För några veckor sedan satt jag hemma och såg om filmen Brokeback mountain på min padda. Det är en historia om två män som blir kära i varandra när de säsongsarbetar med boskap ute i den amerikanska vildmarken. Man kan säga att de först har en bromance som ganska snart går över till att bli en romance. Med andra ord så går det ganska vilt till ute i naturen mellan de båda männen.
Filmen utspelar sig under en tidsperiod då det fortfarande var livsfarligt att ”komma ut ur garderoben” i stora delar av det konservativa Amerika. Det är en väldigt maskulin film trots att den har homosexualitet som huvudtema. Heath Ledger (RIP) spelar den tuffe killen i förhållandet som har en grundmurad fasad med stora svårigheter att uttrycka sina känslor. Medan Jake Gyllenhaal spelar den mjukare och finare killen som är den mer undergivne i deras relation. Brokeback mountain är en mycket verklighetstrogen men samtidigt väldigt sorglig film. Förmodligen är detta anledningen till att den är så sevärd.
Efter att ha sett hela filmen blev jag faktiskt lite omtöcknad och var tvungen att koka kaffe och göra 25 push-ups i vardagsrummet. Sedan gick jag gick ut och tog en promenad i det varma sommarvädret. Det var varmt och i år kom värmen mycket tidigare än vad den annars brukar göra. Det är en riktig klyscha och säga att man älskar sommaren men jag måste ändå säga att jag verkligen älskar sommaren! Allt blir vackrare och mer hedonistiskt på något sätt under denna årstid som tyvärr inte är särskilt lång på dessa nordliga breddgrader.
Väl ute på gatan där jag bor stötte jag på en person som jag inte sett på många år. Vi kan kalla honom Jens för sakens skull.
Jens och jag jobbade tillsammans för längesen på ett lager i Årsta industriområde som då var en av Sveriges största livsmedelsgrossister. Jag jobbade mest i frysen med kött och fisk medan han jobbade på utlastningen.
Vi började prata och det visade att han flyttat till samma område där jag bor för bara något år sedan. Jag frågade honom även om vad han hade gjort under alla de år som passerat sedan sist vi sågs. Han berättade att han gift sig, skaffat två barn och även hunnit skilja sig. Numera jobbade han som lastbilschaufför på ett stort åkeri som låg i närheten. Jag passade även på att fråga om våra gemensamma kollegor som också jobbat på lagret.
Till min förvåning visade det sig att vår gemensamme medarbetare och vän Pedro hade gått bort i början av 2018 när han befann sig på en semesterresa tillsammans med sin bror i hemlandet Chile. Jag hade inte den blekaste aning om att det här hade inträffat.
Till min förvåning visade det sig att vår gemensamme medarbetare och vän Pedro hade gått bort i början av 2018 när han befann sig på en semesterresa tillsammans med sin bror i hemlandet Chile. Jag hade inte den blekaste aning om att det här hade inträffat. Jens fortsatte berätta att Pedro dött i sömnen av en plötslig hjärtinfarkt när han varit på besök hos sin mor som då fortfarande levde. Han hade blivit jordfäst snabbt eftersom det landets lagar kräver att man blir begraven i stort sett med en gång.
Jag blev naturligtvis väldigt chockad när Jens lät mig ta del av hela händelsen som hade ägt rum mer än sex år tillbaka i tiden. Vi pratade vidare en stund ända till han sa att han måste bege sig till förskolan för att hämta sina barn som han numera hade varannan vecka.
Min promenad fortsatte i värmen och jag började såklart genast tänka på Pedro. Jag mindes när jag började där på lagret sommaren 2009 och lärde känna honom. Han var tillräckligt gammal för att vara min far och han hade faktiskt tre barn som var i ungefär min ålder. Det hjälpte även att vi båda var spansktalande och att han hade samma ursprung som mina föräldrar. Vi var två blattar som helt enkelt fattat tycke för varandra.
