Jag skrev det här på facebook den 2 maj 2020, första pandemivåren. Minns vi den? Nu är det 2 maj igen, två år senare.
” Om anhöriga inte träffar de äldre så klarar de äldre sig från smitta eftersom det är människor som smittar. De där som springer mellan de äldre, byter blöjor, fixar maten, matar, klär på och klär av, byter bandage, ger medicin, springer till nästa och nästa och nästa, tar tunnelbanan hem – de är ”äldreboendet”, de är ”hemtjänsten”. Men inte människor? Medpassageraren i taxin från Arlanda kunde smittspåras men inte taxichauffören, och inte hans gamla pappa som han tar hand om hemma. Han är ”taxi”. Inte människa?
Det finns statistik om etnicitet, men inte om hur stor andel av de coronasmittade och coronasmittande som har jobb som inte kan göras hemifrån. Hur stor andel av dem som är timanställda eller har andra osäkra anställningar. Hur stor andel av dem som har usla löner och inte har råd att sjukskriva sig. Hur stor andel som åker kommunalt till jobbet. Hur stor andel som bor trångt.
Det här börjar uppmärksammas, osynligheten börjar synas. Men tror vi att detta i sig kommer att medföra några stora förändringar, då tror vi tyvärr fel, tror jag. Om man kan fortsätta med utförsäljningar och uppsägningar mitt under krisen, varför skulle det bli en förändring efteråt? Möjligheten att tjäna feta pengar och sänka skatter tack vare människors usla villkor och usla löner kommer att finnas kvar. Så det kommer fortfarande att hänga på att de arbetande tar strid. Och det borde de kunna göra – det finns ju fackföreningar, eller hur? Även om det är andra maj och inte första. ”
Läs även: Påminnelser om äldreomsorgen (från december 2020)
