När tullkriminalen gjorde husrannsakan hos den högerextreme vapenhandlaren ”Ö” i spåren av Ebbe Carlssonaffären hittade man mängder av vapen i hans bostad och på hans kontor, bland annat en patron av just det mycket speciella slag som använts i mordet på Olof Palme. Märkligt nog blundade Palmeutredarna länge för detta märkliga fynd. Och när det skedde en teknisk utredning skedde besynnerligheter som väcker frågor om resultat avsiktligt sopats under mattan. Nu växer frågorna: nya fakta om saken har nu presenterats i den danska podcasten Det Hemmeligste af det Hemmelige.
EN AV DE ÅTERKOMMANDE gestalterna i diskussionen om mordet på Olof Palme är numera avlidne vapenhandlaren och tidigare polisen ”Ö”. Han förekom tidigt i flera spaningstips som gick ut på att han kunde vara inblandad i mordet. ”Ö” hade under sin tid som polis varit en sorts fadersfigur för de våldsamma kretsar som funnits inom Norrmalmspolisen och han betraktades som nazistsympatisör, men hade beskyddare inom polismakten.
Några dagar före mordet hade han åkt in på sjukhus och opererat blindtarmen. Mot läkares inrådan hade han begett sig hem under morddagen. Efter mordet återvände han aldrig i tjänst utan slutade vid polisen för att i stället ägna sig åt att bygga upp ett företag i vapen- och säkerhetsbranschen. Under det första året var hans överlägset viktigaste kund Stockholmspolisen. Det var Hans Holmér som utanför alla upphandlingsregler köpte sådana produkter som ”Ö”:s företag hade att erbjuda, till exempel ett automatvapen inbyggt i attachéväska, frekvenshoppande walkie-talkies och annan agentutrustning.
Produktreklam för en vara som ”Ö” sålde till Stockholmspolisen, automatvapen inbyggt i attachéväska. Holmér lät inköpa bland annat ett sådant vapen till sina livvakter – trots att han det inte var hans uppgift att göra sådana inköp, vare sig som spaningsledare eller som länspolismästare, trots att det inte förekommit någon reguljär upphandling och trots att polisen inte hade någon legitim användning för den typen av vapen som dessutom kunde ha varit farliga för allmänheten om de kommit till användning.
Senare fick ”Ö” en nyckelroll när Holmérs gode vän den politiske fixaren Ebbe Carlsson skulle smuggla in avlyssningsutrustning för en hemlig parallellutredning till den officiella mordutredningen. Det hela slutade med en skräll sedan Ebbes livvakt fastnade i tullen i Helsingborg. ”Ö:s” roll i smugglingen avslöjades av tullkriminalen, inklusive att han i samband med sina inköp framträtt som ombud för sydafrikanska legationen i Stockholm.
I samband med beslag hos ”Ö” hittade tullkriminalen stora mängder vapen och ammunition – bland annat en patron (alltså en icke avskjuten kula med hylsan kvar) som visade sig vara av samma typ som de rätt ovanliga kulorna som hittats på Sveavägen efter Palmemordet, nämligen Winchester-Western .357 Magnum, metal-piercing.
Expert på FOA reagerade
Jag blev för min del medveten om detta fynd först ett år efter beslaget i samband med att åtal väckts mot Ebbe Carlsson, ”Ö” med flera för bland annat varusmuggling. Det hade inneburit att förundersökningsprotokollet blivit offentligt. Och i det ingick beslagsprotokollen från ”Ö”:s bostad och kontor.
Jag reagerade över denna Palmepatron. Och jag var inte ensam om det. En laborator på FOA (Försvarets Forskningsanstalt), Bo Janzon, som analyserat viss ammunition åt smuggelutredarna hade i en skriftlig rapport gjort en tydlig markering om just det fyndet.
För Janzon var det ett känt faktum att magnumrevolvrar inte har något stort legalt användningsområde i Sverige. Vapnet används varken av polis eller militär och givetvis inte heller i jakt. I princip förekommer tillåtet bruk av magnumrevolvrar bara i samband med tävlingsskytte. Och i sådana sammanhang
finns det inget behov av just den här speciella sortens magnumkulor, ”metal-piercing”, alltså specialkulor som kan skjuta genom stålplåt. De är dyrare än andra magnumkulor utan att vara idealiska att skjuta prick med. Däremot är de lämpliga att använda för den som vill mörda någon och misstänker att offret kan ha en skottsäker väst.
