Joakims Medins bok Kurdspåret handlar om hur kurder i Sverige än en gång drabbas av förföljelse – precis som på 80-talet. Och även den här gången handlar det om att realpolitik går före rättsliga principer. En mycket angelägen bok, menar Gunnar Wall i den här recensionen. FOTO: Verbal förlag.
Joakim Medin:
Kurdspåret – Sverige, Turkiet och priset för ett Natomedlemskap
Verbal förlag 2023
”DET ÄR SÅ MYCKET LÄTTARE ATT ANGRIPA ETT STATSLÖST FOLK än ett folk som har en stat i ryggen. Ett folk utan en stat är lättare att utnyttja, lättare att sälja, lättare att ljuga om. ”
Så börjar Joakim Medin sin bok Kurdspåret.
Den kom för ett halvår sedan men den här bloggen är inte hämmad av traditionella nyhetsmedias informella – och lite fåniga – regel om att bara splitter nya böcker kan recenseras.
Namnet på boken för förstås tankarna till Hans Holmérs försök att knyta den kurdiska organisationen PKK till Palmemordet. Och det kan ju framstå som en väldigt djärv jämförelse i sig: Holmérs agerande framstår i efterhand som ett av de svårare rättsövergreppen från svenska statliga myndigheter sedan andra världskriget.
Men det Joakim Medin gör är att visa att historien upprepat sig, att även dagens svenska makthavare offrat kurdernas rättssäkerhet i Sverige för vad man sett som högre intressen.
Joakim Medin är en erfaren svensk journalist och författare som tidigare bland annat skrivit en reportagebok om kurdernas kamp mot Islamiska Staten, IS, i norra Syrien.
Den här gången riktar han blickarna mot Sverige och vad som hänt med kurder här i landet i samband med den svenska NATO-ansökan.
Han kan sitt ämne, troligen bättre än någon annan. Och han har hittat exempel på en kuslig verklighet när storpolitiska överväganden träffar vanliga levande människor mer eller mindre som ett klubbslag i huvudet.
Det han beskriver är ofta både brutalt och absurt. Och det skulle ibland vara nästan komiskt om det inte vore så dystert och sjaskigt.
Som i fallet med Brusk Celik.
Han tvingades ombord på ett flygplan till Turkiet den 2 december 2022. Och utvisningen lanserades som en del av den nya svenska linjen som skulle få Turkiet på gott humör gentemot Sverige.
Och nu kommer det lite märkliga: Joakim tar en fika på en uteservering med Brusk fem månader efter utvisningen. De träffas i staden Mardin i sydöstra Turkiet, inte långt från den syriska gränsen. Det är hur lugnt som helst. Inget hemlighetsmakeri kring mötet, ingenting sådant. Den påstått farlige kurden är fri.
Brusk säger: ”Utrikesminister Billström sa till turkisk media att Sverige har lämnat ut tre terrorister till Turkiet. En av dem är jag. Men nu sitter jag här framför dig.”
Han syftar på en turkisk intervju med Billström från december 2022 där denne framhåller att Sverige utlämnat tre personer till Turkiet i samma andetag som han stolt nämner den nya svenska lagstiftningen som ska göra det brottsligt att delta i eller stödja en terroristorganisation.
En av dessa tre personer som Billström talade om var verkligen utlämnad, men inte får något politiskt brott utan för att han dömts för kreditkortsbedrägerier. De två andra var utvisade, inte utlämnade. Ett sådant förfarande innebär inte i sig någon bekräftelse från svensk sida om att personen i fråga begått något brottsligt. De två utvisade var Brusk och en man vi återkommer till, Mahmut Tat.
Men först tillbaka till Brusk. När Joakim Medin möter honom är han alltså fri, turkiska myndigheter har inte på hela tiden sedan han kommit till landet visat något intresse för att fängsla honom – vilket man rimligtvis skulle ha gjort om han misstänktes vara en brottsling och framför allt om han bedömdes vara vad regimen i Ankara betraktar som en terrorist. Det är inte okänt att de styrande i Turkiet har en mycket vidsträckt uppfattning om vilka personer som kan kallas terrorister.
Skönt för Brusk. Men det ska tilläggas att från svensk sida kunde man inte gärna ha förväntat sig att han skulle klara sig så bra i Turkiet. I synnerhet sedan Billström använt hans fall för att visa att Sverige kavlat upp ärmarna mot terrorister så var det väl snarast väntat att han skulle få mycket stora bekymmer.