Vi hade först börjat prata på lunchrasterna och jag kommer fortfarande ihåg hur han älskade torsdagarna nere på restaurangen eftersom det alltid serverades ärtsoppa med fläsk och pannkakor. Pedro fullständigt frossade i sig pannkakorna med vispgrädde och jordgubbssylt så att han knappt kunde stå upprätt efteråt. Jag minns också den kala hjässan och hans tjocka skägg som fick en rödlätt ton så fort det fick mycket ljus på sig. Vid något tillfälle sa han att han var tyskättad på faderns sida och att han hade lite indianblod i sig från moderns sida.
Det hjälpte även att vi båda var spansktalande och att han hade samma ursprung som mina föräldrar. Vi var två blattar som helt enkelt fattat tycke för varandra.
När jag jobbat på lagret i något år började Pedro och jag umgås då och då utanför jobbet. Vi brukade gå till en bar på onsdagskvällarna efter arbetspasset som låg i Årsta centrum. Där visade de veckans match på storbildsskärm från Champions League och Pedro var ett stort fan av det spanska laget Real Madrid eller ”Los Merengues” (De vita) som de kallades i folkmun. Det här var dessutom under eran då portugisen Cristiano Ronaldo nyligen anslutit till laget och öste in mål match efter match. I den spanska pressen ryktades det också om att klubben försäkrat hans bägge fötter för flera miljoner euros ifall han skulle råka bli långtidsskadad. Det brukar som bekant sägas inom fotbollskretsar att ett lags anfall är dess bästa försvar.
Vi beställde alltid samma hamburger tallrik med pommes frites som det ingick en valfri burkläsk till. Under matcherna samtalade vi även mycket om annat och jag frågade honom ofta om vad han gjort innan han började på lagret i Årsta. Pedro svarade gladeligen på alla mina frågor så det nästan kändes som att vi höll på att göra en hel intervjuserie om hans liv.
Han hade hoppat av skolan i tidig ålder och börjat jobba med att rensa fisk i hamnen i Valparaiso (staden han kom ifrån) för att bidra till familjens strama hushållskassa. Det här var under den berömda militärdiktaturen i Chile som varade från 1973 till 1990. CIA och utrikesminister Henry Kissinger sponsrade flera militärkupper i Latinamerika under Kalla kriget och iscensatte även ”Plan Cóndor” för att undanröja oliktänkande människor som på något sätt satte sig emot militärjuntorna. USA var helt enkelt rädda för att hela Latinamerika skulle fyllas med ryska satellitstater med en massa bolsjeviker likt det som skett på Kuba med Castro och Che Guevara i slutet av 1950-talet. Därför blev länder som Chile ett utmärkt exempel på det som inte fick ske på den västra hemisfären i skydd mot den kommunistiska ”farsoten”. Många som läste Marx och Engels blev torterade, mördade och bortförda till okända gravar som än idag inte har återfunnits.
Många som läste Marx och Engels blev torterade, mördade och bortförda till okända gravar som än idag inte har återfunnits.
Allt det här gjorde naturligtvis att många vanliga människor i Latinamerika istället valde att emigrera i rädsla för att bli utplånade av militären, polisen eller de hemliga säkerhetstjänsterna som samarbetade fullt ut med CIA.
Här kan man även flika in att President Ronald Reagan (en b-skådis från Hollywood) under sin långa mandatperiod på 1980-talet och kampen mot kommunismen på den västra hemisfären gjorde ett känt tal om ”The evil empire” (Det onda imperiet) som syftade till den ryska motpartens djävulskap. Hela den retoriken gav då starka konnotationer till filmen Stjärnornas krig (Star Wars) av George Lucas och kampen mellan den mörka och den ljusa sidan. Detta ledde lätt vidare till tanken att om Reagan då menade att ryssarna tillhörde den mörka sidan måste han väl även ha menat att Jurij Andropov (generalsekreteraren för kommunistpartiet) var Darth Vader och att han själv var Luke Skywalker från den ljusa sidan. Det är väl den enda logiska slutsatsen man kan dra av det här narrativet som fortsätter än idag men bara på ett litet annorlunda sätt. Nuförtiden är det bara nya namn och nya maktkonstellationer men ändå ”same shit but on a different day”. Idag skulle vissa kanske hävda att Joe Biden är Mäster Yoda och Vladimir Putin är Darth Sidious.
