För elva år sedan skedde en s.k. nollning på Lundsbergs internatskola. Två elever brändes med strykjärn. Det var inte första gången som denna typ av ”kamratfostran” förekom på Lundsberg. Men det kom ut i medierna. Och blev en liten skandal.
Jag skrev om detta i en blogg då och citerade den brittiske utbildningssociologen Christine Edwards. Hon hade undersökt de brittiska internatskolorna och menade att deras syfte var:
..att skapa framtidens makthavare genom ett selektivt urval av barn från familjer tillhörande samhällets övre klasser. Eleverna skulle sedan härdas, både psykiskt och fysiskt, i ett tävlingsinriktat hierarkiskt system där de starkaste skulle överleva medan de svaga skulle lida i tystnad. De allra svagaste skulle sållas bort.
Jag tänker på detta när jag nu läser en artikel av George Monbiot i ETC som översatts från The Guardian.
Monbiot berättar om en stor studie av barns utveckling till vuxna som har konstaterat att de som mobbar och uppvisar ett aggressivt beteende i skolan ”sannolikt kommer att lyckas väl i sitt yrkesliv”. Med att lyckas väl menar forskarna då i form av position och inkomster. Eller som forskarna skriver i rapporten:
Vår studie fokuserar på socioemotionella färdigheter hos individer vid 10 års ålder och hur de relaterar till deras ekonomiska resultat senare i livet med hjälp av data från 1970 års brittiska kohortstudie…… Överraskande nog upptäcker vi att vissa beteenden som anses problematiska i barndomen, som beteendeproblem, är förknippade med högre inkomster i vuxen ålder.
Monbiot är däremot inte överraskad över resultatet. Det är inte jag heller. Jag tänker igen på att Lundsberg fostrat delar av den svenska överklassen i 100 år. Men också på att det är naturligt att mer av hierkier och konkurrens främjar just mobbing. Hierkier och konkurrens är en grundbeståndsdel i alla kapitalistiska samhällen. De varierar mellan olika samhällen/nationer och skapar sannolikt värre och fler mobbare där konkurrensen och hierarkierna är värst. I en allt hemskare värld kliver de också fram överallt, så som Mombiot skriver:
Den öppna mobbningen har dock återuppstått inom politiken. Trump, Putin, Netanyahu, Orbán, Milei och andra gör inte mycket för att dölja sitt ohyfsade dominansbeteende.
Naturligtvis är inte alla med mycket pengar och höga positioner vidriga mobbare. För en del räcker det att ”bara” ha makt. Men om du tänker efter bland chefer du haft eller höjdare du stött på, har du tänkt om dem alla att de nått sin position för att var skickligast eller bäst? Min uppfattning är i alla fall att en hel del varit sådana som tog sig fram mer eller mindre genom att använda sådana metoder som vi numera betraktar som skrämsel och mobbar-fasoner.
När det gäller ”strykjärns-mobbarna” på Lundsberg 2013 så kan man anta att de bara på grund av sin sociala bakgrund hamnat på höga och inkomstbringande positioner. Men kanske fick de också nytta av mobbarfasonerna när de skulle hävda dessa positioner.
