Veckans krönika i frihetligt gröna Syre är besvärlig och obekväm.
Så här: vi som identifierar oss som gröna gillar delaktig demokrati, decentralisering och mångfald. Och rent ideologiskt är vi lagom imponerade av nationalstater, som ju ofta tillkommit genom krig och övergrepp där människor sällan fått säga sitt.
När jag var språkrör fick jag frågan vad jag skulle säga om Skåne ville bryta sig ur Sverige för att istället bli del av Danmark. Svaret blev: ”Borde krävas regional folkomröstning och det vore nog schysst om det kombinerades med krav på kvalificerad majoritet, det vill säga minst två tredjedelars majoritet, eller två folkomröstningar med minst två års mellanrum”.
Tyckte jag kom ur frågan ganska elegant … Tyckte nog journalisten också, för hen såg ut som om hen var imponerad över det genomtänkta svaret. Hade visserligen aldrig tänkt på frågan, men ur ideologiskt perspektiv tyckte jag att det var ganska solklart. Fick inga sura reaktioner från partimedlemmar heller.
Men nu till det besvärliga. Om folkomröstningar i Donbass, Sydossetien och till exempel Transnistrien, som är en autonom region i Moldavien, kommer fram till att medborgarna där vill bilda egna länder eller rent av ingå i Ryssland … Vad säger vi då? Är vi då lika förtjusta i decentralisering och människors rätt att bestämma själva? Var går gränserna för delaktig demokrati, decentralisering och mångfald…??
Läs hela krönikan här:
