Paraplymordet på Waterloo Bridge i London 1978 var ett av de mysterier under det kalla kriget som aldrig klarades upp. Den danske journalisten Ulrik Skotte har gjort djup research och hittat flera märkliga dimensioner kring fallet. En riktig bladvändare menar Gunnar Wall i den här recensionen. Men flera stora frågor kvarstår.
EN AV DE HÄNDELSER UNDER DET KALLA KRIGET som väckt mest spekulationer är paraplymordet på Waterloo Bridge i London.
Offret var en bulgarisk författare, Giorgi Markov. Tidpunkten var september 1978. Och mordvapnet var av allt att döma ett specialtillverkat paraply.
Markov hade haft stora framgångar i sitt hemland, han hade till och med varit personlig vän till Bulgariens regeringschef Todor Zjivkov, generalsekreteraren för landets kommunistiska parti.
Men så hade han hoppat av till väst och fått jobb på BBC World Service, det stora brittiska public servicebolagets enhet för utlandssändningar på olika språk.
Han medverkade också med tiden i Radio Free Europe, ett radiobolag som grundats med pengar från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA och som sände propagandamaterial riktat till befolkningen i Östeuropa.
BOKEN
Ulrik Skotte: The Umbrella Murder – The Hunt for the Cold War’s Most Notorious Killer
224 sidor
WH Allen / Penguin Random House
Markov var med andra ord en bricka i det kalla kriget och bör ha varit ett tydligt irritationsmoment för den Moskvatrogna regimen i Bulgarien. Men det var ändå inte många som väntade sig att han av det skälet skulle drabbas av ett öde som verkade vara hämtat ur en agentroman.
Mannen på bron
Vad som hände var följande: den 7 september 1978 arbetade Markov med BBC:s utlandssändningar på bulgariska. Han jobbade i lokaler norr om floden Themsen men hade varit tvungen att parkera sin bil på södra sidan. Under en rast slank han ut för att flytta bilen närmare BBC:s lokaler. Han promenerade över Waterloo Bridge, en av de mest välkända broarna i centrala London. När han nästan kommit till södra sidan kände han hur det stack till i högra låret. Han såg samtidigt hur en man som befann sig intill honom plockade upp ett paraply från marken. Mannen bad Markov om ursäkt och viftade sedan till sig en taxi som han klev in i och försvann.
Det hela gick mycket fort.
Markov tänkte inte så mycket på saken, det hade regnat tidigare under dagen så att någon bar på ett paraply var inte konstigt. Och att det samtidigt stack till i benet var lite märkligt men kunde ha varit en slump.
På morgonen efter episoden på bron känner sig Markov sjuk. Det visar sig att han har 40 graders feber. Han berättar för sin hustru om det lite konstiga som hände dagen innan. Och han tas till sjukhus. Där blir han kvar. Under de följande dagarna återkommer han till händelsen på Waterloo Bridge. Han talar om den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB, om en hemlig komplott och om mannen med paraplyet. Och han säger. ”De jävlarna förgiftade mig”. Samtidigt blir han sämre. Läkarna kan inget göra. Den 11 september avlider han.
Scotland Yard, det vardagliga namnet för Londonpolisen, inleder direkt en utredning om Markovs död. Snart visar det sig att innanför den lilla pricken på hans högra lår finns en mycket liten silverfärgad metallkula med två hål i. Misstanken är uppenbar: kulan kan ha innehållit ett gift som dödat Markov. Men problemet är att det inte går att spåra något gift i hans kropp.
Snart nås dock Scotland Yard av informationen att en annan bulgar, journalisten Vladimir Kostov som i likhet med Markov sökt politisk asyl i väst, också har blivit stucken av något föremål. Platsen var den här gången tunnelbanan i Paris och tidpunkten några veckor före Markovs död. Kostov hade i likhet med Markov blivit svårt sjuk. Han hade dock överlevt. I hans rygg hittas nu en liten och ihålig silvrig kula, mycket lik den som funnits i Markovs kropp. Men i kulan från Kostovs rygg har inte allt gift försvunnit ut i kroppen och det är troligen orsaken till att han klarat sig. Giftet visar sig vara ricin – en substans som är dödlig även i små doser vid injicering och som det saknas ett känt motgift mot.
