Läget och livet för palestinierna i Gaza är just nu obeskrivligt fasansfullt. Det räcker att lyssna till eller se på vanliga nyheter för att se det, oavsett vad vi sen tycker om denna rapportering.
Att inte fler ledande svenska politiker reagerar mot detta är skamligt och hemskt. Att utan invändningar och med ständiga hänvisningar till Hamas utbrytning från Gaza, dödandet och gisslantagandet den 7 oktober fortsätta att backa upp Israels krigande, både i ord och handling, är ett absolut bottenmärke i modern svensk historia.
De säger (och tänker) att detta krig började den 7 oktober 2023. De bortser från den ockupation, den folkfördrivning, den instängning, det våld och förtryck som palestinierna utsatts för i decennier.
Men ändå. Kan de inte se att det räcker nu? Hur mycket dödande och förstörelse ska ske innan det slutar att vara det som de kallar ”proportionerligt”?
De säger att Israel ”har rätt att försvara sig”. Men finns det inte för dem någon gräns för hur mycket dödande och förstörelse som ingår i detta ”försvar”?
Kan de inte åtminstone tänka att de ungefär 1 miljon barn under 14 år på Gazaremsan som fortfarande lever borde skonas (11 000 har redan dött)? Borde inte åtminstone barnen skyddas från död, svält, sjukdomar och skräck?
Tänk om några från den svenska regeringen eller från socialdemokraterna kunde säga åtminstone något i stil med det som sas av Europeiska unionens ”höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik” Joseph Borrell för en vecka sedan. Han ställde frågan ”hur många är för många döda?” Och riktade kritik mot USA genom att säga: ”Om ni tycker att för många dödats så borde ni inte förse Israel med mer vapen”. En kritik som även skulle kunna riktas mot Sverige och den svenska regeringen.
Helt bortsett från synen på Hamas, synen på staten Israel, kunskap om historien eller olika tankar om hur en verklig och bestående fred ska uppnås, så borde det vara obegripligt att det inte finns en större enighet i Sverige idag för att stoppa dödandet, för att arbeta för eldupphör och humanitära insatser. Att begripa denna ondska och denna faktiska blindhet för det som sker, det tar emot.
I demonstrationstågen ropar vi: ”Barnen dör – eldupphör – eldupphör!”
Och det är naturligtvis totalt överordnat just nu. Det måste bli ett riktigt permanent eldupphör! Stödet till UNRWA måste också återupptas. Som ovan nämnde Borrell sagt:
…vi kan inte straffa två miljoner människor genom att ta bort UNRWA:s stöd.
All annan typ humanitär hjälp måste också komma in i Gaza.
Rättigheter
Ledande svenska politiker talar mycket om Israels rättigheter. Men det talas inte mycket om det palestinska folkets rättigheter.
Inom området ”mellan floden och havet”, alltså mellan Jordanfloden och Medelhavet, bor det cirka 6,8 miljoner judiska israeler. Men det bor också lika många, alltså 6,8 miljoner, palestinier. Ungefär två miljoner av palestinierna bor i det nuvarande Israel. Resten bor på Gazaremsan, på Västbanken och i östra Jerusalem. Dessutom finns det 2,3 miljoner registrerade flyktingar i Jordanien, 489 000 i Libanon, 575 000 i Syrien och en mängd flyktingar runt om i världen, till exempel i Sverige.
Bortsett från ett mycket begränsat och krympande palestinskt självstyre så är det Israel som styr över hela detta område. Som styr över palestinierna utan att dessa har den sorts medborgerliga rättigheter som judiska israeler har.
På Gazaremsan har Israel behållit den faktiska kontrollen över territoriet och dess befolkning sedan 2005. Det sker bland annat genom kontroll över gränserna, territorialvattnen, luftrummet och folkbokföringen.
Och så här beskriver Amnesty International livet på Västbanken och de ockuperade områdena:
På Västbanken, inklusive det ockuperade östra Jerusalem, utsätts palestinierna rutinmässigt för övervåld, olagliga mord, godtyckliga gripanden, frihetsberövande utan åtal eller rättegång som kan förnyas på obestämd tid, tvångsförflyttningar, husdemoleringar, konfiskering av mark och naturresurser samt förnekande av grundläggande rättigheter och friheter. Israel inskränker palestiniers rörelsefrihet på flera sätt, bland annat genom massövervakning, fysiska hinder och rättsliga restriktioner, inklusive en olaglig mur/stängsel, hundratals kontrollstationer och vägspärrar samt ett godtyckligt tillståndssystem.
Västbankens områden
I enlighet med Osloöverenskommelsen är Västbanken uppdelad i tre icke sammanhängande områden: A, B och C. Ett gytter av enklaver med olika hinder och barriärer som ska förhindra palestinier att ta sig in Israel, men som också gör det svårt för palestinier att ta sig till skolor, sjukhus och annan service.
Område A – Här har den Palestinska myndigheten, PA, ansvar för sociala institutioner, intern polis och offentlig verksamhet. De stora palestinska städerna som Ramallah, Nablus, Jenin, Tulkarm och Bethlehem ligger i detta område.
Område B – Områden med stor majoritet av palestinsk befolkning. Den palestinska myndigheten har ansvar för den offentliga verksamheten men Israel hanterar säkerhetsfrågor i koordination med PA.
Område C – Kontrolleras helt av Israel förutom offentlig service till de palestinier, cirka 300 000, som bor i området, det sköts av PA. Det är här som de flesta israeliska bosättningar ligger.
