Så har ännu ett fruktansvärt mord med skjutvapen skett i Sverige. Den 39 år gamla pappan Mikael Janicki sköts framför sin son efter att på något sätt ha interagerat med ett gäng ungdomar i Skärholmen/Stockholm.
Det är lätt att gripas både av förtvivlan och ilska. Men åtminstone den senare känslan kan leda mycket fel när det gäller sätt att minska kriminaliteten.
Till att börja med är det viktigt att betänka att den här typen av mord, som inte är del av interna uppgörelser mellan gäng, är mycket ovanliga. Det är viktigt att ha hela bilden klar.
Om våldets omfattning och uttryck
Från början av 1990-talet minskade det dödliga våldet i Sverige.
Mellan år 2007 och 2016 varierade (enligt BRÅ) antalet fall av dödligt våld mellan 68 och 112 fall årligen, utan någon tydlig trend. År 2016 var det 106 fall. Av dessa 106 fall skedde 28 procent med hjälp av skjutvapen.
Antalet mord med skjutvapen har ökat sedan dess. Och sedan november 2016 för polisen på regeringens uppdrag statistik över antalet bekräftade skjutningar, hur många som avlidit till följd av skjutvapenvåld respektive hur många som skadats av skjutvapenvåld.
Den statistiken ser ut så här:
Det högsta antalet skjutna och dödade var som ni kan se år 2022.
Dessa siffror är naturligtvis hemska och skrämmande. Men det är ändå viktigt att inte låta enskilda händelser, hur hemska de än är, påverka oss till att gå omkring och vara ständigt rädda. I USA gick mordfrekvensen, efter att ha stigit i flera årtionden, ner under 1990-talet för att sedan åter stiga från år 2005. Trots detta visade undersökningar att rädslan inte minskade bland medborgarna under 1990-talet. Själva rädslan för brott är också ett problem. (Wilkinsson/Picket s. 140, 150 -151 *)
Orsaker till våldskriminaliteten
Det är naturligtvis också viktigt att fortsätta fundera över orsakerna till våldskriminaliteten. En del av svaren på varför pekar mot nödvändiga lösningar. Och de är nog tyvärr oftast inte några snabba eller kortsiktiga lösningar. Det är det faktiskt inte ens för de politiker som gått till val på enkla slogans om hårda tag.
Om vi ser förändringar i beteenden som till exempel en ökning av gängkriminalitet och våld med skjutvapen så är det inte rimligt att söka orsakerna till detta bara hos individer, som något som bara plötsligt börjar hända. Vi måste försöka se sammanhang.
Förra året kom BRÅ ut med publikationen Socioekonomisk bakgrund och brott – En kunskapsöversikt.
BRÅ skriver där att:
Den samlade forskningen visar att det finns ett samband mellan socioekonomisk bakgrund och delaktighet i brott. Personer vars föräldrar har sämre socioekonomiska förutsättningar har en ökad risk för kriminalitet jämfört med personer från en mer välbärgad bakgrund.
Och:
Det har länge funnits en samstämmighet i forskningen om att personer från de lägre socioekonomiska skikten är tydligt överrepresenterade bland de personer som misstänks och lagförs för brott och de som döms till fängelsestraff.
Samtidigt menar BRÅ att sambandet ”inte är starkt” eftersom de flesta som kommer från en socioekonomiskt mindre gynnsam bakgrund inte begår mer brott än personer som kommer från en mer gynnsam bakgrund och att även personer med en mer gynnsam bakgrund begår brott.
Detta fick Louise Meijer, gruppledare för Moderaterna i justitieutskottet att i GP utropa att ”Fattigdom är alltså inte en orsak till kriminalitet”. En slutsats som naturligtvis passar en moderat. Men det var definitivt en både alltför enkel och snabb slutsats. Sambandet finns men är inte det enda.
Som starkare riskfaktorer räknade BRÅ istället sådant som ”föräldrarnas uppfostringskompetens, förekomst av konflikter i familjen, skolproblem eller ett umgänge med brottsliga kamrater”. Men den typen av faktorer påverkas naturligtvis också av sådant som fattigdom eller arbetslöshet.
BRÅ tar i den här studien däremot inte upp förhållandet mellan graden av ojämlikhet och klyftor i samhället och graden av brottslighet. Ett samband som undersöktes och påvisades av Wilkinson&Picket i ”Jämlikhetsanden”.
I ett samhälle med ökande klyftor, minskande sammanhållning och solidaritet, där några sticker ut med vulgär lyxkonsumtion samtidigt som ideologin att berika sig själv och att ”göra affärer” växt bland unga människor genom årtionden av propaganda från högerns olika medier, där blir också lockelsen att uppnå samma ”snabba cash” större bland dem som känner sig utestängda eller misslyckade.
