Vad gör makt med oss? Makt över andra människor tycks förändra folk till det sämre. Eller känns det bara så för att jag är längst ner i arbetsplatshierarkin?
“Höhö, vad gör IT här nere” sa den övermättade överchefen när han såg mig. “Sätt han på att sortera defekta artiklar, höhö”.
Bilden av en skolmobbare dök upp i mitt huvud och jag försökte genast begrava mitt förflutna. Kom ihåg, monstren är inte verkliga, de är som bilder i en bok, de kan inte skada dig, sa Danny Torraces hemliga vän i The Shining upprepade när han såg scener av hemska saker som hänt i det förflutna. Och jag förstod att det var därför de satt mig där, för att de själva aldrig skulle vilja stå där, för att jag säger vad jag tycker. Knäcker det inte mig att de tagit bort radion och alla mina stolar utom en (gamla kontorsstolar som jag räddat från att slängas) osv, så antar jag att de kommer ändra mitt schema snart eller flytta mig till någon avdelning de vet att jag inte kommer orka med. Vill de bli av med en så försöker de bryta ner en. Jag hade så gärna velat se den där chefen tvingas stå där jag står för att få mat på bordet.
Vill de bli av med en så försöker de bryta ner en. Jag hade så gärna velat se den där chefen tvingas stå där jag står för att få mat på bordet.
“Ni får väl delegera uppgifter som andra utför just nu då, så att rehabpersonal har något att göra” sa jag.
“Jaha, ska vi sätta dig i frysen istället då eller? Då sätter vi dig i frysen då, så kan han ta ditt jobb.” (Jag har astma och kan inte jobba i frysen, det vet de också om, men jag hade blivit tvungen att ha läkarsamtal på läkarsamtal för att slippa).
“Fast nu är vi ju 200 medarbetare här… Och ni är skyldiga att upprätta en rehabplan, vilket ni inte ens har gjort…” försökte jag.
Jag hade även själv föreslagit att han kunde hjälpa mig med något så enkelt som att sortera fröpåsar som inte väger någonting, något som ingen ens arbetar med för tillfället, påpekade jag. Men syftet är ju bara nedbrytning av den personen, så varför skulle de lyssna?
Är man inte röd i ungdomen så har man inget hjärta, är man inte blå när man är vuxen har man ingen hjärna, var det någon som sa. Och tro mig, även jag har brottats mycket med denna mening. Vilken väg ska vi välja? De som vill spela spelet och samla så mycket rikedom som det bara är möjligt, de kommer att vara tvungna att bli blå. Det här med hjärna handlar om att bli bra på att spela spelet och spelet är monopol, kapitalism. Om du sitter som chef i ett företag, oavsett position, så kommer du att vara tvungen att döva dina känslor och agera för företagets bästa. Trasiga kroppar ska rensas ut i slasket och nytt, ungt blod måste ersätta dem illa kvickt.
Trasiga kroppar ska rensas ut i slasket och nytt, ungt blod måste ersätta dem illa kvickt.
Ju mer företaget växer desto högre måste de sikta varje år för att nå vinst. Det är så spelet fungerar. De arbetare som vill få en liten chans att spela spelet de också gör bäst i att hålla käften och lyda. För att samla OB-timmar, för att kanske en vacker dag bli en riktigt blå chef själv, om kroppen bär ända fram till dess.
Försök fundera på dig själv långt fram i tiden, när du ligger ensam i sängen på äldre dagar och ser tillbaks på ditt liv, vad är då viktigt? Att du tjänat en massa pengar (majoriteten har du antagligen kvar på banken när du dör) eller att du stod upp för vad du ansåg vara rätt i ditt hjärta, att du lyckades påverka andra liv i positiv riktning?
Vad betyder egentligen något?
Arbetare är förbrukningsmaterial, som maskiner och maskindelar, en siffra i bokföringen. Precis som ditt personnummer är en siffra i statens bokföring är du blott en siffra i arbetsgivarens bokföring. Det här är världen vi har ärvt, det här är den sanning vi vet.
Vill du spela spelet, vara en välsmord kugge i maskineriet och räkna dina pengar på äldre dar? Eller vill du försöka att hjälpa andra människor att få ett lite bättre liv, på det sätt du har förmåga att göra det, även om du själv kommer att rikta plågoandarna mot dig?
Vill du spela spelet, vara en välsmord kugge i maskineriet och räkna dina pengar på äldre dar? Eller vill du försöka att hjälpa andra människor att få ett lite bättre liv?
Jag tänker tillbaka ett år, jag stod ju på samma plats som då, men då var jag tvungen att stå där bland glasskärvor och knivar, stinkande skräp och använda ansiktsmasker i åtta timmar varje dag. Idag har jag åtminstone fem till sju timmar facklig tid i veckan där jag kan försöka påverka företaget och stötta mina kollegor. Och lite skillnad har jag i alla fall gjort, men det tär mycket på psyket, sömnen osv. Samtidigt som jobbet sliter ner mina kroppsdelar. Jag vet vad som väntar, tyvärr. Så jag kastar de små slantar jag kan spara på kapitalets lotto, börsen, och håller tummarna för att jag ska kunna sluta lite tidigare än den ständigt ökande pensionsgränsen. Det enda jag vill ha är en liten etta, ingen bil, mat på bordet, mobil, dator och mina böcker, nej, biblioteket räcker. Jag har aldrig varit på utlandssemester längre bort än Danmark och jag tror inte att jag kommer kunna slänga en massa pengar på sånt medelklasslyx. Kanske kan jag försöka utbilda mig om de fixar så att det faktiskt går att söka omställningsstudiestöd, men vem vill ha mig när de kan anställa en billigare 20-åring? Vem vill ha mig som arbetar på lager i större delen av sin livstid? Vad hjälper en 20 år gammal kandidatexamen? Om det blir möjligt att ta mig till de fackliga utbildningarna så får jag åtminstone vad jag alltid velat ha, studier utan skulder. Det är min dröm egentligen, att kunna lära mig på betald tid, på arbetstid får jag inte lära mig någonting. En period smög jag in en liten öronsnäcka så att jag kunde lyssna på böcker och poddar under mitt monotona arbete. Men jag har tappat bort den och det blir dyrt att köpa ny i längden.
Men nu har de även börjat attackera våra fackliga utbildningar, vi får se hur det går. Jag har ju som sagt bara gått en. Men jag har fått låna böcker av min ombudsman, fast de handlar mest om socialdemokratins historia och dess utmaningar idag, såklart. Men jag läser och lyssnar även på egen hand.
Men nu har de även börjat attackera våra fackliga utbildningar, vi får se hur det går. Jag har ju som sagt bara gått en. Men jag har fått låna böcker av min ombudsman, fast de handlar mest om socialdemokratins historia och dess utmaningar idag, såklart.
Förresten, om de försöker plåga dig: Det är under monotona och skittråkiga arbetsuppgifter som vi blir kreativa, det är då jag får som lättast att komma upp med nya inlägg. Mobilen är förbjuden och datorn är låst, men än så länge har jag penna och papper. Tankarna är flyktiga och de måste ner så fort de dyker upp, annars försvinner de som efter en dröm.
Har du chansen så tycker jag att du ska starta eller gå med i en fackklubb. Det behövs verkligen. Och om det ekonomiska läget blir ännu värre så kommer vi arbetare att ligga riktigt illa till, vi verkar redan nu i ett nedmonterat läge vad gäller arbetsmiljö och arbetsrätt. Arbetsgivarna är antingen vana vid att göra precis som de vill, eller så är de totalt oinsatta. Bli insatt!
