991).”Nu är ”party period”-forskningen under attack, säger John, och det paradigmet verkar vara på gång att ersättas av ett nytt, spretigt politisk ekonomi-perspektiv på 1800-talet: ”Such works range from the detailed investigation by Sven Beckert and Robert Johnston of the New York bourgeoisie and the Portland, Oregon, middle class to the synthetic exploration by Richard Franklin Bensel and Elizabeth Sanders of the Gilded Age Republican party and the Progressive Era farm- ers’ movement. The relationship of the state and market has long been a focus for scholarship in legal history, and it draws much of its inspiration from the well-known books and articles of Willard Hurst and Harry Scheiber. Among the recent scholarship in this tradition are books on state government by Ballard C. Campbell and Colleen A. Dunlavy; on regulation by William J. Novak, Barbara Young Welke, and Victoria Saker Woeste; and two essays (and a forthcoming book) on fiscal policy by Robin L. Einhorn. Closely related is the burgeoning literature on the political preconditions of economic innovation. This topic has been explored for transportation, communications, and banking by Steven W. Usselman, Richard R. John and Richard Sylla; for manufacturing by Mark R. Wilson, Charles W. Calhoun, and Thomas J. Misa; and for mining by Sean Patrick Adams. Also worth highlighting is the continuing stream of scholarship on the cultural dimensions of economic development, a central concern for Peter S. Onuf, James L. Huston, Heather Cox Richardson, Rebecca Edwards, Nancy Cohen, and James Livingston.”Författarna i detta nya spretiga paradigm kommer från en mängd håll: politisk historia, ekonomisk historia, sociologi och statsvetenskap, t o m kulturhistoria. De är ett spretigt gäng men de har några analyser gemensamt. ”The first is the extent to which American industrialism is best understood as a political and cultural project as well as an economic and technological phenomenon. Few recent students of nineteenth-century political economy endorse Charles Sellers’s now notorious claim that the market revolution was the quasi-conspiratorial project of a tiny cabal; indeed, several challenge him directly. “The pleasing rhetoric of Jackson’s moralizing fables notwithstanding,” declared John Lauritz Larson in a recent monograph on nineteenth-century public works, “Americans demanded the market revolution long before they understood it.” Yet the current generation is far less reluctant to identity winners and losers than McCormick was in his Party Period. Bensel is perhaps the most explicit in linking the industrialization of the north and east with the immiseration of the south and west. The “extreme disparity” in regional economic development within the United States—Bensel postulated, in a passage he italicizes to underscore its centrality to his argument—“gave rise to government policies and through them, po- litical party coalitions that made intersectional redistribution the most important factor in American politics.” Not everyone will find Bensel’s sectional determinism persuasive. Yet he is by no means alone in discerning systemic biases in the legislative process. Einhorn dis- covered similar patterns in eighteenth-century fiscal policy; Sanders in Progressive Era economic legislation.”Ekonomisk ojämlikhet, och socioekonomiska klyftor som mobiliesras i politiken, spelar en viktig roll, men de stora utvecklingarna drivs inte bara av ekonomi — inte heller ett i sig ekonomiskt skeende som den nationella marknadens utveckling. ”none presuppose the inevitable triumph of market liberalism. For Bensel, the conjunction of politi- cal democracy and economic development is a problem to be ex- plained; for Cohen, it is an illusion to be exposed; for Richardson and Beckert, it is a promise betrayed. Calhoun is more hopeful, see- ing the roots of the Great Society in Republican industrial policy. Yet all find the tension between capitalism and democracy worth pondering and not easily resolved.” (s. 121)
En andra sak de har gemensamt är att de ser inbördeskriget som en viktig politisk skiljelinje i USA:s historia. Denna typ av analys lanserades redan i 1900-talets början av Charles Beard som talade om åren efter 1865 som en ”Second American Revolution”, men denna analys var utdömd på 1950-60-talen och John menar också att det förutsattes i Alfred Chandlers inflytelserika studie från 1977 av USA:s näringslivshistoria att kriget inte gjorde någon skillnad. Också hos McCormick och Silvey, förespråkare för party period-paradigmet, var inbördeskriget oviktigt.
En tredje gemensam analys är att de förkastar den äldre analysen enligt vilken staten var begränsad och svag. ”In the nineteenth century, Bensel observed, in articulating the new consensus, the central state was responsible for a pair of “truly stupendous achievements,” namely, the suppression of southern separatism and the creation of a national market free of local constraints.” Ira Katznelson (2002) hävdar liknande i en ny syntes att den tidiga USA-staten var “flexible, effective, and efficient.” Det är här intressant att se hur parallell debatten är till den i Sverige, där historiker på 1960-70-talen såg den svenska 1800-talsstaten som en nattväktarstat. Elvander (Harald Hjärne och konservatismen, 1961) menade att statens maktsfär var ”starkt begränsad” eftersom ”gammelliberala noninterventionsprinciper” härskade; Bo Jonsson (1969) karaktäriserade i sin avhandling om Malmfälten näringspolitiken fram till tullstriden som präglad av den liberala noninterventionsprincipen; Olle Gellerman (Staten och jordbruket, 1958) hävdade att manchesterliberalismen var så dominant inom jordbrukspolitiken så att bönderna inte ens själva vågade ställa några större krav. Hjalmar Sellberg (Staten och arbetarskyddet 1850-1919, 1950) såg också kapitalismen som fri här, och Benny Carlsson (”Svenska regleringar under 200 år: en svepande översikt”, 1986) karaktäriserade perioden 1840-65 som nattväktarstatens epok, medan Dahlgren och Stadin (1990) kallade den svenska staten kring år 1870 som ”en ganska typisk nattväktarstat”. Torbjörn Nilsson kritiserade dessa tolkningar i Elitens svängrum (1994, särskilt kap. 7); se också Svenbjörn Kilanders arbeten.
Referens
Richard R. John (2004) ”Farewell to the “Party Period”: Political Economy in Nineteenth-Century America”, Journal of Policy History vol. 16 no. 2.
