Förra måndagen knivmördades tre barn på en danskurs med Taylor Swift-tema.
Detta blev en förevändning för och utlösare av det rasistiska gatuvåld som rasade runt om i Storbritannien under några dagar. Gatumobbar slog sönder fönster, brände bilar, plundrade butiker, försökte sätta eld på ett flyktingboende med människor i och patrullerade flera städer i jakt på muslimer att spöa.
Förevändningen var att den unga mördaren var muslim och flykting. Inget av detta var sant. Men för de som tänker att hela grupper ska ställas till svars för det som individer gör spelade detta roll. Lögnen och hatet spreds och eldades på via internet av olika högerextrema grupper.
Ledande i hatkören för att elda på våldet har varit fascistledaren Tommy Robinson (för övrigt kompis med sverigedemokraten Kent Ekroth), som styrt detta från sitt lyxhotell på Cypern.
I Dagens Nyheter beskrevs dessa rasistiska mobbar som ”de invandringskritiska folksamlingarna”, vilket är ett exempel på den normalisering av rasism och högerextremism som skett i Sverige under senare år.
Sverigedemokraterna avslöjade också sin rätta natur. Den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Josef Fransson skrev på X att den ovan nämnde fascistledaren Tommy Robinson ”leder en svår men rättfärdig kamp”. Och på deras YouTube-kanal som också använde uttrycket ”invandringskritiska demonstrationer” menade de att våldsupploppen orsakats av svek från ”invandringsvänliga” politiker:
Fascisterna utnyttjar naturligtvis – som alltid – existerande missnöje med sociala orättvisor för att sparka nedåt och skylla arbetslöshet, avindustrialisering, försämrad samhällsservice och så vidare på några andra fattiga. Men även om stödet för ytterhögern i senaste valet var ungefär lika stort som i många andra länder inklusive Sverige så är de en minoritet. Motståndarna till fascismen är många fler. Det visade sig också i de glädjande mot-demonstrationer som ordnades runt om i landet.
Leonidas Aretakis skriver bra i Flamman om hur vänstern måste möta både rasismen och de sociala orättvisorna:
Vänsterns svar på hatet måste vara tvåfalt. Dels att inte köpa de högerextrema lögnerna om att de våldsamma gatugängen representerar något folkligt, eller att ge vika för deras rasistiska språkbruk.
Samtidigt är det tydligt att fascisterna rekryterar i Englands utsatta, vita arbetarklass, som har all rätt att vara arg. Inte minst i landets avindustrialiserade norr, där jobben har flyttat utomlands, vården, vattnet och annan samhällsservice har bantats eller privatiserats ihjäl, och framtiden inte har något att erbjuda. Det vill säga precis den högerpolitik som Sverigedemokraterna står för. De drabbade måste också erbjudas ett politiskt alternativ.
Ett plakat i Manchester lydde: ”När fattiga skyller på fattiga vinner de rika.”
Det gäller åt båda håll. Samtidigt som vi förkastar manliga gatugäng som bränner bilar och misshandlar främlingar – oavsett om det gäller förortskravaller eller lynchmobbar – så måste vi komma ihåg de bakomliggande orättvisorna. Annars ger vi bort segern till de rika.