I ricinväxtens frön finns ett av världens farligaste gifter. FOTO: Fernando Losada Rodriguez, Creative Commons.
Scotland Yard kommer snart att misstänka regimen i Bulgarien. Men enligt vad som är känt dyker det aldrig upp några bevis vare sig när det gäller vilka som kunde ha anstiftat mordet eller vem som utfört det och utredningen leder inte till att någon ställs inför rätta.
Uppseendeväckande politiska mord och mordförsök – ofta med ytterst märkliga metoder – var något som kännetecknade kalla krigets årtionden. Åtskilligt har kommit fram i efterhand. CIA:s många mordförsök på Fidel Castro (ofta med så fantasifulla metoder att de verkar vara hämtade från en serietidning) är välkända. CIA hade också mycket långt gångna planer på att giftmörda Kongos premiärminister Patrice Lumumba. Men paraplymordet är också ett av de fall som sticker ut, inte för att mordoffret var så känt utan på grund av det besynnerliga mordvapnet.
Kompetent berättat
Den danske journalisten Ulrik Skotte har nu skrivit en bok om paraplymordet. Originalutgåvan är inte på danska utan på engelska och boken publiceras av det internationella förlaget Penguin Random House. Själva formen för originalutgivningen är med andra ord något utöver det vanliga för en bok skriven av en sknadinavisk författare. Och den saken pekar på att förlagsfolket som fattat utgivningsbeslutet bedömt att Ulrik Skotte skrivit en högst tänkbar storsäljare.
Boken heter The Umbrella Murder – The Hunt for the Cold War’s Most Notorious Killer. Det vill säga Paraplymordet – jakten på det kalla krigets mest ökände mördare.
Förlagets ställningstagande är begripligt. Det rör sig verkligen om en bladvändare. Mycket av det som finns i boken har förvisso varit känt av den som följt skriverierna och dokumentärfilmerna som under årens lopp gjorts om fallet. Men för den som – i likhet med mig och de allra flesta andra – aldrig djupdykt i paraplymordet var det allra mesta nytt. Och ofta skakande och fascinerande.
Ulrik Skottes sätt att berätta sin story utgår mestadels från hans egna upplevelser. Det är ett väl fungerande litterärt grepp. Han skildrar hur han av en slump får en ingång till paraplymordet, långt efter att det inträffat. Och han beskriver hur han grubblar och våndas och vrider och vänder på frågeställningarna kring mordet. Ibland inträffar något som liknar ett genombrott, ibland drabbas han av till synes hopplösa bakslag. Det är mycket kompetent berättat. Och inte minst vet han när och hur han ska tillföra ny överraskande information som vänder upp och ner på läsarens tidigare slutsatser och gissningar. Jag har sällan under läsningen av en faktabok känt mig så manad att så fort som möjligt komma till slutet.
För Skottes del började det i februari 1994, alltså många år efter mordet och vid en tidpunkt när inte längre den kommunistiska regimen i Bulgarien existerade. Kalla kriget var över. Han var en ung journalist som just fått jobb som sportreporter på Danmarks Radio. En kollega hade berättat om en anarkist och filmare vid namn Franco Invernizzi som hade italienska föräldrar men hade kommit till Danmark som barn. Invernizzi tycktes ha journalistiskt intressanta saker att berätta om, det var dock oklart exakt vad det gällde. Och så hade Skotte bokat ett möte med honom, om än med viss tveksamhet.
”Den här storyn är farlig”
Under hemlighetsfulla former berättade Franco Invernizzi att han hade en story som han tänkte göra en dokumentärfilm kring. Det handlade om paraplymordet. Han erbjöd ett samarbete där Skotte skulle kunna skriva en bok. Han tillade: ”Den här storyn är farlig. Det är inte som att skriva om en fotbollsmatch eller vad det är du gör. Om du går med på det här kliver du in i en ny värld. Min värld.”
Waterloo Bridge i centrala London, det var här det hände. FOTO: Mrs Ellacott, Creative Commons.
Skotte svarar ja utan att riktigt veta vad saken gäller. Han får veta att Franco fått kontakt med en italiensk man, Francesco Gullino, även han bosatt i Danmark. Gullino är en mystisk person och Franco berättar att han inte alls gillar honom egentligen. Och ju mer Skotte får höra, desto mer förbryllad blir han.
