Under åren har jag skrivit ganska många gånger om Palestina och staten Israel. Om du vill läsa något av detta är det bara att skriva något sökord som ”Palestina”, ”Israel”, ”Gaza”, ”zionism”, ”antisemitism” eller liknande i sökrutan.
Jag har skrivit om staten Israels uppkomst, fördrivningen av palestinierna och det ständiga utvidgandet av staten genom ockupation och ständigt nya israeliska bosättningar. Min uppfattning är att staten Israel upprätthåller ett system som inte kan kallas för något annat än apartheid mot den palestinska befolkningen, i hela området mellan Jordanfloden och Medelhavet. Systemet upprätthålls genom en överlägsen våldsmakt.
En sådan artikel från 2021 handlade om Hallel Rabin, en 18-åring som vägrade att ”bli soldat för ockupationen av Palestina”. Jag tänkte att hennes handling var viktig därför att den visade på en av vägarna framåt mot fred och samlevnad mellan folken i det historiska området Palestina. Att det också måste komma en förändring inifrån Israel. Idag verkar detta perspektiv mer fjärran än någonsin, ändå kan jag inte se att någon positiv och rättvis utveckling är möjlig innan detta sker.
Varje dag utsätts palestinska städer, byar och flyktingläger på den ockuperade Västbanken för plundringar, fängslanden och dödande. Och i Gaza lever människor i ett fruktansvärt utefängelse. Vi får inte bortse från detta. Ockupationen måste upphöra.
Hamas angrepp
I lördags överraskades Israels överlägsna militära apparat. Hamas väpnade gren Izz al-Din al-Qassam tog sig in i södra Israel via mark-, luft- och sjövägen. De dödade och kidnappade civila i en omfattning vi inte sett förut när det gäller drabbade israeler. Den visar att den israeliska staten är sårbar och att befolkningen trots de stora militära musklerna inte heller är säker. En verklig säkerhet kan de bara få genom en rättvis fred med palestinierna.
Men de som nu kommer drabbas än mer är de palestinier som lever i Gaza. Israel har förklarat krig. De kallar sitt krig för ”järnsvärden”. Staten Israel beordrar också en fullständig blockad (alltså utöver den som alltid pågår) av Gaza. ”Ingen el, ingen mat, inget vatten, ingen gas” ska människorna som bor i Gaza få, säger Israels försvarsminister och kallar dem ”djur”.
Jag ser också en svensktalande israelisk militär ledare på TV, som utan att blinka hävdar att den israeliska armén bara slår mot Hamas och inte alls mot civilbefolkningen. Naturligtvis ljuger han, samtidigt som han ser ut som om han själv tror på det han säger. Men sådan precisionsbombning i ett tättbefolkat område som Gaza är omöjlig. Och en ännu mer djävulsk blockad kombinerad med militärt fullskaligt angrepp kommer naturligtvis att döda ännu fler civila.
Hamas angrepp kommer också leda till att folk i Israel i högre utsträckning sluter upp bakom den högerextrema regeringen. Vilket också på alla sätt kommer förvärra alla palestiniers situation i området.
En annan väg
Jag tycker att det etablissemang i Sverige som nu uttalar sin avsky mot Hamas, men aldrig reagerat mot den israeliska statens förtryck, är hycklare. Det som händer nu kan inte heller förklaras bara med fanatiska ledare eller intriger från Iran. De vidriga omständigheterna som palestinier lever under göder naturligtvis sådana här utbrott av våld. Det är inte första gången i de koloniserade folkens historia. Det betyder däremot inte att vi som är emot kolonialism och ockupationer ska vara för Hamas, varken när det gäller deras politik (sekteristiskt religiös och reaktionär) eller deras metoder (att till exempel döda unga människor på en rejv-fest). Vi måste vara för en politik som innebär att människor med olika etnicitet eller religion närmar sig varandra och skapar allianser för fred, demokrati och rättvisa. Hamas politik, liksom den nuvarande israeliska regeringens politik, gör precis tvärtom.
Mellanösternkännaren Gilbert Achkar skriver om detta och utvecklar tankar om en annan typ av motstånd:
Mot en förtryckare som är vida överlägsen i militära medel är det enda verkligt effektiva sättet att kämpa för det palestinska folket genom att välja den terräng där de kan kringgå den överlägsenheten. Toppen i palestiniernas kampeffektivitet nåddes år 1988 under den första intifadan, då palestinierna medvetet undvek användningen av våldsamma medel. Detta ledde till en djup moralisk kris i Israels samhälle och politik, inklusive dess väpnade styrkor, och var en nyckelfaktor för att leda det israeliska Rabin-Peres ledarskap att förhandla om Osloavtalen från 1993 med Yasir Arafat – hur bristfälliga dessa avtal än var, på grund av att den palestinska ledaren hängav sig åt önsketänkande.
Denna typ av palestinskt motstånd tillsammans med de idag svaga men väldigt viktiga rörelser för fred och solidaritet som finns inne i Israel måste vara vägen framåt.
Till sist är det viktigt att gå emot några av de svenska regeringspartiernas reaktioner på det nuvarande kriget. Liberalerna och Kristdemokraterna säger nu (och får stöd av sd) att biståndet till olika palestinska projekt ska dras in. Intressant nog går den tidigare statsministern och utrikesministern Carl Bildt (M) emot detta och säger att ett sådant agerande skulle få negativa konsekvenser:
Vi ger lån och bidrag till företag för att människor ska kunna skapa sig en framtid, ofta till unga. Det är mycket viktigt och skulle snarare behöva ett ökat stöd. Annars kommer det vara många unga människor som inte känner att det finns något hopp och i stället lyssnar på terroristiska organisationer som ger dem någon typ av hopp.
I detta kan jag bara hålla med Bildt.
