Reform betyder enligt wikipedia något som ”omformar och förändrar samhället till ett nytt och bättre tillstånd”. Men nu för tiden verkar ordet reform kunna betyda ungefär vad som helst av politiskt beslutade förändringar, oavsett om de förbättrar samhället till något bättre eller inte.
Dessutom har vi det konstiga ordet ”reformutrymme”, alltså en tanke om att det finns ett givet och objektivt ”utrymme” för att satsa oavsett synen på fördelning av samhällets rikedomar eller åsikter om önskvärda förändringar.
Att det inte är så kan man ana redan om man tittar på de olika åsikter om ”reformutrymmet” som olika företrädare nu framfört. Inför höstens budget från regeringen har Konjunkturinstitutet bedömt reformutrymmet till 50 miljarder kronor. Regeringen och finansminister Svantesson lägger på ytterligare tio miljarder och anser att det finns ”utrymme” för 60 miljarder. Svenskt Näringsliv tycker att man ska satsa 65 miljarder, medan LO tycker att det går att spendera 100 miljarder.
Regeringen säger att man lyckats vinna ”kampen mot inflationen” och att det är därför som ”utrymmet” nu är ”större”. Men är det så?
Som ekonomijournalisten Cervenka påpekat så är de 60 miljarder som nu ska spenderas ”samma sak som 45 miljarder så sent som 2020”, just på grund av den inflation som varit. Mellan 2021 och 2023 har staten dessutom hållit inne med dubbelt så mycket som 60 miljarder genom att inte räkna upp utgifterna i budgeten i takt med inflationen. Summan kan också jämföras med att Sveriges statsskuld på tre år ”minskat med nästan tio procent av BNP eller över 600 miljarder.”
Mot bakgrund av detta är inte regeringens 60 miljarder speciellt imponerande och som Cervenka skriver, så är det:
….högst rimliga frågor om varför Sverige, givet den internationellt sett extremt låga statsskulden, måste vara landet där tågen inte rullar, där elnäten inte fungerar, där barn inte lär sig läsa och skriva och där vägarna på vissa håll håller u-landsstandard….
Det extremt eftersatta underhållet av sådant som elnät, vatten eller järnvägar är en kostnad som bara kommer att bli högre ju längre den skjuts på framtiden. Enligt Sweco kommer elnäten behöva renoveras för 945 miljarder fram till 2045. När det gäller vatteninfrastruktur säger organisationen Svenskt Vatten att vi har en investeringsskuld på 560 miljarder. Trafikverket uppskattar kostnaden för att återta det eftersatta underhållet i järnvägssystemet till 91,4 miljarder kronor. För att ta några exempel.
Att avsätta pengar för detta handlar inte ens om reformer utan borde vara normalt underhåll.
I det så kallade reformutrymmet verkar det aldrig finnas någon tanke om att omfördela samhällets rikedomar. Varför ska inte till exempel bankernas enorma vinster vara något att ifrågasätta och beskatta? De höga räntenetton (skillnaden mellan in- och utlåning) som bankerna haft innebar att de 2022 hade cirka 100 miljarder i vinst och 2023 155 miljarder.
Och inflationen har inte bara haft förlorare. Många stora företag har gått med rekordvinster under de senaste tre åren. Sådana företag som Axfood, ICA, H&M eller AB Volvo har gjort rekordvinster. Det vore minst sagt rimligt att de delade med sig till det övriga samhället.