Gullino har berättat för Franco att han blivit förhörd av två poliser från Scotland Yard som kommit över till Köpenhamn – och det har handlat om det gamla paraplymordet. Poliserna hade plockat fram dokument som skulle visa att Gullino varit agent för den bulgariska hemliga polisen. Dokumenten var falska, har Gullino sagt till Franco. Men han hade blivit orolig för att få allvarliga bekymmer. Och så hade han vänt sig till filmaren.
Franco Invernizzi ser framför sig hur Gullino kan ha blivit utsatt för en komplott. Själv har Franco länge intresserat sig för CIA:s inblandning i Italiens politik efter andra världskriget och det har påverkat hans tolkning av skeenden i världen.
Skotte funderar över om Franco ser konspirationer från västliga hemliga tjänster därför att det passar hans anarkistiska världsbild.
I vilket fall: Franco kommer fram till att Gullino kan vara paraplymördaren – och samtidigt ha varit en dubbelagent för västliga tjänster.
Och det visar sig finnas gott om skäl för att tänka sig det mesta om Gullino. Denne sysslar med internationell konsthandel, troligen också förfalskning av konst och penningtvätt. Och det finns annat kring honom som person som verkligen sticker ut. Han har en stor samling pornografiska bilder som han själv tagit. Och han är alldeles tydligt fascist. Han har två exemplar av Mein Kampf och han beundrar uppenbarligen Adolf Hitler.
Gullino är inte precis den typ av paraplymördare som kanske skulle ha varit lättast att föreställa sig: en mer närliggande gissning skulle möjligen vara en kallblodig men diskret tjänsteman som skolats ideologiskt av det bulgariska kommunistpartiet, någon som mördar på order och som i övrigt ligger så lågt han kan.
”Varför skulle vi döda Markov?”
Franco Invernizzi har lyckats skaffa sig en ganska god bild av Gullino eftersom han under en tid till och med låtit denne tillfälligt flytta in i sin bostad. Skotte blir fascinerad av frågetecknen kring Gullino och snart bedriver han och Franco research som leder till att bitar av pusslet ser ut att komma på plats.
Det visar sig att misstankarna som formulerats av Scotland Yard inte får någon uppföljning. Gullino fortsätter att kunna röra sig fritt och inget åtal väcks mot honom. Ulirik Skotte och Franco Invernizzi får inte klart för sig varför det rinner ut i sanden men blir undrande.
1995 reser Skotte till Bulgarien tillsammans med Franco. De träffar en journalist, Kalin Todorov, som skrivit en bok om paraplymordet. Todorov säger att mordoffret, Markov, själv arbetat för den bulgariska underrättelsetjänsten. Hans uppgift hade varit att rapportera om oppositionella. Och sedan han flyttat till London och upprätt som avhoppare hade han fortsatt att jobba för bulgarerna. I hemlighet hade han dock samtidigt låtit sig rekryteras av den brittiska säkerhetstjänsten MI5. När bulgarerna kommit på det hade de bestämt sig för att döda honom.
Vad var sant av detta? Skotte och Franco kunde inte veta säkert. Men ett tecken på att den bulgariska regimen inledningsvis inte var fientlig till Markov sedan han flyttat till London var att hans pass hade förlängts. Det tydde på att Markov bedrivit någon sorts dubbelspel som kanske blivit ett trippelspel.
Franco och Skotte beslutar sig under resan för att försöka komma närmare sanningen genom att uppsöka Bulgariens gamle ledare från kommunisttiden, Todor Zjivkov. Han sitter vid det här laget i en sorts husarrest. De får tag i hans adress och släpps in till honom. Zjivkov säger: ”Varför skulle vi döda Markov? Han var min vän.” Han hävdar också att under hans tid vid makten hade regimen inte utfört några politiska mord. Det sista var vad man kunde vänta sig från Zjivkov – varför skulle han erkänna något ansvar för paraplymordet eller andra mord även om han varit personligen involverad?
Intervjun med Zjivkov är en av bokens många höjdpunkter. Men Skotte och Franco Invernizzi kommer inte vidare. Till sist glider de isär, också beroende på att Franco vill diktera villkoren för deras inbördes samarbete. Och det innebär bland annat att han inte vill att Skotte ska få en chans att träffa den mystiske Gullino – som han själv fortfarande har kontakt med.
