Oavsett vad vi tycker om sd så vet alla att deras huvudfråga och huvudförklaring till alla problem är invandringen. Eller som de själva uttrycker det på en hemsida:
För att återställa Sverige till vad det en gång var behövs både att invandringen minskar och att återvandringen ökar.
Sd:s vision är alltså inte en framtidsvision utan en vision om ett ”svunnen tid”, ett ”återställande”. Detta grepp förekommer ibland även hos vänsterpartiet eller socialdemokraterna. Att ha ”bakåt-visioner” kan passa många känslolägen. Det är väl som med nostalgi, trivsamt men meningslöst när det gäller samhällsförändring. För vi kan aldrig backa historien.
Men bortsett från det, så finns det olika tolkningar av detta ”återställande”. Vad är det för samhälle som ”en gång var”? Ofta framstår det i sd:s propaganda som ett Sverige under den tid då socialdemokratin, arbetarrörelsen och välfärdsstaten stod stark. Men det stämmer inte alls. Ett parti som konsekvent genomför en politik tillsammans med den traditionella högern för att fortsatt nedmontera välfärden, öka klyftorna och minska arbetares inflytande på sina arbetsplatser, kan inte på ett trovärdigt sätt stå för en sådan dröm. Deras medlemmar går ibland omkring med tröjor där det står: ”stoppa sosseriet”. Det är svårt att få ihop med en propaganda som låtsas önska (tillbaka) det samhälle där socialdemokratin verkligen var stark och dominerande (och annorlunda).
Om vi tittar på sd:s faktiska politik och på de ideologiska tänkare som de säger sig utgå från så ser vi något annat. Jag bortser då från att partiet har sitt ursprung i den nationalsocialistiska ideologin. Den bakgrunden gör de ju allt för att dölja och förneka. Numera beskriver de sig som nationella och socialkonservativa. Den tid då dessa konservativa 1800-talstänkares ideologi dominerade var en tid då överklassen med järnhand styrde över samhället. Ett odemokratiskt, auktoritärt klassamhälle där nationalism stod mot arbetarnas försök till internationell solidaritet. Där har vi sd:s ”bakåt-dröm”.
Men idag då?
Sd vill minska invandringen och öka återvandringen. I denna tanke har de fått med sig sina Tidö-kompisar och håller väl på att lyckas….
Enligt Statistiska Centralbyrån (SCB) var 10 551 700 personer folkbokförda i Sverige vid slutet av 2023. Under år 2023 ökade befolkningen med 30 200 personer. Det var den lägsta folkökningen i absoluta tal sedan 2001. Den berodde på ett minskat barnafödande, men också på att invandringen minskat och utvandringen ökat.
Enligt SCB invandrade det 94 514 personer till Sverige under 2023. Du kan se varifrån en del av dessa kom i diagrammet:
Intressant att lägga märke till är att 10 593 personer som var födda i Sverige ”återvandrade” hit. Intressant är också att den största invandrargruppen (7 480 personer) kom från Indien, liksom att väldigt få kom från länder som Syrien eller Afghanistan (detta med tanke på att just folk från sådana länder brukar vara det värsta för sd och numera även kd).
Under år 2023 var det också bara 12 644 personer som sökte asyl i Sverige. (se bild) En kraftig minskning och kontrast till övriga EU.
Samtidigt var det 73 434 personer som utvandrade. Detta är också en del av en ökande trend under 2000-talet. Av dessa var 23 742 personer födda i Sverige. Men resten var födda i andra länder, som till exempel 3 530 personer födda i Syrien. Jag skriver det med tanke på vilka människor som är problem enligt sd. Kanske beklagar de att en del av de som är födda i Sverige lämnar landet. Men kanske inte heller alla där. De kan ju ha utrikes födda föräldrar…..
Så om vi tittar på dessa siffror: håller sd på att lyckas? Färre invandrare och fler utvandrare. En mycket liten ”netto-invandring”. De borde vara nöjda. Men så är det inte. De vill ju stoppa ändå fler och skicka iväg ändå fler. Och även den dag då de lyckas med detta kommer de att vara missnöjda. Det kommer fortfarande bo många människor med bakgrund i andra länder i Sverige. Naturligtvis kommer de att göra vad de kan för att skicka ut så många som möjligt, även människor som är medborgare. Men de kommer inte vara nöjda då heller.
När sd beskriver situationen i Sverige så är det alltid samma grepp. Det är samma grepp som deras kompisar i andra länder runt om i världen använder. De tar upp något problem, överdriver det ordentligt och förklarar sedan att problemet beror på ”de andra”, de som invandrat. Senast kunde vi se det när Åkesson gav sig in i ”skoldebatten”. Detta grepp kommer de aldrig släppa. Därför kommer deras politik alltid gå ut på att göra det värre för människor som kommit hit från andra länder eller för deras barn. Speciellt om de bor i fattiga förortsområden.
Men det räcker inte med det. Precis som sina föregångare och sina allierade runt om i världen behöver de även andra fiender för att hålla igång showen. Det handlar då om att angripa människor som kan ha någon form av inflytande över människors tänkande. Det kan handla om forskare, kulturarbetare eller journalister som gör sitt jobb. Men också politiska motståndare som då antingen kan kallas ”det vänster-liberala etablissemanget” (där man i Trump-stil försöker framställa sig själva som utan makt trots att man styr över regeringen) eller det mer oklara ”kultur-marxister” som använts av många från Breivik till Åkesson.
Sd:s politik är ju en klassisk politik för att få delar av arbetarklassen och fattigare delar av befolkningen att förena sig med de rika och med överheten mot några ”andra” (vilka dessa ”andra” är har skiftat under historien) istället för att förenas av gemensamma intressen kring ett mer rättvist samhälle för alla. Att de lyckats få med sig delar av arbetarklassen och människor med lägre inkomster är ett faktum. Sd är ett mycket klassblandat parti som numera också har ett stort stöd i den svenska överklassen. Men om de en dag verkligen skulle ”lyckas” då handlar det inte ”bara” om invandringen, då handlar det om en kraftig nedmontering av den typ av demokrati som vi haft.
Nu säger den senaste opinionsmätningen som Indikator Opinion gjort för Ekot, och som till största del genomförts efter EU-valet, att sd backar med 3,9 procent jämfört med mätningen i maj. Låt oss tillsvidare hoppas på det utan att för ett ögonblick minska på vaksamheten eller motståndet.