Det var alltså lite svårt att se vilken roll innehavet av sådan specialammunition kunde ha i en vapenhandlares verksamhet. Men framför allt var det något annat. Som Janzon skrev i en kommentar till bestämningen av denna ammunition: ”Det var med en projektil av denna typ som statsminister Olof Palme mördades”.
För säkerhets skull valde laboratorn att stryka under denna mening. Det var för övrigt den enda understrykning han gjorde i hela det åttasidiga dokument där han redogjorde för sina analysresultat.
För att tullkriminalen absolut inte skulle kunna missa noteringen om en möjlig koppling till Palmemordet tog Janzon dessutom med den i en kort sammanfattning som inledde utlåtandet.
Finns det något mer att säga om hur intressant det var att en ”Palmekula” hittades i beslaget hos ”Ö”?
Ja, det gör det. Just denna typ av ammunition slutade att tillverkas av Winchester-Western i början av 80-talet. Den hade aldrig haft någon större spridning i Sverige och var 1986 nästan helt borta ur svenska vapenhandlares sortiment.
Varje fynd av just den här sortens magnumpatroner kunde därför bidra till polisens kartläggning av var mördaren fått tag i sina kulor.
Jag insåg att det fanns anledning för mig att kontakta dåvarande spaningsledaren i Palmeutredningen, Hans Ölvebro, för att fråga vad polisen kommit fram till sedan de testat patronen.
Hans Ölvebro, spaningsledare vid tiden för ammunitionsfyndet hos ”Ö”.
Sedan Hans Ölvebro tillträtt som spaningsledare hade polisarbetet – oavsett andra brister – svängt in på en bana av systematik när det gällde detaljer. Inte minst ägnades nu en hel del energi åt att kartlägga hur man skulle kunna spåra den sortens ammunition som använts vid mordet. Så det här borde ju ha varit ett mycket spännande fynd för dem.
Utredningen hade till sitt förfogande en tekniskt avancerad testmetod som såg ut att kunna skingra en del dimmor kring kulorna från Sveavägen, nämligen mätning av isotoperna i blyet.
Enkelt uttryckt kan man säga så här: ammunitionsfabriker får in bly från olika gruvor. Olika blyfyndigheter har bildats under olika omständigheter och det innebär bland annat att en egenskap som kallas isotopsammansättning skiljer sig åt från fall till fall. Det betyder i sin tur att i fabriken blir varje
smälta, varje tillverkningsserie eller batch, unik – den får sin särskilda identitet genom det bly som används. Denna identitet går igen i varje kula i serien.
Just dessa gemensamma egenskaper för alla kulor i en tillverkningsserie kan spåras genom så kallad isotopmätning. Utrustning för detta hade visserligen inte SKL, Statens Kriminaltekniska Laboratorium, som länge varit polisens naturliga tekniska samarbetspartner i brottsutredningar. Men tekniken fanns på Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm och där fick SKL löfte om hjälp.
Trots att just denna magnumammunition aldrig haft någon större spridning i Sverige kunde isotoptesterna fastslå att kulor från många olika tillverkningsserier faktiskt sålts på svenska marknaden under årens lopp. Det betydde i sin tur att om det dök upp kulor som visade sig komma från
samma batch som Sveavägskulorna skulle dessa vara särskilt intressanta för mordutredarna i deras kartläggningsarbete.
Sommaren och hösten -89, inför hovrättsförhandlingarna i Palmemålet, koncentrerade sig polis och åklagare på att leta fram vad som hittills saknats: teknisk bevisning som skulle ge stöd för att Christer Pettersson verkligen var gärningsmannen. I centrum stod det alltjämt försvunna mordvapnet
– men också kulorna.
Ett spår som utredarna följde ledde till en del publicitet i pressen. Hösten 1983 hade posten i Mockfjärd i Dalarna rånats. En av kunderna hade blivit skjuten i benet. Kulan som tagits i beslag av polisen var just av typen Winchester-Western .357 Magnum, ”Metal Piercing”. Den visade sig dessutom ha samma isotopvärden som Sveavägskulorna. Det var den första gången efter mordet som polisen hittat en kula som hade just dessa värden. Och polisen ville, begripligt nog, gärna ha tag i revolvern. Kulan hade ju dykt upp i en brottsutredning.