Men tillbaka till Pedro och hans levnadsöde.
Han kom till Sverige i samma veva som många andra chilenare i slutet av 1982 (samma år som jag föddes) tillsammans med sin fru, ett nyfött barn och ett till på ingång. Familjen hamnade snabbt i en flyktingförläggning i lilla Alvesta i Småland. De hade bott där en tid och blivit goda vänner med en palestinsk familj som precis också anlänt från kriget i Libanon och överlevt massakern i Sabra och Shatila. Pedro sa att dessa var de första människorna som de hade lärt känna i det nya landet och att bägge familjerna fortfarande var goda vänner och hade regelbunden kontakt med varandra.
Han kom till Sverige i samma veva som många andra chilenare i slutet av 1982 (samma år som jag föddes) tillsammans med sin fru, ett nyfött barn och ett till på ingång. Familjen hamnade snabbt i en flyktingförläggning i lilla Alvesta i Småland.
En anekdot som han talade om en gång under alla våra fotbollskvällar är att han och frun knappt var läskunniga när de först anlänt till Sverige. Men de hade fått mycket hjälp med det här av Muhammad, pappan i den palestinska familjen som tidigare försörjt sig i många år som lärare i de olika flyktingförläggningarna runtom i Beirut och som inte hade några som helst problem med att ta till sig det nya språket. Muhammad blev som en ”andrelärare” och började snart hjälpa den ordinarie läraren att undervisa de andra flyktingarna i svenska. Det gick så bra att han fick det passande smeknamnet ”profeten” av de andra immigranterna. Profeten Muhammad skulle senare komma att bli en uppskattad rektor i en grundskola som låg i en Stockholmsförort.
Pedro berättade att han några år efter tiden i flyktingförläggningen av Muhammad fått novellsamlingen Män i solen skriven av den intellektuelle palestiniern Ghassan Kanafani som blivit mördad av den israeliska säkerhetstjänsten Mossad i början av 1970-talet. Det här var det bästa han någonsin läst (även fast han inte läste så mycket överhuvudtaget) och boken stod fortfarande kvar i den enda bokhyllan han hade. Han framhävde dock att han också läst en bok av Slas (Stig Claesson) och Agatha Christies deckare 10 små n*g*rpojkar.
Familjen flyttade en tid senare upp till Stockholm och hamnade så småningom i en lägenhet i Upplands Väsby. Där började Pedro och frun att arbeta på en närliggande fabrik som tillverkade skönhetsprodukter medan de fortsatte att lära sig svenska så gott det gick. Han berättade hur hans fru upptäckt hur alla skönhetsprodukter som hade tappats i lagret och inte kunde säljas ute i butik slängdes i en särskild container som var placerad strax utanför den stora fabriken. De brukade ibland stanna i området efter de långa arbetspassen och smyga sig in i containern på kvällen för att fylla sina ryggsäckar med schampo, deodoranter, hudkrämer m.m. som hade slängts i sina trasiga förpackningar. Sedan tog de hem allt och packade om varorna i egna förpackningar för att sälja dem vidare till vänner och bekanta. Många i deras närmsta umgängeskrets fick billigt schampo och balsam under flera års tid.
Pedro sa att de första åren i Sverige varit jättefina.
Tiden gick och Pedro sa att de första åren i Sverige varit jättefina. Han älskade att titta på den brittiske komiken Benny Hill som hade många lättklädda tjejer i sin show på TV. För övrigt kan man ju nämna att denne bleke och småfete britt med alldagligt utseende är självaste uppfinnaren till den märkliga företeelsen ”tutt-tv”. Familjen bilade även ett par gånger ner till Spanien och han beklagade sig över vilken pärs det hade varit att fastna i de febrila bilköerna som uppstått i den stekheta värmen i närheten av staden Lyon sommaren 1988. När de inte hade åkt utomlands hade familjen ofta besökt fotbollsturneringarna som anordnades av andra exilchilenare i olika förorter som Fittja och Tensta. Där gottade de sig med empanadas (köttpiroger), chorizos, churros och andra sydamerikanska delikatesser tillsammans med många av sina landsmän medan de tittade på fotbollsmatcherna. Barnen gick på dagis och familjen fick tillökning med en liten dotter i slutet av 80-talet. De växte snabbt och 90-talet gick över till ett nytt årtusende.
