Hur mycket förlorade de lägre klasserna på den engelska landsbygden på 1700-1800-talens skiften? När byns allmänningar, till vilka man kunde ha användningsrätt t ex för bete, privatiserades genom skifte och hamnade i böndernas händer, så drabbades torpare och arbetare när de inte längre kunde låta sina kor beta på allmänningen. Detta i alla fall enligt debattörer och historiker som Arthur Young (1808) eller Davies (1795) som menade att bristen på betesmark ”beggared multitudes.” Men, säger ekonomisk-historikern Elaine S. Tan i en artikel från 2002, det är inte så glasklart att de lägre skikten verkligen hade tillgång till allmänningar före skiften, och blev av med denna tillgång genom skiftena. Arthur Young mötte själv på sin resa genom landet 1804 på backstugusittare (min svajiga översättning av cottagers) som hade två, tre eller till och med fyra hektar fortfarande efter skiftena, och ändå hade slutat ha kor. Varför skulle folk då ha slutat ha kor, om de ändå hade tillgång till betesmark? Det var inte för relativprisförändring: vetepriserna relativt till nötkött föll hela tiden efter 1660, och det klagades också i flera områden på brist på mjölk. Tan menar att förklaringen till nedgången i kohållning bland de lägre klasserna var: ”having grassland is not sufficient to make dairying profitable, since a cow will not lactate unless she has conceived. A second input is therefore necessary: the bull.” (s. 471) Det var den ökade svårigheten att ha en tjur, när betesrättigheterna försvunnit, som gjorde att kohållningen gick ner bland de lägre klasserna på landsbygden. ”The conclusions here support the findings in Humphries (1990) and Allen (1992) that poorer villagers lost out at enclosure.”
Att bli av med en ko var kostsamt eftersom hon var värd upp till en halv årslön för en vuxen manlig arbetare. Värdet kom från mjölken men också från dyngan som kunde användas som gödsel, och kalvar som kunde säljas. (s. 472) Tan pekar dock på att missfall var vanligt och att kostnaden för tjurens tjänster måste beaktas — antingen att äga en tjur själv, eller att hyra in en tjur för att betäcka kon. I common field-systemet hade man ofta en ”village bull” som stod till tjänst från maj till juli. (s. 474) Om man inte hade en ”village bull” så kunde man ha en ”parish bull”; bouppteckningarna från byn Myddle i Shropshire visar att det bara fanns 2 tjurar på socknens 73 kor åren 1664 till 1701, och ett område i Essex hade bara 21 tjurar till 707 kor mellan 1660 och 1719.
Tan räknar om hur stora inkomsterna egentligen var av att äga en ko, justerat för att bara 2/3 av havanden ledde till en kalv (och mjölkproduktion). Tabell 1 visar att inkomsten enligt hennes beräkning var klart lägre än vad tidigare forskare, inklusive Humphries i hennes klassiska artikel från 1990, har kommit fram till.
Om det inte längre finns en ”village bull” som är relativt billig att använda, blir kalkylen ännu mer pessimistisk.* Enligt Tans beräkningar så förlorade cottagers, tenants or landless laborers som inte hade tillgång till jord efter skiftena, £2.48 per ko. (s. 483) Detta skulle motsvara sju veckors lön för en genomsnittlig arbetare, eller en 14 % försämring av den årliga inkomsten. Detta var illa nog för att reformatorer i slutet av 1700-talet skulle föreslå att varje jordlös bybo skulle ges tre acres (ungefär 1,2 hektar) så att de skulle kunna hålla en ko igen. Tan påpekar i slutsatserna till sin artikel att studien tillfört ny förståelse till skalfördelarna som fanns i common fields-systemet: det handlade inte bara om tillgången till bete för de fattiga, utan också t ex tillgången till en billig ”village bull”. (s. 486)
referens
Elaine S. Tan (2002) ”’The bull is half the herd’: property rights and enclosures in England, 1750–1850”, Explorations in Economic History 39: 470-489.
Fotnot
* I förbifarten har Tan en väldigt intressant diskussion om hur mycket boskap engelska bönder egentligen ägde, och hur detta förändrades över tid. ”Although detailed and consistent data on cattle holdings from 1600s to 1900s are not available, the weight of popular opinion and available evidence indicate that herd sizes did rise after enclosures. Before 1750, few farmers had more than a dozen cows in milk, with the majority owning just five to eight beasts, but by 1840–1870, most herds were between 12 and 35 cows, with the mean at 15–18 animals. Probate inventories also show rising herd sizes in early 18th century (Holderness, 1989, p. 163; Yelling, 1977, pp. 158–159). In Essex, there were very few large herds in the late 1600s, with the recorded average of five cows in 100 inventories and only two had more than 20 heads of kine. By the 1800s, herds had at least 12 cows (Shrimpton, 1977, p. 304; Trow-Smith, 1957, p. 194). Where previously cottagers and laborers owned small herds of one to five cows (Everitt, 1967), 19th century post-enclosure communities had holdings with a minimum of 9–12 beasts.” (s. 482-3)
