För en tid sedan hade vi gäster som försynt påpekade att lasyren på köksluckorna börjar se lite sliten ut.
Och hyllorna är också aningen slitna, sa jag. Men vill inte kastrera huset genom att ta bort vår historia.
En kvarts sekel har vi levt här. Köpte som ett nedgånget kråkslott, renoverat försiktigt, köket flyttades till det rum där det tidigare bott en liten gris, köket är stort som en stor etta i Stockholm, golvplankorna har några märken efter barns lekande, de vanligast nyttjade köksluckorna är aningen slitna vid handtagen som sig bör då ett kök använts.
Där har små ungar bakat, skålar skålats och tusentals middagar serverats. Då slits det. Med hälsan. Så lasyren får vara lite nött här och var, att byta luckor vore historielöst, att måla om dem döljer träådringen så att köket blir stelt. Köksö är bannlyst. Det stora köksbordet är använt och det stör bara den som är ute efter yta.
Det tycks vara mycket yta nuförtiden. Längtan efter yta säljer. Och längtar efter yta skapas. Av sådana som inte i första hand vill oss väl. Som vill att vi ska vara kuggar i ett system där omsättningens storlek är det som räknas. Och så lockas vi att bli kuggar i en motor som mal sönder planetens möjligheter att bära oss själva…
För övrigt har den fjäderlätta snön blivit tung. Ekorrarna verkar inte skutta lika hispigt som igår… Verkar mer betrakta omständigheterna,
Kommentarer är stängda.