På min stationeringsort (dvs den tågstation där mitt pass börjar och slutar) har vi två gruppchefer: en för lokförare, en för tågvärdar. Dessa två är yrkesverksamma inte bara på min ort, utan även tre-fyra andra orter. Varje vecka skickar de ut sitt schema till oss anställda, där de återger var de kommer att befinna sig under nästa vecka.
Dessvärre har jag inte tillräckligt god insyn i min gruppchefs kontrakt och än mindre den organisatoriska process som föranlett att han måste befinna sig på olika stationeringsorter under en och samma vecka. Men, jag vill däremot gärna få berätta hur det påverkar arbetsmiljön för mig och mina kollegor. När jag väl gör det, så vill jag vidmakthålla diskussionen på en strukturell nivå.
Jag vill däremot gärna få berätta hur det påverkar arbetsmiljön för mig och mina kollegor.
Så här är det: min gruppchef har ett eget kontor på vår depå och där brukar han sitta framför datorn. Vad jag förstår ägnas stor tid åt dels digitala möten, dels administrativa uppgifter. Men han finns även tillgänglig om man vill prata med honom.
Men när kontoret är tomt under flera dagar uppstår en konstig känsla av distans. Kontaktlöshet. I alla fall hos mig. Det känns som ett avståndsskapande mellan mig och min gruppchef, när han måste vara på olika platser under en och samma vecka. Många gånger måste jag nå honom via mejl, för han hinner oftast inte att svara i telefon.
Men när kontoret är tomt under flera dagar uppstår en konstig känsla av distans. Kontaktlöshet. I alla fall hos mig. Det känns som ett avståndsskapande mellan mig och min gruppchef, när han måste vara på olika platser under en och samma vecka.
Utan tvekan påverkas relationen mellan arbetsgivaren och de anställda, när min gruppchef inte är fysiskt närvarande och får träffa alla dagligen. Att kommunicera med varandra digitalt är ett verktyg, men att faktiskt se och träffa varandra fysiskt gör att man lär känna varandra på ett annat sätt. Bara en sådan enkel sak som att dricka kaffe tillsammans i fikarummet skapar en närhet mellan gruppchef och de anställda.
Det finns utrymme till spontanitet på ett sätt som inte finns av att skriva till varandra, framför allt när det gäller olika samtalsämnen. Min gruppchef kan ställa frågan hur läget står till och hur arbetspassen har gått, och det gör att jag känner mig bekräftad. Jag kan ta upp frågor eller andra ärenden som berör mig direkt till en levande person framför mig. Det påminner mig om vikten av möten i verkligheten. Vi människor är sociala varelser och vi har ett behov av att ses och prata med varandra. Många gånger önskar jag verkligen att alla stationeringsorter hade en egen gruppchef. Det vore en viktig förutsättning för att säkerställa en psykosocialt hållbar arbetsmiljö och trivsel hos de anställda.