Vid 1700-talets mitt ägde godsägare — adelsmän, efter 1660 borgare, och kronan, kyrkan och universitet — 98-99 procent av jordbruksjorden i Danmark. Bönder ägde bara 1-2 procent. Godsens egna drivna jord, demesne, var 8,5 procent av jorden och resten av den elitägda jorden brukades av bönder som arrenderade jorden. Från 1700-talets slut och några decennier framåt förändrades detta genom agrarreformer, konstaterar Nina Boberg-Fazlic (SDU, Odense), Markus Lampe (Wien), Pablo Martinelli Lasheras (Madrid) och Paul Sharp (Odense) i en artikel publicerad 2022. Genom reformer ägdes 1834 50 procent av jorden av bönder (selveje), 10 procent av godsen i form av demesne, och 40 procent under den gamla tidens regler som livstidsarrende (faeste). Samtidigt tog befolkningstillväxten fart: efter att ha varit runt en halv miljon sedan 1600-talets mitt började den växa med 1 procent om året från 1780-talet så att befolkningen 1880 var 2 miljoner. ”We attribute the break in the pattern of population and the transition to higher growth rates to the land reforms and enclosures that took place between 1784 and the first decade of the nineteenth century, although as we will show, this growth differed markedly across the country.” (s. 4)
Den viktigaste reformperioden var mellan 1784 och 1807. 1788 avskaffades bondens bundenhet till gården där han föddes, stavnsbåndet (på engelska adscription). De andra centrala reformerna handlade framför allt om att bryta ner bygemenskapssystemet av jordbruket med open fields och gemensamma betesrättigheter för bönder och backstugusittare (cottars). Så här sammanfattar Boberg-Fazlic et al reformernas sociala konskevenser:
”The Danish land reforms basically cemented the existing farm structure at the expense of the rights (but not the main farmlands) of estate owners and the social and economic position of smallholders and landless agricultural laborers. The main beneficiaries were the tenant-owners of the 60,000 medium sized family farms who managed to establish themselves as a stable rural middle class.” (s. 4)Reformerna hade en bias för mellanstora bönder, säger de med referens till Henriksen (2003), Kjaergaard (1994) och Jensen (1945). Redan 1769 och 1786 lagstadgades en minimistorlek för en gård, och det blev förbjudet att sälja mark så att gården blev mindre än så. Arvslagar 1837 och 1845 tillät en ojämlik arvsfördelning mellan barnen för att bibehålla gårdarna. ”These institutional arrangements effectively limited access to land for smallholders.” (s. 4) Men reformerna etablerade också säkrare äganderätt för bönderna och möjliggjorde mer flexibel odling och mer kapitalintensivt jordbruk, menar de. Genom den ökade produktiviteten men också växande proletariatet som inte fick tillgång till jord, utgjorde hela processen en klassisk efficiency-equity trade-off.
I Danmark skapades under monarkin under 1600-talets andra halva ett enhetligt skattesystem för jord. Enheten som skatten baserades på var inte gårdens storlek i areal, utan tønde hartkorn, som Boberg-Fazlic et al översätter som ”barrel of hard grain”. Denna enhet skulle alltså mäta avkastningen på gården i spannmål med mera. 1681 genomfördes den första stora inventeringen av all jordbruksmark i landet och datat för år 1682 finns bearbetad hos Pedersen (1928); Boberg-Fazlic et al använder också inventeringarna, som anger antal gårdar per socken och mantalet (tønde hartkorn) för varje gård, för 1834, 1850, 1860, 1873, 1885 och 1895. 1800-talsdatat kommer från det danska tabellverket, en bok från 1837, och från Statistiske Bureau. Kartan ovan visar antalet hartkorn per socken år 1682. Fyn och Själland ser välmående ut; norra och västra Jylland mindre så! Statistiken om produktionskapaciteten och dess fördelning mellan gårdar* förenar Boberg-Fazlic et al med antal kor och grisar per socken 1837 och 1861, sådden av spannmåk med mera samma år, och befolkningsstatistik på sockennivå från folkräkningarna 1769, 1787, 1801, 1834, 1850, 1860, 1870, 1880, och 1890. De använder också geologisk information om jordens kvalitet.