Frågan jag ställde mig: hade också patronen som hittats hos under husrannsakan hos ”Ö” testats av utredarna? Rimligtvis, tänkte jag. Och i så fall: hade den samma blysammansättning som Sveavägskulorna eller inte?
Ölvebros överraskande svar
Jag ringde Hans Ölvebro och frågade hur det var med isotopvärdet på vapenhandlarens magnumpatron.
Palmeutredarna hade ofta vägrat att svara på frågor och jag tvivlade förstås på att jag skulle få något besked den här gången. Men svar fick jag – om än av helt annat slag än jag kunnat föreställa mig. Ölvebro sa nämligen att enligt tillgänglig information hade ”Ö” varken haft vapen eller ammunition som
var av intresse för utredningen. Lite irriterat undrade han vad det var för uppgifter jag hade träffat på.
Jag svarade med att hänvisa till FOA:s utlåtande i förundersökningsprotokollet till smuggelutredningen. Där avslutades samtalet.
Någon dag senare ringde Ölvebro tillbaka och tackade mig för upplysningen: patronen var givetvis intressant och skulle studeras närmare om det gick att få tag i den. Det visade sig gå alldeles utmärkt och ytterligare några dagar framåt i tiden, den 29 september, överlämnades patronen från FOA
till Palmeutredarna. De sände den till SKL och därifrån gick den (eller möjligen enbart ett fragment från kulan) vidare till Naturhistoriska Riksmuseet för testning tillsammans med ett antal andra ammunitionsprover som också intresserat utredarna. Vissa av kulorna kom från privatpersoner som lämnat in egen ammunition för att hjälpa till. I åtminstone en del av de fallen hade Palmeutredarna också fått in tillhörande förpackningar. Dessa var märkta med koder som visade när ammunitionen tillverkats. Om någon av de kulor som kom från en känd förpackning hade samma isotopvärden som ”Palmekulorna” skulle utredarna troligen kunna bestämma vid vilken tidpunkt fabrikanten levererat mördarens ammunition till försäljning – och det var verkligen inte betydelselöst i spaningshänseende.
Men det fanns ännu mer intressanta möjligheter som kunde öppna sig genom testerna. ”Ö”:s kula hade ju kommit i utredarnas händer genom en husrannsakan och inte genom frivilligt samarbete från hans sida. Om just den visade sig ha de heta värdena skulle det vara rätt naturligt för polisen att pressa vapenhandlaren på var han fått tag i den, om han haft flera likadana patroner, var han gjort av dem och så vidare. I bästa fall skulle han kunna ge upplysningar som ledde fram till mördaren.
Kulorna kom att testas under hösten 1989, det fick jag klart för mig. Men vad blev resultaten?
Jag hade förstås ingen självklar rätt att få veta men ringde ändå envist till både polisen och SKL och bad om svar. Det blev en del samtal – resultatet lät nämligen vänta på sig i månader. En orsak
var ombyggnadsarbeten på museet. Enligt uppgifter jag fick från både Palmeutredningens
Ingemar Krusell och en SKL-tjänsteman fanns det också en annan orsak: det tycktes ha skett en sammanblandning av kulor under testandets gång. Och av den anledningen skulle det göras ett omtest.
När jag vid ett annat tillfälle kontaktade Krusell för att få besked om det definitiva testresultatet gjorde han en helomvändning: det hade inte alls förekommit någon sammanblandning av kulor. Orsaken till förseningen var i stället att två kulor kommit in senare till SKL från Palmeutredarnas sida och missat
höstens ursprungliga testomgång. Nu skulle samtliga kulor behöva omtestas i förhållande till dessa två för att bra resultat skulle kunna uppnås.
Jag tyckte det lät förbryllande men fick godta hans besked. Samtidigt berättade Krusell att testet vad gällde ”Ö”:s kula var klar och att denna inte kom från samma tillverkningssats som Palmekulorna. Inte heller hade någon annan nu testad kula samma värden som fynden från Sveavägen.
Ett helt annat svar fick jag när jag åter kontaktade SKL-tjänstemannen. Denne bekräftade i och för sig att två kulor hade levererats senare från Palmeutredarna än de övriga. Men en av dessa två tycktes verkligen ha råkat ut för en sammanblandning. Den kom nämligen från en förpackning med en speciell kod som SKL tidigare träffat på. Och därmed fanns det ytterst starka skäl att förvänta sig att den skulle ha samma testvärden som annan ammunition från askar med just denna kod. Men när SKL fick testresultatet
angav det helt andra värden. Det var mot den bakgrunden SKL hade misstänkt sammanblandning och begärt omtester.
