Att fira nationaldagen i en kombination av rutten nationalism och nationell underkastelse. PEPPRAT RÖDGRÖNT

I morgon är det Sveriges nationaldag. Jag har kommenterat detta firande i flera olika bloggar under åren och även använt en text av min vän Kees som hade hållit ett fint tal om och på dagen.
I år måste jag säga att detta firande känns svårare att delta i än någonsin tidigare. Då menar jag inte det faktum att det är minst sagt oklart varför vi firar och på just denna dag. Nej jag tänker på sammanhanget.
Å ena sidan firar vi nationaldagen i en situation där en rutten etno-nationalism alltmer dominerar både inom politik, lagstiftning och medier. En politik som defintivt inte svetsar samman de människor som nu bor i Sverige. En politik som letar syndabockar bland dem som står längst ner i samhället.
Å andra sidan fattas i dagarna ett beslut i riksdagen som handlar om att ge upp väsentliga delar av nationell suveränitet. Ett beslut om ett avtal där Sverige utan att varken ha förlorat ett krig eller vara ockuperat upplåter vårt land till världens ledande militära stormakt (läs om DCA-avtalet i tidigare blogg)
Jag skulle kunna tänka mig att fira nationaldagen p.g.a. sådant som återstår av välfärdsstaten, att vi nått en bit vad gäller jämlikhet eller att Sverige varit ett land som människor på flykt velat fly till.
Men att fira den tillsammans med den exkluderande etno-nationalismen, kombinerad med underkastelsen under USA och med militär upprustning som enda sammanhållande kitt….Nej tack. Då får det vara.