Det händer ofta att journalister, forskare, politiker och kommunikatörer beskriver vårt arbete utifrån rena fantasier. Men Norrbottens-Kurirens politiska redaktör Daniel Persson tar nog ändå priset.
”En modern gruva är en närmast sjukhusklinisk miljö där framkantsteknologin finns överallt”, skrev han den 22 februari.
En sjukhusklinisk miljö, alltså. Låt mig kort berätta om operationssalarna där vi jobbar.
Varje dag blir arbetare i ”moderna svenska gruvor” indränkta i flytande sprängmedel, hydraulolja, gjutplast, smörjfett. Kemikalierna mättar textilierna och får plaggen att hänga tungt över axlar och höfter: de flesta får äran att uppleva det. Undantagslöst alla täcks av det finfördelade malmdammet, blir oåterkalleligt smutsiga sekunden de tar på sig arbetskängorna. Efter skiften står de på led i duschlängorna och skrubbar händernas torrsprickor utan framgång. Smutsen får nötas bort från huden.
Undantagslöst alla täcks av det finfördelade malmdammet, blir oåterkalleligt smutsiga sekunden de tar på sig arbetskängorna. Efter skiften står de på led i duschlängorna och skrubbar händernas torrsprickor utan framgång.
De andas fortfarande i moln av damm, gaser från hundratals dieselfordon i trånga utrymmen och ammoniakdimmor som bildas när salvorna går; de kommer fortfarande när de går på ledighet att snyta svart snor och känna sveda i svalget. Och apropå framkantsteknologin så kör de visserligen maskiner men de jobbar även med slägga och spett. Det är ingrepp med grova redskap. Malmens kirurger haltar sig fram mot pensionsåldern. Hur tror ni seriöst att lastmaskiner, pelletsverk och bangårdar repareras – med robothundar och drönare?
Vi är inte dumma. Vi vet att berättelser som dessa är köpejournalistik och köpeforskning – gruvindustrin är mäktig och karriärvägarna går mellan lokalredaktioner, fakulteter och bolagskontor. Men vi måste ändå fråga oss vad dessa lögner leder till.
Berättelserna bildar en väv, ett skynke runt anläggningarna, som hindrar insyn och dämpar ropen inifrån. Vad gör det med en människa att ständigt bli förnekad? Att få själva sin existens omskriven, förvanskad, förljugen? Vardagen vi genomlider finns inte och eftersom ”teknologin” redan ersatt oss med maskiner finns inte heller vi.
Vad gör det med en människa att ständigt bli förnekad? Att få själva sin existens omskriven, förvanskad, förljugen? Vardagen vi genomlider finns inte och eftersom ”teknologin” redan ersatt oss med maskiner finns inte heller vi.
Det är förstås ett öde vi delar med miljoner andra i det här landet. Lokalvårdare, butiksbiträden och renhållningsarbetare är också människor som reducerats till skuggor: de bara finns där, de finns inte alls, de verkar utan att synas. Överbetalda, förstås, för de gör ju ingenting. Det gör visst inga knegare längre.
”De kan inte säga hej utan att ljuga” – så utvärderade en gruvarbetare informationsflödet. Säkert är hur som helst att propagandan ökar polariseringen. Den stänger utrymmet för krav, kritik och förändring – vilket förstås gör våra krav mer långtgående, kritiken än hårdare och förändringarna desperat efterlängtade.
Jag tänker på uttalandet om sjukhuskliniska miljöer varenda dag. Så här skapar man en revolutionär befolkning. Men fortsätt, fortsätt, för all del.