Den andra av de två kulorna som kom in jämförelsevis sent, hur var det då med den? Ja, enligt vad SKL-tjänstemannen kände till hade polisen tagit den i beslag från en man. Jag undrade om denne man
var ”Ö”. Det kunde dock inte SKL-tjänstemannen bekräfta.
Vad var det då för kulor som blandats samman? Tjänstemannen ville inte spekulera. Men han gav mig ett annat spännande besked: i testmaterialet hade man faktiskt hittat en kula som tycktes komma från samma tillverkningssats som Palmekulorna. Vilken denna kula var ville han dock inte uttala sig om.
Jag gjorde en del ytterligare research men kom inte längre när det gällde den centrala frågan: vad hade hänt med testandet av patronen från ”Ö”?
Nya fakta i ”Det Hemmeligste”
Nu, många år efteråt, dyker frågan upp igen i den danska podcasten Det Hemmeligste af det Hemmelige. Den handlar om just sådant som titeln antyder och särskilt två (delvis överlappande) teman har en framträdande roll: mordet på Olof Palme och Stay Behinds verksamhet i Skandinavien. Jag har skrivit om denna podcast tidigare här på bloggen i samband med min rapportering om den senaste Palmemordskonferensen. De två ansvariga är Christian Kirk Muff och Anders Christiansen. Den som vill ta del av äldre avsnitt kan lyssna gratis, men för att lyssna på nyproducerade avsnitt får man betala en anspråkslös avgift. (Och som bonus får man träna på sin danska.)
I senaste avsnittet av podcasten presenteras nya uppgifter om vad som hände med testandet av patronen som tagits i beslag från ”Ö”. Det minsta som kan sägas är att dessa nya uppgifter väcker de gamla obesvarade frågorna och dessutom tydligt ställer den nya frågan: doldes svaret om ”Ö:s” patron i någon sorts manipulation av testresultaten?
De nya uppgifterna presenteras dels av programledarna och dels av två svenskar som arbetat hårt med frågan om ”Ö”-kulan och isotoptesterna. Den ene är researchern Simon Lundell som är knuten till podden och som engagerat sig kring SKL-testerna av ammunitionen på sista tiden. Den andre är Staffan Landin som på egen hand arbetat i flera år med frågan. Annars är han skribent och föreläsare med fokus på globala utvecklingsfrågor. Han har en bakgrund på FN:s utvecklingsprogram och Gapminder.
Jag talade med Staffan Landin.
• Hur länge har du jobbat med frågan om dessa ammunitionstester egentligen?
”Jag har inte arbetat med den kontinuerligt, men jag började titta på saken 2018-2019 sedan jag tagit del av vad du tidigare skrivit om den. Anledningen till att jag började var att jag tyckte det var viktigt att få ett svar på frågan som du inte kunde besvara när du arbetade med den, alltså vad testerna hade visat och om det här kunde leda framåt när det gällde att klara upp mordet eller inte. Jag tänkte: om det gick att avföra patronen som hittats hos ”Ö” så skulle det vara bra, det skulle innebära att det fanns ett stickspår mindre i så fall. Och omvänt, om det skulle kunna gå att få belägg för att patronen hade samma isotopvärden som Palmekulorna så kunde det ha stor betydelse.”
• Och hur kan man sammanfatta vad du kommit fram till?
”Jag har fått ut en rad handlingar som tidigare inte varit åtkomliga. Och vad som hände kan beskrivas så här: bly från femton kulor testades under november 1989. Bland dessa kulor fanns ”Ö”-kulan samt ett antal kulor som i de allra flesta fallen hade en mycket mer känd historia. De kom oftast från askar som polisen hade tillgång till och man visste vilka personer som var innehavare av ammunitionen. I ett fall var det annorlunda, det var en kula som hittats på en byggarbetsplats. Bland de testade kulorna fanns en som skulle komma att bli intressant. Den kom från en ask tillhörande en man i det lilla samhället Vilhelmina i Västerbottens län.”
• Och vad blev resultatet?