Diagram 3 nedan visar ojämlikheten i jordägande, eller mer precist: i tønder hartkorn mellan gårdar, 1682 till 1895. 1682 var Gini-koefficienten 0.32 och 1850 hade den ökat till 0.67. Det är lite förbluffande att ojämlikheten är så låg under absolutismen och feodalismens 1600-tal, men det är ju också eftersom det handlar om ojämlikhet mellan gårdar, utan information om vilka som ägde gårdarna — i verkligheten så fanns det ju i princip inga självägande bönder utan 98-99 procent av gårdarna ägdes av en liten elit, så den faktiska jordojämlikheten, till skillnad från gårdojämlikheten, var skyhög. Så sett känns det lite konstigt att jämföra ”jordojämlikheten” 1682 och ”jordojämlikheten” 1834, när vi vet att ägandet av gårdarna förändrats så enormt mycket: från 1-2 procent bondeägda 1682 till 50 procent 1834. Så sett undrar jag hur mycket jämförelsen av Gini egentligen säger. I en fotnot refererar de till Soltow (1979) som studerade förmögenhetsspridningen 1789 utifrån skattekällor och beräknar en Gini-koefficient om 0.93; Boberg-Fazlic et al anmärker att ”the reason for his finding seems to be his allocation of land to the few hundred landowners, at a time when most land was effectively held by tenants. His approach thus differs fundamentally to ours.” (s. 6) Ja, jo: men om det faktiskt var ett fåtal hundra godsägare som ägde i princip all jord, så är väl Soltows resultat rättvisande sett till förmögenhetsojämlikheten?
I vilket fall. Figur 4 visar gårdsojämlikheten per socken 1682 och 1834. Vi ser att fördelningen inom varje socken år 1682 typiskt var väldigt jämlik, men det var förstås en formell jämlikhet mellan bönder som var och en var underordnade en överordnad godsägare. Man kan väl säga att godsägarna delade ut ungefär lika mycket jord till varje underordnad bonde. 1834 i ett mer marknadsorienterat system var ojämlikheten i kapacitet mellan gårdarna mycket större, och störst var den på norra och östra Jylland samt på Fyn och Själland.
1834 och senare, men inte 1682, är ojämlikheten mellan gårdarna inom socknen korrelerad med jordens kvalitet. (s. 8) Regressionsanalys visar att befolkningstillväxten efter jordbruksreformerna tog fart mest i socknar med bättre jord, som kunde mätta fler munnar i den nya situationen med ett mer effektivt, marknadsorienterat jordbruk. Antalet gårdar var ganska stabilt men antalet hus utan jord (eller mindre än en tunna hartkorn) ökade kraftigt, vilket visar på tillväxten av ett agrart proletariat. Avkastningen i jordbruket ökade kraftigt under 1800-talet. (s. 12) Men den ökade avkastningen kom ju inte alla lika till del, och emigrationen till Amerika var större från socknarna med större ojämlikhet. I slutsatserna gör Boberg-Fazlic, Lampe, Martinelli Lasheras och Sharp en intressant sammantagen bedömning av reformernas succé men också deras baksida:
”In the Danish case, medium-sized farmers gained from the reforms, which are considered to have been a necessary condition for enabling the rise of the cooperatives, and the massive increases in productivity in agriculture which to a large extent characterizes the Danish development story (see for example Lampe and Sharp, 2019a). Cotters and landless laborers lost, however, and were not to be compensated until further reforms in the twentieth century, by which time many had chosen to leave for the New World or urban settings in Denmark. Thus, the winners went on to define present Denmark, whereas the losers took their outside option, and as we argued earlier, this opportunity might go some way to explaining the sustainability of the Danish pro-efficiency reforms.” (s.13)
Referens
Nina Boberg-Fazlic, Markus Lampe, Pablo Martinelli Lasheras, och Paul Sharp (2020) ”Winners and Losers from Enclosure: Evidence from Danish Land Inequality 1682-1895”, EHES Working Paper. Publicerad i Journal of Development Economics 155, artikel nr 102813.
Fotnot
* De har en intressant konceptuell diskussion om vad det egentligen är för slags ojämlikhet de studerar med fördelningen av hartkorn. ” It is necessary to differentiate between ownership and ‘operational unit inequality’, since many of the units we consider were not owners, but were for example tenant farmers. Thus, what we are looking at is not really ownership or wealth inequality. Rather, it is more like income inequality because we are not observing who actually owns the land, but who had access to its productive potential: operational land inequality. Nevertheless, we will refer to this as land inequality below.” (s. 5)
