Passet är slut, ett långt pass, 14 timmar, på väg till bilen, gråt inte, gråt inte, sätter mig i bilen… nu. Tårarna rinner och gråten kommer.
Ännu ett pass där man är överallt och ingenstans, ett pass där man hela tiden tänker, det här måste jag göra, får inte glömma att skriva att jag gjorde det här också och så kommer något annat emellan. Fullt i hela Stockholm och utanför Stockholm, ja folk föder även om det är fullt, det går inte att styra och vi måste räcka till för att bistå.
Att bistå en födsel är en ära, att försöka skapa trygghet för den födande och den personen som är med den födande och samtidigt som man har två andra patienter och jag vet att mina kollegor har lika mycket som jag och ingen kan hjälpa mig, det är inte okej.
Det går inte att beräkna antal födslar och tänka att så och så många barnmorskor behövs i varje verksamhet. För folk föder faktiskt innan och efter beräknad förlossning. Va? Jo så är det. Det sker komplikationer under graviditeten och man behöver vård, ändå hävdar man att det ska födas mindre antal barn. Men belastningen är den samma och ingen skillnad ses.
Ordinarie personal tar extrapass och vänder ut och in på sig, ger sitt allt.. det är inte hållbart och en lösning behövs NU! Inte om ett år.
”Det är x antal luckor inför sommaren, men det kommer lösa sig.” Hur? Ordinarie personal tar extrapass och vänder ut och in på sig, ger sitt allt. Det är inte hållbart och en lösning behövs NU! Inte om ett år eller längre fram eller ”det är på gång”. NU!
Alla födande förtjänar en barnmorska inne på rummet, stöd, trygghet och lugn. Alla förtjänar lika vård, alla förtjänar rätt till ett eget val, alla förtjänar patientsäkervård och vi förtjänar en hållbar arbetsmiljö för att kunna göra det vi älskar – att vara barnmorskor.