När jag började umgås med Pedro runt 2010 var nyheten att han precis skilt sig och flyttat till Farsta strand för att komma närmare jobbet. Äktenskapet hade de sista åren mest hållits ihop för barnens skull och han och frun hade sällan sex. Som regel max en gång om året. Detta är ungefär som att säga att Lionel Messi eller Cristiano Ronaldo skulle göra max ett mål per säsong i sina respektive klubblag. Med andra ord är det inte så bra. Så när Pedros yngsta dotter flyttade till Uppsala för att börja plugga juridik blev den innestående skilsmässan oundviklig. Han betonade dock att han och exfrun fortfarande var goda vänner och hade daglig kontakt antingen via telefon eller sms.
Jag, Pedro, Jens och några andra killar från lagret i Årsta i lite olika åldrar brukade ibland gå ut och festa tillsammans på helgerna. Scenariot såg alltid ut på samma sätt. AW: en började på Old Beefeater Inn på Götgatsbacken och kvällen/natten slutade som regel alltid på någon närliggande nattklubb. Jag och Pedro brukade för det mesta dricka läsk eller juice. De andra drack bärs för hela slanten. Det är något väldigt svenskt att vara redlöst berusad innan man går vidare till stället man ska till. Många av våra svenska arbetskamrater förutom Jens brukade vara alldeles för packade för att kunna dra vidare till nästa ställe och fick istället gå till någon annan bar eller ta taxi hem strax efter midnatt. De var alla sjysta men helt enkelt för mycket ”white-trash” eller ”vitt slödder” som man säger på svenska för att kunna festa vidare med oss.
Många av våra svenska arbetskamrater förutom Jens brukade vara alldeles för packade för att kunna dra vidare till nästa ställe och fick istället gå till någon annan bar eller ta taxi hem strax efter midnatt.
Pedro som var strax över 50 år, nyskild och redan hade barnbarn skämtade ofta om att han trots detta fortfarande hade krut kvar i pungen och att han såg sig själv i en ny relation inom en nära framtid. Det roade honom mycket att ännu kunna vakna styv därnere om morgnarna även fast det tyvärr blev mindre och mindre av den varan med åren som gick. Den lille soldaten kunde tack gudskelov fortfarande stå i givakt då och då.
Han älskade att gå till ställena som spelade alla gamla godingar och jag minns fortfarande än idag hur han rörde sig på dansgolvet när högtalarna basunerade ut låtar som till exempel Ricky Martins gamla sommarplåga ”Livin la vida loca”. Ja, Pedro blev en riktig galning varje gång den låten spelades och han dansade så vilt att till och med gamle Fred Astaire hade fått hålla sig undan!
Jag slutade på lagret vid årsskiftet 2011/2012 när företaget började göra nedskärningar inför en kommande utförsäljning till en konkurrerande och större livsmedelskoncern. Men jag och Pedro fortsatte ändå att ha kontakt efter att jag slutat men inte på samma sätt som tidigare. Vi sågs alltmer sällan och de få gånger vi sågs var det på det vanliga stamstället med samma hamburger tallrik och fotboll på storbildsskärmen. Vi tappade tyvärr till slut kontakten helt efter att jag förlorat min mobil flera gånger och fått ett nytt nummer varje gång av Comviq min kompis.
Det gick några år och jag höll på med andra saker och jobbade bland annat extra som timvikarie på förskolor runtom i Stockholm.
Vintern/våren 2015 råkade jag stöta på Pedro igen och vi hade inte setts eller haft kontakt på nästan tre år. Det var inne i biljetthallen vid Gullmarsplans tunnelbana och det snöade mycket utanför. Det märktes att han var glad att se mig efter så lång tid och han gav mig en kram. Vi pratade en längre stund och han berättade att han fortfarande bodde själv i Farsta Strand och dessutom hade fått två barnbarn till.
