Det är rätt mycket om olika val på nyheterna nu. I Storbritannien är det val idag den 4 juli, i Frankrike är det den andra omgången i val till parlamentet om några dagar och i november är det presidentval i USA. Finns det något att hoppas på i dessa val?
I Storbritannien tyder allt på att de konservativa (Tories) kommer backa jättemycket och att missnöjet med detta partis (van-)styre leder till att Labour kommer att vinna valet. Det är naturligtvis bra att Tories backar. Men dels verkar den nationalistiska ytterhögern istället gå framåt och dessutom har Labour under ledaren Starmer gått långt åt höger i jämförelse med när partiet leddes av Jeremy Corbyn. Vänstern och Corbyn blev ju till och med uteslutna ur Labour.
Nu ställer Corbyn upp som oberoende kandidat i Islington North, den valkrets där han har representerat Labour ända sedan 1983. Jag hoppas att han lyckas! Jag hoppas också att det gröna partiet lyckas få in några företrädare i parlamentet. De verkar ”mer vänster” än det svenska miljöpartiet och har tydligen förhoppningar om att kunna vinna i fyra valkretsar. Jag ser dessutom att aktivisten och skribenten George Monbiot tycker att man inte ska ”slösa bort sin röst på det svekfulla labour” utan rösta på de gröna.
Han har säkert rätt i sin kritik av Labour. Men i de valkretsar där de gröna inte har någon chans (Storbritannien har ju ett valsystem med en-persons-valkretsar där vinnaren ”tar allt”) så skulle jag ändå rösta Labour om jag bodde där. Rösta men hålla för näsan.
I Frankrike där man också har ett system med en-persons-valkretsar har man dessutom två valomgångar. I de valkretsar där ingen kandidat fått absolut majoritet (mer än hälften av rösterna) sker en andra valomgång. Detta system gör det möjligt att ”rösta med hjärtat” i den första valomgången för att sedan i den andra tänka mer ”taktiskt”.
Då stödet för Macrons parti Renaissance har minskat väldigt mycket samtidigt som ytterhögern i form av Nationell samling går fram kraftigt i opinionen ställde det de olika partierna som står till vänster om mitten inför detta med att ”tänka taktiskt”. På mycket kort tid lyckades de olika grupperna som La France insoumise, ekologisterna, socialistiska partiet (socialdemokrater), kommunistpartiet samt mindre grupper som NPA och den ekosocialistiska vänstern samlas i det som kallas Nya Folkfronten för att stå emot ytterhögern.
Men dessutom samarbetar nu Nya Folkfronten med Macrons parti Renaissance genom att dra tillbaka sina mandat i ett antal distrikt och där uppmana till röst på Renaissance. Med tanke på att Nya Folkfronten fick ett mycket större stöd i den första valomgången än Renaissance så ser uppgörelsen ganska ofördelaktig ut: Folkfronten – drar tillbaka sina kandidater i 132 distrikt medan Renaissance drar tillbaka 83 kandidater till förmån för Folkfronten.
Nationell samling rasar över denna uppgörelse och kallar den för en ”skamlig allians”. En ohelig allians är det förvisso, dessutom mycket komplicerad och – som det ser ut för mig – mer ofördelaktig än rimligt, men knappast skamlig i sig.
Däremot blir det även i Frankrike nödvändigt för många väljare som är anti-fascister att rösta och hålla för näsan samtidigt.
I USA och även här i Sverige har det varit mycket snack om presidentvals-”debatten” mellan Trump och Biden. Den kommenterades väl bäst med den här bilden som jag såg cirkulera på nätet.
Men jag vill också plocka fram en annan bild, den är tagen år 2005. Du ser från vänster till höger Donald Trump, Hillary Rodham Clinton, hennes man expresidenten Bill Clinton och den då nya frun Melania Trump:
Bilden är från Trumps bröllopsfest. Där var makarna Clinton med eftersom Trump bidragit med stora summor till Clintons kampanj (!). Aftonbladets dåvarande ledarskribent Katrin Marcal, skrev om bilden att ”….den där bilden påminner om, detta presidentval är en intern uppgörelse mellan två av USA:s rikaste familjer. En strid inom den yttersta eliten i en tid av populism”.
Och samma sak kan sägas om de nuvarande kandidaterna, att de båda kandidaterna i grunden står för samma sak och att deras partier representerar samma intressen, storbolagens ägare och finanseliten. Båda står också för att upprätthålla USA som ekonomiskt och militärt imperium i världen. Båda backar till exempel upp Israel i dess krig mot det palestinska folket i Gaza.
Men trots detta finns det skillnader. Och då tänker jag inte på att den ene framstår som en vidrig och vulgär lögnare och den andre som en lätt förvirrad och lite glömsk äldre man. Jag tänker på sådant som stormningen av Kapitolium – som Trump uppmanade till men inte tycks bli dömd för – eller försöken att manipulera valresultat – som han inte heller tycks bli dömd för – och alla andra tecken som visar att Trump står bortom även den mycket inskränkta typ av demokrati som finns i USA. Ett Trump under USA, en andra gång, riskerar att ta stora kliv mot en modern form av fascism.
Inom det demokratiska partiet finns det personer som står för en sorts vänsterposition. En del av dem är dessutom medlemmar i vänsterpartiet Democratic Socialists of America.
Men något alternativ som på allvar kan utmana de två stora kapitalistpartierna finns inte (ännu) i USA. Och i höstens val måste det kännas mycket motbjudande för socialister, fredsvänner eller dem som är mot Gazakriget att stödja någon av de bägge president-kandidaterna. Ändå borde de nog göra det, men hålla hårt för näsan.
