Elinor Torps reportage om den smutsiga städbranschen – och om hur dess verklighet kom nära en socialdemokratisk statsminister – var en av böckerna som nominerades till Guldspaden nu senast. Det är en bok som ingen med intresse för samhällsfrågor och rättvisa bör missa.
TRE DAGAR FÖRE JULAFTON 2021 utanför statsministerns villa i Nacka – där och då börjar Elinor Torps reportagebok Rent åt helvete.
Den var en av de böcker som var nominerade till Grävande Journalisters pris Guldspaden. Det är, tycker jag, en väldigt angelägen bok.
Elinor Torp:
Rent åt helvete
180 sidor
Mondial förlag 2023
Rent åt helvete handlar om den smutsiga städbranschen i Sverige. Och den tar sin utgångspunkt i när Chilo Martinez från Nicaragua ska städa Magdalena Anderssons villa i Nacka. Andersson är då Sveriges nyligen tillträdda statsminister. Tre veckor tidigare har hon stått på LO-kongressen och talat om att det är fel att arbetare ska ha sämre villkor, lägre lön, längre arbetsdagar och sämre arbetsmiljö bara för att de kommer från ett annat land.
De som jobbar i städbranschen i Sverige kommer i stor utsträckning från andra länder. Och deras arbetsvillkor är ofta mycket dåliga. Osäkra anställningsförhållanden, ofta svarta löner, osäkerhet till och med om lönen kommer att betalas ut, stress, i många fall knappt något utrymme för sjukskrivning, ibland stora hälsorisker.
Det är inte ovanligt att de som jobbar i städbranschen saknar arbetstillstånd. De kan skickas ut ur Sverige när som helst och det bidrar starkt till att de inte gärna retar upp den som anställt dem. Boken visar hur allt det där är inbakat i systemet, uppifrån och ner i det svenska samhället.
Chilo är en av dem som saknar arbetstillstånd. Och arbetsvillkoren är därefter. Hon vet inte så mycket om villan som hon nu ska städa tillsammans med en arbetskamrat, utom att det bor en högt uppsatt person där, en minister. Hon tycker det är obehagligt att arbeta på ett sådant ställe, det kan vara riskabelt för den som saknar papper. Men det är chefen som bestämt att hon ska dit, trots att hon inte vill. Så där står hon med städredskapen, utanför villan.
Den här gången går det fel från början. Chilo och hennes arbetskamrat Nettan kommer inte in i huset. Larmet går. Mycket snabbt dyker det upp en helikopter och cirklar över dem. Nettan har ringt efter bilen från städfirman som ska hämta dem. Den kommer. Men det gör också två polisbilar.
Plötsligt är Chilo gripen och försedd med handbojor.
Hon förs till Migrationsverkets förvar i Märsta där hon blir inlåst.
Innan hon deporteras får hon betala böter för brott mot utlänningslagen, hon har ju jobbat svart. Städbolaget är också misstänkt för brott mot samma lag. Men chefen nekar. När fallet till sist kommer upp i domstol är Chilo redan ivägskickad till Nicaragua. Städbolagets chef frias för att åklagaren inte lyckas bevisa att han anställt Chilo – hon som är det viktigaste vittnet finns ju inte längre i Sverige för att vittna om den saken.
Frågan som inställer sig är förstås om Magdalena Andersson visste något om att hennes hus städades av en firma som höll sig utanför lagen?
Det går inte att säga något bestämt om det. Men Elinor Torp konstaterar att det borde ha funnits resurser att undersöka den saken. Och det hade inte skett. Själv kunde Torp snabbt notera hur lätt det var att kolla städbolaget. Ägaren är tidigare dömd av Kammarrätten i Stockholm för att ha arbetat med osanna fakturor. Och Skatteverket hade tidigare konstaterat att bolaget bedrivit ”en väsentlig del av sin verksamhet svart”.
Elinor Torp skriver: ”Skatteverket beräknar att städbolaget bara under ett år betalat ut niohundra tusen kronor i svarta löner. Och det vid samma tid som socialdemokraten Magdalena Andersson och hennes make började anlita bolaget för städning av hemmet.”
Elinor Torp försöker få till stånd en intervju med Andersson. Det visar sig omöjligt. Hon talar om det med Chilos arbetskamrat Nettan som varit med när Chilo greps. De är ute och promenerar tillsammans under samtalet. Nettan är ledsen och besviken när hon får höra av Elinor Torp att Magdalena inte vill prata om vad som hänt. Hon sänker rösten som om hon inte vill att folk ska kunna höra och säger till Torp: ”Olof Palme skulle vrida sig i graven”.
Men boken handlar långt ifrån bara om den dåvarande statsministerns koppling till de sjaskiga delarna av städbranschen. Sådana kopplingar finns överallt. Vi får läsa om hur det går till på Rosenbad som hyrs av regeringskansliet och som förvaltas av Statens Fastighetsverk. Där pågår en omfattande renovering. Och där arbetar byggstädare som alla kommer från andra länder än Sverige. De arbetar för städbolag som de inblandade byggbolagen slutit avtal med. De jobbar i farliga miljöer, precis som byggnadsarbetarna. Men med egna kläder, utan skyddsutrustning och utsatta för starka kemikalier.