Joakim Medin. FOTO: Sofie Axelsson.
Men inga poliser brydde sig alltså om Brusk när planet landade. Och de bryr sig inte om honom flera månader senare heller. Som han säger till Joakim Medin: ”Jag går runt i stan, jag har åkt bil många gånger och blivit kollad i trafikkontroller, men jag har inga problem.”
Det var alltså bara i Sverige som han behandlades som en terrorist. Här hemma var det bråttom att hitta kurder att skicka iväg för att visa Erdogan den svenska regeringens goda vilja. Och då kunde det gå undan i svängarna.
Brusk hade kommit till Sverige 2013 och fått stanna på grund av anknytning till en svensk kvinna. Förhållandet tog slut men snart träffade han en annan kvinna, Lena, som han förlovade sig med. De bodde i Hälsingland. Brusk blev timanställd av kommunen och vid sidan av det arbetade han med Lenas gård där hon hade hästar och getter. När det var dags att förnya uppehållstillståndet fick han nej – motiveringen var att han nu levde med en annan svenska än den han levt med 2013.
Brusk sökte då asyl med hänvisning till att hans hemtrakter vid den tidpunkten förvandlats till en krigszon mellan turkiska staten och PKK. Nu riskerade han att tvingas göra militärtjänst om han åkte hem och bli indragen i striderna på Turkiets sida mot den kurdiska befolkning som han själv tillhörde.
Migrationsverket startade en asylutredning. Den slutade med att han fick nej, Säpo hade nämligen kommit med ett yttrande som gick ut på att Brusk varit aktiv för PKK, visserligen för många år sedan men i alla fall. Därmed kunde Migrationsverket slå fast att Brusk utgjorde ”en risk för allmän ordning och säkerhet”.
Brusk säger själv att han aldrig varit aktiv för PKK och att Säpo aldrig pratat med honom.
Men vad ska han göra? Nu lever han i Turkiet medan Lena är kvar i Sverige. Och han har fått ett tio års återreseförbud, så han får inte komma igen förrän tidigast år 2032.
”Jag har bara blivit anklagad och utvisad utan att ha en aning om varför. Jag är utbildad barnskötare och har jobbat på gruppboende, jag har varit anställd av kommunen i sex år. Om jag har varit en säkerhetsrisk, varför har jag fått ta hand om kommunens barn?”
Brusk har ändå haft tur i oturen. Han har visserligen fått fungera som en bricka i spelet i den svenska NATO-processen, ett bevis på att Sverige lyssnar på Ankara. Men han är fri och har till och med klarat sig från den turkiska militärtjänsten genom att betala böter och en särskild avgift för att slippa i fortsättningen. Och det har lugnat sig i hans hembygd.
För andra har det gått sämre. En av dem är Mahmut Tat. Han var den tredje personen som Billström talade om när han skröt över de tre personer som Sverige skickat till Turkiet.
Mahmut Tat var med på samma plan som Brusk. När planet landade i Istanbul fick Brusk se hur Mahmut fördes bort. De två kurderna hade träffats för första gången på planet till Turkiet dit de hade forslats med handfängsel. Först sedan planet lyft togs fängslen bort.
För Mahmut Tat var det bara högst tillfälligt han fick ha händerna fria. En tid efter landningen spreds en bild i turkiska medier av Mahmut Tat i handbojor omgiven av två poliser. Han beskrevs som en infångad terrorist.
Bakgrunden var att Mahmut Tat medan han var i Sverige hade dömts till fängelsestraff i Turkiet. Och brottet skulle ha varit samröre med PKK. Joakim Medin konstaterar att Mahmut tycks ha varit den första person som faktiskt utvisats från Sverige för att han i Turkiet dömts för samröre med PKK. Och det skedde alltså i ett läge när Erdogan begärt att få ”terrorister” från Sverige. Precis som Billström gav intryck av i den nämnda intervjun så tycks det helt enkelt ha handlat om att snabbt visa att Sverige nu tänkte ändra på den inte tillräckligt samarbetsvilliga hållning som tidigare irriterat regimen i Ankara.
Att skicka iväg någon till Turkiet för att han påståtts tillhöra PKK var inte bara nytt i Sverige. Ett sådant agerande var även okänt i Storbritannien, Tyskland, Belgien och Frankrike visade det sig när Sveriges Radio intervjuade jurister i de länderna om saken. Rättsosäkerheten i Turkiet ansågs vara för stor och risken för tortyr i fängelset var påtaglig.