Israels omänskliga kontrollsystem över ockuperade palestinska områden omfattar ett stort nätverk av militära kontrollstationer, stängsel/murar, militärbaser och patruller samt en rad repressiva militära order.
Palestinierna inom Israel lever också som andra klassens medborgare. Detta förstärktes i juli 2018 då en ny grundläggande lag antogs, nationalstatslagen, som bland annat stadgar att endast det judiska folket kan utöva ”sin rätt till nationellt självbestämmande” i Israel samt att staten ska se judisk bebyggelse som en nationell prioritet.
Amnesty International valde år 2022 att klassa Israels behandling av palestinierna, i Israel och i de ockuperade områdena, som apartheidpolitik:
Inom det här systemet utför Israel storskaliga konfiskeringar av palestinsk mark och egendom, tvångsförflyttningar, utomrättsligt dödande, begränsar rörelsefriheten drastiskt för palestinier och förvägrar dem nationalitet och medborgarskap. Det här är kränkningar som enligt Amnesty International utgör apartheid, som är ett brott mot mänskligheten enligt Romstadgan och Apartheidkonventionen.
Rättigheter för alla i hela det historiska Palestina
Bakgrunden till att staten Israel upprättades har jag skrivit om tidigare, till exempel i en blogg från 2016. Det är ett helt ämne i sig. Men oavsett hur vi ser på detta så är det ett faktum att staten Israel upprättades på bekostnad av ett annat folk som redan bodde i det område som kallades Palestina. De fördrevs och de har fortsatt att fördrivas och utsättas för ett förtryck som kan kallas för apartheid. De är rättslösa. Är det rätt? Nej, det kan det naturligtvis inte vara!
För alla oss som ser detta blir det därför självklart att tala för och försvara palestiniernas rättigheter som människor. Målet måste vara att alla människor som bor i området från ”floden till havet” ska ha samma rättigheter. Ingen ska ha rättigheter på någon annans bekostnad, men inte heller berövas några rättigheter.
Att nå dit känns idag väldigt svårt. Ändå måste det vara både ett långsiktigt mål och något ständigt pågående att försvara rättigheter för dem som trampas ner.
Även en person som den pensionerade israeliske brigadgeneralen Shlomo Brom ser detta. Bitte Hammargren skriver i Utrikesmagasinet att Schlomo Brom anser att:
…är fåfängt att tro att Israel ska kunna hålla tillbaka miljontals palestiniers krav på självbestämmande och ett fritt, normalt liv. Israel har två vägar att gå: antingen en tvåstatslösning eller en stat med lika rättigheter för alla invånare, framhöll han.
Det är alltså i huvudsak dessa två olika tankar som finns om frågan om palestiniernas rättigheter ska lösas:
”Tvåstatslösningen”, alltså att även palestinierna ska få en verklig och självständig stat som är en granne till men inte kontrolleras av Israel. Det är en lösning som en mängd politiker säger sig vara för, från president Biden till nästan alla svenska politiker, med undantag för SD.
Den andra tanken är att det bör upprättas en demokratisk stat för alla olika folk och religioner i området (det finns flera än de två stora grupperna). En stat som inte baseras på etnicitet eller religion. Det är en tanke som framförts av många Palestina-aktivister och även av palestinska företrädare. 2017 sa till exempel PLO:s dåvarande generalsekreterare Saeb Erekat att ”det enda alternativet till en tvåstatslösning är en demokratisk stat där palestiniers rättigheter garanteras”. Även israeler som historikern Ilan Pappe eller Haaretz-journalisten Gideon Levy har talat för en sådan lösning.
Den nuvarande israeliska statsledningen är motståndare både till en palestinsk stat och till några som helst rättigheter för palestinierna. För dem är fortsatt expansion, fördrivning och undertryckande av palestinierna vägen framåt.
Gideon Levy menar att ”tvåstatslösningen” har ”varit död länge”:
-Vi har 700 000 bosättare på palestinskt territorium på Västbanken, ingen kommer att evakuera dem. Gör man inte det finns det ingen palestinsk stat.
Ilan Pappe uttrycker sig så här om tvåstatslösningen:
Om relationen mellan judar och palestinier ska kunna omstöpas på basis av rättvisa och demokrati så kan vi inte acceptera vare sig den gamla, begravda kartan över tvåstatslösningen eller dess delningslogik. Det betyder också att den heliga åtskillnaden mellan judiska bosättningar i Israel (före 1967) och på Västbanken (efter 1967) måste gå i graven. Man bör istället göra en distinktion mellan de judar som är beredda att diskutera omformulering av relationerna, ett regimskifte och jämlik status och dem som inte är det, oavsett var de bor för närvarande.
(Ilan Pappe: Tio myter om Israel, Karneval förlag s. 183)
Personligen tror jag mer på denna tanke än på ”tvåstatslösningen”. Men då det både är omöjligt att veta något om framtiden och det kommer vara upp till dem som lever i området mellan floden och havet att i framtiden avgöra detta, så borde vi kanske vara mer försiktiga. Vi borde också undvika missförstånd om vad de olika alternativen står för och inte se tanken på en demokratisk stat för alla som ett angrepp på judarna i det nuvarande Israel.
Det avgörande måste vara att kräva och stödja mänskliga rättigheter för alla, här och nu och i framtiden. I denna stund gäller detta det mest grundläggande, nämligen rätten till liv.