Och så skriver Elinor Torp om något som borde vara en stolthet för Sverige, Samhall. Från början var det tänkt som en verksamhet som skulle ge jobb åt människor som inte klarade av den ordinarie arbetsmarknaden men som ändå ville jobba.
Samhall startade 1980 och till en början fungerade det som det var tänkt. Men 2006 gjordes Samhall om till ett statligt aktiebolag som skulle ge vinst. Det handlade inte längre om människorna som arbetade där utan om att få lönsamma kontrakt på verksamheter som städning. Och för det krävdes att Samhall hade folk som kunde arbeta hårt för låga löner. Det var också de signaler som sändes från Samhall till Arbetsförmedlingen. En ökande andel av bolagets personal var människor som hade svårt att ta tillvara sina rättigheter, som exempelvis var födda utomlands, men som inte hade alltför stora fysiska eller psykiska problem. Folk som jobbade hårt för låg ersättning utan att bråka. Det var en framgångsrik formel. 2019 vann Samhall upphandlingen för hela Arlanda flygplats.
I boken illustreras konsekvenserna av Samhalls förvandling med fallet Jolyne.
Elinor Torp är journalist och författare. Hon har skrivit flera böcker om kriminalitet i arbetslivet, nu senast om städbranschen. FOTO: Tove Falk.
Jolyne som vi möter i boken är född 1998. Han har autism, en funktionsnedsättning som påverkar hur han fungerar med andra människor och hur han hanterar nya ovana situationer. Han har växt upp med namnet Laban men han tog sig namnet Jolyne under en period när han funderade på sin könsidentitet. Han släppte de tankarna men namnet blev kvar, han gillade det.
Han fick tidigt efter skolan ett praktikår i en liten Coopbutik. Han hade tydliga arbetsuppgifter och det fungerade bra. Men butiken gjordes om och arbetsuppgifterna också. Laban slutade äta och fick sluta på Coop. Arbetsförmedlingen kopplades in, Laban fick höra att han hade noll arbetsförmåga. Han kastade en stol i golvet och gick ut. Han blev hemma i tre år, åt pizza och sov. Och bytte namn till Jolyne.
Så fick han arbetsträning på Samhall. Om det gick bra skulle han få ett fast jobb där. Den uppgift han fick var att städa trapphus i Eslöv.
Det var mycket bråk i Samhalls egen lokal där han måste vistas en del av tiden. Men han stängde av öronen och gick helt in för att städa trapphusen. Alltid i tid, aldrig sjukskriven. Han var stolt och såg fram mot ett fast jobb.
Så en dag fick han höra: han måste prova andra uppgifter på andra arbetsplatser för att kunna gå vidare i Samhalls program.Det var en skräck för honom. Hans mor försökte förklara för Samhall och Arbetsförmedlingen. Det hjälpte inte.
För Jolyne är det som om livet är slut, allt han försökt kommer inte att leda fram till något han kan klara av. Han säger: ”Jag kommer inte att leva året ut, mamma.”
En dag hoppar han ut från ett av de höga trapphusen. Han överlever inte.
Enligt lagen har arbetsgivaren skyldighet att utan dröjsmål anmäla till Arbetsmiljöverket om ett dödsfall inträffar i samband med arbetet. Men det kommer inte in någon anmälan från Samhall om Jolyne.
Och då spelar det ingen roll vad någon i Jolynes omgivning gör. Som Elinor Torp konstaterar: ”Om Arbetsmiljöverket får kännedom om en händelse via andra kanaler i efterhand agerar inte myndigheten enligt gällande praxis.”
Rent åt helvete är ofta smärtsam läsning.
Desto mer glädjande är det då att efter bokens utgivning får Chilo Martinez faktiskt upprättelse till sist. Fackförbundet SAC Syndikalisterna tog sig an hennes fall.
De hade hittat en lag som funnits i nästan tio år, men inte prövats tidigare. Den slår fast att även den som vistas i Sverige olagligt har rätt att få skälig lön för sitt arbete.
Nacka tingsrätt beslutade att Chilo skulle få 81 900 kronor i utebliven lön och ett skadestånd på 45 000 kronor. Städföretagaren ålades också att betala hennes rättegångskostnader på drygt 300 000 kronor.
Sådana nyheter ger hopp om förändring. Och det hoppet finns trots allt med i boken också, genom skildringarna av olika människor som kämpar för sina egna rättigheter och bryr sig om andras. De som städar under usla villkor är inte bara offer, en del av dem väljer att ta risker och protestera. Och Elinor Torp berättar också om fackföreningsfunktionärer som inte ger sig och om tidigare chefer på Samhall som fått nog av de orimligheter som krävs av dem. Och hon berättar om Jolynes mamma. Allihop är personer som på olika sätt vill göra skillnad.
Det är en viktig bok, om hur brutalt olikartade levnadsvillkoren kan vara för olika människor i Sverige. Och den är skriven med ett driv som gör det lätt att läsa vidare. Missa den inte!
Den enda kritiska anmärkningen från min sida är en redaktionell sak. Vad som är citat från olika personer är inte tydligt markerat, varken med pratminus eller citattecken. Det framgår oftast bra av sammanhanget. Men det försvårar läsningen lite grann.