Skotte släpper det hela. Många år går och under tiden har han annat att syssla med, privat och inom journalistiken. Han gör en lyckosam karriär inom dansk public service-TV. Och han har inte ens någon kontakt med Franco längre. Men paraplymordet ligger kvar där och 2018 händer något som oundvikligen får honom att tänka på det igen.
Det är då den avhoppade ryske underrättelseofficeren Sergej Skripal och hans dotter Julia blir förgiftade med nervgiftet Novitjok i Salisbury i England. Båda överlever dock.
Det här för tankarna till paraplymordet. Skotte bestämmer sig för att söka kontakt med sin gamle samarbetspartner. Han får tag i Helene, Francos hustru vid tiden för när de sågs sist. Hon har ett omskakande besked att lämna: Franco har varit död i tio år.
Han hade varit nära slutet på sin undersökning av paraplymordet hade han berättat för henne och så plötsligt hade han dött. Läkarna hade inte lyckats förklara vad som hänt.
Det hade dock inträffat något alldeles innan Franco blev sjuk. En brittisk filmare hade övertalat Franco att anonymt medverka i en film om paraplymordet och berätta om sin research. Franco hade när han intervjuades beskrivit Gullino som en farlig person som spelat en central roll i sammanhanget. Och så hände det som inte borde ha hänt: i den färdiga filmen hördes hans egen röst utan förvrängningar.
I samband med att filmen visades hade Gullino tagit kontakt med Franco. De hade gått ut och ätit tillsammans. Nästa dag mådde Franco illa och snart var han död.
Den italienska kopplingen
Skotte får genom Helene tillgång till Francos efterlämnade researchmaterial och går igenom det. Bland annat hittar han uppgifter som pekar på en möjlig koppling mellan Gullino och en italiensk journalist med band till den italienska högern och – mer intressant – till Gladio, det hemliga italienska Stay Behindnätverket. Skotte hittar också sådant som tycks knyta Gullino till den italienska nyfascistiska organisationen Ordine Nuovo. Här handlade det om blod och död på ett mycket tydligt sätt. Ordine Nuovo tycktes ha spelat en central roll i ett ökänt bombdåd i Milano vid Piazza Fontana 1969. 17 människor dödades och 88 skadades.
Det visade sig av Francos efterlämnade material att han hade skrivit till en italiensk undersökningsdomare, Guido Salvini, som utrett Piazza Fontana-attacken och att de två hade träffats i Milano.
Undersökningsdomaren hade gärna velat hjälpa till och hade till och med lånat ut en av sina egna medarbetare, Andrea Speranzoni, som researcher till Franco.
Speranzoni hade kommit fram till att dokument om Gullino plockats bort från de italienska statliga arkiven. Han hade varnat Franco och understrukit att denne måste undvika att orsaka konflikter mellan nationalstater när han sysslade med sin research. Om Gullino sa Speranzoni: ”Han är en skyddad person. Han är inte bara fascist. Han har alltid varit skyddad.” Och han tillade mer konkret att Gullino hade flera underrättelsetjänster bakom ryggen. Hans budskap kunde sammanfattas i att Franco måste ta det försiktigt.
Det här var dynamit i Skottes ögon. Och med den nya informationen i bagaget bestämde han sig för att göra ett seriöst försök att komma till botten med vem Gullino var och vad som hänt med Franco. Han rekryterade ett team som skulle göra en dokumentärfilm om den undflyende mystiske konsthandlaren – om man så vill skulle det bli den dokumentär som inte Franco kunnat göra.
I boken skildrar Ulrik Skotte dramatiskt hur han och teamet flyger till Milano för att intervjua Salvini och Speranzoni. Han har lyckats boka en intervjutid med Salvini utan att riktigt precisera vad han vill tala om. Domaren hämtar upp teamet i sin bil på en överenskommen plats, skyndar på sällskapet att hoppa in och rivstartar. Han ber passagerarna att ducka under färden och kör in dem i domstolens garage.
När Skotte sedan intervjuar Salvini på dennes tjänsterum börjar han med allmänna frågor och det går bra. Men när han kommer in på dennes kontakter med Franco Invernizzi avbryter plötsligt domaren intervjun. Och när Skotte försöker intervjua Speranzoni händer samma sak: denne vägrar att säga någonting.
