Hur tänker de flesta av oss kring frågor om fördelning av välståndet i samhället?
Den frågan brukar inte ens finns med bland de frågor som etablerade journalister listar som sådant vi bryr oss om. Jag tror att vi ofta inte ser de stora skillnaderna när det gäller fördelning. Det är lättare att se det som är nära. Löneskillnader på en arbetsplats till exempel. För att höja blicken och se de stora skillnaderna behöver vi oftast statistik.
När förmögenhetsskatten avskaffades år 2007 upphörde även insamlandet av förmögenhetsstatistik. Det tyckte den kapitalägande klassens företrädare var bra. På Näringslivets hemsida läste jag en artikel från februari 2022 av Johan Fall. Han uttrycker på ett bra sätt de rikas ovilja mot att komma i ”sökljuset”:
När den skadliga förmögenhetsskatten som fick entreprenörer och investeringskapital att lämna Sverige avskaffades 2007 slutade staten också att samla in uppgifter om hushållens tillgångar. Utredningen om att återinföra denna statisk måste tyvärr ses som kopplad till socialdemokraternas upprepade uttalanden om att inför någon form av ”miljonärsskatt”.
Men för många av oss andra – åtminstone för oss som tänker att fördelningsfrågor och maktfrågor är viktiga – så är den här typen av statistik en viktig kunskapskälla.
Siffror från Credit Suisse och Forbes
Då går det att känna en uppskattning för att kapitalistiska organ som Forbes eller Credit Suisse/USB Groups (som ger ut ”Global Wealth Reports”) ägnar sig åt sådana granskningar. I Credit Suisse/USB:s rapport för 2023 berättar de att ojämlikheten är mycket stor i hela världen. Europa är inte något undantag. De rikaste 10 % på kontinenten äger 67 % av rikedomen, medan den nedre hälften bara har 1,2 % av den totala rikedomen.
Och Sverige är mest extremt i denna jämförelse. Ser man till den rikaste tiondelen av befolkningen så hade Sverige den högsta ojämlikheten i förmögenhet. De översta 10 % ägde 74,4 % av förmögenheten. Så här såg det ut i Europa:
De rikaste 1 procenten i Sverige hade en förmögenhet som motsvarar 35,8 procent av landets samlade förmögenhet.
De 43 svenska dollarmiljardärerna
Enligt en artikel i Affärsvärlden finns det för närvarande 43 dollarmiljardärer i Sverige. Det är fyra fler än året innan. De har räknat ”alla typer av tillgångar” som bolag, fastigheter, båtar, flygplan, konst och bil-samlingar. Bil-samlingarna får mig att tänka på en blogg jag skrev 2019 om borgarklassens samlande av statusprylar….
I artikeln namnges de alla med bild. Här finns i den högsta toppen sådana som Stefan Persson, Antonia Ax:son Johnson, Carl Bennet, Fredrik Lundberg, Frederik Paulsen, Finn, Jörn och Kirsten Rausing m.fl. Bland de nya på listan finns två som sägs tillhöra ”EQT:s guldgäng”. Sedan tidigare finns redan fyra personer som tillhör detta ”guldgäng”. Ekonomi-journalisten Cervenka har beskrivit EQT:s verksamhet som att den framförallt handlar om att ”plocka blivande pensionärer på skamlöst höga avgifter” via ”en perverterad avgiftsmodell som skapat en gigantisk maskin designad att mjölka världens pensionssystem till max”. Bland annat de statliga AP-fonderna investerar sedan länge en mindre del av sina pengar i fonder från EQT. Så vi är många som varit med och gjort dessa gossar till miljardärer.
Ärvda pengar
Du kanske liksom jag inte tycker att sättet som EQT:s guldgäng berikat sig på är acceptabelt. Kanske tänker du ändå att de flesta har slitit och gjort sig förtjänta av sina förmögenheter och maktpositioner. Men inte heller detta stämmer. En stor del av dem föds till sin rikedom. Av de 2 781 dollarmiljardärer i världen som tidningen Forbes listar för 2024 är en tredjedel sådana som ärvt sin förmögenhet.
I Sverige är det en majoritet som fått sin förmögenhet via släktskap. Av de 43 svenska dollarmiljardärerna gällde det för 24 stycken eller 56 procent. Dessa 24 ägde dessutom 60 procent av de svenska dollarmiljardärernas samlade förmögenhet.
Sverige från den ena extremen till den andra
Sverige sticker ut som ett ovanligt extremt land. Skillnaderna i löner är också stora i vårt land. Men de sticker inte ut. Tvärtom. De är lägre än genomsnittet för OECD. Se tabell:
Men när det gäller inkomster av kapital och ihopsamlade förmögenheter då sticker Sverige alltså ut. Detta hänger bland annat ihop med att det i Sverige inte finns någon som helst gåvoskatt, arvsskatt eller förmögenhetsskatt. Men i 24 av 36 OECD-länder beskattas arv- och/eller gåvor.
De allra rikaste i samhället har samlat på sig så stora rikedomar och makt att en omfördelning via skatter skulle ha stor betydelse för till exempel sjukvården, skolan eller den alltmer försummade järnvägen. Jag adderade de 43 svenska dollarmiljardärernas förmögenheter. De hade tillsammans en förmögenhet på 1 744,2 miljarder. Detta är då bara de allra rikaste i toppen. För en jämförelse så var statens skatteinkomster för år 2023 1318,1 miljarder. Nog skulle dessa 43 kunna bidra.
Om vi skulle beskatta de tio procent rikaste lite mer, de som ägde 74,4 % av förmögenheterna så skulle det ge en hel del till det gemensamma. Beroende på hur mycket skatt vi skulle ta ut så skulle det bli ett antal färre bilar i ”bil-samlingen” och ett antal färre privatplan. Men det skulle knappast vara någon skada. Däremot bidra till ett bättre samhälle och en stärkt välfärd.
Kring år 1980 var Sverige ett betydligt mer jämlikt land. Då stack Sverige också ut, fast tvärtom. Det var även på den tiden ett kapitalistiskt land. Kanske skulle man kunna säga att det var en kapitalism ”med mänskligt ansikte”. Men många såg det som ett socialistiskt föredöme eftersom man nått så långt vad gäller jämlikhet i samhället. Arbetarrörelsens kamp för demokratisering, starka fackföreningar, kämpande sociala rörelser och en politik med progressiv skatt och utvecklandet av välfärds-samhället var viktiga faktorer bakom denna utveckling. Vi måste minnas och lära av detta om vi vill vända den nuvarande utvecklingen. Men vi måste också inse att motståndaren idag mer påminner om det sena 1800-talets motståndare än om de relativt samarbetsvilliga borgarna på 1970-talet.
Kommentarer är stängda.