Jag har just läst två bra artiklar som jag gärna vill tipsa om.

Den ena är skriven av Annie Croona. Hon är ledarskribent på ETC. Artikeln handlar om att Utbildningsminister Mats Persson ”borde studera demokrati”.

Den går ju inte att läsa utan att vara prenumerant på ETC och jag tror inte att jag har rätt att återge den i sin helhet här på bloggen (någon som vet vad som gäller?) men några stycken kan ni väl få:

Runt om i landet pågår studentdemonstrationer för Palestina: tältläger utanför universiteten, protester vid politiska möten, krav på klippta band till Israel.

Jag är imponerad och rörd, utbildningsminister Mats Persson (L) är frustrerad och störd.

Ungefär så kan reaktionerna beskrivas; de två läger som demonstrationerna har gett upphov till. I det ena ser man en manifestation av demokratin, i det andra ett hot mot den.

Croona berättar om utbildningsministerns ”meritlista”:

Han har sågat fristående kurser i humaniora och föreslagit att tekniska utbildningar ska få högre anslag, och därmed varit tydlig med att det finns bra och dålig kunskap. När Chalmers i höstas beslutade att förbjuda politiska demonstrationer – ett beslut man sedan backade från – fick högskolan stöd av Mats Persson.

Ministern har i TV också påstått att demonstranterna ”attackerat en ambulans” trots att det inte alls stämmer och polisen tagit tillbaka den uppgiften.

Croona avslutar sin artikel:

Jag tror att de här aktionerna är en vändpunkt – som vi borde glädjas snarare än förfasas över – och när vi ser tillbaka på dem kommer vi att undra varför inte fler var där.

Jag kan varmt rekommendera ett besök vid något av tältlägren. Om du liknar mig kommer du att bli rörd av att så många människor känner så starkt för något att de är beredda att stå upp mot polisvåld och ministerraseri.

Lägret på Vasaplatsen i Göteborg har förstås döpts till Gazaplatsen. Studentprotester och ordvitsar utgör inte hot mot demokratin – det gör däremot Mats Persson.

En annan artikel jag just läst är skriven av Bodil Carlsson i nättidningen Internationalen. Artiklar hos Internationalen kan tillsvidare läsas utan prenumeration, men man behöver registrera ett användarnamn med lösenord. Jag rekommenderar det då det finns flera bra skribenter och viktiga ämnen som behandlas där.

Bodil Carlsson skriver om ”att bygga murar mot de andra”. Hennes krönikor är alltid väldigt läsvärda. Hon skriver på ett sätt som gör att det är en njutning att läsa. Det gäller även denna artikel som handlar om ”mänsklig civilisation” och den svenska ”finborgerlighetens” släktband och önskan om revansch på ”sosse-samhället. En revansch de nu får med hjälp av ”fulhögern”.

Ifall du inte vill eller lyckas logga in på Internationalen så återger jag Carlssons krönika i sin helhet här (jag tror inte redaktionen misstycker…):

Om att bygga murar mot de andra 

Den gamla antropologen Margaret Mead (Bild) fick en gång frågan om vilket som var det tidigaste tecknet på mänsklig civilisation som hon hade varit med om att gräva fram. Vad hade frågeställaren väntat sig för svar? Pilspetsar? En grottmålning? En skärva keramik? 

EFTERTANKEN | Bodil Carlsson

Nej, sa Mead. Det äldsta säkra vittnesbördet hon hade sett var en bit av ett bäcken med en läkt höftfraktur. Jag springer ihop med tecknet på civilisation ett par gånger i veckan. Mannen med dvärgpudeln lutar åt sidan i rullstolen. Hans högra hand är knuten i orörlighet; han kämpar för att hålla huvudet upprätt. Han kan inte längre tala, men han har alltid följeslagare. En somalisk kvinna i traditionella kläder skjuter på rullstolen. Den andra i huvudduk, jeans och tröja håller i hundens koppel. De går sitt varv runt parken, stannar upp ibland och sitter på en bänk i solen medan mannen i rullstolen får se ljuset skimra i bladverket och hunden får nosa runt. Den grålockiga lilla kraken ser ut att ha några år till av liv i sig. Låt oss hoppas det, för i husses ensamma timmar kan hunden vara det sista levande hjärtat som slår intill honom. Var gång jag ser dem minns jag Meads definition av civilisationen. 

Det finns förstås andra definitioner också. Det finns en civilisation som hotas av invasiva muslimer och en annan som hotas av invasiva sossar och de låter sig med lite möda och mycket skelande slås ihop. Om Jimmie Åkesson kan ni tycka vad ni vill, men killen är långt ifrån dum. Grovjobbet! I ett enda ord satte han fingret på skälet till att hans borgerliga samarbetare så länge har tittat bort från hans trollfabrik: fabrikschefen gjorde ju grovjobbet åt dem. De andra är fint folk. Fint folk har belevat tilltal. Fint folk sätter upp diskreta rekryteringslappar på Länsstyrelsens vägg. Fint folk känner varandra. Men när fint folk behöver allierade för att tränga ut arbetarrörelsen från de samhällsbärande positionerna får man ta man det som bjuds. 

