Alldeles utanför San Francisco ligger Alcatraz, ön som i många år hyste ett fängelse som skulle vara totalt rymningssäkert. Havet är strömt och kallt, säkerhetsanordningarna var många, väktarna var tränade och väl beväpnade. Men så hände det osannolika… Jag medverkar i en ny podcast som berättar hela historien. FOTO: Slyronit, Creative Commons.
NATTEN TILL DEN 12 JUNI 1962 rymde tre fångar från högsäkerhetsfängelset Alcatraz, beläget på en ö utanför San Francisco.
Alcatraz var fängelset som det inte skulle gå att rymma från. Många hade försökt, ibland med tragiska resultat.
Men en av de fångar som satt på Alcatraz under det tidiga 60-talet kunde inte släppa tanken på att en framgångsrik flykt faktiskt kunde vara möjlig.
Han hette Allen West.
West var en figur med attityd. Han hade varit på Alcatraz förut. Det var inte så vanligt, det var bara de som kvalificerat sig som obotliga bråkmakare som kom igen om de en gång kommit därifrån. Han brukade ofta sitta på isoleringen. På ovansidan av fingrarna hade han bokstäver tatuerade. På ena handen kunde man läsa H-A-R-D . Och på den andra: L-U-C-K. West ansåg att han var otursförföljd.
Det kanske man kan säga att han var – särskilt om man räknade in hans personlighet till de oturliga faktorerna. Han var en 35-åring som hade ett långt fängelsestraff bakom sig och ett minst lika långt framför sig. Han hade sysslat med bilstölder, inbrott och lite av varje. Det var känt att han var en knepig människa. Skrytsam, egoistisk, rastlös. Men han kunde vara lugn och metodisk också, när det var viktigt för honom. Som till exempel när han spelade schack.
Frank Morris, hjärnan bakom rymningen. Mannen som ansåg sig vara otursförföljd. FOTO: Public Domain.
Det var alltså West som kläckte idén. Och det var han som slipade på mycket av de konkreta planerna. Snart var det klart att tre medfångar till West också skulle delta i rymningen.
En av dem hette Frank Morris. Han var jämnårig med West och var dömd för bland annat väpnat rån. Det har ryktats att han hade en IQ på 133, vilket är mycket högt. I likhet med West hade han rymt många gånger från olika institutioner. Mesta delen av sitt liv hade han dock suttit inspärrad. Han var tekniskt intresserad, läste mycket och gillade att hålla sig för sig själv. Men han kunde vara mycket trevlig när han hade lust. Det fanns fängelsepersonal som betraktade honom som psykopat. Andra tyckte bara att han verkade tillbakadragen och hänsynsfull.
Morris hade talet ”13” tatuerat på sitt vänstra pekfinger – i det avseendet verkade han dela uppfattning om livet med West.
De två andra som ingick i gruppen var bröderna John och Clarence Anglin, två av fjorton barn till ett fattigt men hederligt par som livnärt sig på tillfälliga jordbruksjobb. John och Clarence fick dock smak för det goda livet och kom att ägna sig åt väpnade rån. Till sist hade de hamnat på Alcatraz.
Planerna tog konkret form. De innefattade bland annat grävande med skedar och tillverkning av falska huvuden. I det tysta arbetade de fyra med olika delar av förberedelserna. Så till sist var det dags.
En av cellerna på Alcatraz. FOTO: Superchilum, GNU Free Documentation License.
Men under natten för rymningen stod det plötsligt klart att en sak inte gått enligt planerna. En av de fyra kom inte med. Det var West själv. Det är framför allt därför vi vet så mycket som vi vet om de minutiösa förberedelserna och den grandiosa planen.
Han fick sin stora stund på morgonen när det visade det sig att tre fångar saknades. Ingen kunde fatta hur det gått till. Det var då West ropade på vakterna och skrek: ”Lås in mig! Det var jag som planlade det här!”
Och med tiden avslöjade han också detaljer om förberedelserna.
Kände West att det som hände var ett utslag av den förbannelse som tycktes vila över honom? Eller slogs han snarare av tanken att han haft tur för en gångs skull och klarat livhanken? Vad han tänkte vet vi inte säkert.
De tre som rymde har däremot aldrig berättat sin historia. De lyckades lämna ön på en flotte, så mycket vet vi. Och flotten hittades aldrig, däremot hittades två av rymlingarnas hemmagjorda flytvästar i vattnet – den ena vid en strand på fastlandet, nära Golden Gatebron, den andra utanför Alcatraz..
Kanske drunknade de. Men det är inte bevisat. Det är också möjligt att de kastat av sig västarna när de inte längre behövde dem.
Kanske tog de sig i land på egen hand. Men det är också möjligt att de plockades upp av en båt. Klart är att de hade haft kontakt med en medfånge om sina planer, den kände gangsterledaren ”Bumpy” Johnson. Och det finns tecken på att denne hade lyckats sända en instruktion ut från fängelset om att rymmarna skulle plockas upp av en båt.
Det kom med tiden historier som tycktes visa att fångarna faktiskt klarat sig och att de effektivt gått under jorden. Låg det någon sanning i historierna? Det vet vi inte.
Det vi däremot vet är att i december 1962, ett halvår efter den berömda rymningen, lyckades en annan av fångarna på Alcatraz, John Paul Scott, faktiskt rymma och även ta sig till fastlandet. Men friheten blev mycket kortvarig, den varade bara under den kalla simturen. Han hittades nämligen medvetslös och nedkyld på klipporna vid brofästet till Golden Gatebron.
En effekt av framför allt den tidigare rymningen var i alla fall att fängelset lades ner.
Till en början försökte fängelseledningen mörklägga så mycket de kunde av Frank Morris och bröderna Anglins flykt. Vakterna berättade så lite som möjligt för sina fruar. Det fanns en fängelselogg där alla löpande händelser på Alcatraz skulle noteras. Men sidorna som täckte natten för rymningen blev snabbt utrivna ur loggen.
Av vem? Det är okänt.
Skandalen var i vilket fall ett faktum och gick inte att dölja. Redan före rymningen hade det funnits planer inom USA:s justitiedepartement på att stänga Alcatraz och ersätta det med ett modernt nybyggt högsäkerhetsfängelse på en helt annan plats. Rymningen påskyndade stängningen – det ställe som varit en stolthet för de brottsbekämpande myndigheterna var nu plötsligt bara något ytterst pinsamt. Och den 21 mars 1963 slog det gamla fängelset igen portarna för gott.
Jag har berättat om flykten från Alcatraz i min bok Historiens främsta rymningar. Och nu finns det en serie i tre avsnitt på poddtjänsten Naudio. Serien bygger på det jag skrivit i ämnet. Jag medverkar själv och berättar tillsammans med producenten Frida Anund den spännande men också gripande berättelsen om fångarna som inte gav upp inför det till synes omöjliga – och om frågetecknen kring vad som hände.
Det går att provlyssna på Naudios hela bibliotek gratis under ett antal dagar och därefter betala 69:- i månaden, utan bindningstid.
En tidigare podcast hos Naudio där jag medverkar och som jag skrivit om på bloggen är den om Hitlers förfalskade dagböcker. En annan där jag medverkar handlar om IB-affären. De ingår också i biblioteket. Där hittar man även en podcast om den spektakulära massrymningen från Kumla 1972 där jag också medverkar.
