En dag kommer jag till arbetet som vanligt. Samåker med kollegan som kör bil till och från arbetsplatsen. Men den dagen blir speciellt ovanlig för mig, men kanske vanlig för många andra arbetstagare i Sverige och även i världen.
Arbetsgivaren skickar kollegan att köra iväg några grejer till tippen. Jag är ensam med honom.
Då säger min arbetsgivare, som jag varit i kyrkan med dagen före:
– Varför höll du inte mig i handen på bönemötet?
– För jag inte vill.
– Hatar du mig så mycket?
– Nej, hade jag hatat dig så skulle jag inte kommit hit.
– Du förolämpade mig inför alla. Ja, då är det lika bra att du inte är välkommen hit…..
– Är det 3 månaders uppsägning?
– Nej, det gäller nu. Du kan gå nu. Jag har pratat med den ansvariga i församlingen redan, om varför du inte ville hålla mig i handen, och hon sa att jag borde fråga dig själv.
Jag går och byter om och hämtar mina saker. Och ringer till den ansvarige i församlingen och berättar för henne. Att jag har precis blivit sparkad för att jag inte höll min arbetsgivare i handen på bönemötet och han hade pratat med dig. Att du hänvisade honom att fråga mig.
Jag ser att han är på väg mot mig och pratar i mobilen. Då säger jag till den ansvariga i församlingen att jag måste lägga på luren. Och lämnar platsen.
(Vem han hade talat med vet jag inte exakt.)
Han kommer närmare mig och säger förlåt……
Jag har precis blivit sparkad för att jag inte höll min arbetsgivare i handen på bönemötet. Jag går och byter om och hämtar mina saker.
Jag blir rädd och tar mina grejer. Medan jag tar mina grejer säger han att jag får ta bussen själv. Jag säger inte annat än att jag känner mig äcklad. Samtidigt stiger pulsen och hjärnan tänker bara att jag måste komma bort därifrån fort fort. Måste skynda mig bort här ifrån trots jag får en uppfattning att arbetsgivaren inte har rätt. Skyndar mig skyndar mig, jag stannar inte en sekund till. Jag ringer en pensionär. Jag säger till henne bara om hon kunde hämta mig och jag väntar på henne utanför Ica nära min arbetsplats.
