Är det någon arbetsmarknadspolitisk sakfråga som borde komma upp på dagordningen borde det vara löner. I grund och botten handlar det om invånarnas livskvalitet och hur det sammankopplas till samhällets ekonomiska strukturer. Löner är inte bara ett verktyg för att mäta ens insatser inom en bestämd tidsram och utifrån bestämmelser i anställningskontrakten, utan lönen är en nyckelfaktor som avspeglar också värderingen i ett yrke och dess relation till samhället i övrigt. Kritiska diskussioner om lönesättningar erbjuder en ingång på en djupare förståelse kring samhällets syn på rättvisa, jämlikhet och inkomstfördelning.
Jag kan inte komma ihåg när Sverige hade någon ideologiskt laddad lönedebatt senast.
Jag kan inte komma ihåg när Sverige hade någon ideologiskt laddad lönedebatt senast… eller jo, förresten, det minns jag nu, i skrivande stund. Det var runt 2010 när Jan Björklund, dåvarande partiordförande för Liberalerna (då Folkpartiet) föreslog rejält sänkta löner för ungdomar under 23 år, i syfte att minska ungdomsarbetslösheten. Han satt på SVT:s morgonsoffa och sade ”är man 19 år så kanske man tjänar hälften av vad en vuxen person gör”. Något år senare gjorde Centerpartiets då nyvalda ordförande Annie Lööf ett liknande medieutspel och föreslog att sjuka, arbetslösa och ungdomar skall få sänkta ingångslöner (25 procent under avtal). Var Björklund och Lööf tycker om idén kring sänkta löner idag, är jag osäker på. Men deras utspel vid den här tidpunkten ger en inblick i dåtidens politiska tänkande som dessvärre spökar än idag.
Sverige har flest miljardärer per capita i alla OECD-länder, samtidigt som inkomstskillnaderna ökar markant i spåren av denna utveckling. Inte ens USA, Australien, Storbritannien, Japan eller Ryssland överträffar Sverige.
Sverige har flest miljardärer per capita i alla OECD-länder. De enda som överträffar Sverige är så kallade ”skatteparadis” som Monaco och Lichtenstein.
De enda som gör det är så kallade ”skatteparadis” som Monaco och Lichtenstein. Orsaken till den kraftigt ökade ojämlikheten i Sverige beror på en rad ekonomiska reformer som genomförts sedan millennieskiftet, bland annat totalt eller delvis avskaffande av arvs- och gåvoskatten (2005), fastighetsskatten (2006), förmögenhetsskatten (2007) och bland det senaste värnskatten (2020).
Men jag tror att det också har att göra med byråkratiseringen av fackföreningsrörelsen, som försvagat motståndet. När facken verkligen har företrätt sina medlemmars intressen och orkat stå emot företagens krav på högre vinster och sänkta löner, då har ojämlikheten minskat. Nu verkar det som att fackpampar, vars löner skjutit i höjden, betydligt oftare har mer gemensamt med sina kontrahenter än med sina medlemmar.
När jag tittar på min egen bransch noterar jag att SJ:s VD och koncernchef, Monica Lingegård, tjänar 512 000 kronor i månaden och löneökningen låg tydligen på 4,1 procent förra året. Tidningen Arbetet, som i april gjorde en välbehövlig granskning av de statliga bolagens VD:ars löner, skriver följande om Lingegårds lön: ”Det motsvarar drygt 13 grundlöner för SJ:s lokförare som har arbetat mer än två år, eller motsvarande nästan 18 tågvärdar.”
Med all respekt, men jag kan inte påstå att Lingegårds lön är helt och hållet prestationsbaserad, med tanke på hur det ser ut i dagens tågsystem.
När jag tar del av dessa uppgifter väcks omedelbart en rad tankar. Två av dem är: Vad är det som motiverar en så hög lön? Och när den redan höga lönen ökas ytterligare, innebär det mer krav och förväntningar? Med all respekt, men jag kan inte påstå att Lingegårds lön är helt och hållet prestationsbaserad, med tanke på hur det ser ut i dagens tågsystem och hur drabbade tågresenärerna är. Om jag har fel, skulle jag gärna vilja följa med henne en dag eller vecka på jobbet, och verkligen försöka ta reda på vad hon gör om dagarna. Jag vill för övertydlighetens skull markera att jag inte känner Lingegård och har aldrig träffat henne, men min kommentar här är inget personligt. Det är en principiell fråga om hur ett samhälle värderar ens arbetsinsatser.
Min månadslön är på 23.835 kronor och min årsinkomst är 190.680 kronor. Min totala årsarbetstid är 1976 timmar. Ombord tågen ansvarar jag för biljettkontroll, samt tågresenärers säkerhet, kundservice och information ombord tågen. Jag måste vara fysiskt närvarande på plats för att kunna utföra mina uppgifter och mitt arbetsschema varierar avsevärt. Som tidigast måste jag upp kl. 3:30 på morgonen. Mina kollegor och jag gör otroligt fina insatser i det vardagliga, trots att det finns mycket förbättringspotential på arbetsplatsen. Vi borde fan också få vara miljardärer!