Det finns andra frågor som Skotte försöker få svar på. Scotland Yard hade ju frågat ut Gullino 1993 och den danska säkerhetspolisen PET hade också varit inkopplad – det senare på grund av att det föreföll som om han verkat som bulgarisk spion i Danmark i åratal. En av funktionärerna på PET, Poul Erik Dinesen, hade varit med under Scotland Yards förhör med Gullino. Och han hade rent ut sagt till den misstänkte att denne skulle bli åtalad för spioneri.
Skotte försökte fåfängt få svar från PET om varför de aldrig hade väckt åtal mot Gullino. Han kontaktade då Dinesen själv som vid det laget gått i pension. Denne var på sin vakt och förklarade att han visste precis vad Skotte var ute efter men att han inte skulle säga någonting utan tillstånd från PET. Han använde till och med formuleringen: ”Jag kan inte tala med dig om det fallet.”
Skotte reagerade över formuleringen om ”det fallet”, det lät som om det var mer känsligt än andra fall.
Obesvarade frågor
Till sist bestämde sig Ulrik Skotte för att det var nödvändigt att försöka få kontakt med Gullino själv. I juni 2021 hittade han honom till sist i den lilla österrikiska staden Wels. Skotte och hans team klev in i den vid det laget gamle mannens hus, började filma honom och ställde en rad frågor. Gullino nekade till olika anklagelser eller sa att han inte kom ihåg. Hur hans svar ska tolkas blir till sist upp till läsaren att avgöra.
Ett par månader efter denna mer eller mindre framtvingade intervju avled Gullino. Och Skotte gjorde för sin del klart dokumentärserien som visades i Danmark 2023. Sedan skrev han den bok som alltså nu är ute i handeln.
Och själva boken slutar med att Skotte konstaterar att han nu kan gå vidare i sitt liv. Han skriver att paraplymordet troligen kommer att vara den sista journalistiska story han arbetar med och tillägger: ”Jag vill tillbringa mindre tid vid en dator de kommande åren och göra mer med mina händer” som att bygga, måla, vara mer med barnen. Han gör klart att han för sin del avslutat den här storyn.
Men hur avslutad är storyn egentligen? Som läsare inser jag att Skotte för all del har kommit till en sorts slutpunkt i ett avseende: han träffade till sist den svårfångade Gullino. Och nu är denne död. Men i andra avseenden är fortfarande ett antal frågor obesvarade: vilken var Gullinos egentliga roll i kalla krigets bisarra agentvärld? Varför ingrep varken brittisk eller dansk polis mot honom? Hade han verkligen beskydd på hög nivå i Italien? Och i så fall varför?
Det finns ytterligare frågor som läsaren haft anledning att ställa sig under läsningens gång, baserade på märkligheter som Skotte redovisar, bland annat sådant som drabbat honom själv. Jag ska inte avslöja de ofta spännande detaljerna här. Men alla dessa mysterier får inte någon lösning i boken. Det är rimligtvis inte Skottes fel. Men det är inte ens så att författaren mot slutet summerar vilka som är de obesvarade frågorna.
Det är då jag slås av något som för all del funnits tydligt antytt i boken hela tiden. Huvudpersonen i boken är absolut inte den mördade Georgij Markov och faktiskt inte heller den möjlige, kanske sannolike, gärningsmannen Gullino. Huvudpersonen är Ulrik Skotte själv. Det är hans frustrerade, utdragna jakt på Gullino som är det centrala temat. När han lyckats träffa den mystiske mannen och få en sorts intervju med honom är boken slut. Skotte har kämpat i motvind, men till sist har han gjort det givna journalistiska knäcket i ämnet. Och så kan han lämna paraplymordet bakom sig även om inte läsaren kan det.
Inte desto mindre: boken ger en fascinerande inblick i de hemliga tjänsternas märkliga spegelvärld där sällan något kan tas alldeles för givet. Avsaknaden av definitiva svar får vi tills vidare, troligen för alltid, leva med. Ulrik Skotte har ändå gjort ett imponerande journalistiskt arbete som han skickligt redovisar i en form som lever upp till kraven på en thriller.
Det är vackert så.