Kanske än mer anmärkningsvärt: varken Joakim Medin eller Sveriges Radios journalister hade hittat något som pekade på att Mahmut Tat verkligen hade kopplingar till PKK. Mahmut Tat hade till och med en gång i tiden arbetat för Erdogans parti i en valrörelse på den tiden då Erdogan framstod som mer demokratiskt lagd.
Men nu blev han – på sakligt sett helt oklara grunder – ett mänskligt offer för Sveriges kohandel med Erdogan under NATO-processen.
En central del i boken handlar om Säpos ökade maktställning gentemot kurderna i Sverige, en maktställning där det är möjligt att formulera anklagelser utan att behöva presentera bevis. Joakim Medin bad om en intervju med någon ansvarig på Säpo i dessa frågor. Men det svar han fick från en pressekreterare var: ”Hej Joakim, måste dessvärre meddela att ingen av våra offentliga talespersoner med kunskap i de ämnen du vill diskutera har möjlighet att ge någon intervju inom överskådlig tid.”
Joakim Medin tog då kontakt med en person som arbetat tidigare på Säpo. Den personen sa: ”Jämfört med när jag var där har myndigheten i dag dragit sig in i sitt skal.” På den personens tid hade det blåst förändringens vindar på Säpo jämfört med tidigare, man hade kommit fram till att man ville få en kommunikation med allmänheten och hoppades kunna förklara motiven till sitt arbete. ”Det var något helt nytt då”, säger personen och tillägger att ett syfte var ”att få bort lite av konspirationstankarna kring Säpo”.
Joakim Medin konstaterar: ”Av någon anledning beslutade man sig sedan för att överge den modellen”. Och han berättar i sammanhanget att den källa han talar med säger att det inom dagens Säpo finns en informell lista över vilka organisationer som kan misstänkas för terrorkopplingar, organisationer som inte officiellt stämplats som terroristorganisationer. Med hjälp av den listan kan Säpo sätta in långtgående åtgärder mot personer och grupper på vad som juridiskt sett skulle betecknas som väldigt lösa grunder.
Joakim Medin pekar i sin bok på en särskild aspekt av vad som måste kallas det svenska politiska hyckleriet i den här frågan. Svensk militär har nämligen i största hemlighet haft ett direkt samarbete med PKK.
Sverige hade tidigt gått med i den USA-ledda koalitionen mot IS, Islamiska Staten. Men exakt vad svenska soldater gjort har i det sammanhanget varit ytterst hemligt.
Hösten 2017 hade Joakim Medin ändå fått viss inblick i det. Han var då på en reportageresa i de kurdiska delarna av Irak för att skildra motståndet mot IS. Och då hade han fått kontakt med en befälhavare i det irakkurdiska partiet PUK:s väpnade styrkor. Denne gav honom ett erbjudande att komma till en militärbas och förklarade att där fanns det landsmän till honom.
Så var det. Det visade sig att på basen fanns förutom de irakiska kurderna såväl amerikaner och svenska militärer som hundra PKK-soldater. Svenskarna förklarade till en början att de inte kunde svara på några frågor men blev snart rätt språksamma och bekräftade uppgifter om det samarbete som pågick.
Joakim Medin skriver i boken att han inser att med den nya lagen om utlandsspioneri riskerar han att bli dömd till fängelse för att han avslöjar detta. Lagen gör det straffbart att avslöja hemligheter som kan skada Sveriges relationer med andra stater. Och det svenska militära samarbete som funnits med PKK skulle ju kunna krångla till Sveriges känsliga relationer till Turkiet rätt ordentligt. Han tillägger: ”Men jag tar ändå risken eftersom det är journalistikens uppgift att granska, och eftersom de senaste två svenska regeringarna haft ett alldeles för förenklat narrativ om PKK och terrorism, sett till den svenska militära insatsen i Mellanöstern.”
Joakim Medins bok var, som många minns, nominerad till årets Guldspade i bokklassen. Jag hade inte beklagat mig om han hade fått utmärkelsen. Det är en engagerande och viktig bok om det Sverige vi lever i idag. Och om det avstånd som kan finnas mellan officiellt deklarerade principer om mänskliga rättigheter och en ofta nog så krass verklighet.