Lagret skulle till slut säljas ut och flytta till en mindre stad i Mälardalen efter kommande sommar. Alla anställda på ”golvet” hade fått två erbjudanden som förhandlats fram med facket när nyheten kom i slutet av 2014. De som ville kunde få flytta med företaget till den nya orten med en tillsvidareanställning som garanti. Men nytt boende fick man fixa själv. Detta var inget som företaget skulle bistå sina anställda med. Ledningen tyckte själva att en säker anställning räckte gott och väl som en slags förmån för alla som ville ha den.
De som ville kunde få flytta med företaget till den nya orten med en tillsvidareanställning som garanti. Men nytt boende fick man fixa själv. Detta var inget som företaget skulle bistå sina anställda med.
Det andra erbjudandet var uppsägning och en extra ”bonuslön” på 50 000 kr för trogen tjänst i alla år. Det säger sig självt att alla lagerarbetare som hade barn och familj vilka var bofasta i Stockholm var tvungna att tacka ja till det senare erbjudandet. Medan andra som var singlar eller var frånskilda med vuxna barn kunde tacka ja till det senare erbjudandet. Pedro berättade när vi samtalade att han var en av dem som skulle flytta med företaget till den nya staden som låg ett par timmars bilfärd från Stockholm och att han också ställt sig i den kommunala bostadskön som fanns där för att så småningom kunna flytta dit permanent. Han räknade med att få samåka dit den första tiden med andra arbetskamrater för att sedan få ett förstahandskontrakt på en liten hyresrätt i närheten av den nya arbetsplatsen.
Vi utbytte slutligen nummer och sa att vi måste ses snart någon dag på Söder som vi gjorde på den gamla, goda tiden. Men jag hade som sagt vid den här tiden mycket annat för mig och vår kontakt blev efter vårt möte sporadisk och mest via sms. Jag hade inte alls tänkt på Pedro ända till jag träffade Jens som sa att han avlidit för mer än sex år sedan. Det smärtar såklart nu i mitt hjärta att vi aldrig sågs igen efter den fina pratstunden vi hade i Gullmarsplan den där snöiga vinterdagen för nio år sedan.
Nu är hans gestalt tydligare än någonsin. Jag minns hans humor, skrattet och utseendet med den kala hjässan och det tjocka, rödlätta helskägget. Om han haft örringar av guld och ögonlapp hade han lätt kunnat vara en av de många statisterna i filmen Pirates of the Caribbean. Pedro och Johnny Depp hade säkert fått sig några rejäla skratt tillsammans mellan tagningarna bakom kulisserna på Walt Disney studios.
Detta är den korta men verkliga berättelsen om Pedro – Pedrinho, mannen, myten, legenden! En helt vanlig chilenare som kom till Sverige med sin familj för många år sedan och hade ett helt vanligt liv med ett helt vanligt jobb.
Min promenad fortsatte i sommarvärmen och slutade ända vid min fars grav strax bakom Uppståndelsekapellet på Skogskyrkogården. Det är nu lite mer än fem år sedan min pappa också gick bort ungefär ett och halvt år efter Pedro och just den här dagen kunde jag inte sluta tänka på någon av dem. Den ene min far och den andre en god arbetskamrat.
Detta är den korta men verkliga berättelsen om Pedro – Pedrinho, mannen, myten, legenden! En helt vanlig chilenare som kom till Sverige med sin familj för många år sedan och hade ett helt vanligt liv med ett helt vanligt jobb. Och hur han sedan en dag åkte tillbaka till sitt ursprungsland fick en hjärtinfarkt mitt under semestern. Vem tänker sig förresten att få en hjärtinfarkt mitt på semestern och bara dö sådär rakt av? Förmodligen ingen. Det är väl det som man brukar kalla för ödets ironi. Pedro är sedan flera år tillbaka avliden och begraven på andra sidan jordklotet väldigt långt härifrån men ändå inte glömd på något sätt. Detta hoppas jag dessa ord kan fastställa.