Journalisten Cervenka tog i en artikel i Aftonbladet upp denna vinkel när han skrev om en 16-åring som sköt ihjäl en jämnårig i Skogås för 100 000 kronor. Två dagar senare åkte han in till NK (ett flott varuhus i centrala Stockholm) och köpte märkeskläder, bland annat en Gucci-keps. Som Cervenka skrev:
Det är ingen slump. Expressen rapporterade nyligen om hur lyxvarumärken som Gucci, Prada och Rolex i Stockholm sätter försäljningsrekord trots den ekonomiska krisen. I butikerna trängs samhällets absoluta toppskikt: riskkapitalister, fastighetsklippare och välfärdsbaroner med dess absoluta botten: de grovt kriminella. Båda grupperna har växt snabbt i storlek i Sverige de senaste åren, vilket driver försäljningen av statusobjekt.
Att vi fått ett allt mer ojämlikt skolsystem där vi skiljs åt ännu mer än ”bara” genom bostadstillhörigheten innebär naturligtvis att fler barn misslyckas med skolgången. Detta gör i sin tur att lockelsen till kriminalitet som ett alternativ ökar.
Som alla vet så är det främst unga män som dominerar inom våldskriminaliteten. Det är alltså något med en form av ”manlighet” som är ett stort problem. Oavsett vilka skillnader som kan finnas mellan de biologiska könen så är det ändå så att uppfattningen om vad som är ”manligt” varierar mycket och har varierat mycket genom historien och i olika samhällen. Mycket av den manliga ”rollen” formas av det omgivande samhället. Där har vi alla ett ansvar i att motverka ”macho-stil” och ”våldsromantik”. Det gäller i hemmen, i skolan och i underhållningen. Högern borde sluta med att förlöjliga ”genuspedagogik”. Det är nog snarare mycket mer av sådant som behövs i skolans alla stadier. Vi borde också ifrågasätta och begränsa den våldsfixerade amerikanska actionkulturen som sköljer över oss. Det borde undersökas mer vilken grogrund denna kultur är för råare och mer spektakulärt övervåld.
Vapentillgången
Naturligtvis har också mycket förändrats genom den ökade tillgången till skjutvapen. Jag skrev en blogg om den intressanta boken Vapensmederna. I boken beskrivs bland annat sex personer som slussat ut över 700 vapen till Sveriges kriminella inom loppet av åtta år. De kartlade dessa vapen och jämförde dem med de 444 olika vapen som identifierats av polisen vid de nära femhundra skjutningar som skett i Stockholms polisregion under perioden 2015 till 2019. Författarna skrev:
Dessa identifierade vapen är inte alla vapen som cirkulerat bland kriminella i Stockholmsregionen. Det är så många vapen som polisen vet har använts vid bekräftade skjutningar. Sjuhundra vapen är alltså fler än vad som använts i hela Stockholm i fem års tid. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att om just de sjuhundra vapen vi kartlagt kunnat plockas bort från marknaden innan de användes, då hade nästan alla personer du läst om i den här boken sluppit skottskador och varit vid liv.
Alla vapen är alltså inte sådana som kommit in över gränserna. Dessutom finns dessa vapen som gjorts i Sverige.
Åtgärder mot de kriminella
Naturligtvis behöver polisen precis som många andra delar av offentlig verksamhet förstärkas. Men vi bör nog också titta på hur resurserna används. Hur man prioriterar och vilka metoder som används. Under en lång tid skedde en utveckling där polisen kom allt längre bort från vanliga människor. Närpoliser försvann. Mellan 1994 och 2004 försvann också över 100 polisstationer i landet. En förutsättning för att polisen ska lyckas i fattiga förorter är, tror jag, att närvaron inte bara sker i bilar på utryckning eller spaning, utan att det finns lokala polisstationer och närpoliser som kan bygga upp relationer och nätverk med olika delar av människorna på orten.
Tullens resurser att kontrollera och godkänna vad som förs in och ut ur landet behöver naturligtvis också stärkas ordentligt så att vapen och narkotika inte lika lätt kommer in i landet.
Det behövs naturligtvis också fler gripanden av de kriminella. Men varken framgång med detta eller olika typer av hårdare tag som visitationszoner kommer stoppa kriminaliteten så länge vi inte stoppar nyrekryteringen. Samhällen (med USA som ett belysande exempel) med både hårdare straff och fler fängslade har inte lyckats att stävja kriminaliteten, tvärtom. För detta behövs ett samhälle för de många – där alla är med.
En kanske barnslig avslutning
Vi måste i den just nu ojämna kampen för ett sådant samhälle också värna tron på människorna. Till exempel den optimism som uttrycktes i barnboken Folk och rövare i Kamomilla stad av Torbjörn Egner. Boken skrevs 1955 i en tid då jag tror att många människor hade en mer optimistisk syn på samhället och utvecklingen. Och en tid då arbetarrörelsen definitivt stod mycket starkare både organisatoriskt och ideologiskt i samhället.
Boken uttrycker en som det nu kan synas naiv tanke om att det går att få ordning på några rövare genom en kombination av en viss stränghet och krav på ordning som tant Sofia stod för tillsammans med kärlek och tilltro till de andras förmåga att förändras som konstapel Bastian och hans fru stod för.
Om du inte läst den, läs den för dina barn eller barnbarn eller tillsammans med några barn du känner.
_________________________________________________________
*Jämlikhetsanden – Karneval Förlag 2009