Så när partisekreterarna kommer ut efter ett gemensamt samtal om trollkonton med på är Moderaternas Karin Enström nöjd med att SD har ”tagit till sig av kritiken”. Tidigare militär och kapten i Amfibiekåren, försvarsminister i en M-regering, ordförande i utrikesutskottet, ordförande i konstitutionsutskottet kommunfullmäktiges ordförande i Vaxholm i så där 15 år och riksdagsledamot i dryga tjugo är hon en höggradigt kvalificerad person, som ni ser. Hon råkar också vara född Landerholm, syster till den man som nyss lämnade MPF för tjänsten som nationell säkerhetsrådgivare av Ulf Kristersson, som också råkar vara en barndomsvän. Partisekreterarens andra syskon råkar vara moderat kommunpolitiker i Uppsala och gift med en man, som satt i riksdagen för Moderaterna i tjugo år för att sedan bli landshövding i Gävle och vinkännarskribent. Mannen som efterträdde Landerholm inledde sin tjänst som GD för MPF med att i en anmälan av TV4 kräva att de tog bort inklippta delar av granskningen av trollfabriken. Det där kan vara i strid med tryckfrihetsförordningen, men med tanke på att hans tjugo år gamla doktorsavhandling handlade om just politikens inflytande över institutionerna har han gissningsvis inblick i ämnet. 

Vilka barndomsvänner Kristerssons prästvigda hustru hade sägs det ingenting om i Wikipedia. Däremot står en del om hennes senare lekkamrater. Birgitta Ed jobbade i tre år på nittiotalet som sakkunnig i Regeringskansliet, i finans- och utrikesdepartementet. Tio år senare var hon vd för en stiftelse som ledde ja-kampanjen inför folkomröstningen om euro och grundade hon en PR-byrå. Mellan 2010 och 2015 var hon medlem i styrelsen för stiftelsen Fritt Näringsliv, som senare blev ägare till Timbro. Samma Timbro där Kristersson själv var marknadschef i tre år på slutet av 90-talet och där moderaten Karin Svanborg-Sjövall, som råkar vara bosatt i en trettonmiljonersvilla på Lidingö, var vd 2014 – 2020 innan hon 2022 kallades in att bli politisk rådgivare åt Ulf. 

Om vårdköer och växande åldringsbörda tycks Svanborg -Sjövall ha den åsikten, att det väl ändå är bättre om några kan betala sig till vård, så slipper alla dö medan de väntar. Så kan man ju också definiera civilisationen. Eller så här? 

Birgitta Ed prästvigdes 2018 av biskop Johan Dalman i sin hemmakyrka i Strängnäs. Förutom sina andra meriter råkar Birgitta Ed vara syster till den kvinna som är gift med en bror till tidigare utrikesministern Carl från den gamla adelssläkten Bildt. Biskop Dalman hittar ni också i Wikipedia. Han är överhovpredikant för det svenska kungahuset. 

Vi kan nog sätta en slant på att ingen i det kontaktnätet har gått på Ultima Thule-konsert ihop med Jimmie. Men tänk er ett land, där kontaktnäten i mer än femtio år, i två generationer av ärvt företräde, har känt sig undanknuffade från makt och ministerskap av avkommor till murare och lagerarbetare, av svetsare och hårfrisörskor – såna som bara vill ta deras pengar och kalla det för skatt! Något måste göras och de behövde ju faktiskt aldrig låtsas om särskrivarna som stövlar runt och snackar Livets Hårda Skola och skriker fula ord. 

Tänk er ett land, där de vanliga arbetstagarnas löner som andel av BNP blev större och större medan företagsvinsternas andel blev mindre och där skattetrycket på höginkomst och förmögenhet samtidigt växte och finansierade en ännu snabbare växande offentlig sektor – samma skola för alla barn, samma dagis, samma sjukvård för alla och envar oavsett nätvetksbakgrund – och tänk er sedan att i det landet blev svetsarna och murarungarna visserligen inte vinskribenter eller hovpredikanter. Men de blev regering. 

”Sammantaget kan man se att 1983 hade de 20 största svenska företagen över 46 procent av alla anställda i industrin. I USA var motsvarande siffra 15 procent och i Västtyskland 21 procent. Sverige hade en exceptionellt stor del av de industrianställda, både arbetare och tjänstemän, i några få företag och de svenska storföretagens roll var mer betydande i den svenska ekonomin än i många andra länder.” * 

Det är lätt att se vad den koncentrationen betydde för makten och tillgången på lyssnande öron för dem som ägde företagen. Men det är lika lätt att se den motmakt som företrädarna för alla dessa nationalekonomiskt livsviktiga anställda fick: fackens styrka. Till sist gick de så långt, att de krävde att delar av företagsvinsterna skulle förvaltas av de arbetande! 

Lönernas andel av BNP och de rikas påtvingade skattebidrag till offentligheten maxade också i andra länder under 70-talet och inte är det en slump att den internationella nyliberalismen föddes då. Sedan dess har den blivit välfinansierad och framgångsrik överallt. Om den just i Sverige har en märkbar bismak av revanschism, så är det kanske begripligt sett mot bakgrunden. 

Det är svårare att förstå hur revanschisterna inte förstår att priset för samarbete är beroende. SD:s troll springer ut från sin endagskurs i hövlighet a la Tidöavtalet med studentplakat och pommacflaskor och skrattar dem upp i ansiktet. Svansen som de viftar på är lika aktiv som förut. Någon mer än jag som är orolig för TV4-reporterns fysiska säkerhet på sikt? 

Mot klimatförändringarna, pandemierna och den växande världsbefolkningens tryck på livsresurser byggs inga murar. Högern gör vad den alltid har gjort. Den bygger murar mot De Andra. Deras nätverk är inget annat än osynliga murar. Så tänk er till sist på ena sidan om högermuren de som vill härska över resterna av arbetarrörelsens samhällsbygge och ta tillbaka det de hade. Och på andra sidan om muren miljonerna som gör det människor alltid har gjort för att få det alla vill ha: vatten, mat, jobb. Framtid för barnen. 

Ingen av murbyggarna har den blekaste aning om hur problemen ska formuleras, ännu mindre kunna lösas. Men vi kan nog vara säkra på en sak: det kommer inte att bli mycket plats över för Margaret Meads definition av civilisationen på någondera sidan av muren.