Stig Engström, uthängd som Palmemördare utan bevis. Nu på väg att bli rentvådd. FOTO: Privat.
DET HAR FÖRSTÅS REDAN GÅTT UT i nyhetsmedia på annat sätt, vilka som fick Grävande Journalisters pris Guldspaden i år. Till min stora glädje fick jag den guldspade som delades ut i bokklassen för Rättsskandalen Olof Palme som kom ut i höstas. Boken har undertiteln ”Mordet, syndabocken och hemligheterna” och det är en bra sammanfattning av de tre teman som den handlar om.
Den som vill bekanta sig med vad som faktiskt är känt om mordet får en introduktion. Och ett centralt tema är den anklagelse mot den Skandiaanställde Stig Engström som framfördes av Palmeåklagaren Krister Petersson i samband med att denne lade ner utredningen 2020. Petersson framställde rent formellt Stig Engström som misstänkt gärningsman, men i sin argumentering tappade han den lilla reservationen ”misstänkt” och slog fast att det var Engström som sköt.
Boken är ägnad att visa att den slutsatsen är mycket illa grundad och att Engström fick tjäna som syndabock för ett dåd som utredarna inte lyckats klara upp.
Det tredje inslaget i boken är de många uppslagsändar som utredarna under Krister Petersson faktiskt ägnade sig åt med stor energi innan de landade i det smått desperata utpekandet av Engström – uppslagsändar som hade det gemensamt att de frammanade bilden av ett organiserat dåd mot den svenske statsministern.
Som boken visar lyckades inte utredarna avfärda dessa bekymmersamma uppgifter, de släppte dem bara och det i ett sent skede.
För fem år sedan, 2019, delade Guldspadejuryn ut en spade till Thomas Pettersson för dennes reportage i magasinet Filter året innan, ett reportage som just gick ut på att kategoriskt peka ut Stig Engström som gärningsman.
Det är delvis samma jury som gett mig spaden för den bok där jag för fram en direkt motsatt slutsats. Jag tror inte man behöver förvånas eller uppröras över att det kan bli så olika resultat. Juryn bedriver inte någon egen research kring de förhållanden som redovisas i de inlämnade bidragen och har knappast någon möjlighet att göra det. Däremot finns det ju skäl att se det som att juryn tagit intryck av de tidigare okända uppgifter som jag redovisat. Under åren mellan det pris som gick till Filter och det pris som nu gick till mig har ju utredningen hunnit läggas ner, och bristerna i underlaget för nedläggningsbeslutet har varit möjliga att studera. Det är det jag gjort, både genom studier av frisläppta handlingar och genom intervjuer, inte minst med utredarna själva.
Formuleringen som motiverar beslutet att utdela spaden till Rättsskandalen Olof Palme är tämligen skarp. Den lyder: ”För att ha blottlagt den tunna is varpå svensk kriminalhistorias största antiklimax vilar. Juryn kan helt enkelt inte ‘komma runt’ den här vinnaren”.
Det där med att inte kunna ‘komma runt’ är förstås en ironisk anspelning på Palmeåklagaren Peterssons tal om att det inte gått att ‘komma runt’ Stig Engström. Det är en term som saknar juridisk innebörd men som var avsedd att förmedla bilden av att det på något sätt måste ha varit Engström, trots att det enligt vad åklagaren medgav inte fanns bevis som skulle ha räckt till åtal om den utpekade fortfarande levat.
För min del ser jag juryns beslut som en bekräftelse på att nedläggningen med utpekandet av Engström verkligen framstår som en märklig – och sorglig – skandal.
Tyngden i att juryn fastnade för Rättsskandalen Olof Palme den här gången understryks av att det fanns tre starka andra nomineringar i bokklassen: Rent åt helvete av Elinor Torp om den smutsiga städbranschen och mer konkret om den papperslösa kvinna från Nicaragua som städade hemma hos Magdalena Andersson; Förgör de de falska gudarna – Palmyra och kriget mot kulturarvet av Jesper Huor och Anders Rydell om IS och illegala konstmarknader samt Kurdspåret – Sverige, Turkiet och priset för ett Natomedlemskap av Joakim Medin om Sveriges kontroversiella utvisningar av kurder under den senaste tiden och Säpos ljusskygga verksamhet i samband med detta.
Alla tre böckerna ligger på min läslista. Men så mycket har jag redan insett att det är böcker som det hade varit mer än respektabelt att förlora mot. Samtliga bidrar på olika sätt till att förtydliga bilden av den ofta brutala, sjaskiga och sorgliga värld som vi lever i. Utan sådana skildringar återstår bara lögnen och mörkret.
Nu hamnade spaden hos min bok. När jag förstod att den vunnit fick jag i all hast formulera något att säga. Det blev för det första att tacka alla de människor som genom egen research och egna tankegångar bidragit till innehållet i Rättsskandalen Olof Palme – alla som ställt upp på intervjuer, som skrivit här på bloggen eller som på andra sätt utbytt tankar med mig. Och det blev för det andra att uttrycka en önskan om att Stig Engström skulle ha fått en chans att vara med och höra att det getts ett erkännande åt en röst som tillbakavisade anklagelserna mot honom. Någon sådan röst – i form av exempelvis en kunnig försvarsadvokat – hade inte åklagaren Petersson sett till att ge honom i samband med nedläggningen av utredningen.
Kan det här bli en definitiv vändpunkt, ett slut på myten om Engström som gärningsman? Jag hoppas det. Jag tror det.
Guldspadestatyetten är gjord i brons och är skapad av Mats Lodén. Priset har delats ut årligen sedan 1992 och går till grävande journalistik i olika kategorier under det år som just passerat. Det här var första gången som någon fått priset i bokklassen mer än en gång. Min bok Mörkläggning som kom ut 1997 fick priset 1998.
Kommentarer är stängda.