”Det resultat som finns i dokumentationen visar att en kula hade en isotopsammansättning som stämde överens med kulorna från Sveavägen. Det var kulan från Vilhelmina. Det märkliga var att det svaret inte var väntat. Den kula kom från en ask där kodningen visade att ammunitionen kom från en helt annan batch än den som Palmekulorna kunde kopplas samman med.”
• Var det något mer som var märkligt?
”Ja, det var det. För ”Ö”-kulan hade nämligen det isotopvärde som Vilhelminakulan borde ha.
• Förstod Palmeutredarna att något verkade konstigt?
”Ja, tydligen. För utredarna begärde ett omtest bara någon vecka efter att resultatet kommit in. I det omtestet ingick bland annat den kula som i det förra testet skulle komma från Vilhelmina och en kula till från Vilhelmina-asken, en som alltså inte hade testats tidigare. Resultatet blev att den kula som hade isotopvärdena från Sveavägen fortfarande hade dessa värden medan den andra hade just de förväntade värdena från en ask som var märkt på det sätt som Vilhelmina-asken var.”
• Testades ”Ö”-kulan igen?
”Nej,, den hade valts bort vilket var märkligt. För den enklaste förklaringen var ju att det skett någon sorts sammanblandning av den och Vilhelminakulan – hur det nu skulle ha gått till.”
• Vilka förklaringar arbetade man då inom polisen med för att förklara det märkliga resultatet?
”En hypotes var att ägaren till Vilhelmina-ammunitionen hade blandat ihop ammunition från flera köp och lagt i samma ask. Han hördes utförligt om det, men det verkade osannolikt att något sådant skett.”
• Kunde det ha blivit fel redan i ammunitionsfabriken så att kulor från olika batch hamnade i samma ask?
”Teoretiskt ja, men det absolut vanligaste är att all ammunition i en ask är tillverkad vid samma tillfälle. Och här skulle det då ha skett något så speciellt som att en kula från samma batch som Palmemordet hamnat i en annan ask.”
• Tog testandet slut i och med detta?
”Nej, jag upptäckte att det gjordes ett ytterligare test våren 1990. Där ingick samtliga kulor från Vilhelmina-asken plus ett antal andra kulor som av någon anledning också bedömts som värda att testa. Dock inte ”Ö”- kulan nu heller.”
• Och vad blev resultatet?
”Det var ännu märkligare. I sammanställningen av testerna anges att tre ytterligare kulor från Vilhelmina-asken hade värden som kopplade dem till Sveavägen . Och två av dessa kulor hade besynnerligt nog fullständigt identiska värden jämfört med den första påstådda Vilhelmina-kulan, den som hade samma isotopsammansättning som Palmekulorna.
Tre test på olika kulor – eller samma kula?
• Vad var det för besynnerligt med det?
”I vanliga fall finns det små men tydligt mätbara skillnader mellan kulor från samma batch även om de har så mycket gemensamt så att man ser att de hör ihop. Men här var det som om det fanns tre resultat som handlade om samma kula. Och så alltså ytterligare ett resultat från en annan kula som avvek så mycket som var normalt. Det här framstår för mig som ett möjligt tecken på manipulation på någon nivå. Tre olika test skulle ha utförts på fragment från samma kula och så skulle det ha presenterats som om det var från tre olika kulor. Det väcker misstankar även kring det resultat som avvek lite grann.”
• Det här betyder i sådana fall att om man tror på resultaten så fanns det plötsligt ett antal kulor som kunde kopplas till Sveavägen. Tidigare hade man bara haft Mockfjärdskulan. Ledde det här till ytterligare omfattande utredande från Palmegruppen?
”Nej, inte vad man kan utläsa ur det material som jag tagit del av.”
• Mockfjärdskulan var ju väldigt intressant för Palmeutredarna eftersom de trodde sig kunna koppla den till kriminella kretsar som kunde ha beröring med Christer Pettersson. Har du reflekterat kring detta?
”Ja, helt klart var ju att de tester vi talat om genomfördes i samband med förhandlingarna i hovrätten mot Pettersson, när det mesta handlade om att få fram sådant som kunde stärka bevisningen mot honom. Det är lätt att tänka sig att uppgifter som pekade åt annat håll var besvärande.”
• Ser du möjligheter att gå vidare med researchen?
”Ja, absolut. Jag har flera ingångar och jag samarbetar ju fortsatt med gruppen kring Det Hemmeligste.”
